Kristi förklaring.

Mark. 9: 2--8.

rälsaren hade sagt sina lärjungar, att han skulle gå upp till Jerusalem och där lida och dö korsets död. Däröfver blefvo lärjungarna mycket sorgsna och modfällda, ty de älskade Jesus och ville icke skiljas ifrån honom. En hel vecka gingo lärjungarna på detta sätt sorgsna och grubblande. Men då tager frälsaren tre af dem med sig upp på ett berg för att genom bön till den himmelske fadern styrka dem och göra dem åter glada och frimodiga.

Petrus, Jakob och Johannes få därför följa honom upp på ett berg. Man tror att det var Hermon, ty de voro nyss vid dess fot. När de kommit upp på någon af Hermons höga, grönskande fjällsluttningar böja de sig ned i bön till Gud. Men under det frälsaren beder för apostlarne, för världens frälsning, för framgången af det verk, han börjat på jorden, vardt han förvandlad inför lärjungarne. Den inre helighet, renhet och fullkomlighet, som fanns hos Jesus, bryter fram i himmelskt ljus och bländande klarhet, så att till och med hans kläder blifva hvitare än snö.

Det är den himmelske fadern, som så förklarar sin son, och förklaringen kommer såsom ett Guds svar på Jesu bön. Äfven häraf kunna vi lära oss förstå, huru bönen hjälper oss att blifva goda och älskliga och himmelskt sinnade. Det barn, som beder mest ifrigt och allvarligt, blir mest likt Jesusbarnet.

Men på förklaringsberget framträda tvenne män från den himmelska världen. Vi känna dem från berättelserna ur gamla testamentet. Lärjungarne känna äfven igen dem, när Jesus under samtalet nämner deras namn. Ty frälsaren samtalar länge med Moses och Elias om Jesu död, som han skulle fullborda i Jerusalem. Det ser för våra tankar ut, som om Jesus nu hunnit till en sådan helighet och fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till evigt lif och redan nu kunnat företaga sin himmelsfärd. Vi kunna tänka oss, att han var väntad i den himmelska världen och att Moses och Elias kommit för att välkomna honom dit upp.

Men Jesus ville icke. Han uppenbarar för Moses och Elias, att det för honom fanns en skönare död, än att såsom Elias fara lefvande upp till himmeln. Jesus ansåg det vara större och skönare att dö på korset till försoning för världens synder, så att jämväl vi en gång skulle kunna företaga en himmelsfärd. "Jesus ville dö en gång för syndens skull, rättfärdig för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud."

Om synden icke kommit in i världen, så hade heller ingen död funnits, och då skulle äfven vi hafva fått utan död företaga vår himmelsfärd, och då hade Jesus icke behöft blifva en försonare för våra synder. Men nu måste han dö. Af Guds nåd måste Jesus smaka döden för alla, på det att alla som tro på honom skola få evigt lif, en gång blifva förklarade såsom han och bäras uppåt till Guds himmel.

Det var så härligt och så saligt att vara med den förklarade frälsaren och Moses och Elias på berget, att Petrus aldrig ville gå ned därifrån. Han ville bygga hyddor däruppe och kvarhålla det ljufliga, himmelska mötet. Men Petrus glömde, att de saligas ro och hvila icke kan vinnas här nere på jorden. Guds barn skola nog få ärfva himmelens sällhet till sist, men icke här nere.

Därom blir också Petrus och de två andra apostlarne öfvertygad, då han får höra den himmelska rösten. Ty Gud själf uppenbarar sig på förklaringsberget i en ljus sky eller slöja och säger om Jesus: "Denne är min älskade son, honom hören!" Du Petrus och alla små och stora människor skola visst få komma till min himmel en gång. Men den vinnes endast af dem, som höra och följa Jesus och dö med honom, dö från synd och värld och själfviskhet och lefva såsom han ett kärlekens och godhetens och renhetens lif. Så skola vi förstå och tyda Guds ord till lärjungarna. Med Jesus allena stå lärjungarna kvar på förklaringsberget. Allenast med Jesus skola vi kunna frälsas, förklaras och förhärligas och slutligen nå målet för människohjärtats längtan: himlens ro och härlighet. J. B. G.