VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.
Reading edition
När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte det är verklighet — så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång månad, uppfylld av arbete och mödor — så tror jag inte, att där alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om, som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv varit med om det — som en av dem.
Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker tala om — det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar. Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte sätta sig in i allt. — Och jag medger gärna att man inte kan det heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt sådant liv innebär av arbete och försakelse.
Att det verkligen är så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en utomstående blir orsaken inte lätt att finna — jag minns själv, vad jag länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så tog jag en plats — svårigheten att få en var alls ingen. På en annons fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!