← Table of contents
På Elghyttan

22.

Reading edition

Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.

Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och hvarthän?

Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det sällsynta leendet i ett allvarligt anlete.

Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut hennes egen starka längtan till målet.

Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud.

Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund.

Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det. Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne, ty han gaf hunden ett rapp.

Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan orättvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef så häpen, då hon med ens stod framför honom, att han glömde hälsa. Hon tycktes ej märka det. I hennes ögon brann en eld, som han ej sett där förr.

»Hur kan ni?» frågade hon med en röst, som darrade af ovilja.

Han svarade ej, bara såg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans blick måtte skvallrat härom, ty plötsligt sänkte hon sin med en känsla af blygsel. Hon begärde en annan makt öfver människor än den hennes yttre gaf henne.

När hon såg ned, föll hennes blick på hunden, som ännu kuschade för sin herre. Drifven af medlidande försökte hon draga hunden till sig. Men han var alldeles likgiltig för henne och hennes smekningar. Han stretade för att komma ifrån henne till sin husbonde. Då insåg hon, att om hon ville trösta honom, måste det ske på annat sätt. Kanske stod det i hennes makt. Hon reste sig och såg på doktorn.

»Var vänlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger?» sade hon på en gång bedjande och befallande.

Han såg föraktligt på hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnällande och med ryckiga rörelser närmade sig.

»Hvad ger ni mig då?» frågade doktor Hessel.

»Hvad begär ni?» frågade hon tillbaka i kort ton.

Ja hvad? Det hade han ej klart för sig. En kyss? Nej, hon var ej den man vågade begära sådant af. I skärpet bar hon en knippa höstblomster, men det föreföll honom som en faddhet att äska den. Han ville hafva något mycket mera, något som icke kunde begäras, utan måste vinnas på annat sätt, det förstod han, då han kom att se in i hennes ögon och läste förakt där. Han framställde ingen begäran, utan lockade blott på hunden, som öfverlycklig hoppade upp och slickade hans händer.

»Du förlåter din herres grymhet, du, fast du varit föremål för den; du är ej så sträng och fordrande du», sade han sakta.

Orden voro ställda till hunden, men det på en gång bevekande och förebrående tonfallet var för Elisa.

Hon stod tyst bredvid. När han åter såg upp, läste han i hennes ögon ett annat uttryck än nyss.

Hon smekte hunden. Nu först brydde han sig om henne, sedan han väl vunnit hvad som förefallit honom lifsviktigt.

»Hundars tillgifvenhet är verkligen rörande», sade hon för att bryta tystnaden, hvilken hotade att bli alltför innehållsrik.

»Den har något krypande, som är äckligt», sade han.

»Åh, visst inte. Inte hos en hund», sade Elisa och strök med välbehag djurets vackra, silkeslena hufvud.

»Visst är det äckligt att bli slickad på handen af den man piskar», vidhöll doktorn.

»Jag tycker det om något skulle få en att blygas öfver piskrappen, i synnerhet då de äro så orättvisa som edra nyss», svarade hon. »Och ni blygs bestämdt, gör ni icke?»

»I så fall är det åtminstone icke hundens förtjänst.»

»Hvems då?» frågade hon, men ångrade genast frågan.

Hon var viss om svaret. Det lät ju som om hon gått med håfven. För att hindra honom lägga något däri, fortfor hon ögonblickligen i lätt skämtsam ton:

»Ni skulle inte ha blygts öfver ert fula uppförande, om ingen råkat bevittna och ogilla det. Då har jag uträttat åtminstone något på min skogsvandring, som jag trodde jag företagit bara för ro skull. Nu är det hög tid att gå hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.»

Hon räckte honom handen till farväl. Ogärna såg han, att hon lämnade honom, men hon var ej den man följde mot hennes vilja. Han bugade sig och förde hennes hand till sina läppar. Hon rodnade lätt, men låtsade som om hon ej fäst sig vid hans handling.

»Lycka på jakten», sade hon.

»Så skall man inte säga», varnade han.

»Det vet jag, och just därför säger jag det.»

»Ni unnar mig ingen lycka således?»

»Inte i ett sådant företag som att gå ut och döda bara för ro skull», förklarade hon leende, klappade hunden och aflägsnade sig.

Hur artig, ja vänlig hennes afskedshälsning än var, låg det något ofrivilligt drottninglikt i hennes sätt att åter höja hufvudet. Det var knappast något i hennes yttre han beundrade så mycket som just detta hennes sätt att hälsa; det låg så mycken karaktär i det.

Han stod och såg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit åt honom. Hvarför följde han henne icke, då han ville det? Aldrig hade han varit så blygt hänsynsfull mot en kvinna förr. Aldrig hade han böjt sig för någon varelse så som för henne, och ändå led ej hans manlighet det minsta afbräck härigenom, snarare tvärtom.

Explore with AITake your curiosity a little further.

Reading settings