LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.

Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer, som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet — det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man stjärnorna blänka.

Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet. Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar, så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d’ä la ingen mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.

Och dansen går — utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den andre — det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och dansar fritt och ostört i tomrummet — det anses som fjanteri och tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans ständigt upp i två långa repriser.

Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan. För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. — Det konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro skiftande och mångahanda som sanden i havet:

— Han spelar fint Agust i Svängen!

— Jojomän, fint handklaver mä.

— Måtro de kostar pengar?

— De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.

— Tänk — för ett handklaver!

— De finns dom som kostar tusen.

— Å hunnan!

Tystnad.

— Du dansar förbaskade lätt!

— Tycker du?

— Ja, du dansar teme di likste jag nånsin har dansat me.

— Säj du de! Ja, du dansar bra du me.

— Tycker du?

— Ja.

— Vill du dansa me mej hela kvällen då kanske?

— Hm.

— Då säj vi de då, va?

— Jaa.

— Nu spelar han igen. Lät oss gå då mesamma.

Och dansen går. Månskäran står blekare än nyss in genom dörrarna, körsbärsblommen doftar starkare, och mörkret faller en smula tätare under logens bjälktak. Lyktan har slocknat för längesen, småpojkarna ha vågat sig in i svängen och snurra omkring tyst och högtidligt. Flickornas ljusa blusar skymta som vita fläckar och dansörernas lördagsrena skjortlinningar blänka mot deras röda ansikten. I de mörkaste hörnen ha fästfolk dragit sig undan, han med armen om hennes liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig för att så småningom försvinna bortåt vägen, som ligger vit och rak under halvutspruckna björkar.

Jag står och ser på alltsamman gömd bakom granngårdspigans breda rygg, jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför, ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som gått över och mildrats i moll — och i en blixtlik vision ser jag plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar, blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med månen till lykta och ett handklaver till musik — blommorna har jag utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland all er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med om detta, aldrig kunna få vara det — som del av detta folk. Som en piga bland pigor!

Ju längre det lider på natten desto livligare blir det under pauserna — vilket nog också till en del får tillskrivas brännvinets gradvisa inflytande. De dansande pojkarna äro vanligen fullt nyktra, men de andra är det nog både si och så med. Slagsmål blir det i alla fall förvånansvärt sällan — vanligen tar deras rus glättiga och fromma former, som uteslutande förnöja omgivningen:

Mitt på det tomma golvet står en yngling på ansträngt stadiga ben med sportmössan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rödgul lugg, som vajar litet för fläktarna utifrån, hans ögon tindra av det mest utsökt goda humör och hela hans ansikte skiner av välvilja.

— Tror ni man ä lessen för att man ä en fatti torpardräng, kössme i morron! Eller för att man ingen krage har kanse — men skjottan ä ren å hjärtat me’, va de anbelangar. Å ja har vatt i Amerika, så mej vet ni var ni har. Ä dä nån åv er, som har vatt i Amerika, jädrans bondtuppar. Nä, ja vill mena de! Men här ser ni en som ä världsvan å har vatt me’ om å valsa spaderess på strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej jänter, här ä glädje å här ä hoppfallerallan å här ska ni se en fatti torpardräng som kan slå ett sjömanshjul så ni ska blekna i era små söta fäser. Änglisch, josi, änglisch its de rajt. Tvi faen för svenska!

Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut ur luckan efter två bortslagna framtänder.

När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag, harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor och sorgliga som dras, hemska och lustiga — det är mord och bröllop, svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen försångarens starka röst: