Feladt och heladt.

Berättelse af "Mormor"

(Forts. fr. föreg. n:r.)

retas pappa, som kommit för att hämta sin lilla flicka, instämde också i denna bön, på samma gång han hjärtligt tackade henne för allt hvad hon varit för hans älskling under denna oroliga tid.

Gärna hade han nu velat taga Greta med sig hem till Åby, men släktingarna afrådde honom på det bestämdaste därifrån och menade, att hon borde fortsätta skolan.

"Friskt mod då, min lilla tös!" sade han och tillade tröstande: "En vacker dag skall du få se, att mamma nog kommer och hälsar på."

Ett par veckor därefter kom verkligen fru Moll, och nu stod glädjen högt i taket, som man säger. Greta var yr af förtjusning och kunde icke tröttna att fråga om allting därhemma.

Sålunda väcktes nu också till nytt lif de slumrande minnena af Gretas förra vänner, och det var med glädjestrålande ansikte hon läste ett litet bref från Lotta.

"Snälla Greta!" skref hon--"Jag tycker det är så ledsamt, att du varit sjuk. Anna-Lisa och jag bad Gud hvarenda dag, att du skulle bli frisk igen. Våran lärarinna är så snäll, men Eriks magister är vådligt sträng, må du tro. Jag har fått en liten kattunge, som heter Rosa och är rysligt söt. Du ska få se henne, när du kommer hem. Kom snart! Ajö, ajö, ajö!

Lotta.

P. S. Anna-Lisa hälsar dig så mycket."

"Kallar den där Lotta dig för du?" frågade en af kusinerna, sedan hon läst Lottas bref.

"Ja, visst gör hon det."

"Det skulle jag då aldrig tillåta", sade den andra och satte sin lilla näsa i vädret.

"Hvad skulle hon annars säga?" frågade Greta förvånad.

"Namnet förstås till en början, och sedan--fröken, när du blir stor."

Dessa ord lågo såsom giftiga frön på Gretas hjärteåker, där de sedan spirade upp och buro en bitter skörd. De ovänliga, tanklösa ord vi hörde Greta yttra i början af vår berättelse voro en frukt af denna sådd.

* * *

Då vårterminen var slut, fick Greta säga farväl till skolan i Stockholm. Hennes föräldrar hade nämligen kommit öfverens om att skaffa en lärarinna i hemmet, och denna skulle då läsa med Greta samt för öfrigt hjälpa fru Moll i hushållet.

Det var med både bäfvan och hopp, som Greta motsåg den nya lärarinnans ankomst. Hon önskade lifligt, att denna måtte likna syster Lydia så mycket som möjligt.

Några dagar efter Gretas hemkomst inföll hennes födelsedag, och för att bereda henne en glad öfverraskning hade hennes mamma bjudit hem några af hennes forna skolkamrater, ibland hvilka naturligtvis Lotta och Anna-Lisa. Fru Moll visste ju icke om Gretas ovänlighet mot Lotta, då denna full af längtan och glädje kom för att hälsa på Greta, samma dag hon kom hem.

Klockan fyra kom den ena efter den andra af de små gästerna, men den som icke syntes till, det var--Lotta.

"Hur kan det komma sig, att inte hon är här?" undrade de alla. Greta, stackars liten, visste nog hon, hvad som var anledningen, ehuru hon hvarken kunde eller ville säga någonting.

Hon såg mycket väl på Anna-Lisa, att äfven hon hade saken klar för sig. Hon undvek så mycket som möjligt att tilltala Greta, så att hon e; skulle råka lika illa ut som Lotta.

"Hur är det med dig?" sade Greta slutligen, "du är dig inte lik."

"Jo, vars, nog är jag lik mig alltid", svarade Anna-Lisa.

"Hvad menar du med det?" Greta blef röd om kinden då hon tänkte på, att det kunde ligga någon särskild mening i dessa ord.

Anna-Lisa svarade ej genast, och nu ropade fru Moll på Greta. Hon bad henne gå ut i köket efter en stor papperspåse att lägga ner Lottas andel af födelsedagskalaset uti.

"Du skall få gå till Lotta med detta i morgon, ty i dag är det för sent", sade fru Moll.

"Mamma", sade Greta dröjande, "tror du inte, det vore bättre, om Anna-Lisa toge det med sig? Hon kan lämna henne det i morgon bittida, när de ändå följas åt till skolan."

"Det är inte sagt, att Lotta kan gå i skolan i morgon", sade fru Moll. "Jag fruktar, att hon är sjuk, efter hon inte kommit hit. Men du får göra som du vill", tillade hon.

Nu kom den ena efter den andra för att tacka och säga farväl.

"Hälsa Lotta", hviskade Greta, när hon lämnade Anna-Lisa påsen.

"Det skall jag nog göra", svarade denna, "men skulle du--skulle inte Greta"--rättade hon sig--"kunna titta in till Solbacken snart?"

"Jo--kanske."

Greta visste med sig själf, att hon borde gå till Lotta och bedja henne om förlåtelse, men--ack, huru svårt det var att taga detta steg!

Just under det denna strid mellan ljus och mörker, mellan ödmjukhet och högmod utkämpades i Gretas hjärta, kom syster Lydia på besök. I glädjen däröfver glömde hon under de första dagarna sina bekymmer.

En dag, när de båda togo sig en promenad, mötte de Lotta, som kom från handelsboden med en tung korg på armen.

"Ser du den där lilla flickan, så hon knogar på sin korg, vi skola hjälpa henne bära", sade syster Lydia, och därvid tog hon korgen af Lotta, som af idel förvåning ej kom sig för med att säga ett enda ord.

"Ni äro väl bekanta, ni båda?" sade hon till flickorna, som gingo tysta på hvardera sidan om vägen.

Ingen af dem sade ett ord, men Greta tog hastigt i handtaget på korgen. "Låt mig få hjälpa till att bära", bad hon. (Forts.)