32.

I en stor sorg ligger lyftning, och stora offer kunna gifvas med hänförelse, men små förargligheter äro endast plågsamma, och att ständigt nödgas ge efter i smått kan bli outhärdligt, det fick Elisa känna. Om hon hittills varit ovanligt fri från kvinnligt småsinne, fann hon nu att detta kanske egentligen berott på omständigheterna. Hon försökte att icke låtsa märka hur hon afsiktligt blef ställd i skuggan af sin svägerska, eller hur hennes inflytande både i hemmet och bland folket motverkades, men hon kunde ej undgå att både se och känna det. Då försökte hon vara storslagen nog att ej fästa sig vid det, men därmed lyckades hon icke i längden.

En kväll satt hon vid skrifbordet. Framför henne låg almanackan, i hvilken hon brukade föra en kort dagbok. Hon genomgick i tankarna dagens små händelser, och ögonbrynen sammandrogo sig, så att där blef ett djupt veck mellan dem.

»Ingenting värdt att skrifva ned», utbrast hon halfhögt för sig själf, och det kom ett alldeles nytt uttryck af bitterhet i hennes ansikte.

Hon öppnade skrifbordslådan och slängde in almanackan. Händelsevis kom då hennes blick att falla på ett litet till största delen oskrifvet blad, som bar tydliga spår af att länge hafva legat där. Endast sju ord stodo där, skrifna af en länge sedan kallnad hand:

»Två mig, att jag må snöhvit varda!»

De talade mäktigt i sin enkelhet dessa ord, och träffade bitterheten med ett dråpslag.

Snöhvit! Hur allt annat än snöhvit var hon ej! Elisa greps af sin gamla längtan efter renhet, renhet ej blott från stora och svåra synder utan ock från de tarfliga, småaktiga felen.

»Två mig, att jag må snöhvit varda!»

Hon såg och såg på de kända orden, som aldrig stått mer lefvande för henne än nu. De klargjorde för henne de verkliga behofven, den djupa orsaken till hennes tyngda sinnesstämning.

Ögonen fylldes långsamt af tårar, som heta och brännande banade sig väg utför kinden. Vid Sven Rises bår hade hon lärt sig fälla sådana tårar. Det var hennes nya människa, som grät öfver, att den gamla ännu lefde så stark.

Två mig! Min egen kraft förmår det ej. Två mig ren i ditt blod, ren såsom du!

Hon stannade hisnande inför sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde hon begära så mycket?

Jo, hon kunde, hon fick, hon måste begära så mycket och icke mindre. Icke delvis, utan fullkomligt ger Jesus Kristus sin rättfärdighet, och iklädd den stod hon i denna stund inför Gud med rätt att bedja hvad helst hon ville i Jesu namn.

Och hvad ville hon helst? Att genom allt som mötte, stort och smått, gladt och sorgligt blott dragas närmare Jesus Kristus och växa allt mer till ett med honom.

Åter stannade hon tveksam. Bad hon icke om för mycket? Ett med Guds Son, ett med Gud! Hur kunde hon syndig och oren vara ett med den Helige? Men det var ju ej med synden inom henne, som han var ett, utan med hennes nya människa, af honom född, med det rena begäret af honom tändt. Ja, med detta var han ett, det skulle stärkas i hans gemenskap och blifva synden för starkt. Denna Guds nya skapelse inom henne skulle tillväxa och det gamla aftaga, tills i döden det sista stoftgrandet föll bort och hon fick gå in i lifvet att stå för människones Son alltigenom ren. »Två mig, att jag må snöhvit varda!»

Det var en evighetsstund för Elisa, då det osynliga klart förnimmes, och man liksom ser målet. Hon var ej i extas, men smakade den oförgängliga glädjen. Ovärdig kände hon sig att njuta denna heliga glädje, och hon var färdig att skjuta den ifrån sig, så som Petrus en gång öfverväldigad bad Herren gå ifrån honom, som var en syndig människa. Men »fröjd i Herren är eder starkhet», och när behöfs starkheten bättre än just i striden?

Elisa öppnade fönstret och såg ut i den stilla natten. Strömdraget i ån glindrade hemlighetsfullt i månljuset. Vattnet gled så tyst och skyndsamt framåt, liksom längtande bort till forsarna, hvilkas brus högtidligt sjöng genom tystnaden. Elisas blick fängslades af detta glidande vatten. Hon längtade också framåt.

En syn ur Uppenbarelseboken kom för henne. De heliga, stående på ett glashaf blandadt med eld, Guds harpor äro i deras händer, och snöhvit strålar deras klädnad. De sjunga Moses, Guds tjänares sång och Lammets: »Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» Hon försökte föreställa sig rytmen och klangen i de saligas sång. När skulle hon få stämma in i den?

Hvad gjorde det om vägen, på hvilken hon gick, var mer eller mindre knagglig, blott den ledde till målet och var Herrens väg för henne?

»Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» hviskade hon hängifvet. »Led mig på dem och gör mig nöjd med din ledning!»