43.

Vädret var vackert följande dag, hvarför barnen fingo sin utlofvade åktur. Till och med lilla Aslög fick följa med och var ej litet förtjust. Mamma körde själf, det brukade hon ofta, hennes hand var säker och Pålle lydig. Sven fick till sin stolthet hålla i tömmarna emellanåt.

På Elghyttan blefvo de mycket välkomna och måste stanna öfver middagen. Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest på morgonen, och majoren kände det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lämpligare.

»Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jämt», förklarade han.

Efter middagen bad han Elisa följa honom till hans rum. Det var något högst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och säga henne hvilket djupt intryck det gjort på honom. Han hade lätt för att bli rörd, men denna gång var det mer allvar i hans rörelse än förr.

»Tror du Jesus kan frälsa en sådan gammal strunt som mig? Bryr han sig om det, tror du?» frågade han och såg på henne med sina rara blå ögon, som började bli litet skumma nu.

Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare på.

Blott en kvart gaf han sig ro att språka med henne, men det samtalet fyllde hennes hjärta med glädje. Hon tänkte inte på annat under hemfärden. Hennes inre glädje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej utan inverkan på barnen. Så muntert hade de ej pratat och skrattat under åkningen till Elghyttan som nu på vägen hem.

Ett kort uppehåll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes färden med rask fart, ty Pålle längtade hem; han låg på så och tycktes orolig. Elisa började undra hvad det var åt honom. Då märkte hon, att luften med ens blifvit så stilla och tung, och kvällsdagern var gulröd och ovädersaktig. Hvad betydde det?

Hanebyskogen stod skymmande på ömse sidor om vägen, hvarför Elisa ej märkt de moln, som stigit upp, förrän de voro färdiga att urladda sig öfver hennes hufvud. Hur skulle det gå om det blefve åska, som Pålle var så rädd för? Ingen stuga fanns i närheten, det var därför ingen annan råd än att försöka hinna hem så fort som möjligt.

Redan glesnade skogen, och Elgsjön kom i sikte; strax skulle man vara framme. Då bröt ovädret löst med ens våldsamt och oförberedt. En skarp blixt upplyste skogen och åtföljdes ögonblickligen af en dundrande åskskräll.

Betagen af skräck tog hästen ett språng åt sidan, så att trillan stjälpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hårdt mot ett träd och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades på mjuk mossa och sluppo undan med skrämseln. De kröpo ängsligt intill sin mor, men hon rörde sig ej för att trösta eller hjälpa dem.

»Mamma då, mamma, säg något», bad Rigmor förtviflad, medan lilla Aslög lade sig så godt hon kunde i moderns famn för att få skydd mot åskan.

Sven kände ett stort ansvar. Han förstod att det var något riktigt på tok med hans mamma, men hvad skulle han göra? Inte kunde han lämna henne och systrarna för att springa efter hjälp, men ännu mindre kunde han låta dem ligga här.

»Mamma, vakna, älskade lilla mamma», sade han förenande sina böner med Rigmors.

Han strök varsamt hennes panna och andades på henne; hon var så blek och kall.

Då kom hjälp. Den vettskrämda hästen med sin kullstjälpta trilla hade fått folk på benen kring doktorshuset. Där kom en hel liten skara, bäfvande af ängslan för hvad den månde få se. Den syn, som visade sig, var i sanning gripande. Intet öga förblef torrt.

Man tog vård om barnen. En bår anskaffades och på den bars Elisa hem.

Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gått sönder i ovädret.

Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i säng. Men lille Sven kunde ej förmås hvarken att äta eller lägga sig. Han vek ej från sin mammas sida, utan satt bredvid bädden, där de lagt henne.

Allt gjordes för att väcka henne till sans. Länge voro alla bemödanden fruktlösa, men ändtligen kröntes de med framgång.

Elisa slog upp ögonen. Blicken var frånvarande och beslöjad. Ett sakta kvidande banade sig väg öfver hennes färglösa läppar.

»Mamma», sade lille Sven bedjande.

Då vände hon blicken mot honom. Den var stel, men fick långsamt lif under det den hvilade på barnet.

Eftersom medvetandet återkom, upphörde jämmern, men att lidandet ej minskades röjde det smärtfyllda draget kring munnen. Hon behärskade sig för barnets skull.

»Älskade mamma, du får inte dö, du är bra nu», sade Sven halft bedjande, halft tröstande.

Hon skulle velat le för att lugna honom, men vågade icke, fruktande att plågorna skulle förvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt och såg sig oroligt frågande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari förstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina bäddar.

Elisa slöt ögonen. Då hon kände plågorna i sitt inre och den stora svagheten, började tanken på döden föresväfva henne.

»Hvad är klockan?» frågade hon.

»Litet öfver tio», svarade Mari, som åtagit sig sjukvården.

»På morgonen?»

»Nej, på kvällen.»

Elisa suckade. Tärdes hon blott af de sjukas och plågades vanliga längtan att se tiden gå, eller fruktade hon att hennes lif skulle förrinna alltför hastigt?

Mari, som såg henne ligga stilla med slutna ögon, hoppades att hon sof. Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller omtöcknadt af dvala. Hon försökte göra upp räkenskapen med lifvet. Var hon beredd att dö?

En tanke trängde sig i förgrunden med plågsam intensitet. Alfred hade skilts från henne i förargelse. Måste hon dö utan att det blifvit godt mellan dem?

»Hvad är klockan?» frågade hon återigen.

Det måste väl vara morgon snart.

»Nära half elfva.»

Blott en kvart hade förgått. För henne hade minuterna varit timmar.

Hon kände att döden nalkades. Ljuflig som en hemförlofning hade hon tänkt sig honom, så hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men nu, när han kom till henne, var det ej stilla afton än, dagens värf var ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och försoningens ord växlas! Men krafterna sjönko hastigt, dödens skugga föll redan öfver henne. Då slog hon upp ögonen och såg sig omkring.

Lille Sven satt vid moderns säng. Mari försökte just med mildt våld och öfvertalningar få honom därifrån, men han lät ej bortföra sig.

»Sven!»

Mamma kallade honom. Mari släppte sitt tag och gick bort till fönstret för att ingen skulle se hennes tårar.

Lille Sven klättrade upp på en pall och lutade sig ned mot modern; han förstod att hon ville säga honom något. Den döendes röst var så svag, att gossen måste hålla andan för att uppfånga orden. Så barn han var, fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla betydelse.

Elisas hjärta var lättadt. Försoningens ord skulle nå hennes man, äfven om han ej hunne hem, medan hon var kvar.

Krafterna sjönko hastigt, men tanken var ännu klar. Den stora stunden kom allt närmare.

Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka för att taga farväl af det förflutna, och framåt att hälsa det tillkommande. Elisa såg sitt jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna kärlek var det, som klarast framträdde därur för hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu. »Jesus Kristus är densamme i går och i dag och desslikes i evighet.» Hon såg framåt. Hur skulle hon hälsa det tillkommande? Med goda föresatser? O nej, hon hade det bättre var: sin Herres löften. Ingen fanns, som kunde upprepa dem för henne, men hon bar dem i sitt hjärta. Särskildt ett strålade klart för henne, då hon nedsteg i dödens mörka dal: »Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.»

»Mamma!»

Det var häpnad i detta dämpade rop. Lille Sven, som stod böjd öfver sin mamma för att höra om hon skulle säga något mera, hade sett hennes ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det så stilla. Han stod väntande att få se mamma slå upp ögonen, småle och säga, att hon ej alls hade ondt längre, ty så såg hon ut.

Då öppnades dörren. Christian och Edith inträdde bleka af oro. Så snart de fått veta hvad som händt, hade de låtit spänna för och åkt i karriär genom Hanebyskogen, men ett ögonkast på det orörliga ansiktet med sitt ljusa uttryck sade dem, att de kommit för sent.

Högljudt snyftande föll Christian på knä vid bädden.

Sven såg undrande på honom. Hvarför grät morbror så? En misstanke grep barnahjärtat. Gossen såg på mamma igen. Hon låg alldeles som nyss.

Edith gick fram och slog sina armar om gossen. Ett visst något i detta famntag lät honom känna, att det var oändligt synd om honom. Hvarför var det det?

Moster Edith ville lyfta ned honom från pallen, men han stretade emot.

»Nej, mamma kanske vill säga något», sade han tvekande och förlägen inför den blick moster Edith gaf honom.

»Din mamma kan ej säga något mera till dig», hviskade hon och en snyftning bröt sig fram.

Sven såg på henne med stora, frågande ögon, där dock en aning om sanningen röjde sig.

»Din mamma har gått till Gud.»

Ingen annan definition på döden skulle ha varit tillfyllest vid detta tillfälle.

Nu förstod Sven. Utan motstånd lät han sig föras i säng. Det var sent, men lille Sven var inte sömnig. Han låg länge vaken och upprepade för sig själf gång på gång hvad hans mamma sagt honom. Han var rädd att glömma ett enda ord; hon hade lagt stor vikt vid dem och varit så mån om, att han skulle uppfatta dem. De fäste sig i hans minne, trängde ned i hans hjärta, och när han ändtligen somnat, drömde han om dem.