En barnavän.

lla himmelens änglar och alla de saliga voro samlade kring Guds tron i himmelen. De spelade på sina harpor och sjöngo lofsånger till Herrens ära. Det var en musik, skönare än någon jordisk--den brusade likt dånet af många vatten.

Då hördes en sakta men tydlig knackning på en af de skimrande pärleportarna. En ängel lade ned sin harpa och gick för att öppna.

Därutanför stod en liten trött jordevandrare, som blygt frågade, om han fick, komma in.

Ängeln kastade en snabb blick på den lille gossen och såg, att hans kläder voro hvita såsom snö, de voro tvagna i Lammets blod. Och han öppnade pärleporten och förde gossen under jubelsånger fram till Guds tron.

Där satt Herren själf med en stor bok uppslagen framför sig. I den boken stod den lille gossens namn skrifvet tillika med många, många andra. Och alla som fått sina namn tecknade där, de hafva rättighet att ärfva himmelens salighet.

Guds öga hvilade med innerlig kärlek på den lille gossens anlete, och i det han hälsade honom välkommen, satte han en strålande krona på hans hufvud.

"Hvem har visat dig vägen hit, min lille vän?" frågade han.

"Det har moster Lotta gjort", svarade gossen med glänsande blick.

"Hvem är då hon?" sporde Herren.

Visserligen kände han moster Lotta, ty hans ögon öfverfara hela jorden och han vet allting. Han hade ock denna sin tjänarinnas namn skrifvet i den stora boken, som kallas lifvets bok. Men han visste ock, att det skulle fröjda den lille gossen att få berätta litet om sin gamla vän, och därför frågade han.

"Moster Lotta är en rar gammal gumma, som håller obeskrifligt mycket af alla barn", svarade den lille. "Hon måste sitta och sy hela veckan och behöfde nog hvila sig om söndagarna, men hon unnar sig likväl ej någon hvila utan hon håller söndagsskola för alla barnen i byn, och det har hon gjort i många, många år."

Den lille gossen tycktes alldeles hafva glömt sin blyghet för glädjen att få berätta för Herren, huru snäll moster Lotta var. Och himmelens invånare läto för en stund sina harpor tystna för att höra på. Och Herrens ansikte lyste af fröjd, då han såg gossens kärlek till den trogna tjänarinnan, som han själf länge känt såsom sin.

"När moster Lotta först började sin söndagsskola", fortfor gossen, "samlade hon barnen i sitt hem, ehuru det vållade henne ganska mycket besvär. Jag var inte född då, men jag har hört berättas, att hon hvarje söndag måste bära in bänkar i sin stuga för att stolarna ej räckte till. Men hon var så glad åt att få visa barnen vägen hit upp, att hon ej ens skulle skytt besvären, äfven om de varit dubbelt så stora.

Sedan fick hon hon flytta sin söndagsskola till missionshuset. Och dit upp sträfvar hon nu hvarenda söndag, äfven om vädret är svårt, eller hon plågas af reumatismen. Och om julen ställer hon alltid till fäst för sina söndagsskolbarn--ja, om sommaren också, och då har hon alltid så mycket godt att bjuda på och är så mån om att ingen skall bli bortglömd."

"Då voro väl också barnen mycket tacksamma och snälla emot henne, som var så god mot dem?" sporde Herren.

Gossen böjde sitt hufvud och rodnade.

"Neej, vi voro inte alltid riktigt snälla", sade han. "Jag kommer ihåg, att jag också ibland satt och skrattade och hviskade, fast hon så allvarligt bedt oss vara stilla. Jag försummade också ofta att lära mig mitt tänkespråk, fastän hon så gärna ville, att vi skulle kunna läsa upp det. Och en gång drog jag en gosse i håret så att han skrek till, midt under det moster Lotta läste texten för oss, och hon måste afbryta läsningen och se på oss. Men jag har ångrat detta många gånger sedan dess och äfven bedt moster Lotta om förlåtelse. Och hon höll af oss så mycket och ville så gärna förlåta."

"Lyckliga små, som äga en sådan trofast vän!" Och Herren Gud skref i sin bok upp allt hvad gossen berättat.

Nu fick äfven gossen en harpa, och snart brusade åter sången, jublande och mäktig, till Guds och Lammets ära.

Och äfven den lille gossens stämma hördes bland den stora skaran, som sjöng och lofvade Gud.--

Däruppe i himmelen fanns en liten flicka, som Gud tidigt tagit hem till sig, och den flickan hade varit moster Lottas enda barn.

Då hon dog, undrade många, hvarför Gud ej lät moster Lotta få behålla sin kära, lilla flicka. Men Gud visste det, och han ämnade en gång låta äfven moster Lotta få veta det.

Den lilla flickan hade i många år haft sitt hem hos Gud, då hon en dag fick höra, att hennes mor låg sjuk, så sjuk, att hennes vänner på jorden trodde, att hon skulle dö.

Då gick den lilla flickan fram till Guds tron, föll ned inför honom och bad:

"Gode Gud, är det din vilja, så låt nu min moder få komma hit upp till din härliga himmel! Vi två hafva så länge varit skilda, och hon liksom jag längtar efter återseendet."

Full af kärlek hvilade Gud Faders blick på barnet, som midt i himmelens härlighet längtade efter sin moder.

"Jag skulle gärna vilja låta din moder få komma hit och hvila ut efter allt sitt trogna arbete", sade han mildt. "Men därnere i jordens mörker bland frestelser och faror vandra ännu så många små, som skulle gå vilse och aldrig hitta hit, om de ej hade en trofast vän, som ledde.