44.

Christian hade genast vid underrättelsen om olyckshändelsen sökt nå sin svåger, men detta var ingen lätt sak, då man icke visste hvar denne tagit in. Ett telegram afsändes på måfå, men nådde aldrig doktor Hessel.

Denne hade valt att fara hem med ett tidigt morgontåg. Det plågade honom att ha skilts från Elisa i ovänlighet, och nu ville han godtgöra detta genom att komma hem förr än hon väntade.

Järnvägsresan räckte fem timmar. Doktorn, som tillbringat natten tillsammans med sin vän, sof hela tiden godt på tåget och kände sig ganska uthvilad vid framkomsten till stationen.

Stationsinspektorens sätt att besvara hans hälsning väckte en flyktig förvåning hos honom. Hvarför såg människan så allvarsam ut? Hade något ledsamt händt honom, kanske någon af hans familj låg sjuk? Doktorn, som ej hade lust att försinka sig med frågor och ännu mindre med möjliga sjukbesök, skyndade afsiktligt bort, medan stationsinspektoren var upptagen af tåget.

Vandringen i den friska luften gjorde honom godt och piggade upp lifsandarna. Han ertappade sig med att gå i riktig språngmarsch. Det var rent löjligt hvilken brådska han hade att komma hem.

Ett par kvinnor, som han mötte på vägen, tittade på honom och glömde bort att hälsa. Han gaf dem en halft vänskaplig gliring för det. Sedan han gått förbi dem, kom han händelsevis att vända sig om. De stodo stilla och sågo efter honom, inbegripna i ett ifrigt samtal, för hvilket han tycktes utgöra ämnet.

»Hvad är det åt kärringarna?» tänkte han förargad och fortsatte sin väg.

En obehaglig misstämning smög sig öfver honom och stärktes ytterligare, då han längre fram mötte sin arrendator. Denne blef honom varse på litet afstånd och vek af in i skogen på ett ställe, där det hvarken fanns väg eller gångstig. Undvek karlen honom, och hvarför? Han påskyndade sina steg. Hvad betydde allt detta?

Då han ändtligen fick hemmet i sikte, slog ett intryck af stillhet och ödslighet emot honom. Ej ett ljud hördes, ingen människa syntes. Björkarnas löf föllo tätt som ett regn; den första nattfrosten hade lossat dem. På de grenar, som bildat ett guldglänsande hvalf öfver Elisa, när hon stått och sett efter honom vid hans afresa, fanns knappast ett blad kvar.

Lilla Aslög blef synlig bakom husknuten och tultade ned mot stranden. Hur kom det sig att hon gick så ensam och utan tillsyn? Fadern ropade hennes namn. Hon stannade och såg sig om. Då hon blef honom varse, ändrade hon kurs och lyftes snart högt upp på hans arm.

»Du lilla tjufunge, hur har du kunnat lista dig ut så här på egen hand? Hvad skall mamma säga, tror du?»

»Mamma sofver», svarade den lilla trygg.

»Sofver? Så här dags? Det vore bra olikt din mamma», sade han och kastade en blick upp mot sängkammarfönstren.

De stodo öppna.

»Mamma sofver», upprepade den lilla bestämdt; »mamma har gått till Gud.»

Doktorn gick hastigt in med Aslög ännu i sina armar. Han tyckte sig se Christian försvinna genom salsdörren, men då han slog upp denna, kom icke Christian utan Edith honom till mötes. En blick på hennes ansikte sade honom, hvad han redan visste, att något händt.

»Hvad är det?» utbrast han och satte ned Aslög så häftigt, att hon började gråta.

Ingen lade dock märke till barnatårar nu.

»Du fick väl telegrammet?» frågade Edith.

»Hvilket telegram? Jag har inte fått något.»

»Åh, inte det!»

Han blef varm och kall om hvart annat.

»Hvar är Elisa?»

Han tog sin svägerska så hårdt i armen, att hon blef rädd; då han märkte hennes sinnesrörelse, betvingade han sig.

»Säg mig allt, jag är förberedd nu, jag är lugn.»

Han var mer än lugn, han var stel.

»Försök att bära det som en man», stammade hon; »Elisa är — är sjuk.»

Det var henne omöjligt att komma fram med sanningen genast. Hon fruktade för hans förstånd.

»Säg alltsammans, säg så gärna att hon är död.»

Han trodde inte riktigt att så var, utan sade det för att bli motsagd. Men hennes tystnad bekräftade hans ord. Några minuter stod han som bedöfvad och frågade sedan hvar Elisa fanns. Då han fått veta det, gick han dit upp. Ingen var i rummet utom hon.

Timme efter timme förgick, men doktorn kom icke ut. Man blef orolig och gläntade på dörren. Han stod alltjämt vid bädden. Hvad som försiggick inom honom såg endast han, som genomskådar människohjärtans lönligheter.

»Edith, hvad ska’ vi ta oss till med honom? Ack, om Gustaf Adolf vore här!» utbrast Christian.

Äfven Edith hade denna dag sändt mången längtans suck efter Gustaf Adolf, ty ingen kunde handskas med sorgen som han. Telegram hade han fått, men var väl knappast att vänta i dag, och något måste göras snart. Då fick Edith en ljus idé.

»Barnen», sade hon; »låt oss släppa in dem.»

»Du vet alltid råd», sade Christian lättad.

Sven var icke till finnandes, men Rigmor och Aslög släpptes in till pappa och mamma.

Edith hade ej missräknat sig på deras förmåga att frambringa en kris och genom sitt blotta uppträdande därinne bryta stelheten i faderns sorg. Efter en stund kom han ut med dem.

Han begärde att få veta hur allt gått till. Men de yttre omständigheterna vid Elisas bortgång föreföllo honom oväsentliga inför det faktum att hon var borta. Edith märkte med förvåning, att han ej alls tycktes gräma sig öfver olyckshändelsen. Han betraktade tydligen det skedda såsom oundvikligen förutbestämdt. En högre makt hade ledt händelsernas gång och genomdrifvit sin vilja. Den öfvertygelsen hade han fått därinne i Elisas närhet.

Men hvarför skulle hon så hastigt ryckas bort ifrån honom, och han aldrig få tillfälle att säga henne det vänliga ord hon så tydligt längtat efter?

Åh, hvarför hade han ej stannat hemma, som hon bedt honom? Hvilken makt hade hindrat honom? Var det densamma, som tagit henne bort? Hvilken den makten var, det visste han, men icke af hvilken han leddes. Att han icke själf formade sina öden, så mycket insåg han nu.

Till det yttre föreföll han lugn och stel, endast blicken, när han råkade slå upp ögat, förrådde att hans inre var i uppror. Än reste han sig i vildt trots, än sjönk han förkrossad ned. Han kände sig som en lekboll för grymma, hånande makter, men midt i tumultet tyckte han sig höra en älskad stämma hviska att allt var kärlek.

Man sade honom, att Elisa haft sans innan hon dog. Hade hon längtat efter honom eller endast gladt sig åt att få slippa ifrån honom, som så illa motsvarat hennes ideella förväntningar? Hade hon vetat att hon skulle dö, och hvad hade hon tänkt? Ingen kunde svara honom. Blott tjänarne och barnen hade ju stått omkring hennes dödsbädd, ingen till hvilken hon kunnat hviska en afskedshälsning, ett budskap om förlåtelse och kärlek. Han tyckte, att om han blott fått detta, skulle han kunna andas igen, men nu ville sorgen kväfva honom.

Han stängde in sig i sitt rum, förklarande att ingen fick störa honom, och där kämpade han sin förtviflade kamp i ensamhet.

Dagen gick och natten. När följande morgon grydde, stred Alfred Hessel ännu med en, som var starkare än han. Men han började vackla, det hårda hammarslaget hade splittrat hälleberget.

Morgonsolen lyste med all sin klarhet in i rummet. Doktor Hessel drog ned gardinen. Solen fick ej skina på honom, där han gick af och an och vred händerna i ångest.

»Elisa, Elisa», mumlade han, »hvad ville jag ej nu ge för ett enda ord af dig! Men du är stum, och — jag förtjänar det.»

Det var tyst omkring honom, tyst i huset, och han hade en känsla af att tiden stod stilla.

Gud! Det var underligt, att han ej kunde tänka på Elisa utan att tänka på hennes Gud, denna hårda, grymma, obevekliga makt, som tagit henne bort. Men Elisa hade älskat sin Gud och talat om hans barmhärtighet. Säkert hade hon följt honom villigt, ja kanske med jubel, utan en saknadens tanke för hvad hon lämnade.

»Är du barmhärtig, Gud, så visa också mig barmhärtighet!»

Det ropet trängde sig fram ur hjärtat, nästan mot hans vilja, och det var både trots och bön däri, men föga tro.

Dörren öppnades sakta. Doktorn rynkade pannan. Hvem vågade störa honom?

Det var lille Sven som kom. Hela dagen i går hade man hindrat honom att gå till pappas rum, men nu hade han stigit upp tidigt och smugit sig ned. Han blef litet häpen att finna fadern redan där, det var ju så tidigt, men han blef glad på samma gång, ty nu behöfde han inte vara rädd, att man skulle upptäcka och föra bort honom, innan han hunnit träffa sin pappa.

»Hvad vill du?»

Vikten af det budskap, han fått sig anförtrodt att framföra, hade gifvit lille Sven en viss vikt i sina egna ögon, men nu öfvergaf honom hans värdighet.

»Mamma bad mig …» svarade han förlägen och tystnade rådvill.

Att hans budskap skulle bli mottaget så hade han ej väntat sig. Läpparna började darra, och han slog ned ögonen för att dölja tårarna. Pappa brukade inte tycka om att se honom gråta.

»Hvad bad mamma dig?»

Var det pappas röst? Så underlig den lät! Sven såg förvånad upp och glömde sina tårar.

Pappa satte honom på sitt knä och upprepade sin fråga. Då fick Sven sin vikt och värdighet tillbaka.

»Mamma sa’ så här: Bed pappa förlåta mig allt, så som han själf vill ha förlåtelse, när han skall dö.»

Den lille gossen såg rakt in i sin pappas ansikte och framförde sitt budskap, som om han läst upp en mycket märkvärdig utanläxa, där hvarje ord måste vara rätt.

»När sade hon det?»

»Då hon gick till Jesus, nej litet innan.»

»Till dig?»

»Ja.»

»Hörde ingen annan det?»

»Nej, det tror jag inte. Mari stod och grät vid fönstret och morbror Christian och moster Edith hade inte kommit än. Jag är säker på att hon sa’ så, jag hörde det alldeles, och jag har inte glömt ett enda ord», försäkrade gossen.

»Sade hon något mera?»

Hessel såg på gossen, färdig att sluka hvarje ord.

»Ja, efter en mycket liten stund såg hon upp igen och sa’: Ge pappa stora famnen ifrån mig!»

Sven såg frågande på fadern, undrande om han skulle göra det nu, och uppmuntrad af uttrycket i pappas ögon, gjorde han det.

Doktor Hessel tryckte gossen hårdt intill sig. Den starke mannen skakade, öfverväldigad af rörelse. Gud var barmhärtig och hade visat honom det.