HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.
Reading edition
När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor, så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge — den var lång, men gick ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa och plåga — man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som: nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta. Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.
— Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad blick som lika tydligt som ord sade:
— Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.
Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn, belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade — jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag. Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet värderad och så lågt betald?
Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna — hon visste inte mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så galet.
— Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.
Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till slut utbrast hon med gravlik röst:
— Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du — tänk bara på pôjka hur förbaskade bra di har’et. Di får sova midda varenda dag, när en annan måste diska å fäkta å stå i. Å varannan sönda ä di lediga alldeles, å arbetar di, så ä de bara me å se te hästarna, så då sover di mest hele dan. Inte har vi just nå ledit då inte. Javisst du — fy fasan du, så orätt de ä när en tänker efter!
Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade att så fort hon fick se mig dra fram nya bevis på hur mycket bättre pôjka hade det än vi. Jag undrar om den branden flammar än i hennes själ — kanske skulle jag aldrig ha tänt den, men det var så svårt att låta bli. Även Hilda anslöt sig för övrigt till rösträttskravet, men bonn ogillade det i allra högsta grad. Och drängarna också naturligtvis. Ogilla är inte rätta ordet precis, ty de förstodo inte, att det verkligen kunde vara på allvar en förnuftig människa önskade likställighet mellan män och kvinnor, men de skrattade ut idén och skämtade gruvligt med oss som kunde tro på sånt.
Nej man visste ingenting om yttervärlden, man nästan glömde att den existerade. Jag minns hur jag ibland gick och tänkte: tjugu mil härifrån ligger Stockholm, en stor stad med många gator. När solen går ned här och allting blir mörkt, tändas där tusende lyktor och människor gå på teatrar och baler. När vi äta kvällsmat äta de middag och när vi äta middag ha de nyss stigit upp. — Vad det blev märkvärdigt allting på avstånd, så underligt och främmande som om det aldrig existerat. Ibland trodde jag inte att det fanns. Trodde att jag drömt alltsammans och att mitt liv allt framgent skulle gå som en pendel mellan morgonmjölkning, middag och kvällsmjölkning, då och då med arbetets välsignelse i form av lördagsdanser och söndagsvila. Anna hade hela sitt unga liv aldrig varit med om annat, aldrig vetat om något annat och hon såg framåt mot en existens som ej i sig inneslöt annat än arbete, samma enahanda, tunga, välsignade arbete, som ger födan ur hand i mun. Möjligen tänkte hon väl bli gift, få eget hem med sin Anders en gång — hon talade om det med en litet förlägen och glad rodnad. Men vad blir det till annat än ännu mera, ännu tyngre arbete med ansvar och oro för var dag som kommer. Barn blir det alltid övernog av och de äro alltid välkomna hur fattigt ett bondhem än är — men Gud skall veta, att om de ge glädje så ge de också arbete och bekymmer.
— Kan Anders få sig en egen gård någon gång? frågade jag Anna en kväll när vi resonerade allvar.
— Nej, egen gård kan han la allri skaffa sej, men en bra statplats kan han få. Och statfolk ha ’et bra må tro. Arbete ä de förstås, men en slipper teminstingen oro för brödfödan.
— Vill du gifta dej snart?
— Ånej, dä ingen brådska. En har de bäst så länge en tjänar å ja lägger ju av lite omsänder. Bättre än ja har’et här kan ja allri få’t, me snällare husbonnfolk, å tänk du, att vi har egen kammare! Dä inte på alla ställen di har de inte, utan di får allt ligga i köket för de mesta. Arbete ä de mycket här, de måste en ju medge. Men ja säger de du, ja säger de, att när di ä så snälla mot en som di ä här, så va tjyven gör de om en får arbeta lite. De gör en väl gärna. Å tänk va Hilda själv står i! Hon ä minsann inte den, som låter pigera sina göra de mesta å tar själv de lättesta. Dä inte många här på trakten inte som arbetar som hon inte.
Anna slutar sitt lovtal med en bekräftande nick och jag håller med av fullaste hjärta. Hilda är märkvärdig! Från morgon till kväll i fullt fläng, alltid glad, alltid vänlig, alltid en god och präktig kamrat i arbetet. Aldrig hörde jag under hela den månad jag var där ett ovänligt ord eller en otålig tillrättavisning.
— När jag ser att folk gör sitt bästa, kan jag inte begära mer, sade hon en gång på tal om arbete. Här är mycket att göra och tungt göra, och man ska’ inte begära orimligheter.
För övrigt var hon ordentlig och noggrann så långt hennes begrepp sträckte sig — i en bondgård kan det ju inte gå till som i ett herrskapskök, och var Hilda i närheten så aktade sig Anna mycket noga att slarva alltför mycket med renligheten. Hilda hade dessutom ett stort och strålande sinne för humor och vi hade stunder ibland ute i köket då skrattet skallade utan hejd, så länge och stormande att bonn ibland måste pallra sig ned från drängkammaren och sömndrucken plira i dörren för att fråga vad som i all världen stod på. Vad ett skratt kan lätta och lysa upp! Vad det hjälpte mig över många svåra stunder därnere och vad bönder, när de äro bland sig själva, egentligen äro för ett muntert och glatt släkte, med uppfattning av löjligheter och situationer! Utåt äro de allvarsamma, litet trumpna och mot »herrskap» iakttaga de en förnäm tillbakadragenhet som ofta alldeles oriktigt tas för tröghet och slöhet. Ju mer man är tillsammans med bönder, ju närmare man kommer dem inpå livet, desto mer lär man sig förstå och uppskatta dem, desto mer grips man av beundran för deras sega, lugna arbete, det samma år ut och år in, ofta tröstlöst, vanligen just så givande att debet och kredit gå nätt och jämnt ihop. Starka och stadiga leva de fram sitt liv, männen väderbitna och säkra av allt arbete utomhus, kvinnorna i förtid utslitna, bleka och tunna vid 30 år av barnsängar och släp från morgon till kväll. Men de äro nöjda: dagarna gå, den ena före och den andra efter, bara maten räcker och man får ha hälsan så är allting bra.