UNDERHÅLLNINGEN EN REGNIG SÖNDAGSKVÄLL.

Vi sitta i skymningen på söndagskvällen inne i pigkammarn. Aftonvarden är undanstökad, disken likaså, sumpen avkokad till morgonkaffet, bönorna malda och allting färdigt för dagen. En blågrå majskymning sveper in genom fönstren och allt det svaga ljuset i rummet samlar sig i en klase körsbärsblom, som lyser strålande vit i en spräckt kaffekopp mitt på bordet. Utom denna enda lysande och doftande lilla punkt är allting dunkelt och skymningsgrått — ansiktena på oss alla där vi sitta församlade se så underligt bleka och stilla ut och den halvslocknade glöden i spisen hjälper inte till att göra dem färgstarkare. Utanför faller mörkret sakta och kyligt, på rutorna trummar ett envist duggregn och då och då tjuter det till ett vindkast i skorstenen, som kommer alla att ruska på sig och krypa ihop i den unkna värmen med dubbel trevnad.

Det är fullt hus i pigkammarn i kväll — dansen på logen är inställd för vädrets skull och »någe roligt ska en la ha inomhus när en inte kan skala kring vägara» som Anna med stor pondus anmärker. Och nu sitta vi här alla; Anna har slagit sig till ro i soffan med sin gitarr i knäet, bredvid henne sitter stathustrun Lina också med en gitarr och inklämd på den lilla plats som finns kvar försöker en av drängarna inta en vårdslöst bekväm ställning och se ut som om han sutte i världens komfortablaste soffhörn. Men jag vet hur han har det, för jag känner till den där stenhårda soffan med dess trälock och vassa vinklar! På stolarna sitta följande uppträdda: Anders, en av våra drängar, en skogsarbetare, en »bekant flicka» från en gård längre bort och så jag. Konversationen flödar och det är ingen som helst brist på samtalsämnen av det mest originella och underliga slag. Drängen Erik har just slutat en minutiös och detaljrik skildring av en egenhändigt utförd liktornsoperation och nu börjar Anders med en ohygglig berättelse om ett ovanligt ruskigt barnamord, som en piga i hans hemtrakt begått för något år sedan. Alla lyssna skräckslagna och med frysningar utefter ryggraden, och när han slutat sitta vi tysta en lång stund, oförmögna att säga ett ord. Tills Lina uttrycker allas våra känslor i ett kort, men kraftigt:

— O jämmaligen, ett sånt as!

Och så tar hon ett starkt ackord på gitarren, mumlar något med låg röst till Anna, varpå båda klämma i på en gång, så man nästan hoppar högt i luften av överraskning:

Varefter en oändlig och intressant sedelärande bild upprullas om en drinkare som söp och söp och söp, tills han till slut endast hade skjortan kvar.

— Jojomen, vakta dej du Ante, så de inte går likdant för dej en gång! varnar Erik och småler illmarigt mot Anders, som är känd för att gärna ta sig en droppe för mycket om tillfälle bjuds.

— Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel ur fickan och börjar spela. Och han kan spela! Händerna håller han tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:

— Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung i örona. De jussom lenar i bröste.

— Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna — men plötsligt ha vi halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt. Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:

— Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde hon ’en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då låg pappa breve’na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?

— Geck ut, sa han.

— Ja, geck ut me stallnycklarna.

— Har inte vuri ute, sa han.

Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt! sa’n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma. Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som en da!

— Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg röst talar:

— Jag har sett hin håle en gång!

— Min pappa har sitt ’en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan» sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa avslöjanden. Erik:

— Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va de kan va! och geck fram å tog i’t. Men då for de som en stöt igönom mej å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för ’an sparkte mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så me, men då skratta’n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta Erik!

Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt mot den mörka väggen.

— Min pappa, han . . .

— Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av ivriga röster och Emma fortsätter:

— Jo, min pappa han va så dan me å spela kort när han va pôjk å han spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba’n å tiggde’n te låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han’en på golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp’en sträcktes de mot’en en brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken’en i ögona. Han ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om’en. Å allihop så såg di’en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin håle finns alltid!

— Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat bord i stället. Sjung då Lina.

Och Lina sjunger och vi stämma in i kören:

Hin håle är fördriven med musikens makt och glädjen härskar åter. Vi gissa gåtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se på vykort och fotografier och det blir till och med en rungande polkett på det smala golvet innan var och en går till sitt. Men när klockan är 11 reser Anders på sig — han ska hem i kväll för ovanlighetens skull (det är söndag och Anna ser mulen ut) men måste upp 4 på morgonen i arbete och har lång väg hem. När alla gått sjunker Anna ner i soffan igen och somnar ögonblickligen. Men vaknar när klockan slår halv 12 och reser sig gäspande!

— Fy sjutton, klocka ä halv tolv å slaktarn kommer i möra bittin ve femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, så ja får börja mjölka lite förr. Du, hörde du de, att du ska ta emot blon?

Ty jag har skräckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag plötsligt får målföret igen och stammar:

— Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa’n.

— Nä, vi vispar inte här, utan tar’n me en spak. De ska va lilla tråget som står i bon, fyll’et te hälften med rågmjöl. De blir nog lagom me hälften, för den här sugga ä så väldigt stor, så hon har nog mycke blo. Du har väl tatt emot många gånger hemma.

— Om jag har! Jojomän! mumlar jag svagt och blundar för att inga yttre intryck ska kunna störa mina visioner av knivar och suggor och sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tänker jag för mig själv och suckar, ty dagen har varit lång och hela veckan ligger framför som en oändlig och backig väg, den man ska trampa på trötta fötter. Jag klär av mig sakta, drar nattröjan sakta på och sjunker med en rysning ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidöppen mun. Soffan är nog bra att sova i för all del, men när man ska ligga vaken och känna de små djuren kila hit och dit . . .

Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.