Om skiljetecknen.

Skiljetecknens ändamål är att främja öfverskådligheten af skriftlig framställning och, i sammanhang dermed, att angifva hvilopunkter för rösten vid uppläsning.

Man har indelat skiljetecknen i två klasser: De större skiljetecknen och de mindre skiljetecknen.

De större skiljetecknen, hvilka sättas vid slutet af fullständiga meningar och beteckna de längsta uppehållen, äro: punkt, frågetecken och utropstecken.

De mindre skiljetecknen, hvilka sättas inuti meningar och beteckna kortare uppehåll äro: komma, semikolon, kolon, inneslutningstecken och tankstreck.

Andra skriftecken äro; anföringstecken, bindetecken, uteslutningstecken, likhetstecken, accenttecken, paregraftecken, hänvisningstecken, omsägningstecken, kvantitetstecken, et-tecken samt förklaringstecken.

Att på rätt sätt använda skiljetecknen är af den allra största vigt. En persons sätt att bruka dem är en god gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet.

Riktig satsbildning är ett nödvändigt vilkor för god interpunktion (bruk af skiljetecknen). En sådan omöjliggöres eller försvåras genom fel mot satsläran. Omsorgsfull uppläsning af hvad man skrifvit främjar skiljetecknens rätta bruk.

Mycket ofta gifva samma ord helt olika mening med olika interpunktion. Det är t. ex. stor skilnad mellan “ett mindre, vackert rum” och “ett mindre vackert rum,” mellan “den andra, vackra flickan” och “den andra vackra flickan.” Ett ganska åskådligt exempel i samma afseende äro följande verser, som uppgifvas vara ett af en domare afkunnadt utslag i ett tvistemål:

hvilka ord få en ganska olika mening, om man sätter komma efter “fröken,” men ej efter “hästen.”

Kort anvisning rörande bruket af de olika skiljetecknen.

Punkt (.) sättes:

1) Efter meningar, som icke utgöra direkta frågor eller äro utrops-, önske- eller uppmaningssatser. Ex. Alla nya sanningar möta i början motstånd.

2) Efter ofullständiga satser, t. ex. svar, samt efter vissa enstaka ord och uttryck, hvilka ej kunna anses såsom fullständiga satser, t. ex. de flesta öfverskrifter, boktitlar, inskrifter m. m.

3) Stundom i stället för utropstecken, i synnerhet efter längre meningar, hvilka innehålla en önskan eller en uppmaning.

4) Såsom förkortningstecken: t. ex. (= till exempel), d. v. s. (det vill säga), o. s. v. (och så vidare), m. m. (med mera), i st. f. (i stället för).

Anm. Fel emot den första af dessa regler äro ytterst vanliga och röja alltid okunnighet eller tanklöshet. Mången skrifver komma, då sammanhanget (afslutad mening) nödvändigt kräfver punkt eller annat större skiljetecken. I ett tidningsnummer står: “Ni bör taga i betraktande Er ålder, krafterna förminskas och själsförmögenheterna med dem.” Detta borde vara: Ni bör taga i betraktande Er ålder. (Kropps-) krafterna förminskas, och själsförmögenheterna med dem.

Den oriktiga föreställningen, att ordet men icke får stå i början af en mening, framkallar sådana interpunktionsfel som nedanstående: “Patronen fordrade, att tjenarne skulle slafva från tidigt på morgnarna till sent på aftnarna, men icke nog dermed. Han gaf dem ej tillräcklig föda.” I st. f. Patronen … på aftnarna. Men icke nog dermed: Han gaf …

Stundom får man se punkt, der meningen icke är afslutad. Så t. ex. var det i synnerhet förr mycket vanligt att sätta punkt i st. f. komma vid början af relativsatser (satser, som börja med hvilken, som, hvarpå o. s. v.).

Frågetecken (?) nyttjas:

1) Efter direkta frågor (ord och satser), äfven när de stå inuti en mening. Ex.: Hvarföre? Hvad har händt? Hvem der? ropade han. Har du hört nyheten? frågade han.

2) Stundom inuti meningar (ensamt eller jemte utropstecken) för att antyda tvifvel om en uppgifts sanning o. s. v. Ex.: Modern påstår, att hennes son är lydig[?] och arbetsam.

Anm. Efter indirekta frågor sättes icke frågetecken, utan punkt. Ex. Han frågade, hvad som hade händt.

Utropstecken (!) nyttjas:

1) Efter utrops- eller tilltalsord. Ex. Ack! Ve öfver förrädaren! Min herre!

2) Efter meningar, som innehålla utrop, önskningar, befallningar eller uppmaningar, äfven om de icke afsluta en mening. Ex. Hvad hör jag! Gud skydde fosterlandet! Håll ut! Gud sade: “Varde ljus!” och det vardt ljus.

3) Stundom sättes utropstecken inom parentes inuti meningar för att påpeka tryck- eller skriffel, besynnerliga påståenden, ovanliga ord o. s. v. Ex. Karlen skref, att han blifvit bragd [!] i olycka.

Anm. 1. Inuti tal, bref o. d. plägar man omsluta tilltals-uttryck inom kommata i st. f. att sätta komma före och utropstecken efter dem. Ex. Det är, mine herrar, ingen lätt fråga, som vi nu dryfta.

Anm. 2. Sätt ej utropstecken efter utropssatser, som till betydelsen äro vilkorssatser. Ex. Kom (= om du kommer), så skall du få se.

Anm. 3. I allmänhet bör inom en mening ej gerna förekomma mer än ett utropstecken. Det gäller derför att noga tillse, huruvida, utropstecknet tillhör ett enskildt ord eller hela satsen. Ex. Hörpå, gosse! Ack, hvad lyckan är flyktig! Drottning, Björn! du fåfängt jagar. (Tegnér). Verka, menniska, medan tiden varar!

Anm. 4. Man bör ej använda utropstecken ofta och ej gerna sätta två eller flere tillsammans.

Kommats (,) användning är i flere fall ganska svår. Brist på utrymme hindrar oss att här gifva fullständiga regler derför, men följande korta anvisningar torde dock, om också icke uttömmande, tjena till någon ledning. Vi rekommendera härvid exemplen till noggrant begrundande, ty genom dem torde mer kunna läras än genom de korta regler, vi här kunna gifva.

Detta skiljetecken bör utsättas i följande fall:

1) Mellan samordnade hufvudsatser, i de flesta fall. Ex. Gossen läser, och flickan skrifver. Hon sjunger, och hon dansar. (Om det hade stått: Hon sjunger och dansar, så borde icke sats komma framför och). Fröken B. spelar bra, men hennes mor spelar bättre. Antingen läser Hjalmar, eller är han ute i skogen. Ju mer han arbetade, desto friskare blef han. Han är lycklig, ty han är nöjd. Nordanvindarna komma från kalla nejder, derför (eller och derför) medföra de köld. I sistnämnda exempel kan—i fall och ej utsättes—i stället semikolon nyttjas.

Anm. Framför men och utan, när de stå i början af bisatser, sättes komma, äfven om dessa satser äro sammandragna. Ex. Han är klok, men icke rik. Karl reser icke i dag, utan i morgon.

2) För att från hufvudsatser skilja fullständiga relativbisatser (vare sig det relativa ordet är utsatt eller icke). Ex. Lycklig är den, som (relativet) är nöjd med sin lott. I Paris, der (hvarest) han uppehållit sig flera år, har han många vänner. Den son, för hvilken modern var mest svag, har artat sig sämst. (Märk, komma framför för!). De skäl, på grund af hvilka han fattade sitt beslut, äro i alla afseenden bindande.

3) För att skilja hufvudsatser från fullständiga konjunktivbisatser (äfven om den inledande konjunktionen skulle vara utelemnad). Ex. Hon var mycket glad, när (konjunktionen) hon var ung. Han sprang, tills (ell. till dess, icke tills dess) han tappade andan. Herr X. besöker sin mor, så ofta han kan.

4) För att skilja bisatser af olika slag (öfver- och underordnade). Ex. Den, som vet, att kamraterna blygas för honom, emedan han är oordentlig, måste äfven blygas öfver sig sjelf. (Detta exempel innehåller 4 satser: “Den måste äfven blygas öfver sig sjelf” är hufvudsatsen; som vet är en bisats; att kamraterna blygas för honom en annan; emedan han är oordentlig en tredje. Alltså en hufvudsats och tre bisatser, alla åtskilda medels komma. Detta exempel torde vara värdt att noga studeras af dem, som vilja göra sig bekanta med bruket af komma).

5) Vid participialkonstruktion och sjelfständig ackusativ. (Den, som är obekant med grammatiska termer torde dock hafva godt af att studera exemplen). Sjelf lycklig, söker han äfven främja sina medmenniskors glädje. Väckt af bullret, rusade han upp. Sjuk, (= då han var sjuk eller emedan han var sjuk) önskade han sig döden. (Deremot: Sjuk ville han icke blifva; utan skiljetecken). Olik andra, ville han ej mottaga lön för sitt arbete. Huset, uppfördt efter en framstående konstnärs ritning, är en vacker byggnad.

Observera äfven följande exempel: Lyran i handen, står der en ängel så skön (Tegnér.) (I st. f. Med lyran i handen o. s. v.).

6) Ofta omkring ord och satser, hvilka äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga beståndsdelar af sammanhanget. Ex. Sveriges öde, liksom alla andra lands, hvilar på medborgarnes fosterlandskärlek. Briggen Svalan, kapten Svensson, har hemkommit.

7) Mellan samordnade satsdelar då ett och eller annat sammanbindande ord är utelemnadt. Ex. Geijer, Tegnér, Stagnelius och Runeberg voro store skalder. (Här sättes komma mellan namnen i st. f. att säga Geijer och Tegnér och Stagnelius o. s. v.) Det nya, vackra huset. Den sanna menniskokärleken är tålig, mild, välgörande och oegennyttig.

8) Omkring appositioner, äfven att- satser, som stå efter hufvudordet. Ex. Andeskådaren Emanuel Svedenborgs fader, Jesper Svedberg, var biskop. Sveriges nuvarande konung, Oskar II, är skald och häfdatecknare.

9) För att afskilja adverbial, när menings-sammanhanget sådant kräfver (för undvikande af missförstånd, och då uppfattningen derigenom underlättas). Ex. På afstånd synes en vacker ö, med höga träd på och mellan boningshusen åkrar.

10) För att åtskilja utrops- och tilltalsord från de egentliga satsdelarne. Ex. Ni, herr doktor, är en lärd man. Sjung, min själ, din skapares lof!

11) När, för större eftertrycks skull, något eller några ord upprepas två eller flera gånger efter hvarandra. Ex. Skuggan faller så tjock, så tjock. (Geijer). Gå sakta, sakta! Tack, tack, tack! ropade han.

12) När ett föregående ord upprepas på annat ställe i meningen, och när betydelsen af ett eller flera ord sammanfattas i ett följande. Ex. Jag är en fattig gosse, jag, som äter andras bröd. (Runeberg). Det skall han säga, han(,) som är så rik. Fästmön var förtjust, ja öfverlycklig.

13) Stundom kan det för tydlighetens skull blifva nödvändigt att sätta komma till och med i uppenbar strid mot allmänt gällande interpunktionslagar. Ex. Att lefva eller dö, för asarne var ett. (Märk dubbelmeningen i orden “Förlåt oss alla våra synder!”)

Ex. Han är redlig och gör alla rätt. (Intet komma här framför och, emedan satsbindningen är sammandragen. Utfyld skulle den blifva: Han är redlig, och han gör alla rätt.) Jag faders rostiga svärd tog i hand och svor att eröfra mig rike och land. (Geijer.) Sven är både flitig och snäll. Konungen och drottningen samt prinsarne äfvensom de här varande utländske furstarne jemte deras uppvaktning hafva besökt staden. Soldaten hvarken fruktar eller önskar döden. Han blef glad öfver att du kom. (Man brukar vanligen ej sätta komma framför att-satser, som styras af en preposition.) Jag förlorade på att jag sålde min vara för tidigt.

Ofvanstående korta regler torde vara tillräckliga för att gifva några hållpunkter för kommats användning. Dock må tilläggas, att bruket af detta skiljetecken är i svenskan underkastadt stor omvexling, dels på grund af författares olika åsigter och tycken, dels såsom följd af bristande eftertanke. Många sätta t. ex. komma vid alla relativbisatser, då deremot andra utelemna det vid relativsatser, der relativet är utelemnadt. I öfverensstämmelse med det franska interpunktionssystemet utelemna ganska många komma vid sådana relativbisatser, hvilka till hufvudsatsen foga en nödvändig bestämning och som följaktligen icke kunna borttagas, utan att sammanhanget blir ofullständigt eller felaktigt, men utsätta kommat, om bisatsen endast innehåller en tillfällig bestämning och kan, utan att stympa eller förändra meningen, borttagas. Men att ingå på alla dessa olika och i många fall godtyckliga bruk af kommat är icke förenligt med planen för föreliggande arbete. Det ofvan sagda må derför vara nog.

Semikolon (;) äfven kalladt komma med punkt (comma cum puncto), är ett slags förstärkning af kommat och begagnas derför hufvudsakligen för att åtskilja längre afdelningar i en mening. Det nyttjas:

1) Framför det motsättande inledningsordet men, då detta föregås och efterföljes af längre satsföreningar. Ex. Föräldrarne, hvilka bo i Chicago, äro hederliga menniskor; men barnen, som flyttat till Californien, der de försökt slå sig fram, åtnjuta ingen aktning. (Deremot: Han ropade, men ingen hörde honom. Han kom, men utan sina böcker.)

2) I längre satsbindningar före följdsatser (konklusiva satser). Ex. Salig är den menniska, som Gud straffar; derför förkasta icke den allsmäktiges tuktan! (Här kunde också sättas punkt framför derför, i hvilket fall detta ord naturligtvis skulle komma att skrifvas med stor begynnelsebokstaf.)

3) Ofta i längre satsföreningar mellan försats och eftersats. Ex. Emedan Gustaf II Adolf, som 1632 stupade vid Lützen, utförde härliga och evigt minnesrika bragder; så har han, med bättre rätt än mången annan, blifvit kallad “den store.”

4) Stundom emellan satser, hvilka, ehuru grammatiskt sjelfständiga och icke sammanbundna genom konjunktion, dock stå i ett närmare sammanhang för tanken. Ex. Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg stål i svärd och allvar i leken, konung! (Tegnér.) I sådana fall kan man ock nyttja kolon eller punkt.

5) Vid uppräkningar för att beteckna grupper. Ex. I Småland finnas åtta städer: Kalmar, Oskarshamn, Vestervik, Vimmerby; Vexiö; Jönköping, Eksjö och Grenna. (Obs. Städerna här grupperade efter länsindelningen.) Salomos Ordspr. 2: 6; 3: 11; 10: 1, (= 2 kap. 6 vers; 3 kap. 11 vers; 10 kap. 1 vers).

Anm. Undvik slöseri med detta tecken!

Det heliga korsets berg i Kolorado.

(Skrif t. ex. icke “G; F; Carlsson,” utan G. F. Carlsson.)

Kolon (:) nyttjas:

1) Framför direkta anföranden, som hafva anföringsord framför sig (jemte anföringstecken). Ex. Gud sade: “Varde ljus!” och det vardt ljus.

2) Framför indelningar, exempel, förklaringar, bevis o. d. Ex. Det finnes många slags löfträd: al, alm, ask, björk, lind o. s. v.

Anm. 1. När ord eller satser, hvilka stå såsom exempel, förklaringar o. s. v., föregås af orden till exempel, nämligen, såsom o. d. nyttjas icke kolon, utan komma. Ex. Somliga städer, t. ex. London, Paris, New York och Chicago äro folkrika.

Anm. 2. Man får ock se kolon användt såsom förkortningstecken. Ex. Kongl. Maj:t, n:o, d:r (eller dr.). Detta torde dock nu kunna anses föråldradt och knappast värdt efterföljd.

Inneslutningstecknen äro parentes: [()], klammer ([]) och två tankstreck (— —). De nyttjas för att afskilja ord och satser, som äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga delar af sammanhanget (hänvisningar, förklaringar, korta anmärkningar, frågor o. d.), samt stundom för tydlighetens skull omkring till sammanhanget hörande längre mellanmeningar. Ex. Vid Bogesund (nu Ulricehamn) blef Sten Sture dödligt sårad. Vasa (äfven kalladt Nikolaistad) är beläget i Finland. Det gifves — och derpå tviflar väl ingen — en evig rättvisa.

Anm. För att innesluta kortare satser och satsdelar nyttjas mest parenteser.—Omkring längre parentetiska inskjutningar lämpar sig tankstreck bäst.—Klammer böra användas vid inneslutningar uti citerad text.—Endast i nödfall bör man sätta ett inneslutningstecken inom ett annat.

Tankstreck (—) sättes:

1) Då slutet af ett yttrande afsigtligt utelemnas. Ex. Jag skall infinna mig, om—. I detta fall nyttjas stundom två eller flera tankstreck eller punkter.

2) Framför ord, som äro ämnade att innehålla någonting öfverraskande, och stundom framför starka uttryck. Ex. Befriaren kom: det var — döden. Sanningen må fram, fast den är bitter: karlen är — en skurk.

3) Emellan siffror, när man vill beteckna ett ungefärligt tal eller en begränsning. Ex. 6-8 tum (= 6 till 8 tum eller 6 à 8 tum). 1682-1893 (= från och med 1682 till och med 1893).

4) Emellan namnen på ändpunkterna och hufvudstationerna i samfärdslinier. Ex. Ångbåtslinien New York—Queenstown—Liverpool. New York—Philadelphia banan. (Deremot: Ångfartyget Tingvalla afgick igår till Köpenhamn, Kristiania och Kristiansand).

Anföringstecken eller citationstecken (“…”) nyttjas vid början och slutet af en ordagrann anföring, företrädesvis då anförandet utgöres af en eller flera meningar eller satser, samt ofta omkring enstaka ord och uttryck (boktitlar, benämningar, ovanliga ord o. s. v.). Om framför det anförda står ett direkt anföringsord, sättes äfven kolon efter det senare. Ex. Herr prosten talte: “Döbeln är en hedning.” Arkitekturen har blifvit kallad “en frusen musik.” “Det är,” skref min bror, “ingen olycka att vara fattig.”

Anm. 1. Ett vanligt fel är att sätta anföringstecken omkring direkt anföring, ehuru ordformer och satsföljd äro ändrade, nya ord tillagda o. s. v. Man får ej skrifva: Herr prosten sade, “att Döbeln var en hedning;” men man kan skrifva: Herr prosten sade, att Döbeln var “en hedning.”

Anm. 2. Ofta användes kursiv eller spärrad stil i st. f. eller jemte anföringstecken.

Bindetecken eller bindestreck (- eller =) nyttjas i slutet af raden, samt för vinnande af tydlighet och åskådlighet i vissa slags sammansättningar. Ex. General-fälttygmästare. Med- och motgång. Fäderne- och möderne fränder. Samt- och synnerligen. Ref-orm (till skilnad från reform, förbättring). Trä-lår (till skilnad från Träl-år). Vid 10-tiden; 1800-talet.

Uteslutningstecken eller apostrof nyttjas vid mera ovanliga uteslutningar af bokstäfver och stafvelser samt i några fall för undvikande af förvexling, t. ex. sa’ och sad’ (sade), så’nt (sådant), sluta’ (slutade), re’n (redan; jfr. adj. ren), se’n (sedan; jfr. adj. sen). I sådana ord som ha (hafva), har (hafver), bli (blifva), blir (blifver) o. d. behöfves intet uteslutningstecken.

Likhetstecken (=) användes för att beteckna likhet i betydelsen mellan siffror, ord eller uttryck. Vid uppläsning återgifves det genom orden “lika med.” Ex. 3 + 4 = 7, Grammatika = språklära.

Accenttecken: akut (´), grav (`) och circumflex (^), nyttjas i några namn samt i enstaka främmande ord, t. ex. Eugène, Rhône, idé, mystèr, dôm. Ofta utelemnas numera dessa tecken.

Paregraftecken (§) nyttjas för att beteckna smärre afdelningar i skrift (lagar, protokoll m. m.) Om två eller flera paregrafer afses, nyttjas vid hänvisningar ofta två paregraftecken (§§).

Såsom hänvisnings- eller nottecken nyttjas asterisk (*), kors (†) eller siffror.

En stjerna brukas stundom äfven för att beteckna “född.” Ex. Erik Gustaf Geijer* 1783. Kors användes stundom för att beteckna “död.” J. E. Rydqvist† 1877.

Omsägningstecken (:×: eller :,:) nyttjas för att beteckna omsägning eller omsjungning. Se t. ex. Svenska psalmboken 328 och 331.

Et-tecken (& = och) nyttjas mycket ofta i firmanamn och på skyltar samt i annonser. Ex. Jansson & Pettersson (i st. f. Jansson och Pettersson). Öl & Porter. Stundom skrifves äfven &c. för et cetera, men detta betecknas bättre med etc.

Förklaringstecken (Ɔ) utmärker, att en förklaring följer. Vid uppläsning kan det återgifvas med “det är,” “det vill säga,” “eller” o. s. v. Ex. Hela verlden (Ɔ hvarje sakkunnig) delar hans åsigt. Vanligen sättes förklaringstecknet, jemte förklaringen, inom parentes. Det nyttjas sällan i svensk skrift.

Särskilda skriftecken, motsvarande hela ord och uttryck, nyttjas i många andra fall. Sådana tecken äro siffrorna samt räknetecken + (plus), - (minus) och % (procent) m. fl., vigttecken lb (skålpund), Llb (lispund) m. fl., kalendertecken meteorologiska och geometriska tecken o. s. v.

Afdelningar (stycken) i en skrift skiljas genom små tomrum i början af hvarje styckes första rad och ofta, för att utmärka mera betydande afdelningar (strofer o. d.), genom längre afstånd mellan sista raden i ett föregående och den första i ett följande stycke. — I dialoger (samtal) böra de särskilda personernas yttranden begynna ny rad, (stundom sättes tankstreck i början af raden).

Sammansatta ords delning på två rader bör, så vidt möjligt är, ske efter sammansättningen, t. ex. kyrko-herde (gerna icke “kyr-koherde”). Äfven i andra dylika fall bör man undvika allt, som kan förefalla stötande.

Understrykning (med ett eller flera streck) af ord eller bokstäfver sker för att ådraga dem särskild uppmärksamhet. I tryck motsvaras understrykningen af s. k. versaler (stora bokstäfver) samt spärrad eller kursiverad stil.

Onödiga understrykningar verka störande i stället for upplysande. Sätt icke en ensam rad, ännu mindre ett eller annat enstaka ord, på en sida.

Om användningen af skiljetecknen i engelska språket.

Hvad vi ofvan sagt gäller hufvudsakligen bruket af skiljetecknen i svenska språket. I många fall öfverensstämmer detta med deras användning i engelskan; men för tydlighetens skull lemna vi dock här nedan några korta föreskrifter rörande interpunktionen i sistnämnda språk.

Skiljetecknens (och andra skrifteckens) namn.

.Period. ̆Short, or breve.

?Interrogation.šDiæresis.

!Exclamation.^Caret.

:Colon.“ ”Quotation marks.

;Semicolon.{Brace.

,Comma.***Ellipsis.

—Dash....Leaders.

( )Parenthesis.——Ellipsis.

[ ]Brackets.*Asterisk.

’Apostrophe.†Dagger, or obelisk.

-Hyphen.‡Double dagger.

´Acute accent.§Section.

`Grave accent.∥Parallel.

^Circumflex accent.¶Paragraph.

~Circumflex, tilde.☞Index.

̄Long, or macron.⁂Asterism.

Regler för användningen.

I. Punkt (The Period). — 1) Punkt sättes vid slutet af alla meningar, som icke utgöra frågor eller äro utrops-, önske- eller uppmanings satser. Ex. It rains. (Det regnar).

2) Efter alla förkortningar. Ex. Gen. för General; Dr. för Doctor; U. S. Grant för Ulysses Simpson Grant.

3) Efter alla öfverskrifter, titlar, rubriker o. d. Ex. Rules for punctuating. (Regler för interpunktionen). Efter siffror, som angifva ordningen af sidor i en bok (= paginering), brukas icke punkt.

II. Frågetecken (Interrogation mark). — Frågetecken sättes vid slutet af hvarje direkt fråga. Have you heard the news? What are your desires, your plans, your expectations concerning the future? (Märk att vid flera sådana frågor efter hvarandra frågetecknet sättes endast vid slutet af meningen). Stundom insättes ett frågetecken inom parentes i en mening för att tillkännagifva tvifvel. Ex. His testimony will be conclusive (?) for the defendant. Frågetecknet utmärker här, att författaren tviflar på, huruvida vittnesmålet kommer att blifva afgörande eller icke.

III. Utropstecken (The Exclamation Point). — Detta tecken bör sättas efter hvarje utropssats och efter alla utrop med undantag af “O.” Ex. Away with him! (Bort med honom!) O wretched state! (Ack, olyckliga stat!) Efter “Oh” (= aj!) brukas utropstecken. Ex. Oh! you hurt me. (Aj, du gör illa mig!).

IV. Kolon (The Colon) sättes:

1) Framför direkta anföringar, då de föregås af anföringsord. Ex. The President said: “Ladies and gentlemen, I take great pleasure,” etc. (Presidenten sade: “Mina darner och herrar, det är med stort nöje” o. s. v.) Då anförandet är inryckt i meningen användes komma i st. f. kolon. Ex. He was surprised, but responded, “I am not the chairman—he is there,” at the same time pointing to his friend. (Han var öfverraskad, men svarade: “Jag är icke ordföranden — han sitter der,” och dervid pekade han på sin vän.)

2) Efter orden “yes” och “no” såsom svar på en fråga, då dessa ord åtföljas af en repetition af en del af frågan. Ex. Can you take the citadel? Yes: you can. (Kan Ni taga citadellet? Ja, det kan Ni!) Då orden “Yes” och “no” efterföljas af ett tilltalsuttryck, bör kolon få sin plats efter detta uttryck. Ex. Yes, my lords: I am astounded. (Ja, mina lorder, jag är förvånad.) No, sir: I can never do that. (Nej, min herre, jag kan aldrig göra detta.)

3) Efter sådana ord som thus (sålunda), following (följande), as follows (som följer) o. s. v. Ex. Mr. Spurgeon ascended the platform and spoke as follows: My friends, etc. (Hr. S. besteg platformen och yttrade följande: Mina vänner o. s. v.) The chairman made the following remarks: “I am happy to meet you,” etc. (Ordföranden gjorde följande anmärkningar: “Jag känner mig lycklig att möta Er” o. s. v.)

V. Semikolon (the Semicolon). Detta skiljetecken bör sättas

1) Mellan satser, som icke stå i närmare förbindelse med hvarandra. Ex. I understand your meaning; it is not hidden. (Jag förstår er mening; den är icke dold.)

2) Då flera längre satser följa på hvarandra, alla beroende af en annan gemensam sats, så skiljas de genom semikolon. Ex. “I love to wander through the valleys and over the plains; to see the fruit of the earth maturing for the harvest; to study the growth of the vegetable world; and” etc. (“Jag älskar att vandra genom dalarne och öfver slätterna; att se jordens frukt mogna till skörd; att studera växtverldens utveckling och att” o. s. v.)

3) Då exempel och förklaringar inledas genom ordet as (t. ex.), så sättes ett semikolon framför as. Ex. The Period should be placed after declarative and imperative sentences; as, “It rains.” (Punkt bör sättas efter förklarande och påstående satser, t. ex. “Det regnar.”)

4) Då en mening, som är fullständig i sig sjelf, åtföljes af en sats tillagd såsom en förklaring, uppräkning eller dylikt, så bör en sådan tilläggssats, såvida den inledes genom något sammanbindande ord såsom namely (nämligen), for (ty), but (men) o. s. v., föregås af semikolon; men om intet sammanbindande ord utsättes, bör kolon användas. Ex. Write with great care; for it will redound to your credit. (Skrif med stor omsorg, ty det bidrager till ert anseende.) Men deremot: Write with great care: it will redound to your credit.

VI. Komma (The Comma).

Allmän regel. — Komma bör alltid användas, då det gör författarens mening klarare eller bidrager till att undanrödja tvetydighet. Denna regel följes mycket allmännare i engelskan än i svenskan, och om man håller fast härvid torde öfriga regler för kommats användning vara mindre nödvändiga. Vi vilja dock gifva några få här nedan.

1) Oberoende satser böra åtskiljas genom komma. Ex. “The word comma, from the Greek κόμμα, to cut, denotes something cut off.” (Ordet komma, från det grekiska κόμμα, att skära, utmärker något afskuret.)

2) Beroende och tilläggssatser böra skiljas från hvarandra genom komma. Ex. If you will succeed, be honest and industrious. (Om Ni vill lyckas, så var hederlig och flitig).

Anm. Ingen af ofvanstående regler tillämpas, då satserna stå i mycket nära sammanhang med hvarandra. Ex. Hope for the best and trust in God. (Förtrösta på Gud och hoppas det bästa.) You will reap as you sow. (Som man sår får man uppskära.) Beroende satser förenade genom that (att) böra icke skiljas genom komma, såvida that icke är aflägsnadt på något afstånd från verbet.

3) Relativa bisatser, som icke äro inskränkande, böra sättas inom komma. Ex. Give time to the study of nature, whose laws are all deeply interesting. (Egna tid åt att studera naturen, hvars lagar äro högligen intressanta).

4) Parentetiska ord och fraser böra inneslutas inom komma. Ex. There is, however, a limit to forbearance. (Det gifves dock en gräns för fördragsamheten.)

5) När den vanliga ordföljden är omvänd (inverterad ordföljd), skiljes det inverterade uttrycket från det öfriga af meningen genom komma. Ex. To obtain an education, he was willing to make sacrifices. (För att erhålla uppfostran var han villig att göra uppoffringar.)

Anm. Om den inverterade delen står i nära sammanhang med det följande, bör komma utelemnas. Ex. Of Addison’s childhood we know little. (Vi känna föga om A.’s barndom.)

6) Kortare anföranden eller satser, som likna anföranden, böra föregås af komma. Ex. Some one justly remarks, “it is a great loss to lose an affliction.” (Någon har med rätta anmärkt: “Det är en stor förlust att gå miste om en pröfning”).

7) Den tilltalade personen eller föremålet med sina utbildningar bör skiljas medelst komma från det öfriga af meningen. Ex. Remember, Arthur, you cannot go. (Kom ihåg, Artur, att du icke kan resa). Accept, my dear young friends, this expression of my regards. (Mottagen, mina kära unga vänner, detta uttryck af min aktning). Vid uttryck af stark rörelse bör utropstecken användas efter sådana uttryck. Ex. O, Hamlet! thou hast cleft my heart in twain. (O, Hamlet! du har kommit mitt hjerta att brista).

8) Participial satser böra skiljas från det öfriga af meningen medels komma, då dessa satser icke hafva något grammatiskt sammanhang med det öfriga af meningen. Ex. The hour having arrived, we proceeded on our journey. (Då timmen kommit, fortsatte vi vår resa.)

9) I fortsatta satser, hvilka hafva ett gemensamt verb (eller konjunktion), som är utsatt i en af lederna, men utelemnadt i den (eller de) andra, utmärkes utelemnandet af verbet (eller konjunktionen) genom komma. Ex. Chaucer painted persons; Spencer, qualities. (Chaucer målade personer, Spencer egenskaper.) Solomon was a wise, prudent and powerful monarch. (Salomo var en vis, klok och mägtig härskare.) Då kommat utmärker utelemnandet af ett verb böra de begge lederna helst skiljas åt genom semikolon. (Se första exemplet.)

10) Appositioner med sina bestämningar böra inneslutas inom komma. Ex. Paul, the great apostle of the Gentiles, was a man of energy. (Paulus, den store hedna-aposteln, var en energisk man).

11) Ord och uttryck, som stå parvis, böra hafva komma efter hvarje par. Ex. Industry and virtue, idleness and vice, go hand in hand. (Flit och dygd, lätja och last gå hand i hand.)

12) Då två eller flera ord icke äro förenade genom en konjunktion böra de skiljas åt medels komma. Ex. Industry, honesty, frugality, and temperance, are among the cardinal virtues. (Flit, redbarhet, måttlighet och nyckterhet äro bland hufvuddygderna.)

13) Då subjektet består af många ord, bör komma användas framför verbet. Ex. Those who can put the best countenance upon outrages of this nature, are not without their secret anguish. (De, som kunna gifva det bästa utseendet åt våldsbragder af denna art, äro icke utan sin hemliga ångest.)

14) Tal, som bestå af fyra eller flera siffror, böra medels komma uppdelas i grupper af tre siffror hvardera från höger räknadt. Ex. 3,528,660,207.

Anm. Årtal uppdelas icke på detta sätt. Ex. 1893. Skrifves ett tal medelst bokstäfver förekommer naturligtvis ingen uppdelning medels komma.

VII. Parentes (the Parenthesis) användes för att innesluta uttryck, som afbryta sammanhanget mellan de olika delarne af en mening och som skulle kunna, utan väsendtligt inflytande på meningen, utelemnas. Ex. I have known charity (if charity it can be called) to insult with an air of pity. [Jag har sett välgörenhet (om det kan kallas välgörenhet) förolämpa under en min af medlidande.] Sätt intet komma efter det inneslutna uttrycket eller framför det andra parentestecknet, såvida icke meningen fordrar det efter det ord, som föregår det första parentestecknet.

VIII. Klammer (Brackets) 1) Dessa tecken användas för att innesluta inryckta hänvisningar. Ex. Lincoln admired the scriptural account of the creation. [See Genesis, chap. 1.] (Lincoln beundrade den bibliska skapelsehistorien. [Se 1 Mose bok 1.].)

2) Då klammer användas vid slutet af en mening utelemnas ofta det andra klam-tecknet. Ex. The mightiest human power known under the stars is profound conviction. [Ed. Christian Advocate. (Den mägtigaste menskliga kraft jag känner under stjernorna är en djup öfvertygelse.)

3) Vid redogörelse för sceniska dialoger (samtal på scenen) sättes klammer omkring sceniska föreskrifter. Ex. “Farewell, my son; [turning away to hide the falling tears,] a father’s blessing shall follow you.” (“Farväl, min son, [vänder sig bort för att dölja sina tårar] en faders välsignelse skall följa dig.”)

4) Inryckta förklaringar eller definitioner inneslutas ofta inom klammer. Ex. The Parenthesis (Gr. παρενθεσις, insertion) is used as shown above. [Parentes (Gr. παρενθεσις, inneslutning), användes såsom ofvanför är visadt.]

IX. Apostrof (The Apostrophe) (ett tecken som skiljer sig från kommat genom sin plats i öfre kanten af raden). Ex. ’Tis for it is, o’er for over. Detta tecken användes också för att utmärka genitivställningen af ett nomen (egande-ställning). Ex. Frank’s essay. Detta bruk af apostrof bör inhemtas genom någon språklära.

X. Bindestreck (The Hyphen) sättes mellan två enkla ord, hvilka användas såsom ett sammansatt. Ex. A book-loving boy. (En bokälskande gosse). Det sättes också vid slutet af en rad, då sista ordet på raden är afdeladt. I alla händelser bör bindestreck sättas mellan stafvelser, aldrig mellan delar af stafvelser.

XI. Accent-tecknen (The Accent Marks) lånades i äldre tider från grekiskan, men användas nu högst sällan i vanlig skrift.

XII. Förlängningstecken (The Long eller Macron) sättes öfver en vokal för att utmärka dess långa ljud. Ex. Pāge.

XIII. Förkortningstecken (The Short eller Breve) sättes öfver en vokal för att utmärka dess korta ljud. Ex. Măt., Mĕt. De två sistnämnda tecknen användas nästan uteslutande endast i ordböcker eller språkläror.

XIV. Diftong (The Diæresis) sättes öfver den andra af två bredvid hvarandra stående vokaler för att tillkännagifva, att begge vokalljuden böra tydligt uttalas. Ex. Coöperate (uttalas: Kå̱åp´·rēt).

XV. The Caret [^] användes för att utmärka att öfverskrifna bokstäfver eller ord äro uteglömda.

l that Ex. He real y did all he promised. ^ ^

XVI. Anföringstecken (Quotation Marks). 1) Ett eller flera ord, som anföras från en annan författare böra sättas inom anföringstecken. Ex. Longfellow says, “Deeds are better things than words are.” (L. säger: “Handlingar äro bättre en ord.”)

2) En anföring inom en anföring kräfver enkla anföringstecken. Ex. “The command, ‘Thou shalt not kill,’ forbids many crimes besides murder.” (“Budet, ‘Du skall icke dräpa,’ förbjuder många brott utom mord.”)

3) Titlar på böcker inneslutas vanligen inom anföringstecken. Ex. Bishop Clark’s new work. “Man all Immortal,” is having a large sale. (Biskop Clarks nya verk “Menniskan är helt och hållet odödlig,” har stor afsättning.) Stundom skrifves titeln med kursiverad stil.

4) Ord hemtade från främmande språk böra kursiveras och anföringstecknet utelemnas. Ex. He believed in the principle of nil admirari. (Han trodde på grundsatsen nil admirari).

XVII. Ellips (Marks of Ellipsis) användes för att utmärka att bokstäfver, ord eller satser äro afsigtligt utelemnade. Ex. He denounced M—g as a corrupt officer. (Han utpekade M—g såsom en dålig tjensteman.) “Charity suffereth long, and is kind; * * * hopeth all things, endureth all things.” [See 1 Cor. xiii, 4-7.] (Kärleken är tålig och mild, * * * hoppas allting, lider allting, 1. Kor. 13:4-7).

XVIII. Hänvisningstecken (Marks of Reference) användas för att hänvisa till noter i kanten, nedtill på en sida eller vid slutet af en skrift o. s. v. De böra användas i den ordning, hvari de blifvit uppräknade på den plats, der deras namn äro gifna.

Regler för användning af stor bokstaf i engelska språket.

Ingen åtskilnad mellan stora och små bokstäfver gjordes af de gamle skriftställarne, ej heller under medeltiden. De vigtigaste reglerna för bruket af stora bokstäfver i engelskan äro följande:

1) Alla meningar eller uttryck, representerande meningar, böra begynna med stor bokstaf. (Samma regel gäller äfven i svenskan). Ex. “Live while you live.” (Lef medan du lefver). Published by Nelson & Phillips, 805 Broadway, New York. (Utgifven af, o. s. v.). Price, $2.70. (Pris $2.70). Sistnämnda uttryck är liktydigt med en fullständig mening.

2) Namn på personer. Ex. James, Mary. (Jakob, Maria). Denna regel gäller såväl för- som efternamn. (Samma regel gäller äfven i svenskan).

3) Namn på platser. Ex. Boston, Philadelphia, etc. Då namnet består af flera än ett ord, bör hvart ord begynna med stor bokstaf. Ex. New York, New Albany, Long Island, etc. (Samma i svenskan).

4) Namn på nationer. Ex. America, France, etc. (Samma i svenskan.) Äfvenså alla ord som härledas af namn på nationer. Ex. Roman, French, Englishman, etc. (Detta gäller icke i svenskan).

5) Namn på floder, berg, haf, etc. Ex. Hudson, Rocky Mountains, Mount Vernon, Atlantic Ocean, etc. (Äfven i svenskan).

6) Namn på sekter eller trosbekännelser. Ex. Methodists, Roman Catholics, etc. (Dylika uttryck behöfva icke skrifvas med stor begynnelsebokstaf i svenskan). Ordet “Church,” då det är en del af namnet på någon särskildt sekt bör också skrifvas med stor begynnelsebokstaf. Ex. Methodist Episcopal Church. Då detta ord icke hänföres till någon särskild trosbekännelse eller då dermed menas ett andaktshus, bör det skrifvas med liten bokstaf. Ex. Two churches had been organized in that town. (Två kyrkor [= församlingar] hade bildats i denna stad). A neat church had been erected with a spire. (En nätt kyrka med en tornspira hade blifvit uppförd).

7) Namn på partier. Ex. Republicans, Democrats, etc. (Ej i svenskan).

8) Namn på föreningar, brödraskap, etc. Ex. Methodist Sunday School Union, Young Men’s Christian Association, American Bible Society, etc. (Kan ock tillämpas i svenskan).

9) Namn på månader och dagar. Ex. January, Sunday, etc. Årstiders namn böra ej skrifvas med stor begynnelsebokstaf. Ex. spring (vår), summer (sommar), etc. (Naturligtvis få dessa ord stor begynnelsebokstaf, om de börja en mening. Regel 9 kan i sin helhet äfven tillämpas i svenskan. Dock skrifver man på sista tiden månaders och dagars namn ofta med liten begynnelsebokstaf).

10) Boktitlar, och alla ord i sådana titlar (utom artiklarne, prepositioner och konjunktioner) skrifvas med stor begynnelsebokstaf. Ex. The Holy Bible (Den heliga skrift), Old and New Testaments (Gamla och Nya Testamentet).

11) Heders- eller äretitlar. Ex. Mr. (Mister) Master, Prof. (= Professor), Rev. (= Reverend, pastor) etc. I sådana titlar som The President of the United States (Förenta Staternas president), etc. böra de små orden of och the icke skrifvas med stor begynnelsebokstaf.

12) Uttryck af tillgifvenhet eller slägtskap, då de sättas framför de namn, hvarpå de hafva afseende börja med stor bokstaf. Ex. Father Brown (fader Brown), Brother George (broder George), Sister Anna (syster Anna), Aunt Susan (tant Susanna), My Dear Brother (min käre bror) o. s. v.

13) Alla namn på guddomen skrifvas med stor begynnelsebokstaf. Ex. Allmighty God (Allsmägtige Gud), King of kings (Konungen öfver alla konungar). Stor olikhet är dock rådande i detta hänseende.

14) Personifierade ord. Ex. Old Father Time. (Gamla fader Tid), Ye Rocks and Hills, listen to my words. (I klippor och höjder, hören mina ord!).

15) Pronomen “I” (Jag) och interjektionen O. Från denna regel gifves intet undantag.

16) Förkortningar, som stå i stället för ord, hvilka fordra stor begynnelsebokstaf, skrifvas med stor bokstaf.

17) I alla offentliga beslut (resolutioner), som ordagrant återgifvas, bör ordet That efter ordet Resolved skrifvas med stor begynnelsebokstaf. Ex. Resolved, That the education of the youth, etc. (Beslöts: Att ungdomens uppfostran o. s. v.)

18) I afbrutna rader vid adresser och underskrifter af bref. (Se vidare anvisningar i brefformulären.)

19) Vid fullständiga anföranden. Ex. “When Napoleon saw the maneuver of the enemy, he shouted, ‘Charge!’” (“Då N. såg fiendens rörelse, ropade han: Anfall!”)

Då endast några få ord af en mening anföras, användas icke stora begynnelsebokstäfver, så vida icke dessa ord på grund af någon af föregående regler fordra stor begynnelsebokstaf. Ex. As charged by Cromwell, it was “a forlorn hope.” (Såsom C. påstod var det “ett förloradt hopp.”)

20) Vid poesi bör hvarje versrad börja med stor begynnelsebokstaf. Från denna regel gifves intet undantag. (Numera har man börjat att i svenskan skrifva versrader, som af annan anledning icke fordra stora begynnelsebokstäfver, med små sådana.)

Fornnordiskt dryckeshorn.