Farmors berättelse.

ru Walter var änka efter en högre officer, som hade stupat i kriget. Hon och hennes fyra barn samt hennes mans mor hade bildat ett hem tillsammans. Barnen voro med den innerligaste kärlek fastade vid sin farmor. Ett ord af henne, en blick ur dessa kloka, vänliga ögon förmådde vanligtvis hejda de häftigaste utbrott hos gossarne, och hvarje sorg eller motgång lindrades, när den kära gamla hade talat ett tröstande ord till de små. Hon förstod att kväfva det onda i roten, och hon utsådde månget godt frö i dessa unga själar, hvilket säkert längre fram i tiden skulle spira och bära frukt.

Fru Walter var själf en god och kärleksfull mor, men sorgen öfver hennes älskade makes död hade brutit hennes hälsa, så att hon icke med tillräcklig kraft kunde taga sig an barnens uppfostran. Det var därför en särskild Guds välsignelse för dessa, att deras farmor tog sitt hem hos dem. När den svaga modern gaf vika för deras nycker och såg igenom fingrarna med deras fel, så stod alltid den kära gamla med sitt hvita hår och sin vördnadsvärda gestalt vid hennes sida, stödjande och hjälpande. Hon sökte alltid leda barnen till det goda, ibland med en liten berättelse, ibland genom ett samtal, som hon sökte leda så att det skulle öppna deras öga för hvad som var rätt och behagligt inför Gud.

Barnens största glädje var att höra farmor berätta verkliga händelser ur hennes eget lif. Då sutto de vid hennes fötter, lyssnade till hennes röst och slukade hvarje ord.

En morgon hörde den gamla, huru lilla Elisabet, som annars var ett godt och älskligt barn men med ett häftigt sinne, var mycket ohöflig mot tjänarinnan. Då denna förebrådde henne för någonting, svarade hon: "Hur vågar du tala så till mig--du är ju bara en simpel tjänarinna".

På kvällen slogo barnen som vanligt läger omkring farmors stol. "En berättelse, farmor, ack, tala om en berättelse, lilla rara farmor!"

Den gamla betänkte sig litet, därpå lade hon den lillas hufvud i sitt knä och smekte kärleksfullt hennes hår. "Ja, min lilla flicka, jag vill tala om för dig en berättelse från min egen barndom", sade hon. "Jag tror den kan vara er alla till nytta, men särskildt har den någonting att lära min egen lilla Elisabet." Och hon såg kärleksfullt in i den lillas ögon.

"Min mor dog, när jag blott var fyra år, och min stackars far, som älskade henne innerligt, sörjde djupt. För att döfva sorgen kastade han sig uti ett omfattande affärslif och genom att gagna sitt fädernesland och sina medmänniskor, sökte han lindring i sin stora smärta. Han tänkte icke på, att hans lilla flicka så väl behöfde honom nu, när hon ej hade någon mor. Min tant, som kom i huset för att styra detta och uppfostra mig, var en duktig hushållerska men en dålig uppfostrarinna. Hon sörjde troget för mina lekamliga behof, men hon tog ej vara på min själ. Jag blef häftig, nyckfull, själfvisk, ja, jag var ett riktigt styggt barn.

Då sände Gud mig en hjälp i den simplaste af våra tjänarinnor, en klen, hjälplös stackars varelse, som var ofärdig till sin kropp, men hvilkens själ var luttrad och ren som guld. Hon älskade Gud af hela sitt hjärta, och denna kärlek lyste ur hennes ögon mot alla Guds skapade varelser på jorden. Hon var hönsvakterska, ty hon kunde icke förrätta annat arbete för sin kroppsliga svaghets skull.

Gamla Anna blef min bästa vän, och henne har jag näst Gud att tacka för hvarje god frukt, som mitt lif har fört med sig. Hon sådde ut det goda fröet, och Gud, den allsmäktige, lät det slå rot.

Jag hade inga lekkamrater, och därför roade det mig att följa med henne och se på, när hon matade hönsen och ankorna--därmed började vår vänskap. Hon älskade sina djur och vårdade dem med en moders omsorg.

En morgon kom jag ut före henne i hönsgården. Det roade mig att reta hönsen, jaga kycklingarne ut på gården och stänga in hönan, som oroligt kacklande sprang fram och tillbaka och klagade sin nöd så högt, att gamla Anna kom springande så fort, som hennes stackars ben kunde bära henne.

"Hur kan du vara så elak mot djuren!" ropade hon. "Kom ihåg att Gud ser dig, han som har omsorg om alla sina skapade varelser!"

Jag blef alldeles tyst, ty jag hade mycket dunkla begrepp om Gud, och nu då Anna var ond, ville jag inte fråga henne. Jag gick hela dagen och tänkte därpå, och när kvällen kom styrde jag mina steg till hönsgården.

"Hör du Anna, hvar är Gud, efter han kan se oss här--är han inte där långt borta, uppe i himmelen?" frågade jag.

"Stackars barn, har du så liten kunskap om Gud?" sade Anna. "Kom hit då, så skall gamla Anna berätta för dig om honom så mycket hon vet."

Och hon berättade om Gud, vår fader, som har skapat oss alla, som föder och kläder oss och som älskade oss syndiga människor så högt, att han sände oss sin son Jesus Kristus för att frälsa oss från synden. Hon berättade så enkelt, men så lefvande, att orden trängde djupt in i min barnasjäl och jag började älska den gamla gudfruktiga tjänarinnan. Hon lärde mig också snart att älska Gud och att bedja till honom.

En kväll bad jag Anna följa mig upp på mitt rum, när jag skulle gå och lägga mig. Jag var rädd för att ligga ensam, och min tant ville lära mig öfvervinna min dumma fruktan, som hon kallade den. Jag klagade för Anna, att jag hade så stygga drömmar om natten och att jag var så rädd. Jag bad henne därför stanna hos mig, till dess jag somnade.

"Min kära flicka", sade hon, "jag skall lära dig bedja Herrens bön. När du kan den och beder den riktigt af hjärtat, så skall du aldrig mera behöfva vara rädd, ty då skall Gud vaka vid ditt läger och du kan sofva tryggt."

Och gamla Anna knäppte sina händer och bad Fader vår med en innerlighet, som trängde rakt in i mitt hjärta.

Från denna kväll har jag aldrig sedan under min långa lefnad somnat in utan att först hafva bedit "Fader vår", och den bönen har i sorg och glädje fört med sig välsignelse.(Forts).