HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.
Reading edition
Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:
— Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!
»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig till vår ladugårdsbacke — den stod där övergiven och tom med avstannad motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all lantligheten.
— Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och nymodighet.
— Anderson i Nyhult kom hit i’n och både han och den som körde’n ä inne hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i Stockholm?
— Jo vars.
— Har du åkt nån gång?
— Ja vars, de har ja väl me.
— Å fasen har du. Va de livat tyckte du?
— Ja de va de.
— Di kan köra tie mil i timmen me’n här.
— Me’n här! — jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt mycket förakt i sig — och värdesättning.
— Ja just me’n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde’n, schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.
Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för oss.
— Här ser ni, säger han pompöst och visar på en skruv som håller fast glasskyddet — när man trycker på’n här så går vangen i gång. Å trycker man på’n lite hårdare så går de av bara faen.
— Tryck inte för guss skull, skriker Anna förfärad.
Erik ler smickrat och lugnande.
— Om ja tryckte så geck han, men då behövde ja bara dra i’n här — han pekar på växelspaken — så stannar de genast.
— Å tjyven gjorde de, du har då reda på alltingen också, svarar Anna i gränslös beundran. Jag kan inte återhålla ett stilla fnitter där jag står och slänger med mina ämbar vilket ögonblickligen förskaffar mig ett barskt: »va står du och grinar åt!» från Erik, som är mycket rädd om sin värdighet.
— Jag bara tänkte på jag, om du tryckte på knappen och inte hann stanna förrn du slog i väggen där borta, småler jag medan jag sätter ned mina hinkar och börjar knyta om schaletten för att ha något att syssla med som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med Erik ler blekt, men betraktar mig alltjämt med stadigt ogillande. Så harklar han sig, spottar och säger med outsägligt hånfull röst:
— Va’nte så säker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan sätta i gång attemobilen här å köra’n tie meter utan te välta eller fördärva’n så ska ja lägga opp hunnra kronor på stenen här.
Och därmed slår han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och skrattar med tillbakakastat huvud så alla hans präktiga löständer lysa. Jag blir allvarlig en minut, så knyter jag schaletten hårdare under hakan och tänker för mig själv med ett leende: »Om du visste, tänker jag, att jag har kört bil hundra gånger så visst som en, om du visste att mitt chaufförcertifikat ligger därhemma, så kanske du tog tillbaka dina hundra kronor, som du förresten inte har.» Jag ser mig om på dem, de skratta alla och vänta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag hållit inne med alldeles för länge i deras tycke.
— Än sen då, säger jag långsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten vore väl inte så stor. Men lägg du opp dina hundra först.
— Nej sätt i gång du först, så kommer pengarna nog fasen sen.
Jag ser mig om ännu en gång, det brinner i mig av begär att förbyta deras litet skadeglada miner i allmän förbluffelse och häpnad. Jag tar ett steg mot veven, böjer mig fram för att gripa den, men släpper den igen för att se efter om kontakten är på, vrider den åt rätt håll och tänker dra i gång, men rätar på mig och säger stilla medan det svider svårt invärtes:
— Du får nog behålla dina hundra du Erik. Men du kan då väl inte begära heller att en lagårdspiga ska veta hur en sätter igång såna här maskiner.
Varpå jag hugger mina ämbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet följer mig ända in i förstugan. Men där tackar jag i all ensamhet högre makter som slog ned högfärdsdjävulen inom mig och hejdade mig i tid. Fast gud ska veta, att det var svårt att låta bli med deras flinande ansikten omkring.