FÖRSTA SÅNGEN.

Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden; Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde, Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet, Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5 Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens; Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden, Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog. Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10

Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet, Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå; Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst, Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso, Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15 Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne, Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått, Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle, Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20 Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.

Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna, (Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor, Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.) Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25 Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle. Då begynte att orda de dödliges fader och gudars. Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos, Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30 Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.

Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål: Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve, Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer. Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35 Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte, Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand, Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn, Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära. Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40 När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet. Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte, Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45 Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under; Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver. Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus, Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran, På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50 Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas, Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen; Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55 Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus, Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60 Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?

Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus: Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel? Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65 Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder? Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat, För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70 Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa, Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet, Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor. Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar, Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75 Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge, Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80 O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar. Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus, Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn, Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85 Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma. Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet, Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90 Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna. Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos, Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst, Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95

Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt. Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen, Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100 Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan. Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter, Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus, På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar, Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105 Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning, Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat. Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter, Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110 Somlige återigen med de pipiga svamparna borden Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet. Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte; Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad, Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115 Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring, Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda. Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene, Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne, Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120 Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog, Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:

Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan, När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.

Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125 Men då de inträdt båda uti det höga palatset, sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen, Inom det välombonade skrank, der äfven de andra Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'. Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130 Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt. Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad, Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar, Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135 Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet; Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen, Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140 Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar: Gick så en herold ofta också, ihällande vinet. Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145 Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde, Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt. Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte. Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde. Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150 Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka, Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken. Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång. Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155 Men Telemachos talte då till klarögda Athene, Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger? Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel, Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160 Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet, Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet. Såge de honom en dag till Ithaka återkommen, Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren, Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165 Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad. Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta: Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170 På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit. Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta, Om du för första gången är här, eller redan min faders 175 Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus, Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga; Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180 Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar. Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater, Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor, Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar. Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185 Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros. Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara, Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190 Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter, Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg. Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195 Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus, Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet, Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda Hindrad, hvilka — ho vet? — ovilliga drotten behålla. Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200 Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer, Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar. Allsej länge numera från älskade fädernejorden Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom; Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205 Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta, Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus: Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut' Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger, Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210 Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro. Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta. Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215 Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst. O, att jag vore likväl en son till någon af rika Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat. Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor, Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia. Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225 Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag. Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta, Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230 Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar, Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde. Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd, Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235 Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas, Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater, Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit: Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240 Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom; Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer. Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245 Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken. Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250 Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.

Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene: Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255 Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne, Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom, Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn, När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände; Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260 Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar; Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom: Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265 Alle de visst snardöde och olycksfriare vore. Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt, Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke, Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka, Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270 Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden? Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman, Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen. Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget. Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275 Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter. Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift, Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren. Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det. Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280 Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor; Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar. Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga, Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285 Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom. Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst, Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida. Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes, Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290 Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan. Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt, Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta, Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295 Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren. Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit, Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300 Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,) Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan, Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna. Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305 Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat, Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden. Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan, Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310 Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat, Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt, Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.

Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene: Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315 Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära, Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer, Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.

Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene, Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320 Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken, Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara. Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen. Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325 Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene. Men der i högan loft åhörde gudomliga sången Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia. Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330 Icke allena, tillika också två tärnor nu följde. När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset, Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335 Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:

Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner, Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda, Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340 Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan. Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make, Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345 Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje. Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350 Ty den visan menskorne mer än andra beprisa, Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast. Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra. Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat; Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355 Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina, Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana Att till arbete gå; om saken må männerne vårda Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360 Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat. Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit, Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene. Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365 Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden. Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.

Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet; Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370 Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma. Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna, Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser, Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375 Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre Vara, att utan straff en endes besittning förstöra, Öden! men jag anropar de alltid varande gudar. Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika, Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380

Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto, Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.

Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes: Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385 Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger? Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390 Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri? Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre. Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395 Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus. Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.

Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade: Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400 Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung; Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk. Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad. Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405 Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes. Bragte han tidender med om din hem anländande fader, Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta? Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410 Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst; Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme, Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415 Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom. Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän, Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.

Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420 Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången, Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst. Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom. Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt. Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425 Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sig Sjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet. Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnan Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor, Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430 Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka. Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne, Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek. Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honom Ock bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435 Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum, Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina, Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman. Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt, Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440 Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfver Ringen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte. Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn, Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat.

Andra Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus, Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln, Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren, Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5 Och så befallte han sen högljudda herolderna genast Kalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla. Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt. Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro, Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10 Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde. Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene. Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte. Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko. Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15 Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket. Ock hans älskade son åtföljt gudmaken Odysseus Till skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen, Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde Kyklopen Uti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20 Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes, Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset. Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde, Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala:

Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25 Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte, Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor. Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet, Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro? Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30 Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit, Eller monne han annan en folksak nämner och kungör? Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honom Zeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet!

Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35 Och han ej mera länge der satt, men längtade tala. Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottog Af Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar. Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade:

Gamle, den man är ej fjerran, — du sjelf det genast förnimmer. — 40 Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan. Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär, Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit, Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör; Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45 Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland eder Samtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt. Nu en vida större också, som snarligt alldeles Hela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost. In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50 Söner till sådane män, som härstäds äro de högste. Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennes Fader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk, Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer. Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55 Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta, Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet Skamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådan Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset. Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60 Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn. Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga. Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligt Hela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas, Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65 Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede; Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater. Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis, Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta; Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70 Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus, Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa, Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören, Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning, Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75 Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning. Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge, Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka. Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen.

Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80 Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund. Tego så alle de andre dervid; ej vågade någon Endaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag; Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte:

Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85 Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck. Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke, Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker. Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde, Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90 Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar. Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven: Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva, Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95 Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått, Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud Färdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, — Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsider Tager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100 Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas, Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes. Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora, Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105 Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier; Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit, Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste, Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven. Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110 Dig ge friarne detta till svar, att väl du må veta Sjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta: Skicka din moder hän, och befall att till make hon tager Honom, som fadren befaller, och som ock henne behagar. Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115 Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene, Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt, Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna, Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia, Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120 Ingen enda af dem de finter som Penelopeia Visste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt. Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära, Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud har Henne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125 Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning. Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller, Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte och sade: Ej, Antinoos, höfves, med våld utjaga ur huset 130

Henne som födt mig, och fostrat; må far min i fremmande länder Dött eller lefva; mig blefve det svårt, att Ikarios gälda Drygt, om sjelf jag min mor med berådt mod jagade hädan. Ty af dess fader jag ondt får lida, och annat en gudom Sänder, enär min mor de bistra Erinnyer beder, 135 Gående bort ur huset, och hämd från menniskor skall mig Drabba; och derföre jag ej nånsin det ordet bebådar. Men om själen hos eder besitter den minsta försynthet, Gån mig ur salarna hän, tillställen er andra kalaser, Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 140 Skulle et detta likväl mer önskeligt synas och bättre Vara, att utan straff en endes besittning förstöra, Öden! men jag anropar de alltid varande gudar. Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika, Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 145

Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud Zeus Honom sände att flyga från högsta toppen af berget. Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden, Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra. Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150 Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar, Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd. Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder, Skyndade båda åt höger igenom husen och staden. Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155 Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända. Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling, Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vida Vann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja. Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160

Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga! Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar; Ty dem välfves en stor olycka; ty icke Odysseus Länge numer från vännerna är, men vistas helt nära Någonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165 Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba, Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derför Grannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven

Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa. Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170 Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom, Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till Troia Samtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus. Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamrater Mistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175 Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder.

Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade: Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina, Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba. Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180 Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunder Vanka, ej alla likväl betydelsefulla. Odysseus Dog långt borta; o, att du också din bane med honom Undfått! icke du skulle då särdeles prata orakel, Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185 Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve. Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda: Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket, Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede, Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190 Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra. Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda, Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten. Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet: Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195 Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift, Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren. Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afstå Från nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon, Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200 Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe, Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet. Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfås Vedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuter Bröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205 Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andra Gå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: O du Eurymachos; och J trottsige friare alle, Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210 Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier. Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater, Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt. Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos, Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215 Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörer Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar. Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst, Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida. Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220 Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden, Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafning Rikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan.

När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppsteg Mentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225 Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen, Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara. Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade:

Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga! Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230 Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är, Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve. Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus, Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader. Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235 Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart. Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtära Drotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer. Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alle Sitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240 Friarne, få till tal mot er, som ären så många.

Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade: Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat, Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir, Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245 Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ, Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne, Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjaga Sannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar, Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250 Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat. Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget. Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor; Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren. Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255 Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan.

Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte. Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle, Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo.

Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260 Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene: Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus, Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet, Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrens Hemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265 Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan.

Så han bedjande talte. Athene nalkades honom, Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma, Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden:

Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270 Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne, Är du sådan han var, att ord fullborda och handling, Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös. Men om du ej till honom är son och Penelopeia, Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275 Ty få söner minsann sin fader lika befinnas; Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren. Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok, Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat, Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280 Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag, Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro; Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden, Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas. Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285 Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän, Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa. Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas, Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen, Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290 I tättslutande skinn; men jag bland folket kamrater Skall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnas Månge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla. Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser. Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295

Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej mera Dröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört; Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad. Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter, Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300 Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte, Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade:

Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annat Ondt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning, Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305 Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa, Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommer Till gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310 Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter. Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af mina Herrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer? Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra, Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315 Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer, Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet. Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt, Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare eger Sjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320

Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsamma Lätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid. Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden; Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade:

Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325 Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos, Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt; Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet, Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta, Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330

Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade: Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet, Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus? Så än mer derjemte för oss han ökte besväret. Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335 Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta.

Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vida Sofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals, Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja. Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340 Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom, Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten Odysseus Hem anlände en gång, sen många strapaser han utstått. Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven, Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345 Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara, Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor. Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn: Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll, Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350 Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer, Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden. Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken. Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn; Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355 Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres. Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart som Modren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila. Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos, Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360

Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret, Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden:

Hvi har, älskade barn, dig sådan tanke i sinnet Kommit? och hvart vill du resa ditut kring vidaste verlden, Du kärälsklige, ende? Ty långt från fädernelandet 365 Ädle Odysseus ändat sitt lif bland fremmande menskor. Desse, så snart som du res, upptänka dig sedan din ofärd, Att du med list må dödas; och sen allt detta de dela. Stanna du qvar, och sitt vid ditt gods; dig icke det anstår, Att på den ödsliga sjön ondt lida, och irra omkring der. 370

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Trösta dig, mor! Ej utan en gud är detta beslutet. Men mig svär, att ej orda härom för egen min moder, Förrn då den elfte dag eller tolfte redan är kommen, Eller hon sjelf mig längtar att se, och hört att jag bortrest; 375 Att hon ej gråtande må förderfva sitt anlet, det fagra.

Talte; och gudarnes vigtiga ed den gamle nu afgaf. Men såsnart som hon svurit, och eden lyktat behörigt, Fyllde hon strax deruppå i handtagskrukorna vinet, Hällde åt honom uti välsömmade skinnen ock korngryn. 380 In i rummen Telemachos gick, och med friarne dvaldes.

Annat begrundade då klarögda gudinnan, Athene. Hon, Telemachos lik, öfverallt i staden omkringgick, Och, vid hvarendaste man qvarstannande, talade ordet; Bjöd dem om aftonen sig församla på snabba galejan. 385 Nu hon af Phronios' herrliga son, Noemon, begärte Snabba galejan, men han ock villig detta sig påtog.

Ned gick solen, och stigarne ren förskuggades alla. Och då drog hon i sjön den snabba galejan, och allsköns Redskap lade deri, som toftade skepp med sig föra. 390 Bragte så ytterst i hamnen; omkring de hurtige bussar Mangrannt samlade sig; och en hvar uppmante gudinnan.

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene, Och till Odysseus' hus, den herrliges, ställde hon kosan. Derstäds gjöt hon en ljufvelig sömn på giljareskaran, 395 Dref dem rusiga kring, och bägrarna stötte ur händren. Desse i sta'n hit och dit att sofva sig skyndade; länge Mer de ej dröjde; på ögonens lock nedföll dem ju sömnen. Men till Telemachos talade nu klarögda Athene, Kallande honom ut ur de boningsbeqvämliga salar, 400 Mentor lik, ej blott till gestalt, men äfven till stämma:

O Telemachos, redan för dig fotbrynjte kamrater Sitta vid årorna, bidande af din snarliga ankomst. Låtom oss derföre gå, och ej mer uppskjuta vår resa.

Talade så; och förut nu vandrade Pallas Athene 405 Skyndsamt; sen han följde också gudinnan i spåren. Men såsnart nu desse till sjön anländt och galejan, Funno på stranden de ren skönlockiga resekamrater. Dem Telemachos' heliga kraft tilltalade äfven:

Kommen, vänner, och hit vägkosten låtom oss bringa! 410 Allt är i salen tillreds, men mor min vet ej det minsta, Ej tjenarinnornas hop; blott en om saken har kunskap.

Talade så, och förde dem an; de följde tillika. De nedburo då allt, och uti vältoftig galeja Lade på sådant sätt, som Odysseus' son dem befallte. 415 Steg nu Telemachos sedan ombord, och Athene förutgick, Satte i skeppets akter sig ned, och nära till henne Sig Telemachos satte, och bakstamstågen de löste, Stigande äfven om bord, och togo på tofterna platser. Sände så dem en gynnande flägt klarögda Athene, 420 Friskaste zephyrosvind, som hvinte på hafvet, det dunkla. Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt Fatta i tågen tag; anmaningen äfven de lydde. Masten af furu uti den hålkade mellantoften Reste de upp att stå, och bundo med linorna honom, 425 Spännande hvita seglen med välhopflätade remmar. Blåste nu midt i seglet en kultje, och vågorna kringom Kölen, de dunkla, dånade högt, och galejan hon framgick. Der hon emellan böljorna lopp, fullbordande färden. Sedan de tågen surrat på ilande, svarta galejan, 430 Ställde de blandningsskålarna fram, vinfyllda till brädden, Offer gjöto deraf odödliga gudar till ära, Och bland alla förnämst för Zeus' klarögade dotter. Hon allnattligt sin väg, och morgonen, lade till rygga.

Tredje Sången.

Helios skyndade nu, sen han lemnat det tjusande hafvet, Till mångkopparne himmelen upp, att för gudarna skina, Och för de dödliga menskor uppå fruktgifvande jorden. Desse till Neleus' stad, det boningbeqvämliga Pylos, Kommo, och der på stranden af sjön tillredde man offer, 5 Tjurar, alldeles svarta åt jordomskakaren mörkhår; Nio var bänkarnes tal, femhundrade man på hvarenda Sutto, och nio tjurar ifrån hvarenda man tillskjöt. Der inelfvorna åtos, och låren förbrändes åt guden, Men de styrde gerad, och seglen på jemna galejan 10 Hissande refvade hop, landsätter och gingo derur sen. Gick så Telemachos nu ur galejan; Athene förutgick. Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:

Icke, Telemachos, görs dig behof af blygsel, det minsta; Ty fördenskull på sjön du seglade; för att om fadren 15 Höra, ehvar han gömmes i jord, hvad öde han funnit. Men nu, välan, gå rakt hästtuktaren Nestor till möte; Skole väl så förnimma, hvad råd han gömmer i bröstet. Honom bör du också ombedja, att sanningen säga. Dock han ej lögn skall tala; han är i allo förståndig. 20

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: Mentor, hur kan jag väl gå, hur skickligen helsa på honom? Icke är jag erfaren uti de dugliga ordlag, Blygs derjemte, att, ung, utfråga den åldrige mannen.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: 25 Annat, Telemachos, sjelf uttänka du skall i ditt sinne, Annat en gudom gifver dig in; förty jag ej menar, Att du mot gudarnes vilja är hvarken född eller fostrad.

Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene Skyndsamt; men han gudinnan derpå lätt följde i spåren. 30 Desse till Pyliske männernes krets ankommo, och bänkar. Derstäds Nestor med sönerna satt, och kamraterna rundtkring, Redande måltid, stekte sig kött, och spettade annat. När de nu fremmande sågo, så kommo de samtligen alle, Och välkomnade dem med händren, och bjödo att sitta. 35 Nestoriden Peisistratos först steg närmare till dem, Fattade båda vid hand, och dem nödgade sitta till måltids Invid hafvets sandiga kust, på mjukaste fårskinn, Nära till brödren sin, Thrasymedes, och nära till fadren. Gaf dem utaf inelfvorna stycken, och hällde så vinet 40 I en gyllne pokal; tilltalte och helsade sedan Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter:

Bed nu, o fremmande gäst till hafvets drott, Poseidaon! Ty ni just till hans offergelag hit råkade komma. Men då du gjutit af vinet, och bedt, som öfligt och rätt är, 45 Gif åt honom bägaren ock, för att gjuta det ljufva Vin; förty jag menar, att han odödliga äfven Tillber; Gudarnes hjelp ju samtlige menskor behöfva. Men han är yngre, med mig jemnårighet visst han besitter. Derföre vill jag också först ge dig gyllene bägarn. 50

Sade; och lade i händren pokaln med ljufliga vinet; Gladdes Athenaie åt förståndige mannen, och kloke, Derför att han åt henne förut gaf gyllene bägarn. Strax enträget hon bad till hafvets drott, Poseidaon:

Hör, o Poseidaon, jordfamne, och värdes ej neka 55 Att fullborda åt oss de saker, om hvilka vi bedje. Nestor och Nestors söner nu först beskäre du ära, Sedan också tacknämmelig lön åt öfriga alla, För storståtelig festhekatomb, åt de Pylier unne! Låt så Telemachos äfven och mig hemlända med utfördt 60 Värf, för hvilket vi kommit på snabba galejan, den svarta!

Så hon höjde sin bön, och derhos villfarade bönen. Gaf åt Telemachos ock den ståtliga dubbelpokalen. Sammalunda nu bad den älskade son af Odysseus. Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 65 Skuro de hvar sig stycken, och höllo ett glänsande festmål. Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:

Nu tillständigt det är, att allt utforska och fråga Gästerna, hvilka de äro, enär sig mätta de ätit. 70 Gäster, hvilka alltså? hvarifrån på de vattniga vägar Seglen J? Monne i värf, eller ock kringirren J lättsinnt, Likasom röfvare, hafvet omkring, som pläga att vanka, Sättande lifvet på spel, och bringande skada åt andra?

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade 75 Dristig vorden, ty mod i hans bröst sjelf hade Athene Laggt, att spörja han måtte den gamle om fadren, som bortrest [Och att ett utmärkt namn bland menskorna fölle på honom]:

O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära, Hvadan vi äre, du spörjer, och jag skall säga dig äfven, 80 Från Hyponeiska Ithaka hit ankomne vi äro, Värfvet är eget och ej allmänneligt, som jag dig nämner. Efter min fars vidtfrejdade namn jag kommer, att höra, Den tålmodige, ädle Odysseus', hvilken man säger, Kämpande fordom med dig, ha Troernes fäste förgrusat. 85 Ty om alla de andra, som förde mot Troerna härnad, Vete vi ju, hvar en hvar förgicks i bedröfvelig ofärd; Men Kronion om honom fördolt ock sjelfva hans ofärd. Ty hvar han dog, förvisso ej kan mig någon berätta: Om han utaf fiendtliga män vardt mördad på landet, 90 Om han på sjön, kanhända, uti hafsdrottningens vågor. Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville, Anten med egna ögon du sett, hans bedröfliga ofärd, Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan, Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 95 Hvarken af aktning för mig må du mildra ditt ord, eller ömkan, Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn. Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus, Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte, Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. 100 Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor: Älskade, efter du mig påminnt om den jemmer, i detta Land vi härdade ut, modstore Achaiernes söner, Dels allt det med galejorna på dimmdunkliga hafvet, 105 Vankande efter ett rof, ehvart oss förde Achilleus, Dels allt det vi omkring kong Priamos' fäste, det stora, Kämpade; der ock sen de tappraste stupade alle: Aias ligger, den krigiske der, der äfven Achilleus, Der Patroklos också, uppvägande gudar i vishet; 110 Der min älskade son, på engång båd kraftig och vankfri, Antilochos, i löpande snabb mer än andra, och stridsgod. Utom detta vi ock mångt annat ledo; och hvilken Bland de dödliga menniskor allt väl kunde berätta? Icke ens då, om du fem eller sex år dröjande härstäds 115 Sporde, hvad allt för qval der ledo de ädle Achaier; Förr till din fädernejord utledsen du vände tillbaka. Åren nio vi redde dem ondt, omringande staden Med all möjelig list; knappt lyktade detta Kronion. Derstäds ingen i råd likställa sig nånsin med honom 120 Ville, ty vida segrade städs den ädle Odysseus Med all möjelig list, just far din, om du i sanning Ättling af honom är; mig, skådande, fängslar beundran. Ty visst skickeligt faller ditt tal; ej skulle man mena, Att en man, som är ung, så skickeligt orda förmådde. 125 Der nu hela den tiden ej jag, och den ädle Odysseus Tveskiljs talte uti folksamlingen, eller i rådet, Utan, städs en själ, med vett och förståndiga rådslag, Tänkte vi, hur för Argeierna allt aflupe förträffligt. Men då i grund vi förödt den höga Priamos-staden, 130 Stigit på skeppen om bord, och en gud de Achaier förskingrat; Då jemväl uttänkte i själn Zeus sorgelig hemfärd Åt de Argeier, förty rättrådige ej, eller kloke Samtlige voro; derför fick mången en snöpelig ända, Genom förderflig harm hos Pallas, den väldiges dotter. 135 Som uppväckte en tvist de båda Atreider emellan; Sedan desse till samling Achaierna samtliga kallat Dårligt, men ej som skickeligt var, mot sjunkande solen — Och nu kommo, betyngde af vin, Achaiernes söner — Ordet ordade de, hvarför krigsfolket de samlat. 140 Visserlig då Menelaos befällte Achaierna alla Minnas sin återfärd på hafvets yta, den vida; Det mellertid ej behagade alls Agamemnon, som ville Qvar krigsfolket behålla, och heliga offer förrätta, Att försona Athenaies förskräckliga vrede: 145 Dåre, som ej förstod, att icke hon skulle bevekas. Ty ej ändrar sig strax städs varande gudarnes vrede. Så med fiendtliga ord omvexlande, desse nu både Stodo, och upp sig reste i hast fotbrynjte Achaier Med förskräckeligt sorl, och de tveskiljs gillade rådet. 150 Natten lågo vi, tänkande ut olyckor i själen, Mot hvarandra, ty Zeus tillställde oss hårda förderfvet. Men vid morgonens stund vi i sjön galejorna drogo, Förde vårt gods om bord, och de skönomgördlade qvinnor. Hälften utaf krigsfolket likväl qvarstannande dröjde 155 Der hos Atreus' son, Agamemnon, herden för folket; Hälften vi stego om bord, och reste; galejorna skyndsamt Seglade; lugnat hade en gud omätliga hafvet. Till ön Tenedos komne, vi redde åt gudarna offer, Hastande hem; men ännu Zeus icke beslutit vår hemkomst. 160 Hård, han väckta nu återigen den skadliga tvisten. Somlige, vändande om tverodda galejorna, reste, Alle Odysseus' män, den vise och fyndige drottens, Åter att ställa sig in hos Atreus' son, Agamemnon. Jag deremot med samtliga skepp, som hade mig åtföljt, 165 Flydde, ty nog jag visste, att ondt tillställde oss guden. Flydde så Tydeus' krigiske son, och kamraterna pådref. Kom ock efter oss sent blondlockig drott, Menelaos, Hvilken på Lesbos oss hann, påtänkande långa seglatsen, Antingen ofvanom Chios, det klippiga, resa vi borde, 170 Rakt på Psyrias ö, behållande henne till venster, Eller nedanom Chios, förbi det blåsiga Mimas. Bådo så guden låta oss se järtecken; han äfven Viste, och bjöd oss midtöfver sjön gerad på Euboia Segla, på det vi snarligast så undginge förderfvet. 175 Blåste nu upp en susande vind, och galejorna skyndsamt Lupo på fiskiga vägarna fram, och sen vid Geraistos Togo de hamn om natten, och vi der bragte Poseidon Offer af tjurars lår, då vi mätt det villande hafvet. Fjerde dagen det var, då i Argos de jemna galejor 180 Tydeus' sons, hästtuktarens, män, Diomedes', i hamnen Bragte; men jag höll kosan på Pylos, och aldrig oss medvind Stannade af, såsnart som en gång gud sändt den att blåsa. Så okunnig, mitt älskade barn, jag kom, och ej känner, Hvilka ibland de Achaier förgåtts, och hvilka som räddats. 185 Men allt det jag, sittande här i salarna våra, Hört, och som billigt är, skall du veta; dig döljer jag intet. Väl Myrmidonerne, sägs det, de spjutinöfvade kommo, Förde utaf storsinnte Achilleus' lysande ättlägg; Väl Philoktetes också, den herrlige sonen till Poias. 190 Förde så Idomeneus kamraterna alla till Kreta, Hvilka ur kriget sluppit, och sjön bortröfvade ingen. Sjelfve, i fjerran land, J hafven väl hört om Atreides, Hur han kom, hur Aigisthos beredde bedröfvelig ofärd. Men han sannerlig ock förskräckligen detta har umgällt. 195 O, hur väl, att en son den mördade mannen sig efter Lemnar! Ty han jemväl sin faders mördare näpste, Den falsksinnte Aigisthos, som drap namnkunniga fadren. Älskade, du också, (ty jag ser dig så stor och så vacker,) Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. 200

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära, Visst han hämnades skarpt, och Achaierne skola åt honom Bära ett vidsträckt låf, en sång för kommande slägten. Måtte en likdan kraft mig gudarne hafva förlänat, 205 Att jag de giljare näpste för jämmerfulla förfånget, Hvilka, af öfvermod, anstämpla mig skändliga saker! Men mig gudarne ej en sådan lycka beslutit, Hvarken mig, eller far min, och nu allt måste man tåla.

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor. 210 Älskade, efter du mig påminnt om detta, och ordat: Folket pratar, att giljare månge till tal, för din moders Skull, anstämpla i salarna ondt, som dig ej behagar. Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller dig folken Hata i landet så, hörsammande gudens orakel. 215 Ho kan veta, om dem våldsverket han, kommande, hämnas, Anten allena han är, eller ock samfälte Achaier. Ty om hon ville älska dig så, klarögda Athene, Såsom hon vårdade sig om den ärerika Odysseus, Uti de Troers land, der vi smärtor ledo, Achaier; — 220 Ty ej nånsin jag sett så klarligen gudarne älska, Såsom klarligen honom beskärmade Pallas Athene; Om hon ville nu älska dig så, och vårda af hjertat, Sannerlig äfven mången af dem bort bröllopet glömde.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225 Gamle man, jag tror att ditt tal fullbordas ej nånsin, Ty för mycket du sagt; mig häpnad betager, och, icke Denna förhoppning mig fylls, änskönt så gudarne ville.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Hvad för ord dig, Telemachos, flög ur tändernas stängsel! 230 Lätt en gud, om han vill, från fjerran en dödelig räddar. Ville jag visst minsann, fast efter många strapaser, Lända till eget hus, och hemkomstdagen beskåda, Hellre än dö vid min härd, på sätt som nu Agamemnon, Genom Aigisthos' list är mördad, och genom sin makas. 235 Men ej gudarne sjelfve engång den gemensama döden, Ens från älskad man, förmå afvärja, enär den Långutsträckade döds förderfliga öde en fattar.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Mentor, talom ej mer om dethär, fast sorgsne vi äre; 240 Ty ej mera för honom är sann hemkomsten, men redan De odödlige död anstiftat, och lotten, den svarta. Nu om en annan sak jag vill utforska och fråga Nestor, ty mera än andra han lagar känner och klokskap. Ty tre gånger han sägs ha männernes slägten beherrskat, 245 Derföre ock odödelig han mig synes att påse.

O Nestor, Neleiades, du säge mig sanning:

Hur dog Atreus' son, vidtherrskande kong Agamemnon? Hvar var då Menelaos? och hur anstämplade ofärd Nu svekråde Aigisthos, som drap långt tapprare mannen? 250 Var i Achaiska Argos han ej, men kanske hos andra Menniskor irrade kring, och denne djerfdes att mörda?

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor: Nog skall jag detta, min son, sannfärdligen allt dig förtälja. Visserlig sjelf ock gissar du lätt, hur saken sig tilldrog. 255 Om han Aigisthos vid lif än hade i salarna träffat, Atreus' son, då från Troia han kom, blondlock Menelaos; Skulle man ej på den dödades stoft uppkastat en grafhög, Utan hundarne honom förtärt och korparne säkert, Liggande långt från Argos på fältet, och honom ej någon 260 Af Achainnorna gråtit; så stor illgerning han uttänkt. Ty derborta ju vi, utförande många bedrifter, Dvaldes, och lugn i en vrå utaf hästnärande Argos, Han Agamemnons gemål enträget smekte med orden. Länge i början likväl afslog hon den skamliga gerning, 265 Ädla Klytaimnestra; Hon egde ett redeligt hjertlag. Var hos henne en sångare ock, som högligen ombad Atreus' son, då till Troia han for, att bevaka gemålen. Men när gudars beslut nu insnärjt henne, att kufvas, Se, då förde han sångaren bort till ödslig en holme, 270 Lemnande der, att varda ett rof och byte för korpar; Henne, den viljande, viljande sen hem till sig han förde. Mänga lår han brännde på gudarnes heliga altar, Många smycken af gull förärade, äfvensom väfvar, Sen storverket han lyktat, som aldrig i själen han hoppats. 275 Så vi reste från Troia, och seglade båda tillsamman, Sonen af Atreus och jag, välsinnade mot hvarandra. Men då vi heliga Sunion nått, Athenarnes udde, Phoibos Apollon der styrmannen för Menelaos Med de lindriga pilarnas skott påkommande, dräpte, 280 Medan rodret i händren han höll å snabba galejan, Phrontis, Onetors son, mer skicklig än menniskors slägten, Väl att styra galejan, enär som stormarne trängde. Så qvarhölls han nu der, änskönt påskyndande resan, För att jorda sin vän, och derhos begå hans begrafning. 285 Men när denne också, påfarande hafvet, det dunkla, Uppå de hålkade skepp, klippudden vid branta Maleiai, Ilande nått, förskräcklig dess färd vidtdundraren Zeus då Stämplade an, och den hvinande vinds stormande han nedgjöt, Samt ofantliga, gräsliga svall, så höga som bergen, 290 Der, åtskiljande skeppen, till Kreta han jagade några. Der de Kydoner bodde, omkring Iardanos' flöden. Finns så en viss glatt klippa och brant, som skjuter i saltsjön Ytterst vid Gortyns fäste uti dimmdunstiga hafvet. Sunnan der störtvågen mot vestliga udden, till Phaistos, 295 Jagar, och liten en häll äfvärjer den väldiga vågen. Någre de kommo nu dit, och knapt undgingo förderfvet Männerne, men mot klipporna slogos af böljorna skeppen Sönder; men fem likväl af svartframstamiga skeppen, Vinden och vågen förande bort, händref till Aigyptos. 300 Så nu han der, hopsamlande gull och rikelig lifskost, Till villfremmande menniskor kom med galejorna sina. Nidingsverk mellertid Aigisthos beredde der hemma, Dräpande Atreus' son; af honom kufvades folket. Sju år var han då konung uti månggyllne Mykene; 305 Men på det åttonde kom, till hans ofärd, ädle Orestes Från Athenai tillbaka, och nu farsmördaren dräpte, Den svekråde Aigisthos, som dräpt hans ståtliga fader. Visst, när denna han dräpt, han redde Argeierna grafmål, För olidliga modren, och för modlöse Aigisthos. 310 Kom så på samma dag Menelaos, väldig i härskri, Förande gods ombord, så mycket galejorna buro. Ock du, älskade, fjerran ej skild kringirra från hemmet, Lemnande godset ditt, och männer i egna palatset, Öfvermodige så, att de dig alltsamman ej månde, 315 Delande, fräta, och du ha gjort din resa förgäfves. Men jag till Menelaos dig nu befaller och bjuder Fara; ty denne har nyss hemkommit från fjerran landen, Från de menniskor, dän ej hoppades nånsin i sinnet Komma tillbaka, eho en gång stormvindarne kastat 320 Uppå så vidsträckt haf; dän sjelfvaste fåglarne icke Lända på samme år; ty det är båd stort och förskräckligt. Utan begif dig åstad med ditt skepp och kamraterna dina; Om du vill färdas till lands, dig hästar och vagn i beredskap Äro, och sönerne mine, som dig ledsagare blifva 325 Till Lakedaimons borg, der han bor, blondlock Menelaos. Honom sjelf ombedje du sen, att han sanning förkunnar; Osannt skall han ej säga, förty han är ganska förståndig.

Ordade så, men sol gick ned, och skymningen påkom. Talade ock bland dem klarögda gudinnan Athene: 330

Gamle, i sanning med skäl allt detta du har oss bebådat; Dock, välan; afskären nu tungorna, vinet bemängen, Att vi Poseidaon och de öfriga gudar till ära Offergjutande, vandre till sängs; ty tiden är inne. Ty ren solen i dunkel har gått; ej heller det passar, 335 Länge att sitta vid gudarnes fest, men vända till hemmet.

Så nu dottren af Zeus, hvars röst ock samtlige lydde. Men härolderne dem utgjöto på händerna vatten, Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrarna sedan; 340 Tungorna lade i eld, uppstego och gjöto uppå dem. Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste, Då gudsköne Telemachos strax och Pallas Athene, Begge två begåfvo sig bort till hålkade skeppet. Nestor likväl qvarhöll dem ännu, tilltalte och sade: 345

Zeus afvärje det väl, samt öfrige evige gudar, Att ni skulle från mig hänvandra till snabba galejan, Liksom ifrån en rocklös man eller alldeles uslig, Hvilken ej mantlar har eller många fällar i huset, Hvarken att sjelf mjukt sofva uppå, och ej gästerna heller. 350 Men jag eger hos mig båd mantlar och ståtliga fällar. Nej, allsicke det sker, att en son till drotten Odysseus Sofver uppå skeppsdäck, så länge åtminstone Nestor Lefver, och söner sen väl torde i salarna qvarbli, Att undfägna hvar gäst, eho min boning besöker. 355

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: Väl har detta du sagt, kärälsklige gubbe; att lyda Höfves Telemachos äfven, förty det vida är bättre. Derföre skall han också åtfölja dig nu, för att sofva Hemma i salarna dina, men jag till svarta galejan 360 Går, för att muntra kamraterna opp, och orda om allting; Ty allena bland dem jag berömmer mig vara den älste. Men de öfrige män medfölja, de yngre, af vänskap, Till sin ålder en hvar storsinnte Telemachos like. Der jag ärnar mig lägga på hålkade svarta galejan 365 Nu; men i morgon bittid' jag till storsinnta Kaukoner Reser, egande der en fordran, som icke är nylig, Liten ej heller. Du honom, emedan till dig han är kommen, Skicka med vagn och med son, samt gif åt honom de hästar, Som dig snabbaste äro i lopp och bäste i styrka. 370

Talade så, och dän sig begaf klarögda Athene, Lika ert örn, och häpnad betog de seende alla. Häpnade äfven den gamle, enär han med ögonen såg det, Tog Telemachos' hand, och talade ordet, och sade:

Älskade, ej jag det tror, att du feg skall varda och kraftlös, 375 Om dig, ännu så ung, ledsaga gudarne sjelfve. Ty det en annan ej var af dem som bo i Olympen, Utan dottren af Zeus, rofgiriga Tritogeneia, Som bland Argeierna aktade högt din modige fader. Men, o drottning, var mild, och förläna osa ståtelig ära, 380 Först mig sjelf, och sönerna sen, och den värda gemålen! Dig skall jag offra en qviga, som är bredpannad och ett års, Otämd, aldrig ännu förd under oket af någon. Henne jag offrar åt dig, sen gull kring hornen jag gjutit.

Talade, bedjande, så, samt hördes af Pallas Athene. 385 Tågade sedan förut den Gereniske riddaren Nestor Framför söner och för svärsöner, till ståtliga huset. Men då till kongens sköna palats ankommit de hade, Satte sig samtlige ned i en rad på bänkar och stolar. Dem, ankomna, i skåln utblandade sedan den gamle 390 Drickesljufveligt vin, som nu på det elfte året Skafferskan öppnade upp; och sprundet löste från krukan. Deraf mängde den gamle pokalen, och högt till Athene, Offergjutande, bad, Zeus', aigisbärarens, dotter,

Men då de gjutit, och druckit, så mycket som sinnet dem lyste, 395 Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, — Låt så bädda hos sig den Gereniske riddaren Nestor Åt Telemachos, älskad son till ädle Odysseus Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård; Åt lansgode Peisistratos ock, krigskämparnes höfding, 400 Hvilken i salarna än af hans söner allena var ungsven. Sjelf deremot han sof i det inre af höga palatset. Honom redde den bålda gemåln nattläger och sofbädd.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Hastade upp från sin bädd den Gereniske riddaren Nestor. 405 Och utgången, han satte sig ned på de slipade stenar, Hvilka han hade åt sig, framför de resliga portar, Hvita, och glänsande hän, som af olja. På dessa tillförne Neleus hade sin plats, uppvägande gudar i vishet. Denne, af döden kufvad, nu ren gått bort till Aïdes. 410 Nu Gereniern Nestor der satt, Achaiernes vårdman, Spiran i hand; och omkring församlades sönerne mangrannt, Komne utur sofrummen, Echephron, och Stratios, och Perseus, och Aretos, och gudjemlik Thrasymedes. Kom så derefter sjette till dem Peisistratos, hjelten. 415 Der bredevid gud like Telemachos sitta de bödo. Och den Gereniske riddaren Nestor började orda:

Älskade barn, skyndsamligen nu fullborden min önskan, Att bland gudarna först jag huld må göra Athene, Som mig kom synbarlig till gudens herrliga festmål. 420 En till fältet må gå, att dän med det snaraste qvigan Kommer, drifven utaf koherden, som korna bevakar. Till storsinnte Telemachos' skepp; det svarta, en annan Gånge, att bringa kamraterna hit, blott två må han lemna; En desslikes också gullgjutarn Laerkes befalle 425 Komma, på det qvighornen omkring han gullet må gjuta, Öfrige stannen J samtlige qvar, och sägen derinne Tärnorna till, i de ståtliga rum, att de reda en måltid, Bänkar, och ved jemväl, samt bringa oss klaraste vatten.

Talade så, och de alle nu äflades; kom då från fältet 430 Qvigan, kommo också från snabba och jemna galejan Den storsinnte Telemachos' män; kom smeden derjemte, Jernverktygen i hand, fulländningens medel för konsten, Städet, och hammeren med, och den välarbetade eldtång, Hvilka han till gullsmidet begagnade; kom så Athene, 435 Att närvara vid offret; den åldrige riddaren Nestor Gullet gaf, och derefter han kringgjöt hornen på qvigan, Äflande, så att gudinnan skull' glädas åt skådade smycket. Qvigan Stratios ledde vid hornen, och ädle Echephron; Och tvättvatten åt dem, i blommiga fatet, Aretos 440 Hämtande, kom ur kammarn, och kornmjöl hade i andra Handen i korg; Thrasymedes bredvid, stridståndande hjelten, Stod med en hvass slagtyxa, beredd, att qvigan ihjelslå. Perseus höll blodkärlet; den åldrige riddaren Nestor Började offret med vatten och mjöl, samt bad till Athene 445 Träget, och kastade så pannhåret, som förstling i elden.

Men då de lyktat sin bön, samt offermjölet omkringstrött, Genast Nestors son, stormodig man, Thrasymedes, Stående när, högg till; nacksenorna samtliga afskar Yxan, och qvigans kraft upplöste; då skriade alla 450 Båd svärdöttrar, och döttrer, och Nestors vördiga maka, Eurydike, den älsta ibland kong Klymenos' döttrar. Desse lyftande sedan ifrån bredvägiga jorden Höllo; och qvigan drap Peisistratos, männernes höfding. Rann så dess svarta blod, och lifvet lemnade benen, 455 Men de styckade henne, och strax utskuro de låren, Allt i ordenteligt skick, samt dessa med fettet betäckte, Görande trehvarfs det, och derpå köttstycken de lade; Brännde på spjelkved sedan den gamle, och glödande vinet Pågjöt; svennerna höllo bredvid femuddar i händren. 460 Men när låren mu brännts, och de offerinelfvorna smakat, Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste, Stekte, och höllo i händren en hvar hvassuddiga spetten. Och Polykaste, den fagra, som var bland Neleiern Nestors Döttrar yngst, mellertid gudlike Telemachos tvagde. 465 Sedan hon tvagit honom, och smort frikostigt med olja, Kastade han sig kappan omkring, den sköna, och tröjan, Steg så utur badkaret, till skick odödliga, jemnlik. Gick, och satte sig ned vid Nestor, männernes herde. Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 470 Sittande spisade de; upp stego då ståtlige männer, Och ifyllde åt dessa i gyllene bägrarna vinet. Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:

Söner, välan, åt Telemachos nu skönhåriga hästar 475 Leden för vagnen, och spannen uti, att han lyktar sin resa!

Så han sade, och de hörsammade honom, och lydde, Och skyndsamligen spännde för vagnen de ilande hästar. Hushållsqvinnan deri nu brödet, soflet och vinet Packade in, som plä zeusfostrade kongar förtära. 480 Steg så Telemachos upp i den öfverpräktiga vagnsstoln, Nestors son bredevid, Peisistratos, männernes höfding, Äfven i vagnsstoln steg, och, fattade tömmen med händren, Och på hästarna slog; och ej ovillige flögo Desse, och lemnade Pyliers stad, den höga, bakom sig. 485 De heldagligen skakte sitt ok, det bärande tvesids. Ned gick solen, och vägarna ren omdunklades alla. Och då till Pherai lände de an; der bodde Diokles, Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios. Natten sofvo de der; gästskänker för dem han ställde. 490

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Spännde de hästarne för, och stego i pyntade vagnen, Genom porten de körde, och genom den dånande förgård. Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo, Kommo till hvetebärande fältet, och derstädes sedan 495 Lyktade färden; så fort dem förde de ilande hästar. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla.

Fjerde Sången.

Till Lakedaimon desse, det däldiga lände, och djupa, Och inkörde nu hos Menelaos, den ärebekrönte. Honom de funno ett bröllopsgelag med vännerna många Firande hemma hos sig, åt sonen och ståtlige dottren. Henne han sände åt sonen utaf härskingrarn Achilleus; 5 (Ty i Troia han ren tillförene lofvat och samtyckt Gifva, och gudarne nu fullbordade deras förmälning; Henne så sände han nu med hästar och vagnar, att fara Till Myrmidonernes prisade stad, der denne var konung.) Men åt sin son från Sparta Alektors dotter han förde, 10 Hvilken åt honom var född kärälskelig, båld Megapenthes, Af slafvinnan; åt Helena mer ej gudarne lifsfrukt Gåfvo, sedan hon födt tillförne den tjusande dottren Hermione, med tycke utaf Aphrodite, den gyllne.

Så spiste i det högtakiga, stora palatset 15 Grannar, och vänner hos Menelaos, den ärebekrönte, Fägnande sig; der qvädde för dem gudomlige sångarn, Spelande cittra; och två luftspringare äfven i laget, Stämmande an en sång, omkring sig svängde i midten.

Men i palatsets portar de sjelfve, och hästarne båda, 20 Hjelten Telemachos nu, samt Nestors lysande ättling, Stodo, och först framträdande såg dem kong Eteoneus, Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte; Sprang att berätta i rummen derom för männernas herde, Och sig ställande nära, han talade vingade orden: 25 Fremlingar nu der stå, zeusfostrade drott, Menelaos, Männer två, som likna till börd den store Kronion; Säg då, skole vi dem urspänna de ilande hästar. Eller färda dem af till en ann, som gerna dem mottar.

Honom svarade, högligen vred, blondlock Menelaos: 30 Ej enfaldig du var, Boetos' son, Eteoneus, Förr, men åtminstone nu, som ett barn, enfaldigt du jollrar. Sannerlig ha vi sjelfve förtärt gästskänkerna många Bland villfremmande män, hit kommande; måtte ändock Zeus Framdeles göra på jemren ett slut! de fremlingars hästar 35 Urspänn, bringa dem sjelfva också hit in för att spisa.

Sade; och denne ur saln uthastade, bjöd ock de andra Hurtiga tjenarne strax att följa tillika med honom. Hästarna de urspännde, som svettades oket inunder, Men derefter de bundo dem fast vid hästliga krubbor, 40 Kastade för dem spelt, som de mängde med gulaste kornet, Samt mot insidsväggen, den strålande, lutade vagnen; Förde så in dem sjelfva i herrliga huset; förvånte Sågo de om sig uti zeusfostrade konungens boning. Förty likasom solens glans det var, eller månens 45 I högtakigt palats hos ärebekrönt Menelaos. Men då de skådande kring med ögonen, nog sig förlustat, Stego de in, att bada, uti välglattade karen. När nu alltså dem tärnorna tvättat, och smort med essensen, Kastat omkring en hvar en yllene mantel och lifrock, 50 De sig satte på stolar invid Menelaos, Atreiden. Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade derbredevid det fejade bordet. Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, 55 Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. Föreskärarn på fat upplade, och hämtade allt slags Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar. Helsande båda, talte dem till blondlock Menelaos:

Smaken på maten, och plägen er väl, J båda; men sedan, 60 När ni er måltid gjort, vi skola er fråga, bland männer Hvilka J ären; ty icke försvann er föräldrarnes stämma, Utan J ättlingar ären utaf zeusfostrade kongar, Skepterbärande män; de fege ej sådana aflat.

Talade så; och lade för dem af oxen, den feta, 65 Ryggstek, fattad med händren, som honom till ära de framlaggt. Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat, när de samtligen mättat sin lystnad, Ställde Telemachos talet på stund till sonen af Nestor, Hållande hufvudet när', att de andre ej skulle det höra: 70

Märk nu, o Nestors son, kärälsklige du för mitt hjerta, Kopparns blixtrande glans öfverallt i de dånande rummen, Gullets jemväl, bernstenens, och elfenbenets och silfrets! Zeus', den Olympiskes, borg, måhända är innantill sådan. Hur osageligt allt! mig skådande häpnaden fängslar. 75

Honom, talande så, förnam blondlock Menelaos, Och tilltalade dem, och sade bevingade orden:

Älskade söner, med Zeus bland dödliga täfle ej någon; Ty odödlige ju hans boningar äro, och skatter; Men bland dödliga någon med mig, eller icke, må täfla 80 I besittningars mängd; visst är, sen mycket jag lidit, Mycket irrat, jag förde dem hem på åttonde året. Kypros, Phoinike, de Aigyptier, under min irrfärd, Såg jag, Sidonier ock, och Erember, och Aithiopeer, Libyen äfven, der lammena strax behornade födas. 85 Ty tre gånger hvart endaste år der tackorna lamma. Der ej egaren sjelf, ej heller hans herde är nånsin Stadd i behof af ost och af kött, eller ljufliga mjölken, Utan de städs, år ut, år in, der låta sig mjölka. Medan jag härvid nu, hopsamlande mycken besittning, 90 Irrade kring, mellertid mig brodren en annan ihjelslog Lönligt och oförtänkt, i beråd med förderfliga makan. Derför i sanning ej glad jag dessa besittningar eger. Äfven af fädren J bordt det höra, ehvad de er månde Heta; ty särdeles mycket jag led; och huset förstördes, 95 Ganska beqvämt att bebo, inrymmande mycket och dyrbart. Hade med tredjedelen deraf jag fått i palatset Bo, och vore vid lif de män, som i rymliga Troia Stupade då, långt borta ifrån hästnärande Argos! Dock jag samtliga dessa i sanning beklagar och gråter, 100 Sittande mången gång här hemma i salarna våra, Fägnande stundom med sorg mitt sinne, och stundom jag åter Hvilar; ty snarlig mättnaden är af förstelande sorgen. Bland dem alla jag ingen ändock så gråter, fast ängslad, Såsom en enda; han mig förbittrar sömnen och maten, 105 När jag det minns: af Achaierna har ej någon så äflats, Såsom Odysseus stred och äflades; detta nu honom Sjelf till qval skull' lända, och mig till evärdelig smärta, För hans skull, att så länge han dröjer; allsicke vi vete, Om han är död eller lefvande. Nu begråter väl honom 110 Både förståndiga Penelope, och gamle Laertes, Jemte Telemachos, hvilken ett barn han lemnade hemma.

Talte; och längtan att sörja sin far uppväckte hos honom. Tårar ur ögat på marken han gjöt, då om fadren han hörde, Och han för anletet höll den purpurne mantalen lyftad, 115 Med två händren; och det snart varsnade nu Menelaos, Och besinnade sedan uti sin själ och sitt hjerta, Anten han honom skull' tillstädja att minnas sin fader, Eller förut åtspörja, och tala om ett och om annat.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 120 Ut nu Helena från högtakiga, doftiga kammarn Kom; gullsländade Artemis lik hon var till att påse. Genast en konstgjord stol framställde åt henne Adraste, Och Alkippe af lenasta ull medförde en matta; Phylo en silfverkorg medförde, som gifvit åt henne 125 Konung Polybos' maka, Alkandre, som bodde i Thebai, Det Aigyptiska, der mång skatter i rummen förvaras. Åt Menelaos sjelf han gaf två silfverne badkar, Tio talenter i gull, och två trefötter derjemte. Utomdess hans gemål gaf Helena skönaste skänker, 130 Gyllene sländan hon gaf, och derhos långrundade korgen, Silfverne; ytterst med gull utsirade voro dess kanter. Tärnan Phylo den nu medförande, satte för henne, Fylld med finaste garn till bräddarna, ofvanpå denna Sländan låg, försedd med dunkelfärgade ullen. 135 Hon sig satte på stoln, och en pall var inunder dess fötter. Strax hon sporde med orden gemåln om ett och om annat:

Vete vi väl, zeusfostrade drott, Menelaos, om dessa, Hvilke bland män de berömma sig ha ankommit till vårt hus? Ljuger jag nu, eller talar jag sannt? men mig hjertat befaller. 140 Ty jag tror mig ej nånsin ha sett än någon så lika, Hvarken man eller qvinna (mig skådande häpnad betager), Såsom denne är lik stormodige konung Odysseus' Son, Telemachos, hvilken, ett spädt barn, lemnade hemma Denne man, då för mig, föraktliga kvinna, Achaier, 145 J anländen till Troia, att väcka det vågsama kriget.

Svarande, henne talade till blondlock Menelaos: Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar; Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren, Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150 Och då jag nu derjemte, erinrande mig om Odysseus Talte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denne Utstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren, Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad.

Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155 O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler; Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat, Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat, Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160 Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor, Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda, Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda. Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta, Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165 Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingen Finns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet.

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos: Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt hus Kommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170 Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier, Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejor Utöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion. Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt, Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175 Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt, Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar. Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss något Åtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse, Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180 Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta, Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena.

Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret. Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion, Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185 Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade, Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes, Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog, Honom han mindes, och talade så bevingade orden:

Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190 Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig, Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra. Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finner Nöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfven Tidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195 Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane. Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor, Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren. Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämste Bland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200 Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andra Varit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe,

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos: Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannen Säga och göra, och den som äldre till årena vore; 205 (Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt. Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken Kronion Lycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes. Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat, Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210 Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.) Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått. Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händren Vatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnas Ord, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215

Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde, Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte. Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men helt annat betänkte då Helena, född af Kronion Strax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220 Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen. Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen, Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder, Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader, Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225 Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda. Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade, Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvit Henne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jorden Krydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230 Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga alla Menskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst. Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen, Åter med orden hon började på, och talte, och sade;

Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235 Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annan Zeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.) Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten, Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta. Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240 Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört; Men hur den väldige mannen bedref och vågade detta Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel, Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245 Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög. Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad, Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan. Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingen Anade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250 Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek. Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven, Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat, Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja, Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255 Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer. Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången, Han till Argeierna kom, och många tidender medtog. Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröst Gladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260 Hem tillbaka; jag gret den olycksstund Aphrodite Gaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden, Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med, Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring.

Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265 Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt. Redan finne och råd jag lärt mig känna hos många Hjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder; Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat, Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270 Så den väldige ock utförde, och vågade detta, Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alle Tappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd. Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någon Gudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275 Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen. Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen, Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar, Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar. Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280 Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte. Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet, Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan; Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville. Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285 Utom Antiklos allena, som dig med orden besvara Ville, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starka Händerna, utan att släppa, och räddade alla Achaier; Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290 O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet, Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit. Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295

Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa, Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka. Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300 Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde. Desse lade sig der att hvila i förstun af huset, Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling. Men Atreides han sof i det inre af höga palatset, Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri, Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln, Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren, Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310 Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade:

Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte, Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar? Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315 O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger. Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas, Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320 Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar. Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville, Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd, Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan, Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325 Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan, Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn. Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus, Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte, Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330 Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos: Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve. Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335 Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar, Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder, Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända: Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340 Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon, Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos, Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides, Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes: Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345 Alle då visst snardöde och olycksfriare vore. Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar Säga med arga funder och list, ej heller bedraga, Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350

Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer: Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes. Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet, Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355 Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern; Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat. Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360 Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda. Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter, Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat, Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365 Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte; Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög. Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen. Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370

Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket, Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan, Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375 Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara, Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen. Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting, — Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380 Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet!

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna: Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta. Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385 Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon. Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat. Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran, Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning, Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390 Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville, Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver, Medan borta du var på den långa, besvärliga färden.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395 Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan; Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen.

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna: Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta. När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400 Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet, Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning, Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan. Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405 Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet. Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas, Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen. Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410 Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar; Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat, Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren. Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat, Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415 Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma. Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden, Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga; Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera! Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420 Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga, Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer, Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder.