42.

Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.

»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par dar», slutade doktorn.

»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.

»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»

Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille grep skrattande efter den.

»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.

»Hvarför skulle jag inte resa?»

»Du bör ej uppsöka vänner, som ha dåligt inflytande öfver dig», sade hon.

»Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du för resten, att den där kaptenen har dåligt inflytande öfver mig? Du känner honom ju inte alls.»

»Du ville ju inte ha honom hit.»

»Ja därför, att ni två inte passa ihop. Behöfver det nödvändigt innebära att han är en usling?»

»Hvad ska’ ni ha för er där borta?» frågade hon litet kallt.

Hennes ton stack honom. Kyla och öfverlägsenhet tålde han icke.

»Vi ska’ upplifva gamla minnen», svarade han kort.

»Vid glaset?»

»Naturligtvis.»

Trotset i hans röst sade henne, att hon retat honom. Kölden vek, och smärtan tog öfverhand. Hon såg upp till honom med en bevekande blick.

»Alfred, för min skull res inte!»

Hon kunde ej själf förstå, hvarför hon kände en sådan ångest för hans tillämnade färd. Skulle något hända honom? Hon lade hela sin själ i bönen. Hade hon alls någon makt öfver honom, älskade han henne nog för att offra något för hennes skull?

Han tvekade några ögonblick, men så reste sig stoltheten och den manliga själfkänslan. Älska, ära och skydda henne, det ville han och det gjorde han, men något intrång på sin frihet kunde han icke tåla.

»Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser», svarade han bestämdt.

Hon sänkte blicken med ett uttryck af hopplöshet. Han blef otålig.

»Du fäster alldeles för stor vikt vid en småsak», sade han. »Hvad ondt ligger väl däri att jag vill träffa en gammal vän? Och om vi än lefva om litet, hvad gör det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, när jag kommer hem igen. Jag skall säga dig en sanning, Elisa: genom att fordra för mycket vinner du ingenting.»

Med dessa ord lämnade han henne och gick att göra sig i ordning till afresan.

Efter en stund kom hon för att hjälpa honom och dröjde i hans rum tills vagnen körde fram. Icke många ord växlades mellan dem, men i hela hennes sätt låg en inbjudan till försoning, hvilken han låtsade ej märka.

»Jag far nu först på några sjukbesök», sade han brådskande, »sedan reser jag direkt till stationen. Farväl så länge. I öfvermorgon är jag hemma igen.»

Borta var han. Hon stod på gården och såg efter honom.

Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.

»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får väl säga så många fler vid hemkomsten.»

»Mamma gråter!»

Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.

Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.

»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.

Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.

»Hvarför är mamma ledsen?»

Själf glad, älskade han se andra glada.

»Pappa har rest bort», svarade hon.

»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.

»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som drog henne ned till stranden.

Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte sig på en sten.

Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit. Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga hjässa.

Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.

»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»

»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»

»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»

»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»

Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett frånvarande sätt.

Hon kunde ej fästa sina tankar vid något, som hon företog denna dag. De gingo envist i kretsgång kring hennes mans ord: »genom att fordra för mycket vinner du ingenting».

På kvällen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. Då trängde sig stridiga tankar och känslor på henne med makt. Hon tyckte att allt var ett kaos, men så småningom framgick klarhet och reda ur tumultet.

Hon såg ut. Från jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den sväfvade öfver Elgsjön, fuktade ängarna och svepte sitt flor kring trädens nedre grenar, men skogstopparna höjde sig öfver den, sträckande sig mot nattens stjärnor, som i ofördunklad klarhet strålade på himlen.

Det var när Elisa vände blicken från jordens dimmor till den höga, ljusa rymden, som lugn göts i hennes själ och klarhet i hennes oroliga inre. Ett obetvingligt behof att gifva uttryck åt det, som vunnit fasthet i hennes själ, grep henne. Lydande en inre röst satte hon sig ned och skref. Det föll sig naturligt att rikta orden till den frånvarande maken. Hon gjorde det utan att reflektera däröfver och utan tanke på att han någonsin skulle läsa det.

»Min älskade, du säger att jag fordrar för mycket och därför intet vinner. Men hur kan jag fordra mindre än allt af dig i ett fall, där det gäller allt för dig?

En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men när tron hvilar vid honom, som säger: ’Jag är vägen, sanningen och lifvet, ingen kommer till Fadern utan genom mig’, då kan ingen eftergift göras.

Gif dig därför helt med lif och själ i Jesu Kristi händer, jag besvär dig det för din frälsnings skull!

Jag dömer dig icke, ingen människa dömer dig, men ställ dig inför detta ord af världsförsonaren och världsdomaren: ’Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom.’

Och detta ord skall bestå, när himmel och jord förgås. O, låt det döma dig innan dess, medan du ännu kan få nåd!

Alfred, Alfred, öfvergif i tid den stad, öfver hvilken Kristus gråtande utbrister: ’Hur ofta har jag ej velat — — men I villen icke!’»

Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så sena att se uppåt in i den?

En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.

Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka och väcka de sofvande.

Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.

O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme ditt rike!

Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden. Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse och striden seger.