SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.

Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen från en helt vanlig och vardaglig morgon — om inte möjligen att Anna doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.

— Di förbaskade korna begriper ju inte att d’ä sönda, knorrar Anna, och rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon är ändå vid ett briljant morgonhumör och gnolar »Kostervalsen» så det ekar i köket. Kaffet är färdigt på utsatt tid, men endast två drängar komma surmulet instegande — de två som ha söndagsturen att sköta hästarna och köra mjölken; det byts så, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det är inget skoj eller skämt i dag, inga glada frågor och skratt — brännvinet sitter ännu tungt och trögt i huvudet och den otillräckliga sömnen ge ansiktena en dåsig och olustig prägel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken tömmes under tystnad och vetebrödet, som söndagen till ära ligger uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.

— Nu gå vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsövd och leende kommer ut genom stugdörren med en rosig och glad liten tösunge på armen, och vi ge oss i väg i solskenet, som ligger mjölkvitt och svalt över den ljusgröna slätten. Just där den höjer sig till en rund liten kulle är kyrkan byggd och den lyser vit långt borta mellan kyrkogårdens höga lindar, som ännu knappt ha fått en aning av grönt över grenarna.

Och mjölkningen går som vanligt sin gilla gång — jag undrar om det finns någon i lantlivets mödor obevandrad, som verkligen kan förstå och ha ett begrepp om hur oerhört tröttsamt och arbetsamt mjölkning verkligen är. Hur varje muskel i armar och axlar användes till sin fulla styrka för att pressa mjölken ur juvret, hur det för en otränad slår upp blåsor och sår på händerna och hur hela armarna uppåt svullna och domna av ansträngningen. Det ser så enkelt och lätt ut, mjölken tycks komma så villigt och jämnt — men den, som en gång försökt det vet, att det är en konst som utövas och en konst, som det fordras månader för att lära riktigt. Kommer det en ovan vid stävan med grepp som ej äro just så mjuka och ändå kraftiga som de skola vara, så reagerar djuret ögonblickligen, det blir oroligt och bråkigt, sparkar och flyttar sig, vill ej »släppa ner» mjölken och kan rent av hålla inne den, så att man vid en mjölkning ej får mer än hälften av det kvantum, som annars är vanligt. En ovan mjölkerska kan till och med fördärva ett djur, ty oftast förstår hon ej att »mjölka ur» ordentligt, och det är det viktigaste och förnämsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret, stannar mjölken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan åstadkomma farliga febrar och sjukdomar. Ja så noga är det med mjölkning! Det var bara en liten upplysning i förbigående, för dem som inte känna till saken.

Vår ladugård stod för övrigt under kontroll, alldenstund mjölken såldes till mejeri, och det var högtidliga dagar när kontrollören eller »kulörn» som han vanligen nämndes, kom åkande i sin trilla med kofferten bak. Anna klädde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett på och lagade alltid, att det stora ladugårdsförklät var nytvättat. »Kulörn» stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och övervakade sedan tre mjölkningar, under omsorgsfullt mätande, provande och undersökande. Bonn gick då omkring med stolt blick, spottade längre och kraftigare än vanligt, drack ännu mer kaffekask och lyste av belåtenhet över de lovord hans ladugård och djur fingo. Ty ladugården var verkligen utmärkt väl hållen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bås, vattenledning och avlopp och en besättning av väl kraftfodrade, blankryktade rödbrokiga kor, som mjölkade fett och mycket.

När Anna och jag vandra hemåt på söndagsmorgonen efter välförrättat värv har solen hunnit värma upp luften och med en suck av välbehag låta vi schaletterna glida ned i nacken.

— De blir fint vär i dag, profeterar Anna med kännarblick mot horisonten. Etter middagsdisken går vi å lägger oss ett tag nere ve brygghuset.

— Nej, ve åna, föreslår jag på traktens enkla språk, därvid menande en liten smal lerig bäck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras med namn och värdighet av å.

— Ja vars, de kvettar, bara vi få sôva. Har du suvi någe i natt?

— Ja då. Har suvi fint. Ä skogara hemma i dag?

— Tror’a’nte, di skulle ge sej åv te Bergby på vellesipe. Har du nån vellesipe?

— Nä, men syster min har haft en.

— Har hon, å hunnan! Piga som var här före dej, hon hadde en me frihjul. Å te nästa frivicka ska ja försöka te få köpa en. Kan du åka då?

— Ja vars.

— Å hunnan! Kan du — de va tjyven du. Kan du de? Ska vi köpa en ihop, kanse?

— Det är inte värt. Då slåss vi bara om vem som ska ha’n.

— Ja, kanhända de. De blir väl fälle du de, som kan åka, som tar’n mest. Så de får va. Va tror du en vellesipe kan kosta?

— En hundra kronor bortåt.

— Tvi fasen, tror du de. Hunnra kroner! De kan väl ingen mänska betala. Sexti tänkte ja — de har Amanda i Kilen betalt för sin. Å den är fin. Men han va använd festås.

— Hur mycke har du i lön?

— 175 om året å’ fem i städja. Nästa frivicka köper ja allt en, för ja har inte tatt ut mer än tie kroner på halvårslönen ännu. Men ja ska köpa mej sommerkappa och hatt me festås nu.

180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom Hildas humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till allt! Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till föräldrar och syskon och nu — en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt det andra innestående. Är det inte ett under och en lärdom, något rörande och beundransvärt? Och det finns gott om sådant folk på landsbygden!

Anna har stannat och ställt ned sin mjölkhink, och hela hennes runda ansikte skiner av förväntansfull glädje vid tanken på »vellesipen», medan hon snyter sig i underkjolskanten.

— Du kanske får påökt till nästa år? frågar jag försöksvis.

— Påökt! Nä, de trora’nte. Ja har’et bra som de ä tycker’a. Skynda dej nu så få vi äta snart! Ja ä så förbaskade hungrig.

Vår vandring från ladugården har gått oförsvarligt långsamt under debatterandet av dessa intressanta frågor och framkomna till gården se vi söndagstoaletten redan i gång. Ungarna kila omkring i rena linnen och skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute på gårdsplanen, utan strumpor och skor, med slätt vattenkammat hår och rödgnidna, såpblanka ansikten. Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handduk om axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden lyser igenom de två millimeter långa hårstråna på det vackraste och färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.

När Anna och jag gett grisar och höns är det vår tur att rigga oss, och i livstycke och underkjol ta vi plats vid bänken och handfatet, hälsade av drängarnas välvilliga anmärkningar och lätta nyp i förbifarten. Och så tvättas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och barnungarna stoja, fortfarande oklädda och morgonsnälla. Slutligen är tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma med morgonens clou — tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skockade sig omkring mig med häpna miner och otaliga frågor.

— Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i tännera?

Anna förklarade med överlägsen min och röst, att hon fått en tandborste för sju år sen, när hon gick fram. Hon hade den kvar än hemma, men hade ej använt den mer än en gång. — Och varje söndagsmorgon upprepades sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn på bänken i skjorta och byxor, småleende och välvillig. Hilda skymtande i dörren och drängarna skrattande och pikande mig för min finhet. Barnen visste knappt något roligare söndagsnöje och hela morgonen förföljde de mig med frågor: ska du inte borsta tännera snart? Ska du inte borsta dom i dag? Har du redan gjort’et? Och när det en gång hände att en av dem inte passat på föreställningen blev det ett förfärligt tjutande och bölande, vilket resulterade i att Hilda för husfridens skull bad mig borsta tänderna en gång till. Beviljades till allmän belåtenhet!

Klockan halv 9 serveras den sena söndagsfrukosten: två kokta ägg pr man och oseparerad, handskummad mjölk, färskt bröd och färskt margarin. Efter maten försvinna alla hastigt. Drängarna för att sova, barnen för att leka och stassa omkring i söndagselegansen och bonn för att läsa »Arbetet adlar mannen» i någon av skogsarbetarnas lediga sängar. Hilda hugger ögonblickligen i med middagsmaten, som på söndagen understundom utgöres av oxkött och grönsoppa, och Anna och jag sätta i väg med snälltågsfart för att städa, diska, bära vatten och göra alla de vanliga vardagssysslorna som måste utföras om allt ska kunna gå sin gilla gång.