MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.

Rrrrrrrrrrr — — — — — — — — — —

Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 — det svider till ett slag invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex. — sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .

Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid. Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon, som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår — och med ens är hela verkligheten åter över mig. Första dagen — första morgonen . . . Å!

— Hur mycke ä’ hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett slappt intresse.

— En kvart i fem.

— Jisses!

Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!

— Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon kort och bestämt — nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!

Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå, den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!

— Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. — Ä du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron. Inga skedar, va fasen ska dom me’ skedar, när de inget doppa ä. Nu kommer di!

Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt leende. Se’n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken. Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud, och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.

I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor — och Gud vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset, suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar — ett par timmar fyllda av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags tunga arbete.

*

Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.

— D’ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna, knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i fjärran — grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen, äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om hur en frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som står i en numera tom karott — det kallas förresten vid måltiderna inte grädde utan potatissås — och mitt på bordet tronar en väldig tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd, ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet. Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!

Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss — så är bruket och så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.

— Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande — nå, va tycker hon om sig? Va korna hårdmjölkta?

— Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!

— Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra, flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.

— Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.

— Jaa.

— Och mamma grisar’a?

— Jaa.

— Och själv mjölka hon och skötte di andra djurena?

— Jaa.

Hilda funderar en stund över mina fåmälta svar och nickar med lugnt gillande.

Så kastar hon oväntat om samtalsämne och frågar:

— Har hon åkt bil nå’n gång, hon som har vatt i Stockholm?

— Joo, de har jag allt.

— Många gånger kanske? Två-tre?

— Ja, så däromkring, svarar jag och blir röd ända upp till hårfästet.

— Tänk!

Hildas uttryck blir grubblande, hennes röst är bräddfull av längtan och beundran, hennes ögon se långt förbi kammaren och oss och med en suck går hon in i stugan igen medan vi äta vidare. Anna långsamt och sävligt med drömmande blick, som blir allt mer drömmande ju väldigare potatisar hon spetsar på kniven och för in i sin breda mun, gaffeln användes inte så vitt jag kan upptäcka, den ligger undanskjuten på tallriken som ett obrukbart lyxföremål. Efter dryga och dödstysta tjugu minuter är hon tydligen färdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med avigsidan av den andra. Så reser hon sig motvilligt, slänger ihop tallrikarna med en fart och en kläm, som kommer en att bäva för porslinet, skyfflar skalhögarna i förklädet och marscherar ut i köket, där ett öronbedövande rassel offentliggör att tallrikarna hamnat i diskbaljan. Jag följer efter med koppar och knivar, men får tillsägelse, att inte bry mig om bordet, utan gå ut i boden och hämta in mera sill, rensa och skära den och steka den till skogsarbetarna, som om en halvtimme ska ha frukost. Medan sillen fräser i pannan skulle dukningen klaras undan på matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen nödtorftig och oskuldsfull avtvättning. Ut och in i boden gick se’n en trav, som ibland måste gå över i kort galopp: smör, bröd, sill, mjölk, grädde — allt var placerat därute och för var gång man flög över gården blaskade regnet en våt på axlar och huvud, och hela lass av sand och grus följde med in i rummen, vilkas golv redan förut voro gråbruna och fläckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp på kamrarna att städa:

— D’ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här.

— Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig häpnad och förskräckelse på henne och får till svar en fullständigt oförstående blick.

— Disktrasan ja! Jag behöver’na inte ännu, sir du, så du hinner nog me’ å dammtörka. När jag vill ha’na så skriker jag väl förresten. Du behöver inte göra’t så förbaskat väl heller, ska jag säja dej (detta med förtroligt halvhög röst) di tittar inte så noga etter.

Varmed hon vrider ur och slänger till mig disktrasan, som efter vad jag sedan upptäckte var en institution av den mest otroliga och häpnadsväckande användbarhet. Den var tvättlapp åt barnen, med den torkades golven om det spilldes något ut, med den dammades det, med den — — — men det kan inte räknas upp allt. Städningen var inte vidlyftig, bäddningen inte heller. Gripen av en som jag nu förstår fullständigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vända en bolster, men fann, att den ej var ämnad att rubbas, då under den vilade ett åldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underkläder, tidningar och litet av varje. Varför lakanet endast tyst och stilla breddes över och täcket likaså — här var nämligen alltid »bäddat till liggning». Disktrasan gjorde sin tjänst på mycket synliga ställen, de andra borde av allt att döma ej vidröras, sopningen gav ett häpnadsväckande resultat, förmodligen emedan den verkställdes med förut okänd noggrannhet. Så ramlade jag ned igen för den smala stege, som bar en avlägsen likhet med trappa och smög mig ned till pumpen för att i all hemlighet få en liten morgontvagning — Anna hade nämligen inte med ett finger gjort någon som helst anstalt till tvättning utom den nödtorftigaste handsköljningen nere i ladugården, och rädd att på minsta sätt röja mig hade jag inte heller visat mig fjäskigt tvätthågad. Jag överraskades i alla fall på bar gärning av Anna där jag stod och frös och fnös under pumpen, och med en röst, som vittnade om den mest gränslösa häpnad utbrast hon:

— Ä du tokig du! Står du å tvättar dej så här på måron. D’ä ju bara torsda vet ja! De va fasen va du ä fin å dej!

Vilket lärde mig att grundlig tvättning varje dag är lika ovanligt som olämpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och både »skogar’as» och barnens frukost undanstökad. Nu skulle alla rummen på nedre botten sopas (utom kammaren förstås — den nalkades ingen annan än Hilda själv varken med sopborste eller disktrasa) och sedan även damningen undanstökats intog jag platsen i vävstolen, där 70 alnar fyrskäfts lakansväv väntade på sin fullbordan. Ute i köket stod Anna dold bakom en ofantlig hög smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa för den gallhojande minsta, i det hon tåligt och lugnt rullade korgvagnen fram och åter, endast stannande av för att då och då stoppa trösten i ungens vidöppna och tjutande mun. Utanför lekte de övriga förhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnpölarna och på soffan bakom mig sträckte sig »bonn» lättjefullt och vällustigt med en Veckojournal i handen. »Bonn» var patron själv, som i tilltal kallades Berg utan titel, annars tjänstfolket emellan för »bonn» rätt och slätt. Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig riktigt klart för mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest och slog dank — reste till staden i »affärer» och kom hem med nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul. Hans passion var Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han med stor frikostighet bjöd alla som kommo i hans väg. Förövrigt var han kvick och rolig och snäll.

Men jag glömmer bort att jag är mitt uppe i beskrivningen av dagens göromål. Vävstolen dunkar — jag uppsänder en brinnande tacksägelse till högre makter för den lilla kunskap i vävning jag besitter — och tramporna gnissla och slå mot varann med sövande entonighet. »Bonn» har somnat med tidningen tryckt mot sitt bröst, han snarkar med gapande mun och hans skära skäggstubb glittrar i en solstråle som pinat sig igenom vätan. Jag ser på klockan — hon är lite över 10 — och tänker att ännu har bara en liten del av dagen gått, en liten del så lång som en vecka eljest. Å, den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut — min blick far till den skära skäggstubben och jag känner att den redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt naturliga och jäsande hätskhet mot den överordnades lättja. Det tränger in en stark kaffedoft som kommer mig att glömma förtreten och bonn att stånkande vända sig på andra sidan.

— Dä kaffe nu, förmäler Anna kort i dörren och jag hasar mig ut ur bänken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepåfatdrickning. Fortfarande intet bröd. Drängarna flina och säga kvickheter, medan de sörpla i sig mockan och då och då knipa den förtjusta Anna i den arm eller det ben som är närmast. Jag behandlas ännu något mer högtidligt — så länge det varar. Så klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften av våta kläder och sura smorlädersstövlar ännu svävar som ett moln i luften. Anna och jag göra oss redo för att gå till middagsmjölkningen, och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumpläster och skinnväst, blandar sig med högtidlig noggrannhet och sömnklippande ögon en stadig och grundlig kaffekask.