FÖRKLARING Öfver den uttalsbeteckning, som användes i efterföljande ordbok.

För att kunna så noggrant som möjligt återgifva det engelska uttalet, hafva vi uti den inom parentes efter de engelska orden vidfogade uttalsförklaring begagnat åtskilliga tecken för att uttrycka ljud, hvilka icke medelst svenska bokstäfver kunna tydligt utmärkas. De äro följande:

-(förlängningstecken) öfver eller under en vokal betecknar dess långa ljud; obetecknad vokal är kort. Ex. hate (hēt); hat (hatt).

·(en upptill stående punkt) betecknar det dunkla, obestämda mellanljudet mellan kort svenskt ä och ö. Ex. nabour (nēb·r); needle (nīd·l).

°(ett litet, upptill stående o) framför en vokal betecknar det ytterst snabbt uttalade mellanljudet mellan kort svenskt o och u. Ex. where (°ä̱r); quite (k°ejt).

ṡutmärker, att s skall uttalas lent; obetecknadt s uttalas hårdt som i svenskan. Ex. his (hiṡ); hiss (hiss).

ŧbetecknar det lena uttalet af engelskt th (ett läspande d-ljud). Ex. this (ŧiss).

þbetecknar det hårda uttalet af engelskt th (ett läspande t-ljud). Ex. thin (þinn).

ûbetecknar ett (långt) mellanljud mellan svenskt o och u; det uttalas kort, när det efterföljes af dubbelkonsonant. Ex. use (jûs); few (fjû); put (pûtt).

a͡ubetecknar, att a och u skola uttalas såsom ett ljud. Ex. our (a͡ur).

´(accent) efter en stafvelse betecknar, att denna stafvelse erhåller tonvigten.

Vidare må erinras, att g och k i uttalsbeteckningen alltid hafva sitt hårda ljud, såsom i gata, karl; uti bokstafsförbindelsen ng och nk uttalas de dock med näsljud som i svenska orden lång, vink. Ex. get (gätt); kind (kejnd); long (lång); think (þink). — Sj användes (äfven i slutet af ord) för att uttrycka ljudet af sj i svenska ordet sjelf eller af sk i svenska ordet skon. Ex. she (sjī); rich (ritsj). — Svenskt f uttalas aldrig med v-ljud. Ex. laugh (lāf).