De små missionärerna.

Med teckning.

(Forts. fr. föreg n:r.)

ag tror, att de svarta här också bedja till gudar af trä och sten liksom vårt stackars folk därhemma", sade den yngre brodern.

"Det kan nog hända. Och kanske komma de att begära detsamma af oss. Men, broder, det få vi aldrig, aldrig, göra, icke ens om det gällde lifvet."

"Nej, vi måste då tänka på männen i den brinnande ugnen", instämde Edesius mycket högtidligt. "Men jag hoppas att det inte må gå så långt med oss", tillade han. "Tänk, Frumentius, om de skulle bränna oss lefvande."

"Jag tror inte vi behöfva frukta för det. Det är möjligt att de göra oss till slafvar, men jag tror inte, att de ändå skola behandla oss illa."

"Jag har också tänkt på det", svarade Edesius, till hälften lättad, till hälften bedröfvad.

"Det vore kanske det bästa som kunde hända oss, isynnerhet om vi finge tjäna den lille prinsen", började Frumentius åter. "Jag kunde ej låta bli att tycka om honom, fastän jag fick göra bekantskap med hans tänder. Han har ett så lustigt litet ansikte."

"Jag såg icke på någon annan än kungen", sade Edesius med en rysning. Jag fruktade att möta hans blick, men ändå kunde jag inte låta bli att se på honom. Det var rysligt."

"För mig gick det på samma sätt", försäkrade den äldre brodern. "Men ju längre jag betraktade honom, ju mer försvann ångesten. Han såg inte grym ut. Den där svarte slafhandlaren, som vi en gång sågo på torget i Aden, du minns, han såg mycket mer grym och elak ut.--Och för öfrigt--vi få ej glömma att vi äro i Guds hand och ej i konungens våld. Nu skola vi bedja Gud taga vård om oss och sedan få vi sofva tryggt under Guds mäktiga beskärm.

Gossarnes förmodan slog in, de skulle göras till slafvar. Men man fordrade intet strängt arbete af dem. Kungen betraktade dem såsom ett par näpna leksaker och tilllät dem att leka med den lille prinsen, som var hans ögonsten. De fingo också ibland vistas hos palatsets kvinnliga invånare, af hvilka de behandlades med godhet och försågos med hvarjehanda läckerheter. I synnerhet hade den lille ljuslockige Edesius med sitt barnsliga, behagfulla sätt vunnit allas hjärtan, och särskildt var konungen varmt fästad vid honom. Han behöll honom nästan ständigt i sin närhet, och när gossen växt upp till yngling, utnämnde han honom till sin tjänare.

Med sin ålders snabba uppfattningsförmåga lärde sig de båda gossarne snart landets språk.

Om de också under sin uppväxttid måste se mycket af hedningarnas laster, så glömde de likväl aldrig, att Gud såg dem och vakade öfver dem, och de fingo då erfara, att han aldrig lät något ondt vederfaras dem. Men ofta då de voro ensamma, gräto de bittert, då de tänkte på huru deras onkel, som varit dem i faders ställe, så grymt mördats af hedningarna, och då de tänkte på sin mors och sina systrars sorg, ty dessa måste naturligtvis tro, att äfven de gått samma öde till mötes. De sökte också upplifva minnet af de lärdomar de inhämtat vid sin moders knän, och aldrig glömde de att hvarje morgon och afton bedja till Gud.

De fromma sånger, som de ibland med sina klara barnaröster sjöngo, väckte alltid stor beundran hos deras hedniska omgifning.

Det land, där de båda bröderna vistades såsom slafvar, var bekant bland de grekiska och tyreniska geograferna under namn af Abessinien, men kallades af de infödda för Axum, såsom Frumentius snart kom underfund med.

Naturligtvis ansågo landets barn, att deras konung var världens störste härskare. Han var också verkligen en betydande man, som med ovanlig klokhet regerade icke blott sitt eget land, utan ock sträckte sin spira öfver de kringboende stammarna.

När Frumentius blifvit fullkomligt mäktig landets språk, roade det konungen att ofta samtala med honom och låta honom berätta om den civiliserade världens under. Ehuru hans undersåtar smickrade honom och nästan dyrkade honom såsom en gudomlighet, var han dock klok nog att vilja taga emot lärdomar, och han förstod snart, att hans lille slaf kunde gifva honom upplysningar om mycket, som vore värdt att veta.

En dag, när Frumentius kallades in till konungen för att roa hans lille son, fann han monarken och hans minister fördjupade i ett försök att räkna ut, huru stor skatt de utomstående stammarna skulle betala till Axum. Men då man där i landet icke räknade med siffror och tal utan blott med tillhjälp af trästickor och streck, var uppgiften just icke så lätt att lösa.

Den unge tyreniske gossen hade stått en stund och hört på, och det gick såsom en lek för honom att räkna ut talet.

Han gick fram till konungen. "Förlåt mig", sade han blygsamt, "stammarna skola lämna tillsammans sjuhundra tjugusex mått säd."

"Hur vet du det, gosse?" frågade den mäktige mannen mera förvånad än förtörnad, medan ministern blott med möda kunde behärska sin ovilja.

Frumentius försökte visserligen förklara det enkla sätt, på hvilket han kommit till denna slutsats, men skattmästaren ville icke och konungen kunde icke förstå hans sätt att räkna. Likväl blefvo de båda två mycket förvånade, när de efter långvarigt grubblande och räknande uppnådde samma resultat.

Sedan ministern på vanligt sätt med ansiktet mot marken afskedats från monarken, riktade denne ännu några frågor till den unge räknemästaren, hvilka Frumentius efter bästa förmåga sökte besvara. Och när samtalet till följe af viktiga sysselsättningar måste afbrytas för den gången, lät dock konungen icke saken falla i glömska, utan önskade åter få undervisning i matematik, kvilken konst gossen fått lära sig efter grekisk metod.

"Det är alldeles omöjligt", förklarade han dock till slut en dag och skakade missmodig på hufvudet. "Du måste räkna tillsammans de stora talen åt mig, ty jag kan inte. Jag är för gammal att lära mig sådana nyheter. Men den lille där, honom skall du undervisa i din konst." Och han visade på den lille prinsen, som sorglöst lekte vid hans fötter.

Utan att konungen visste det hade denne redan lärt mycket af sina båda kristna lekkamrater.

Äfven de små svarta barnen tycka om att höra berättelser, och på det sättet fick den lille prinsen af Axum höra berättas om den store Guden i himmelen, alla tings skapare, och om hans son, Jesus Kristus, världens frälsare, som kommit såsom ett litet barn till jorden för att rädda de syndiga människorna från evigt fördärf.

Men äfven andra lyssnade till dessa berättelser. De unga slafvarna hade utan att ana det fått tända evangelii ljus på denna mörka ort--de hade i sanning blifvit missionärer. Det hedniska folket, bland hvilka de lefde, kunde ej undgå att märka skillnaden emellan dem själfva och de små främlingarna. Och detta icke blott emedan dessa hade mycket större kunskaper än de själfva, utan därför att de voro renhjärtade, fromma och samvetsgranna. Aldrig uppförde de sig oskickligt, och alltid voro de villiga att tjäna och att göra godt där de kunde.--Men de voro också modiga och utan fruktan, de små främlingarna. De fruktade icke ens konungens vrede, för hvilken de djärfvaste af hans undersåtar darrade. Ty det hände ibland, att de uppväckte hans vrede emot sig, då de vägrade lyda någon befallning, som stred mot deras samvetes bud. Därför lyssnade alla med vördnad och andakt, när de berättade om sin kristna tro.

Åren gingo.

Frumentius mognade till man, och den ljuslockige Edesius växte upp till en blomstrande yngling. Prinsen af Axum, deras trofaste lärjunge och vän, hade utvecklat sig till en frisk, modig gosse, för hvilken de förnämsta männen i riket gjorde det till en plikt att vara den förste vid jakten och vid alla krigiska öfningar. De båda bröderna däremot lärde honom att ära den sanne Guden och att öfva rättfärdighet och mildhet. Men då de själfva icke på många år fått någon kristlig undervisning, måste mycket blifva osagdt. Dock, de sanningar, som lefde i deras egna hjärtan, meddelade de honom samvetsgrant.

Men så kom en dag, då ett rop af smärta, en vild, förtviflad klagan steg upp mot himmeln och upprepades af bergens eko. Männen gräto såsom barn, och kvinnorna jämrade sig och refvo sönder sina kläder.

Konungen var död. Hans bägge hvita slafvar deltogo af uppriktigt hjärta i landets sorg öfver den storsinnade monarken, som alltid behandlat dem med så mycken godhet. (Forts.)