De små missionärerna.

(Forts. fr. föreg. n:r).

är de uppnådde höfdingens eller konungens residens, fördes de små fångarne fram inför härskaren. Han satt på en hög stol eller tron och utmärkte sig framför de öfriga genom sina granna kläder samt genom stafven, som han höll i sin högra hand.

De beväpnade krigarne kastade sig ned framför honom, så att deras pannor vidrörde marken och gåfvo tecken åt gossarne att göra på samma sätt. Sedan lyftes de tämligen omildt upp igen och fördes fram till konungen.

Med synbar förvåning såg denne på deras hvita händer och ansikten, som stucko så bjärt af mot de omkringståendes. Ja, han vecklade till och med upp Edesius' tunika för att äfven underkasta hans armar en pröfning. Man behandlade gossarne såsom hundvalpar och kattungar, med hvilka man just icke gör stora omständigheter.

Lyckligtvis förstodo dessa båda, att det lätt kunde bli farligt för dem att visa någon som helst fruktan och att de måste uppbjuda hela sin själfbehärskning för att kunna skenbart godmodigt foga sig uti den hänsynslösa behandling de fingo röna. Frumentius var dock nära att förlora sin sinnesnärvaro en gång, när han plötsligt förnam ett skarpt bett af små hvassa tänder i den obetäckta delen af sin ena fot. När han förskräckt ryckte till och såg ned, log ett litet rundt ansikte, svart som ebenholz, emot honom. Den lille tjocke, treårige pojkens grannt utstyrda kläder och den bekymmerslöshet, hvarmed han lekte vid konungens fot, gaf tillkänna, att han var dennes son.

Frumentius fick en lycklig ingifvelse. Utan att låtsa om smärtan i foten löste han upp det purpurröda sidenbandet, som sammanhöll hans långa lockar och gaf det åt den lille, som med ett gladt skratt tog det granna bandet och ej tycktes vara obenägen att göra den hvite främlingens bekantskap.

Nu följde ett för de båda gossarne obegripligt samtal, men sedan fördes de slutligen in i en liten gräshydda och undfägnades rikligt med mat och dryck. Men då de icke kunde besluta sig för att dricka den vidriga blandningen, gåfvo vildarne dem skrattande en kruka friskt vatten, kastade några djurhudar i ett hörn och tecknade åt gossarne att lägga sig på dem.

När de nu för första gången efter sitt tillfångatagande befunno sig ensamma, slogo de armarna om halsen på hvarandra och gräto hejdlöst.

"Tror du, att de skola döda oss?" frågade Edesius, när han åter kunde tala.

"Nej, det tror jag inte. Om detta varit deras afsikt, skulle det skett för längesedan. Men, Edesius, jag fruktar--ja, jag är säker på att de mördat onkel och manskapet på skeppet. Vi äro de enda fångarna", fortfor Frumentius, och gossarnes tårar började flöda på nytt.

"Kunna de icke hafva undkommit i båtar?" frågade Edesius.

Frumentius skakade sorgset på hufvudet men svarade intet.

Hans fruktan var blott allt för väl grundad. Alla de resande hade öfverfallits och dödats. Äfven de båda bröderna hade säkerligen fått dela samma öde, om de icke gått in i skogen för att samvetsgrant läsa sina läxor för dagen och därigenom uppfylla sitt löfte till onkeln.

De sutto nu länge tysta, försänkta i sorgsna tankar, så länge, att den lilles ögonlock småningom började falla ihop.

"Broder!" hviskade Frumentius.

Den lille for upp förskräckt. "Hvad vill du?" frågade han ängsligt.

"Jo, vi skola ej glömma, att Gud är här likaväl som i Tyrus."

"Ja, visst, han är öfverallt!" svarade Edesius, som nu var riktigt vaken.

"Då behöfva vi ej frukta någonting. Han skall vara med oss och beskydda oss."

"Men han kan ju tillåta dem att döda oss?"

"Nej, det skall han icke. Men vi skola lita fast på honom och bedja till honom i Jesu Kristi namn", svarade Frumentius allvarsamt. "Vi måste bedja till honom hvarje dag, Edesius, och älska honom och göra hans vilja!" (Forts.)