HUR JAG BLEV FRI FRAN TJÄNSTEN.
Reading edition
Det var ingen lätt sak att bli ledig från tjänsten efter en månad — bondpigor tas inte på månad minsann som man gör i städerna, på landet är det minsta ett halvår och det vanligaste ett år — men jag hade inte längre permission från min tidning och kände för övrigt inte heller någon vidare brinnande åtrå att stanna längre. Men för ett så remarkabelt brott mot anständighet och hävdvunna seder fordrades ett verkligt gott och giltigt skäl att framlägga, och det skälet började jag att fundera på i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omöjligt lämna tjänsten, innan en annan piga skaffats i mitt ställe och pigor växa inte på trän i våra dagar varför det behövs både tid och arbete innan de kunna anträffas och uppgörelse hinner ske. Jag grubblade både hit och dit för att finna någon antaglig förevändning. En liten hjälp hade jag i den handskada jag ådragit mig, och som gjorde det omöjligt för mig att mjölka, men som Hilda utan knot böt sysslor med mig, så var det inte något tillräckligt skäl att skylla på. Mer vägande och behjärtansvärt måste det vara!
Efter mycket funderande beslöt jag att låta en aldrig existerad moster dyka upp i mina berättelser hemifrån och placerade henne som min stackars mjölkande och grismatande moders förnämsta och oumbärliga hjälp hemma. Några dagar efter det jag annonserat hennes existens förkylde hon sig och blev litet krasslig; ytterligare några dagar förflöto och hon blev allvarligt sjuk. Jag började klaga högt om »hur svårt mamma hade det» och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att resa hem för att hjälpa henne. Dagen därpå var moster så verkligt dålig — underrättelserna kommo pr vykort sända av en invigd syster — att jag bad Hilda höra sig för om någon ny piga möjligen kunde uppbringas ifall det blev nödvändigt att jag reste. Av en händelse lyckades hon verkligen efter ganska kort tid få tag på en flicka, som inte var alldeles ohågad för att komma, om jag måste ge mig i väg och under sådana omständigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag ansåg, att dödsbudet lämpligast borde bringas mig pr telefon — det fanns nämligen underbart nog en sådan på gården, ehuru ytterligt sällan använd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster, som jag instruerat i brev. Telefonen satt i »kammaren», högtidsrummet, och just den dagen ville olyckan, att bonn hade några grannar på besök och hade placerat sig och dem därinne, kaffekaskarnas mångfald hade tärts under förmiddagens lopp, så stämningen var ganska uppsluppen, när jag trädde in, kallad av bonns glättiga röst:
— Dä telefon te’na. De va fästman hörde ja!
Under diverse skämtsamma anmärkningar från sällskapet fattade jag luren och ropade hallå. Och sannerligen blev inte det samtal som nu följde det svåraste prov på behärskningskonst jag någonsin i mitt liv genomgått. Långt bortifrån hördes min systers muntra röst:
— Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?
— Goddag — hur är det med moster?
— Du kan inte tro en sån utsökt premiär jag var på i går!
— Nej vad säger du — är hon?
— Det är inte värt du är så styv i korken nu, när du kommer hem, för nu ha vi lärt oss maxixe allihop, så du är inte ensam om det.
— I morse! När blir begravningen då?
— Det var realisation på kompaniet i går och vi köpte ett förtjusande tyg till sommardräkt åt dig, så du har något att ta på dig, när du kommer till civilisationen igen. Och så har du ett bjudningskort till ett vernissage i morgon.
— Hade hon sans i det sista säger du. Jo, jag kommer hem så fort jag kan och alldeles säkert till begravningen.
— Vi ska möta med kamera vid stationen. Lipa en skvätt nu om du kan. Tjänare.
— Adjö, adjö. Hälsa stackars mamma!
Den stunden och det samtalet glömmer jag aldrig, jag kände hur hysterin närmade sig med snabba steg. Åtminstone tror jag, att det var hysteri, för jag kände en fullständigt vanvettig böjelse att brista i gapskratt och storgråt ömsom. Runt omkring sutto bonn och hans gäster i dödstyst avvaktan och mitt minspel måste noga avvägas efter underrättelsernas gång. Men Gud ska veta, att det inte var lätt!
Emellertid uppbådades den flicka Hilda vidtalat och ett gunstigt öde ville, att hon kunde komma nästan genast, så att jag kunde få ge mig iväg redan efter tre dagar. Men de tre dagarna voro visst lika långa som alla de andra tillsammans. Jag räknade minuterna och kände en barnslig förtjusning över varje nytt klockslag, som förde mig en timme närmare slutet. Och ändå kändes det så underligt tomt och konstigt, att jag fick resa ifrån alltsammans — som om jag på något sätt begick en orätt eller lämnade något, som skulle komma mig att förnimma en stor saknad. Det blossade upp inom mig en stark ömhet för dem alla, för det liv i arbete och strävan de förde och som jag delat med dem och det var liksom om jag övergav en rätt sak och ägnade mig åt en orätt och fåfänglig.
Men när jag den sista natten kröp ner i soffan bredvid Anna, när jag för sista gången drog täcket och fällen under hakan, då rös jag till av en stormande glädje, att allt ändå var slut, verkligen och äntligen! Och jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt blott för njutningen att tänka på allt det jag nu gick emot av civilisation och härlighet: en riktig, bäddad säng med lakan och rena, mjuka filtar — bad och tvättning så mycket jag orkade — ingen väckarklocka — inte bara fläsk, o nej, inget fläsk alls på riktigt, riktigt länge — smör — mjölk — — —
Väckarklockan ringde för sista gången, grisar och höns fodrades för sista gången, ungarna fick kaffe på sängen för sista gången. Efter frukosten packade jag och av mina kläder och övriga lösöre skänkte jag Anna så mycket jag rimligtvis vågade — en piga får inte vara generös, hon är rädd och snål om allt sitt, ger inte bort något i onödan. Anna var också rörd, och när jag till sist donerade till henne ett ohyggligt syskrin med ett månskenslandskap på locket, som hon länge och innerligt beundrat, så kände hennes tacksamhet inga gränser.
— Nä du, å hunnan du! Får ja verkligen de också. Å sakerna som ä i me? De va tjyven du. Tänk så snäll du ä’. Tack du, tack, tack! En sån kamrat får ja allri mer!
Knappt troligt, tänkte jag för mig själv och gav mig upp på vindskontoret, där jag plockade in litet av varje i klädväg på Annas hängare. Jag knuffade in en sak här och var och tappade på golvet så mycket jag tordes och försökte få det att se ut, som om jag av slarv glömt det kvar.
Så slog avskedets stund och jag gick omkring till alla, räckte fram handen, tackade »för det som hadde vatt» och neg till avsked. Hilda tog löfte av mig att komma igen om tillfälle yppade sig, och det lovade jag högtidligt att göra. Bonn tryckte i drängkammarens dunkel min hand med ett sömnigt mummel — han låg naturligtvis och sov efter vanligheten. Anna gömde jag till sist och vi fällde båda en tår vid skilsmässan. Och Anna sade med gråtmild röst:
— Dä då fasan, att moster din skulle dö! Vi hadde de så bra ihop du å ja — nu vet en inte va de kommer för en efter dej. Å tack ska du ha för allt ja har fått!
— Å, det var inte något. Om jag nu händelsevis skulle ha glömt något, när jag packade, så får du ta det och bry dig inte om att skicka det efter mig.
— Tack du. Å hunnan, får ja de. Tror du, att du har glömt någe då?
På Wahlström & Widstrands förlag utkomma 1914
EDIT AHRENLÖF MARGARETA VARDAGSLAG en Älvdalshistoria
4.—
NISBET BAIN POLENS SISTA KONUNG och hans samtida
5.—
LOUIS BATIFFOL HERTIGINNAN DE CHEVREUSE ett skiftesrikt och av intriger uppfyllt liv
4.50
LOTTEN DAHLGREN GRANNARNA PÅ KUNGSÄNGSGATAN ett par kapitel ur en svensk tondiktares historia.
Illustrerad 4.50
JANE GERNANDT-CLAINE I SKUGGAN AV ETT SNILLE en berättelse från Thomas Thorilds dagar
4.50
FRANCIS GRIBBLE DROTTNING KRISTINAS HOV och hennes senare äventyr efter tronavsägelsen
4.75
UR HENNING HAMILTONS brevsamling
2 vol. 9.—
AXEL IDESTRÖM NILENS BARN
1.50
E. A. KARLFELDT FRIDOLINS POESI. Praktuppl. i stort format med förf. porträtt.
Inb. i pergament 15.—
FRIDOLINS LUSTGÅRD
Häft. à 1.— inb. à 2.—
FRIDOLINS VISOR
Häft. à 1.— inb. à 2.—
ESTER BLENDA NORDSTRÖM EN PIGA BLAND PIGOR
2.25
NILS PERSONNE SVENSKA TEATERN från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige (1792-1810)
rikt illustrerad 5.—
H. PREHN von DEWITZ MARIE ANTOINETTE. Drottning av Frankrike, en olycklig och lättsinnig kvinnas roman, med porträtt
3.75
ERWIN ROSEN EN ODÅGAS ÄVENTYR I AMERIKA
3.50
ALGOT RUHE DE TVÅ NATIONERNA roman
3.50
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
... ännu, sir du, så du hinner nog me’ å damtörka. ... ... ännu, sir du, så du hinner nog me’ å dammtörka. ...
... här före dej, hon hadde en me frihjul. A te ... ... här före dej, hon hadde en me frihjul. Å te ...
... — A hunnan! utbrister Anna allvarligt. ... ... — Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...