25.

En bekymmerfull tid drog in på Elghyttan.

Irene tog sorgen så djupt, att hon blef otillgänglig för tröst. Elisa kände en till ångest gränsande oro, ty hon såg att på detta sätt kunde det ej fortgå länge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Själf var hon glad åt sjukdomen, den kom med lindring i hennes själs sorg. Hon var nöjd åt tanken att dö, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan misstro taga emot kärlek och vänlighet, ty hennes sinne läktes i samma mån som kroppskrafterna aftogo.

Ofta är det så, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med sig, som dock ej alltid synes stå i något samband med den första. Kort efter Irenes insjuknande träffades tant Cilla af en slagattack.

Lyckligtvis var doktor Hessel på ett tillfälligt besök för att efterhöra Irenes hälsotillstånd, och han blef till stor hjälp, lugn och rådig i den allmänna bestörtningen.

Den stackars majoren, som kände sig upprörd af så mycken sjukdom i huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan åtminstone på någon tid.

»Jag har alltid önskat det och många gånger tänkt be om det, fast det icke blifvit af», förklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som sade att nu ville han ha sin vilja fram.

Äfven doktor Hessel vände sig till henne, men utan trots; han ville läsa hennes önskan, innan han svarade.

»Det vore så lugnande för oss alla, om doktor Hessel ville göra det», sade hon med tanke på den gamle, afsigkomne provincialläkaren och det långa afståndet till staden, hvilket gjorde den skicklige stadsläkaren så svåråtkomlig.

Doktor Hessel, som först kommit till Bergsjö på en fjorton dagar, men stannat ungefär lika många månader, flyttade nu därifrån till Elghyttan på en tid.

»Kanske det blir ett litet besök på några år», sade Christian, då han af Elisa fick höra om uppgörelsen.

Den följande tiden blef ej så sorglig, som den hotat blifva. Irenes sjukdom ingaf inga allvarsamma farhågor. Själf trodde hon, att hon skulle dö, men just detta gjorde henne så lugn och nöjd, att sjukdomen fick mindre fart.

Tant Cilla repade sig snart till en viss grad, men sedan stannade tillfrisknandet. Hon förblef delvis lam och behöfde ständig vård, alldeles hjälplös som hon var, hvarför en särskild sköterska anskaffades för hennes räkning.

Lifvet på Elghyttan gled åter in i bestämda vanor.

Doktor Hessel trifdes förträffligt och kände sig från första stunden hemmastadd.

Majoren blef snart beroende af honom i alla möjliga småsaker.

»Hur har jag kunnat reda mig utan läkare så länge?» undrade han och tillade bekymrad: »men det gick nog, som det kunde.»

Doktor Hessels tjänsteåligganden på Elghyttan voro ej mycket besvärliga. Dagligen aflade han sina besök i sjukrummen, men där var just ej mycket för honom att göra. Skötseln, som tog tid och krafter, förrättades af kvinnohänder, doktorn hade endast att ordinera, och sedan det var gjordt, återstod i dessa båda fall för honom egentligen blott att iakttaga hur sjukdomarna gingo sin gång.

Trots bristen på arbete kände han sig ej som en odåga, åtminstone icke i så hög grad att han skämdes, ty han hade goda kamrater i att göra ingenting. Både majoren och Christian togo lifvet lätt och ålade sig inga tunga plikter. Sedan han varit på mötet om sommaren ansåg Christian att han uppfyllt allt, som kunde begäras af honom. Det hettes visserligen, att han skulle hjälpa fadern med egendomens skötsel, men båda litade på hvarandra, så att ingendera kom att göra något. Inspektoren var i själfva verket den, som skötte Elghyttan.

Fullkomligt ärlig var han icke, och det visste både majoren och Christian. Därpå hade de fått svart på hvitt en gång, då de tillsammans kommit promenerande och fått se inspektoren låta föra in i egen visthusbod hvad han ej hade rättighet till. Som af en tyst öfverenskommelse hade far och son ögonblickligen vändt om, innan tjufvarne hunnit märka dem. Annars hade där ju för skams skull måst hållas räfst, och att göra det ville hvarken den blödigt godhjärtade majoren eller den late Christian åtaga sig. De sade ingenting till hvarandra om den besvärliga upptäckten och nämnde ej heller ett ord om den till någon annan, instinktlikt anande att de i så fall kanske nödgats ingripa för att ej blifva utskrattade. Åt hvarandra skrattade de ej, då de kände sig ungefär lika goda båda två.

Doktor Hessel fann sig väl med far och son. De roade honom omedvetet genom sin originalitet, och han roade dem medvetet med pikanta historier från sitt på äfventyr rika lif.

»Ledighets-triumviratet», som Elisa på skämt kallade de tre herrarne, lefde tillsammans i ostörd endräkt och inrättade så småningom åt sig ett på sätt och vis regelbundet och i sitt eget tycke ytterst angenämt lif. De långa aftnarna förkortades alltid med kortspel. Protokoll fördes, och det man förlorade ena kvällen vanns tillbaka den andra. Man spelade så lågt, att egentligen blott äran stod på spel, förklarade majoren. Ruskiga förmiddagar smeto herrarne ned i majorens rum och korten togos fram. Litet hvar kände sig skyldig, och ingen af dem längtade vid sådana tillfällen efter att få se Elisa inträda, hur mycket de än älskade henne. En gång kom hon verkligen och öfverraskade dem. Doktor Hessel reste sig genast, som han alltid brukade göra vid hennes inträde, han gjorde det utan att väcka något besvärande uppseende. Det låg alltid en fin hyllning i hans sätt mot Elisa.

Christian, som blef en smula bragt ur fattningen vid systerns olämpliga ankomst, följde alldeles ofrivilligt doktorns exempel och reste sig bullrande, men satte sig ögonblickligen igen, förargad åt sin löjliga artighet.

»Ser du, det yr så fasligt ute i dag», upplyste majoren och fortfor i samma andedrag: »Hur är det med Cilla och Irene? Behöfver du någon hjälp? Vi äro genast färdiga då, förstår du.»

Elisa märkte den verkan hennes plötsliga uppträdande åstadkom, och kunde ej låta bli att draga på munnen. Någon hjälp behöfde hon icke, hade blott kommit för att hämta en liten sak, som Irene bedt om, och hvilken skulle finnas i faderns rum. Med stor beredvillighet tog majoren fram det begärda.

»Ett godt tecken, att hon längtar efter något», sade han; »är det icke, Hessel? Nu blir hon snart bra. Ser du, Elisa, vi ska’ inte hålla på länge med det här, inte. Det är ett sådant fasligt väder, så. Vi ska’ strax sluta nu.»

»Hvarför ursäktar pappa sig så ifrigt, jag har ju ej sagt ett ord?» sade Elisa leende.

»Nej, det har du visst inte, min älskling», medgaf majoren, som ej visste hur han skulle förklara sig. »Men jag tänkte du kunde tycka, att vi ingenting göra …»

Christian brast i skratt.

»Det skulle hon då egentligen ha rasande rätt i», sade han.

Alla instämde i munterheten, Elisa med.

Sedan hon gått, satt doktor Hessel tyst och spelade så illa, att Christian frågade, hvar han hade sina tankar, men det svarade ej doktorn på. Så snart partiet var slut, slängde han korten i bordet och förklarade, att nu ämnade han gå ut på en långpromenad.

»I detta hundväder?» utbrast Christian.

»Har du aldrig varit i lynne att helst af allt vilja gå mot stormen och känna snöflingorna som hvassa nålar sticka dig i ansiktet?» frågade doktorn.

»Möjligen när jag varit arg någon gång, men då vill jag helst af allt få piska upp den, som förargat mig», svarade Christian.

»Nå, om du är arg på dig själf då?»

»Det är jag aldrig», förklarade Christian.

»Går du verkligen, Hessel?» frågade majoren och såg med saknad från doktorn till korten.

»Jag måste ha luft», svarade Hessel.

»Hvad skall du med det? Den är alldeles för kall i dag.»

»Icke för mig.»

När doktor Hessel bestämt sig för något, var det aldrig värdt att motsäga honom; han gjorde alltid som han ville, därför gick han också nu.

Han hade sagt till Christian, att han var ond på sig själf, och det var han också på sitt sätt. Förr kunde han ofta vara missnöjd med sina yttre förhållanden eller med andra människor, men nu i en omgifning, där han trifdes med hela sin själ, och bland folk som han höll af — hvilket i allmänhet ej låg för honom —, började han blifva missnöjd med sig själf.

Det var ibland ett visst något i Elisas blick, som kom honom att känna sig illa till mods. I dag hade detta uttryck framträdt särskildt tydligt. Sökte hon hos honom något, som hon icke fann? Hvarför skulle det annars ligga liksom en omedveten fråga i hennes blick, en tvekande saknad, som om hon känt sig besviken, men ändå ej velat släppa hoppet?

Det rörde honom detta och väckte till lif något af den uppåtsträfvande kraft, som bott också inom hans barm en gång i ungdomens och idealens tid. Hvart hade denna kraft tagit vägen, hvar hade han gjort af den? Nu, när han ville uppkalla den, föreföll den honom lik en vingbruten fågel, som fåfängt försöker flyga uppåt.

»Fröken Elisa», sade han, när han återkom från sin långa vandring i snöstormen, »har ni någon bok att låna mig af den sort, hvarmed ni när ert eget själslif?»

Hon funderade några ögonblick och gaf honom sedan Martensens Etik. Han bläddrade misstroget i den.

»Blir den ej för svårsmält för mig, den här?»

»Jag har förstått den, åtminstone tillräckligt för att ha både njutning och nytta af den», svarade hon.

»Ni är hemma i sådana här ting, men det är icke jag», invände han.

»Den boken skall hjälpa er att bli hemmastadd i dem», svarade hon.

Hon tycktes mån om, att han skulle läsa den.

»Säg mig, kan det, som är dödsskjutet, få lif igen?» frågade han.

»Ja», svarade hon utan tvekan och med något hoppingifvande i tonfallet, ty hon lade märke till ett trött drag kring hans mun och förstod, att han talade om något hos sig själf.

Ej visste hon riktigt hvad han menade med sin fråga, men hon tänkte på det dolda lifvets underbara krafter och erfarenheter och svarade enligt dem.

Hans blick blef sällsynt mild. Skeptikern började få en tro, och det var tron på henne.