En farlig strid.

Med teckning.

Bor du bland bergen, bor du vackert. Däruppe är luften ren och utsikten fri. Solen dröjer länge, innan den går ned och förgyller bergstopparne ännu en lång stund, sedan det är skumt nere i dalarna.

Ja, högt uppe på bergen finnes mycket, som lockar till en bergvandring. Alltid finnes där någon berömd grotta eller kammare, som fordom tjänat till bostad åt någon bergakonung. Om denne gå då många sägner och sagor. En säger oss, huru omåttligt rik han var, den där kungen. Han hade salar, som glimmade af pärlor och guld och så många guldslantar, att ingen kunde räkna dem. En annan talar om för oss, att han är en grym och stygg hedning, som inte kunde höra de sköna kyrkklockornas klang, när de ringde samman den kristna menigheten till bön och sång och för att lyssna till ordet om Kristus. Därför måste bergakungen flytta sin kos, och ingen har sett honom på många hundra år.

Ja, så säga sagorna. Men nutidens folk undrar hvart hans stora rikedomar tagit vägen och ungdomarne klättra bland bergen för att leta efter bergakungens salar för att se, om där kan vara någon guldslant kvar än i dag. Och det gör det visst. Där finnes både guld och silfver och andra dyrbara metaller i de svenska bergen, men de måste brytas och smältas ur dem. Och där uppe på klipporna bygger örnen sitt bo, där lägger hans maka ägg, och där hjälpes örnparet åt att mata och föda upp sina ungar.

En titt in i ett sådant bo kan vara lika intressant som att se in i bergakungens salar. Men det kan vara farligt nog, som du ser af teckningen. Ty örnen lämnar aldrig de sina i sticket och flyr. Han upptar striden på lif och död med sin fiende. Och skarpa, långa klor har han och väldiga vingepar samt en fruktansvärd näbb. Den kan sluta så denna farliga strid, att gossen där blir dragen ned i djupet af örnen. J. B. G.

"De få säga, hvad de vilja", svarade Per frimodigt, men inom sig krympte han riktigt ihop vid tanken på huru de då skulle göra narr af honom. "Det rör mig inte, för resten", tillade han, "bara mor kan slippa, då hon är så dålig.--Nå, Nils, vill du eller vill du inte?"

Nils ryggade tillbaka--nej, verkligen han det ville.

"Jag håller mig för god för sådant kvinnfolksgöra", sade han.

Per svarade intet utan fyllde ämbaren och skyndade sig hem.

Då allt var i ordning, gick han in efter mor. "Låt mig nu bara en gång få se, huru man skall bära sig åt", sade han.

Mor tog ett plagg och började tvätta och Per såg uppmärksamt på.

"Så, nu kan jag det, låt mig försöka nu, och gå sedan in och lägg dig en stund till."

Mor hade nog sina egna tankar om huru det skulle gå med tvätten i Pers händer, men hon följde dock hans uppmaning och gick. I dörren måste hon dock än en gång vända sig om och se på sin käre gosse. Där stod han böjd öfver baljan och gned och sköljde, så att vattnet stänkte omkring honom. Hon lade sig på sängen vid sidan af sin lille Olle, som somnat in på nytt. Så rik hon ändå var, som hade en sådan gosse! Både gikten och ryggvärken lade sig för den tanken, så lycklig gjorde den henne.

Det kändes icke så litet tafatt för Per i början. Han kunde icke få det rätta taget, plagget gled undan, och så började det svida i fingertopparne.

Men--pyttsan--inte fick det betyda något. Så mycket karl var han väl, att han icke frågade efter, om det sved litet i skinnet. Han gned och sköljde och höll det tvättade plagget pröfvande upp mot dagern. Ja, verkligen, satt där inte ändå kvar en mörk fläck.

Litet mer såpa, och så ner i baljan igen. Nu måtte den väl vara borta ändå.

Så där ja--han vred, så att vattnet forsade mellan fingrarna--nu ner i grytan med plagget.

I detsamma stod Nils bredvid honom.

"Är det du, Nils?"

"Ja, du tvättar ju som för dagspenning."

"Jo, det må du tro, och fina skjortor skall du få, min gosse."

"Tror du jag skulle kunna hjälpa dig?"

"Ja, vars, tag bara i af alla krafter, så skall jag lära dig konsten."

"Se på det här, är det bra?" Nils slängde ett plagg öfver till brodern. Per tog det i noggrant skärskådande.

"Nej, min gubbe, bättre får du lägga åt. Den där smutsstrimman vill nog inte mor ha kvar."

Nils tog tappert i på nytt. "Oj, så det svider i fingrarna!"

"Pyttsan, skall du klaga för en sådan småsak du som är en pojke."

Nej, det var då sant, att jämra sig för så litet det passade då bara för flickor.----

Då mor en halftimme senare gick ut i köket för att se, hur det gick med tvätten, fann hon båda sina gossar med uppvikna skjortärmar öfver hvarsin balja i full fart med att tvätta. Hon ville knappt visa, hur angenämt öfverraskad hon blef.

"Såå, Nils, har du också kommit till tvättbaljan? I dag tycks ni bägge två vilja göra det lätt för mor."

Hon sade ej mer, men de kände kärleken lysa ur hennes blick och sågo hennes glada ansikte, och de blefvo helt varma om hjärtat, fastän de voro stora pojkarne.

En sådan glädje det var att få hjälpa mor! Då kvällen kom, hängde kläderna rena och hvita på gården, och inne i stugan sutto mor Maria och hennes tre duktiga pojkar och åto kvällsvard.

Mor kände sig så lätt och glad till sinnes. Det var länge sedan gröten smakat henne så godt. Hvad gossarne angår, hade de en förvånande matlust.

"Ni är trötta nu, det ser jag", sade mor, då de slutat äta, "och det är sannerligen inte underligt, ty det kostar på att stå öfver tvättbaljan. Gå nu därför och lägg er. God natt och tack, mina kära gossar, för hvad ni i dag ha gjort för mor. Det har gjort henne både frisk och glad. Gud välsigne er!"

De sade ingenting annat än "godnatt!" men bådas blickar förrådde hvad de kände; ty de strålade af glädje och tillfredsställelse. (Efter norskan.)