31.

På nyåret stod Christians bröllop. Sedan företog han med sin unga fru en resa till utlandet på några månader. Å hans sida var detta en stor uppoffring, då resor voro något alldeles oförenligt med hans makliga natur. Och då han nu gaf efter för sin unga hustrus önskan i detta fall, var det för alla som kände honom ett bevis på att han var verkligt förälskad.

I maj kom det unga paret hem och tog sin boning på Elghyttan, där ena hälften af nedre våningen var inredd åt dem.

Den unga fruns första tid i det nya hemmet blef ej så ljus som man tänkt, ty den sammanföll med tant Cillas sista dagar. Den gamla fröken hade träffats af ännu ett slaganfall, och nu led det hastigt mot slutet.

Edith drog sig icke själfviskt undan från sjukrummet, utan kom ofta dit och tog verksam del i sjukvården, fast ingen fordrade det af henne. Detta rörde Elisa, som fick en högre tanke om sin lilla svägerska än hon förut haft. Dock märktes snart, att Edith icke ansåg sin uppgift i sjukrummet vara att hjälpa till, utan snarare att styra och ställa.

Den lilla Edith dolde under sitt älskvärda, kattungelika väsen en despotisk natur. Hon hörde till dem, som måste få ligga öfver för att kunna vara goda. Här på Elghyttan hade hon en för sin natur ovanligt gynnsam omgifning på ett undantag när. Christian lindade hon om fingrarna, majoren var så betagen i henne, att han till och med kunde glömma sina vanor för hennes skull ibland. Irene, som genomgick sin kurs på sjukhuset och blott kom hem på korta besök, var förtjust i sin svägerska och likaså Torvald, och från Gustaf Adolf hade hon ej att vänta annat än varmhjärtad ridderlighet. Men en fanns, som kunde bli henne för stark, och det var Elisa, det kände hon instinktlikt, ty ännu hade ingen misshällighet förekommit mellan dem. Elisa var icke den, som lätt kom i delo med någon, men hon förblef alltid sig själf, och om hon än gaf efter och lät andra få sin vilja fram, gjorde hon det med sådan värdighet och så tydligt af fri vilja, att det föreföll som en grace och icke som ett tvång. På samma gång som detta retade Edith, beundrade hon det, och hon kände att det fanns knappt någon hon skulle kunna tycka mer om än Elisa, bara deras verksamhetsfält legat vidt skilda i stället för att som nu vara så godt som ett gemensamt.

Elisa hyste nog samma instinktlika känslor gent emot svägerskan som denna för henne, men de voro mycket dunklare hos henne, i synnerhet till en början. Hon hade annat, som upptog tankarna. Döden var återigen i huset, och hans närvaro fördrifver småaktighet.

Tant Cilla gick långsamt bort, själf omedveten därom. Oreflekterande hade hon gått genom lifvet och på samma sätt mötte hon döden. Den var nog skonsam mot henne, fast den tedde sig svår för omgifningen.

Det blef så ljudlöst stilla i huset den tidiga morgonstund, då de tunga dödsrosslingarna ändtligen upphörde.

Majoren hade tagit sin tillflykt ned i Christians våning för att slippa höra de hemska ljuden. Han var uppskakad och öfverfölls af nervfrossa. Ideligen måste läkarens försäkran, att den döende i sitt medvetslösa tillstånd ingenting kände, upprepas för honom, ända tills Elisa kom med den underrättelsen, att tant Cilla slutat.

»Gud ske lof för det!» utbrast majoren och började gråta.

Annars fälldes icke många tårar efter den gamla; hon hade varit sjuk så länge, att hennes död betraktades som en befrielse, den man unnade henne. Oumbärlig hade hon heller aldrig varit för någon, ej ens för dem som hållit af henne mest.

Majoren tog sig dock mycket af hennes död, och det ovanliga inträffade, att han kunde sitta tankfull ibland. Elisa såg något hoppfullt i denna faderns sinnesstämning, men Edith tyckte, att han behöfde muntras upp. Hon åtog sig det värfvet och lyckades.

Efter tant Cillas död hade Elisa på faderns begäran börjat med att läsa några verser ur bibeln, innan man skildes åt för natten. Majoren tyckte om detta och ville, att Christian och Edith skulle vara med. En afton föreslog Edith, att man skulle sjunga en psalmvers tillsammans.

»Jag vill också bidraga på något sätt», sade hon leende och slog sig ned vid pianot.

Hennes klara röst ledde sången, men hon var ej nöjd med mindre än att alla sjöngo med. Aldrig i sitt lif hade Christian sjungit psalmer. Han kände sig generad för fadern och Elisa och försökte därför tiga. Men det lyckades icke. Edith stannade midt i en takt och såg på honom med sitt näpna uttryck af bortskämdt barn, som måste få allt hvad det vill. När hon sedan började spela igen, sjöng han med.

Litet längre fram föreslog Edith, att husfolket också skulle kallas in till aftonbönen.

»Är du generad att läsa inför så många, kan ju pappa eller Christian göra det», sade hon till Elisa. »Det är ju egentligen lämpligast, att husfadern håller husandakten.»

Men ingen af husfäderna ville åtaga sig denna uppgift. Edith gaf sig dock ej. Majoren lämnade hon i fred, men Christian slapp ej undan så lätt. Till sist fann han det mindre besvärligt att åtaga sig aftonbönen än att längre motsäga sin hustru.

Elisa kände sig rörd första gången Christian utöfvade sin nya husfaderliga plikt, dock kunde hon ej riktigt värja sig för en känsla af, att han ej var den vuxen. Han läste fort och slarfvigt och syntes lättad när det var slut. Men Edith var nöjd bara hon hade fått sin vilja fram, och hon såg, att Elisa med häpnad märkte hennes makt öfver Christian, och det fägnade henne.