FÖRSTA SÅNGEN. (continued 6)

Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnas Sällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många!

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig; Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125 Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen. Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes. Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar: Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan, Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130 Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida, Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra; Men när qvalen också af saliga gudarna sändas, Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet. Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135 Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors. Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig, Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde; Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina. Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140 Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva. Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk, Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makan För en man, som jag tror från vänner och fädernejorden Länge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145 Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter, Då han kommer igen till älskade fädernejorden! Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutan Uppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer.

Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150 Och i händerna lade pokaln på männernas höfding. Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta, Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet. Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene, Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155 Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått.

Men nu lade i själn klarögda gudinnan Athene På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusa Friarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160 Mera af make och son, än hon tillförne blifvit. Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade:

Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne, Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar. Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165 Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer, Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken.

Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade: Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat. Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170 Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat. Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar, Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja. Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du träget Till odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175

Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia: Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa, Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja; Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen, Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180 Men mig Autonoe nu befall och Hippodameia Komma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen; Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges.

Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket, Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene: Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen. Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla Der i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinna Gaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190 Sköna anletet först med samma gudomliga fägring Sirade hon, hvarmed sig skönomgördlade Kypris Pryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans; Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven, Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195 Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna.

Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salen Stojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen; Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade:

Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200 Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifva Genast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själen Jag må öda mitt lif, och saknande älskade makens All utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste.

Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205 Icke allena; tillika också två tärnor nu följde. När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset, Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan; Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210 Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek, Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden. Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen:

O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke; När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215 Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren, Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring, Sade dig säkert vara en son till väldig en fader, Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke. Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220 Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen. Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våra Sittande, så fått lida utaf ovärdig behandling, Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver?

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225 O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke; Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser, Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig; Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting; Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230 Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga. Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros, Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka. Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon, Friarne nu desslikes också i salarna våra 235 Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården, Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla: Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitter Nu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken, Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240 Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst!

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia:

Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245 Friare flere till tal visst skulle i salarna edra Gästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinner Både i fägring och vext, och äfven i sansade vettet.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250 De odödlige ödde, enär till Ilios foro Hän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus. Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter, Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara. Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255 Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden, Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade:

Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag, Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia; Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260 Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika, Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligt Bringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget. Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagen Borta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265 Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills, Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran. Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka, Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning. Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270 Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbar Mig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat. Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne: Friares sed tillförene var ej sådan, som denna; När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275 Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära, Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta, Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva, Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning.

Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280 Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekte Sinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde.

Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes: Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285 Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva. Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå, Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst.

Så Antinoos sade; och dessa behagade talet, Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290 Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskön Mantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal, Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor. Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked, Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295 Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro, Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida. Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsband Tjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke, Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300 Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor, Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros. Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången, Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst. Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305 Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan, Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn, Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna, Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tände Drotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310 Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus:

Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus', Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning, Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen, Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315 Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla. Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida, Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket.

Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan. Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320 Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia. Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker. Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne, Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek. Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325

Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad, Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan, Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordar Oförskräckt bland männerna mång, och icke i själen Rädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330 Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret. Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros? Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros, Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut, Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335

Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus: Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos säger Allt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken.

Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde; Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340 Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat. Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt, Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinne Välfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n.

Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345 Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och mera Qval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus. Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda, Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje:

Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350 Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller: Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats; Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honom Gå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå.

Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355 Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge, Längst vid gärdet, — betalningen skall tillräckelig blifva, — Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera: Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året, Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360 Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du icke Vill till arbete gå, men tigga du hellre i landet Vill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365 Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa, På höängen, och jag en välkrökt lie i handen, Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge, Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes: Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370 Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset, Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker; Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen, Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure; Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375 Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda, Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter; Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd: Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla. Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380 Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast, Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer. Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden, Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro, Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385

Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet. Och med hotande blick han talade vingade orden:

Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390 Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret. Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?

Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder, För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395 Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet, Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen. Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt, Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400 Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt. Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.

Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft: J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405 Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar. Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva, Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.

Så han sade; och de sig beto i läpparna alla, Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410 Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade, Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:

Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta, Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede! Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415 Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles! Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla, Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva; Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva, Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420

Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla. Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten, Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn. Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425 Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste, Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.

Nittonde Sången.

Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus, Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene; Och till Telemachos strax han talade vingade orden;

Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5 Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga: Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera, Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus; Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt, Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10 Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta, Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget, Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.

Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren. Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15

Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen, Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken, Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit; Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20

Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia: Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta, Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara! Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla, Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25

Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade: Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öser Ur min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne, Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30 Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen, Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar, Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene, Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning. Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35

Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar! Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna, Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga, Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens. Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant! Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen. Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds, Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45 Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat.

Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sig I sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor, Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom; Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50 Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus, Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene.

Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia, Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite. Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55 Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförne Mästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder, Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt. Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia, Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60 Desse skaffade bort den rikliga maten och borden, Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit. Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpå Annan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme. Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65

Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds, Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura? Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten! Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren!

Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70 Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet? Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen, Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra. Sådane just som jag de vankande bettlare äro. Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75 Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde. Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat, Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar. Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80 Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du mister Skönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar; Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar, Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt. Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85 Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger, Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatset Undgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor.

Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia, Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90

Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå, Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar. Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde, Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna mina Om min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95

Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet: Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn, Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.

Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100 Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn. Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus; Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga: Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105

Henne svarande talade till mångråde Odysseus; Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden Klandra; isanning går till himmelen vida din ära, Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam, Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110 Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter; Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,

Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras. Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115 Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke, Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves, Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta; Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120 Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du, Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125 Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus. Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda, Större min ära vore påstund och skönare äfven; Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom. Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130 Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset. Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar, Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135 Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan. Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter. Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel, Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva, Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140 Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått, Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, — Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145 Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas, Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes. Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora, Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150 Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier; Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo, Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat, Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155 Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång. Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda; Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160 Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner. Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren? Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165 Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja? Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor, Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu, Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170 Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.

Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla, Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer. Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175 Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner, Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger. Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion, Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180 Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock. Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon; Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne. Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185 Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden, Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte, Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp. Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190 Ty han var — som han sade — en vördad ock älskelig gästvän. Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte, Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste. Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds Kärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195 Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom, Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet, Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad; Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier; Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200 Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom. Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar.

Mång osanningar så han diktade, liknande sanning; Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan. Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205

Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan, Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder: Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte, Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten Odysseus Visserligen i själn beklagade sörjande makan, 210 Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögon Uti hufvudet stille; med list han tårarna dolde. Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen, Honom återigen med orden hon svarte, och sade:

Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215 Om du verklig derborta med gudalika kamrater Gästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger. Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen, Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom?

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220 Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit, Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året, Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor, Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet. Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225 Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häkta Jämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke. I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf, Slickande en den brokiga; det förvånade alla, Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230 Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly. Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock, Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken; Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen. Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235 Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne: Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus, Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan, Eller måhända en värd också, emedan Odysseus Tar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240 Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom, Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid, Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet. Honom en herold också, men litet äldre till åren, Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245 Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut; Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andre Hedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes.

Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad, Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250 Men då hon fått lystmätet utaf sorgen, Då hon honom också genmälte med orden, och sade: Fremling, du som var mig förut medlidande värdig, Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig. Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255 Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta, Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar, Återvändande hem till älskade fädernejorden. Derför i olycksstund på hålkade skeppet Odysseus Far, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller, Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker! Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265 Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom, Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik. Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar: Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja; Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270 Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rika Bygder; och skatter bringar han med, utvalda och många, Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamrater Mistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet, När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275 Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat. Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet; Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågen Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280 Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmet Okränkt skicka; och visst ren långt fördetta Odysseus Hemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne, Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla. Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285 Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende. Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken, Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin, Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore, Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290 Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galeja Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus; Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan, Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295 Denne till Dodone då sade han rett, för att höra Från den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions, Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden, Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300 Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygden Länge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra. Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste; Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas: Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305 Under det året som går skall hit anlända Odysseus, Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling! Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310 Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig. Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända; Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelp Finner; förty ej herrar numera finnas i huset, Sådan Odysseus var bland männer, — om nånsin han var det, 315 Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta. Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning, Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika, Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda. ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320 Att derinne med Telemachos han tage sin frukost, Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa, Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsin Mer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad! Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325 Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag, Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulle Spisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla. Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker, Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330 Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom. Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfritt Är, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vida Kring all verldens folk; han god af många benämnes.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335 O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanning Vidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellar Lemnade, farande dädan uppå långårade skeppet; Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340 Många nätter jag redan uppå det uslaste läger Låg, och bidade af gullthronande morgongudinnan. Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behaglig Är, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa, Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345 Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam, Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har: Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350 Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset: Så du särdeles väl om allting ordar och visligt. Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet, Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat, Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355 Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig. Men nu, välan, statt upp, förståndiga Eurykleia Och två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus' Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren: I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360 Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren. Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden:

Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andra Menskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger. Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365 Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber, Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnå Sjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen. Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvat Sammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370 Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände, Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla. Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många, Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuder Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375 Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste Penelopeias Skull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom mig Af bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga: Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit, Men ej någon så lika jag sett — det sägen jag — hittills, 380 Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen begge Skådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles lika Äre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385

Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln, För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kalla Vattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men Odysseus Satt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan; Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390 Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla. Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstunden Ärret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita, När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner, Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395 Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat, Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han brännde Utaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen. Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder, Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400 Honom på morfars knän antvardade Eurykleia, När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade:

O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifva Må åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert.

Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405 Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger. Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit, Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden; Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. Kommer Han som yngling en dag till stora moderspalatset, 410 Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro, Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka. Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker. Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner, Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415 Nu mormodren Amphithea i famnen Odysseus Tog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon. Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner, Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse, Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420 Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten, Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten, Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner. Så de nu dagen igenom, intill nedgående solen Spisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425 Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom, Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' söner Alla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430 Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och höga De annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor. Solen återigen anstrålade fälten ånyo, Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden, Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435 Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' söner Samtlige följde; i sällskap med dem den ädle Odysseus Nära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde. Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin, Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440 Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin, Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret. Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle. Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers, Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445 Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon, Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu Odysseus Framsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen, Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honom Öfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450 Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet. Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet, Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet. Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan. Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455 Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus, Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsång Hade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan. Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorg Honom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460 Gladlige sände de strax den gladlige hem till det kära Ithaka; far sig fägnade nu och den vördade modren Vid den kommandes möte, och allt utfrågade noga Om det såret, han fått: och han grannt berättade saken, Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465 När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner.

Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman, Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten, Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid; Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470 Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögon Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus:

O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ej Förr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475

Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia, Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma. Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka, Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus, Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480 Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade:

Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammat Sjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer, Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden. Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485 Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra. Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva: Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara, Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andra Tjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490

Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia: Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel! Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid; Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet, Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495 Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara, Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen, Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500 Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda, Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten.

Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämta Nytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt. Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505 Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus, Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret. Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja, Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510 Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges. Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom; Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläder Vid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset, Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515 Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta, Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer. Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter, Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo, Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520 Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider, Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos, Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne: Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt; Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525 Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset, Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet; Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste, Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk. Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530 Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset; Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit, Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar, Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda. Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535 Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnet Hvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda; Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig, Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desse Vräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540 Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen, Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig, Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen. Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen, Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545

Var nu vid mod, du fjerranberömde Ikairios dotter! Detta är icke en dröm, men en syn, som bringas i verket, Gässen friarne äro, och jag, tillförene örnen, Nu deremot, din gemål, är återkommen till hemmet, Som skall sända en ömkelig död på friarne alla. 550

Så han sade; nu lemnade mig välljuflige sömnen, Och kringskådande, gässen ännu jag såg i palatset, Plockande hvete ur boen, liksom tillförene äfven.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Qvinna, det går ej an att drömmens mening förklara, 555 Annsids vändande den, emedan sjelfve Odysseus Sagt, hur göra han skall; för friarne stundar förderfvet, Ja, för dem alla, och död undgår ej en enda och ofärd.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Fremling, isanning ju omöjlige drömmar dunkle 560 Gifvas, och visserlig ej fullbordas för menskorna alle. Tvenne till antal äro de vansklige drömmarnes portar: Ena af horn är byggd, och af elfenben är den andra. De nu, som vandra igenom det konstarbetade elfen, Fulle äro af svek, nedbringande ord, som ej gälla. 565 De som igenom det glattade horn utvandra i verlden, De ock ställas i verket, enär dem skådar en dödlig. Dock jag ej menar, att derifrån den skräcklige drömmen Kommit; isanning det vore för mig högönskligt, och sonen. Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne! 570 Ren svårnämnelig går den morgonstunden, som jagar Mig ur Odysseus' hus; nu ställer jag upp, till en täflan, Bilorna, hvilka han sjelf i salarna sina så ofta, Likasom vränger, efter hvaran uppställde, ett dussin, Och, fast ganska fjerran han stod, sköt genom dem pilen. 575 Äfven för friarne nu uppställer jag dem, till en täflan: Ho då lättast bland dem med händerna spänner hans båge, Och sen genom de samtliga tolf med pilen kan skjuta, Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning, Denna så skön som hon är, och så öfverfull af besittning; 580 Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus; O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, Skjut nu ej längre i salarna upp den täflan, du omnämnt! Ty förr länder, minsann, mångråde Odysseus till hemmet, 585 Förrän dehär, handterande hans välglattade båge, Spännt dess sena, och skjutit med piln jernbilorna genom.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia; Om du, fremmande man, mig, i salarna sittande, ville Roa, på ögonlocken mig ej utgjöte sig sömnen. 590 Likväl går det ej an, att städs sömnlöse vi menskor Äre; ty för hvar sak åt dödliga satte sin andel De odödlige gudar uppå fruktgifvande jorden. Derföre stiger åtminstone jag i loftet, och lägger Mig på bädden, som, suckig, åt mig derstädes bereddes, 595 Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. Dit jag går och mig lägger; men lägg dig du i palatset, Anten på golfvet sträckt, eller må de hämta dig dynor!

Så hon talte; och sen gick upp i det prunkande loftet, 600 Icke allena, ty två tjenarinnor gingo med henne. Men då i loftet hon hade med tjenande tärnorna stigit, Gret hon Odysseus, sin hulde gemål, tilldess att en ljuflig Sömn på dess ögonlock sjelf gjöt klarögda Athene.

Tjugonde Sången.

Ute i försaln lägrade sig den ädle Odysseus; Under sig hade han bredt ogarfvad en hud, men på denna Skinn rätt många också af de får, som Achaierne slagtat; Eurynome en fäll påkastade, sedan han laggt sig, Der Odyseus, i sin själ anstemplande friarne ofärd, 5 Låg och vakade än, men qvinnorna alla ur salen Ren aftroppat, som kärliga värf med friarne skötte, Väckande skratt inbördes och munterheten hos den andra. Men nu hjertat i konungens bröst upprördes af detta, Och han träget betänkte inom sin själ och sitt sinne, 10 Anten han borde dem, gripande an, nedgöra hvarenda, Eller låta dem än med trotsiga friarne mängas Ytterst och sist en gång; men hans hjerta skällde i bröstet. Liksom en hynda omkring små valparna hoppar och skäller Uppå en okänd man, samt äflas att strida med honom: 15 Så ock skällde hans hjerta af harm åt de slema bedrifter. Men han slog på sitt bröst, och bannade hjertat med orden:

Tål, mitt hjerta! du tålte en gång mer skändligt, än detta, På den dagen, enär, obändig i sinne, Kyklopen Tappra kamraterna åt; men du tålte, tilldess att ett påhitt 20 Förde ur hålan dig, som ej anade annat än döden.

Så nu ordade han, och smekte sitt hjerta i bröstet. Och hans hjerta dervid fortfor i sin lydnad, det städse Tåliga; sjelf han sig vältrade dock båd' hitåt och ditåt. Liksom våmben en man, när eld uppflammar i spiseln, 25 Proppad med ister full och med blod, båd' hitåt och ditåt Svänger, och högligen önskar att snart anrättningen stekes: Så han vältrade sig båd' hitåt och dit, och betänkte Huru han händer skulle på skändliga friarne lägga, Ensam han, på så många; då nalkades honom Athene, 30 Stigen från himmelen, lik till gestalt en dödelig qvinna; Ställde sig ofvan hans hufvud, och talade ordet, och sade:

Hvarföre vakar du nu, olyckelig mera än andra? Är ju palatset ditt, och din är frun i palatset, Din är sonen, och sådan är han som man nånsin kund' önska. 35

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Sannerlig allt, o gudinna, med sanningen enligt du ordat; Men min själ i mitt bröst mellertid den saken begrundar, Huru jag händer nu månde på skändliga friarne lägga, Ensam jag, på så många; de städs talrika här äro. Dessutom detta i själn, långt svårare, ock jag begrundar: Om jag dräpte dem äfven med ditt bistånd och Kronions, Säg, hvart skulle jag fly? den saken jag ber dig betänka.

Honom svarte derpå blåögda gudinnan Athene: Du feghjertade, sig man förtror ju är ringare stallbror, 45 Som blott dödelig är, och ej kännes sådana anslag. Dock en gudinna är jag, som oaflåtligt dig skyddar Uti mödorna alla, och nu högtidligt förkunnar: Om ock femtio rotar af språkbegåfvade menskor Skulle oss två omringa, med äflan att döda i örlig, 50 Skulle du oxarna jaga från dem och frodiga fåren. Men dock njute du sömn; det är svårt, att natten igenom Hålla sig vaken; utur olyckorna ren du skall räddas.

Så hon sade; och sömn utgjöt på dess ögon derjemte; Sjelf till Olympen igen bortgick ock ädla gudinnan, 55 När han af sömnen betogs, som löser hvart hjertats bekymmer, Sorgförjagarn; hans ädla gemål uppvaknade äfven, Och gret högt, der hon satt på den mjukaste bädden i sängen. Men då hon hade sitt sinne med gråt dock ändtligen mättat, Först till Artemis höjde hon bön, den ädla bland qvinnor: 60

Artemis, dotter af Zeus, du vördnadsvärda gudinna, Måtte du skjuta en pil i mitt bröst, och beröfva mig lifvet Genast nu, eller framdeles må bortryckande stormen Taga och föra mig hän på de dimmiga vägarne fjerran, Och mig i mynningen kasta af strida Okeanosfloden, 65 Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos, Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan, Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närde Med välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinet Here förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70 Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten, Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva. Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen, Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andel Hos blixtglade Kronion, — ty allt tillpricka han känner, 75 Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgör Och Harpyierne då mellertid bortroffade dessa, Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo. Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen, Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80 Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jorden Sjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar! Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagen Gråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer, Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85 Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker, Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom. Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus, Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjerta Gladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90

Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann. Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus, Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet, Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud. Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95 Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörren Kastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren:

Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våta Mågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt, Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100 Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa! Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog; Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen, Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus. Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105 Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde. Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa, Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är. Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit; En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110 Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten:

Fader Zeus, du som gudar beherrskar och menniskors slägten, Högt du isanning dundrade ned från stjerniga himlen; Dock ej finnes ett moln; järtecken åt någon du sänder: Nu fullborda åt mig, olyckliga, ock hvad jag säger: 115 Friarne låt nu idag för yttersta gången och sluta Uti Odysseus' palats intaga sin ljufliga måltid, Hvilka med modförödande arbete knäna mig upplöst, Medan jag redde dem mjöl; nu sista gången de gäste!

Sade; men åt järtecknet sig gladde den ädle Odysseus, 120 Och Zeus' dunder; förty han trodde sig hämnas de slema, Nu, i Odysseus' granna palats de öfrige tärnor Samlade, tände på härden en outsläckelig låga. Men Telemachos steg ur sin bädd, gudliknande mannen, Klädde sig kläderna på, tog eggige svärdet på axeln, 125 Och knöt prydliga sulor inunder de fylliga föttren, Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen, Steg på trösklen, och så till Eurykleia begynte:

Älskade mor, J hafven vår gäst undfägnat i huset Med nattläger och spis? eller ligger han kanske försummad? 130 Ty en sådan moder jag har, skönt eljes förståndig, Att hon utan besked, bland de språkbegåfvade menskor Ärar den sämre, och dock oärad släpper den bättre.

Honom svarte derpå den förståndiga Eurykleia: Ej må henne, min son, oskyldigtvis du beskylla! 135 Ty via satt hon och drack, sålänge han någonsin ville; Och han sade sig mer ej hungra; — hon frågade honom. Men såsnart som han tänkte uppå nattläger och hvila, Tärnorna sina en säng uppbädda hon genast befallte. Men han, liksom han varit en alldeles usel och ömklig, 140 Ville för ingen del sig lägga i säng och med täcke, Utan uppå ogarfvad en hud, påradad med fårskinn, Sof han uti försaln; med en fäll påtäckte vi honom.

Ordade så; och Telemachos dän ur salen begaf sig, Spjutet i handen, och två snabbfotade stäfvare följde. 145 Nu till torget han gick, förbrynjta Achaier att råka. Men på tärnorna manade sen den ädla bland qvinnor, Eurykleia, en dotter af Ops, sjelf son af Peisenor:

Opp nu, och skynden, en del att salarna sopa och stänka, Äfvensom purpur tapeter uppå välformade stolar 150 Lägga; och andre med svampar därhos aftorrken nu alla Borden, och blandnlngsskålarna sen renskjöljen, och granna Dubbelpokalerna med; ock andre, att vatten ur källan Bringa oss, gån, och fortare nu än någonsin hämten! Ty ej länge ur saln de friare komma att dröja; 155 Utan vi ha dem bittida bär; ty för alla är festdag.

Sagdt; och de henne påstund hörsammade äfven, och lydde, Tjugu begåfvo sig bort till den dunkelvattniga källan, Men de öfriga stökade qvar omvårdsamt i huset. Kommo så in också de hurtige hejdaker; desse 160 Skickligt och väl sen spjelkade ved, och qvinnorna kommo Hem från källan; och efter dem kom svinherden, som med sig Hämtade tre gödsvin, som voro de bäste af alla. Och han dem tillät böka omkring på prydliga gården, Hen till Odysseus talte han sjelf med ljufliga orden: 165

Fremling, säg, om Achaierne ren högakta dig mera, Eller de dig missfirma ännu i rummen, som fordom?

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Måtte gudarne dock, Eumaios, hämnas den nesa, Som de, af öfvermod, anstempla, de fräcke, så skamlöst, 170 Uti en ann mans hus, och ha ej den minsta försynthet!

Så de nu båda två der vexlade ord med hvarandra. Dem sig närmade ock Melanthios, getternas herde, Drifvande getter framför sig, som voro i hjordarna ypperst, Valda för friarnes bord; två vallare följde tillika. 175 Gettren bundo de fast i dem dånande pelaregången, Men till Odysseus talte han sjelf med skymfande orden:

Fremling, är du ännu till besvär allt qvar i palatset, Bettlande här af enhvar, och lagar du ej dig på dörren, Alldeles icke jag tror att vår sak afgöres nu mera, 180 Förrn vi på näfvarna smakat; förty tillbörligt du icke Bettlar; andra gelag hos Achaierna vankas ju äfven.

Sade; men honom svarade ej mångråde Odysseus, Utan välfvande ondt, han teg, och skakte på hufvut. Kom så till dessa som tredje Philoitios, männernes höfding; 185 Frodiga getter för friarnes kök han bragt och en gallko; Färjekarlarne ock dem forslat, hvilka de andra Menniskor framledsaga, eho till Ithaka kommer. Getterna bandt han nu väl i den dånande pelaregången, Samt svinherden befrågade så, framträdande nära: 190

Ho är fremlingen der, svinherde, som nyligen kommit Hit till vårt hos! Från hvilka berömmer han vara sin härkomst I all verlden? Och hvar ä hans ätt, och fädernebygder? Stackars man! till gestalt han isanning liknar en konung. Gudarne störta i nöd de mångkringirrande menskor, 195 När de åt kongarna sjelfve jemväl tilldela bekymmer.

Sade; ock trädde intill välkommande drotten med handslag. Och tilltalande honom, han yttrade vingade orden:

Hell dig, fader! må framdeles dig åtminstone unnas Lycka! men nu medtagen du är af många bekymmer. 200 Fader Zeus, förderflig, som du, bland gudar är ingen! Menskorna ömkar du icke, änskönt dem sjelf du har aflat, Att de med ofärd mängas ock vidtutseende sorger. Kallsvett rann, då jag såg dig, och ögonen fylldes med tårar, När jag Odysseus mindes; förty och han, som jag menar, 205 Irrar hos menskorna kring, och likdana trasor på kroppen, Om han lefver ännu, och himmelens dager beskådar. Men ifall han är död, och i Aïs boningar redan, Ve mig för vankfri drott, som mig för boskapen satte, I Kephallenernas land, då jag än var liten en gosse! 210 Hjordarne nu otalige bli, och icke för någon Dödlig förkofrades så bredpannade oxarnes slägte. Och dem fremmande man mig bjuda, att drifva, sig sjelfve Till förtäring, ooh vårda sig ej om konungasonen, Frukta ej heller för gudarnes hämd, ty de önska allenast 215 Bortavarande konungens gods sig emellan att dela. Väl har själen uti mitt bröst rätt ofta på detta Grubblat; likväl rätt illa det vore, då han är i lifvet, Att med hjordarna vandra sin kos till fremmande länder, Och vildfremmande män, men svårare än, att hos andras 220 Boskapshjordar stanna här qvar, ooh sorger fördraga. Längesedan också till en ann bland väldiga drottar Hade jag flyktat min kos, ty dethär är längre ej drägligt; Men jag väntar ännu olycklige mannen, om hemländ, Han bland friarnes flock anställer i huset förskingring. 225

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Herde, emedan du icke är lik med en elak och oklok, — Och jag det inser sjelf, att du har vett i ditt hufvud, Derföre säga jag vill, och med stor ed saken bekräfta: Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 230 Samt vankfrie Odysseus' härd, till hvilken jag nalkas; Sannerlig, medan ännu du är här, hemkommer Odysseus, Och du med egna ögon skall se, ifall så dig lyster, Samtliga friarne dräpna, som nu hussera i huset.

Honom svarte igen koherdarnes herde, och sade: 235 Måtte, o fremmande man, ditt ord fullborda Kronion! Hvad min kraft och händer förmå visst skulle du finna.

Höjde så ock Eumaios sin bön till gudarna alla, Att mångvis Odyseus skull' lända tillbaka till hemmet. Desse på sådant sätt samtalade då med hvarandra. 240

Friarne nu mellertid åt Telemachos döden och banen Stemplade; men dem syntes en hotande fågel åt venster, En högflygande örn, med bäfvande dufva i klorna. Och Amphinomos ordade då bland dessa, och sade: Vänner, icke skall lyckas för oss det tagna beslutet, 245 Att Telemachos döda; men låtom oss tänka på måltid! Så Amphinomos sade; och dessa behagade talet. Men när komne de voro i ädle Odysseus' salar, Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar; Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 250 Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko. Stekande sen inkråmet, de delte åt alla, och vinet Mängde i bålarna ut; svinherden pokalerna kringbar. Bröd fördelte åt dem Philoitios, männernes förste, I välprydliga korgar, och vin ihällde Melantheus. 255 Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Välfvande finter, Telemachos då bad sitta Odysseus, Just stentrösklen invid, uti starkgrundade salen, Oansenlig en stol framsättande, jemte ett skräpbord. Af inkråmet han gaf anparten, och hällde si vinet 260 I den gyllne pokaln, samt talade ordet, och sade:

Sitt bland männerna nu härstädes, och drick du af vinet! Men af samtlige friarne sjelf våldsgerning och skymford Jag skall värja från dig; ty, ej är offenteligt detta Hus, men det är Odyseus'; och åt mig han har det förvärfvat. 265 Ock J friare, nu afhållen ert sinne från ofog, Äfvensom händer, att ej tvedrägt uppkommer och träta.

Så han sade; och de sig beto i läpparna alla Undrande öfver Telemachos, att han talat så vågsamt. Ordade sedan igen Antinoos, son af Eupeithes: 270

Fastän bittert väl är Telemachos' tal, O Achaier, Hållom tillgodo; han, oss förskräckligen hotande, ordar. Ty Zeus unnte det ej Kronion; ja, redan vi eljes Honom i salarna qväst, så mycket han äfven är skrikhals.

Så Antinoos sade; men han ej aktade orden. 275 Genom staden derpå af herolderna festhekatomben Fördes; sig samlade nu hårfagre Achaierne äfven I långskjutande guden Apollons skuggiga dunge. Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, Skuro de hvar sig stycken, och höllo en kostelig måltid. 280 Ock for Odysseus lade en bit, de som detta bestyrde, Likdan som sig sjelfve de fått; ty så dem befallte Telemachos, kärälskelig son till ädle Odysseus. Trotsiga friarna alldeles ej tillstadde Athene, Att sig hejda ifrån hjertfrätande skymfen, att mera 285 Qval skull' tränga i själn hos Laertiaden Odysseus. Var nu af friarne en, i laglösheter bevandrad, Och Ktesippos hans namn, och han husen bebodde i Same. Denne, förlitande sig på de skatter, som egde hans fader, Nu Odyseus', den än frånvarandes, maka begärde; 290 Och han ordade då bland de öfvermodiga männer:

Hören mig, väldige friare, J, att jag något må säga: Fremlingen ren längese'n, som det höfves, bekommit sin andel, Jemlik; icke är bra eller rätt, att Telemachos' gäster Preja, eho han än är, som kommit till detta palatset. 295 Dock gästgåfva jag äfven må ge, att äfven han gifve Åt badsvennen en skänk, eller också åt någon bland andra Tjenare, hvilka i ädle Odysseus' boningar finnas.

Sagdt; och ur korgen han tog, och slängde med väldiga handen En oxlägg, som der låg; undvek dock kastet Odysseus, 300 Böjande hufvut en smula åt sidan, och log i sitt sinne Med ett särdeles hån; väl fejade väggen han råkte. På Ktesippos dervid Telemachos trätte med orden: O Ktesippos, minnsann, var detta dig bäst som det aflopp: Fremlingen råkte du ej, ty han sjelf vek undan för kastet. 305 Ty jag dig eljes stungit ihjel med eggiga lansen, Och, för bröllop, din far visst hade bestyrt om begrafning Härstäds; derför man må missgerningar ej i palatset Öfva, förty jag redan förstår alltsamman och hugsar, Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig. 310 Men vi fördrogo isanning likväl åskådande detta, Att småboskapen gjordes till slagt, att vinet förtärdes, Äfvensom maten; ty svårt är för en att hejda så många. Men ej framdeles ondt, fiendtlige, mera mig gören! Och om J äflena jemväl att sjelf mig dräpa med kopparn, 315 Hellre jag önskade det, och mig långt bättre väl vore; Dö, än städs åskåda såhär ovärdige dater, Fremlingar, som missfirmade bli, och tjenande tärnor Släpade skändeligt kring hit och dit i granna gemaken.

Så han talte; och samtligen de förstummade tego. 320 Ändtelig ordade dock Damastor's son, Agelaos:

Vänner, icke må någon för det som är yttradt medrätta, Gripande an med hånande ord, utbrista i vrede; Och missfirmen den fremmande ej, ej heller en enda Ibland tjenarne alls i den ädle Odysseus' salar! 325 Åt Telemachos vill jag ett godt ord nu, och hans moder Säga, ifall slikt kunde dem båda i hjertat behaga. Medan i bröstet ännu ert hjerta det kunde förmoda, Att mångvis Odyseus hemkomme till egna palatset, Icke var tadelvärdt det minsta, att bida, och hålla 330 Friarna qvar i ert hus; för ty långt bättre det varit, Om Odyseus hemkommit, och återvändt till sin boning; Nu det redan är klart, att han hemkommer ej nånsin. Men nu välan, träd du för din mor, och henne förkunna, Att hon må äkta den man, som är yppast, och gifter det mesta, 335 Att du gladelig sjelf allt, fädernegodset besitte, Äte och dricke; men hon till en annans boningar vandre.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Nej, vid Zeus, Agelaos, alla min faders bekymmer, Hvilken ifjerran från Ithaka dött, eller vankar kanhända, 340 Icke skjuter jag upp min moders bröllop, men bjuder Äkta eho som ho vill, som ger osägliga skänker. Men jag blyges, att henne ur saln ovillig förjaga Med ett nödgande ord; gud slikt fullborde ej nånsin!

Ordade Telemachos; bland friarne Pallas Athene 345 Väckte ett outsläckeligt skratt, och förbryllade sinnet. Samtlige flinade redan med helt vildfremmande käftar, Köttet de åto, det var blodsöladt, och ögonen deras Fylldes med tårar, och jemmerlåt ren anade sinnet. Och bland dessa, dervid gudskön Theoklymenos talte: 350

Uslingar, hvad är åfärde? o ve! Med natt ju för eder Svepes hufvuden in, kindbenen, och fötterna nedtill, Qvidan hörs öfverallt, och af tårar kinderna flöda, Väggarne sölats med blod, och prydliga nischerna äfven; Af skuggbilder är full förstugan, och gården är uppfylld, 355 Hvilka till Erebos hasta enhvar till dunklet; och solen Blifvit på himmelen släckt, och ett olycksmörker har anryckt.

Så han sade; och samtlige gladt utskrattade honom, Dock Eurymachos, Polybos' son, begynte att tala:

Tokig är gästen, som nyss hitkomnit från fremmande länder. 360 Derför, J ynglingar, strax utkasten du honom ur dörren, Att han gånge till torgs; ty natt här tycker han vara.

Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte: Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän; Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365 Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt, Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärd nalkas, den ej undslippa och ej undgå må en ende Bland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles, Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370

Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset; Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog. Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra, Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge. Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375

O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän; Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna, Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslor Vårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar. Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380 Men om du ville mig lyda; — och det långt bättre dig vore, Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet, Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram.

Friarne talade så; och han aktade icke på orden, Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385 Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga. Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol, Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde. Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390 Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat. Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard, Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannen Reda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat

Tjugondeförsta Sången.

Lade i sinnet också klarögda gudinnan Athene På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå, Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning. Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5 Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen, Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt. Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd, Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes, Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10 Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret, Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos, Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom, Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like. Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15 I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var Odysseus Kommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält. Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortfört På mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven, Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20 Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän. Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat, Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor, Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd, Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25 Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad, Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning. Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet, Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter, Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30 Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte, Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonen Döende han qvarlemnat uti de boningar höga. Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen, Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35 Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drap Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like, Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus, När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad, Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40 Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast.

Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor, Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordom Konstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass, In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt: Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen, Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan, Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren, Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna, Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50 Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voro Ställde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge. Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken, Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma. Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55 Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt; Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen, Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara, Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret, Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60 Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilken Mycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris. När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65 Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade:

Hören mig, trotsige friare J, som detta palatset Oaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken, Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70 Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast, Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; — Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar; Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge. Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75

Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen, Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning, Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning, Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.

Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80 Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå. Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte, Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen. Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85 Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väcken Sinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutan Hjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make? Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salen Gån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90 Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar, Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet. Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes, Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat, Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95

Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnet Bågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom, Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilen Sjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat, Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100 Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft:

Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion! Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo, Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta; Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105 Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris, Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet, Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene, Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland! Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110 Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej heller Längre att bågen spänna, på det vi alle må skåda. Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket; Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom, Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115 Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam, Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran.

Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln, Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet. Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120 Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre, Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo, Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat. Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte. Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125 Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom; Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom. Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130

Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös, Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt. Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren, Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135

Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken, Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom; Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit. Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140

Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger, Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!

Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet. Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops, Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145 Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allena Voro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt. Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba, Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte; Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150 De obrukade, fina; och han bland friarne talte:

Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan; Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfva Moder och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutom Dö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155 Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla. Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas, Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka. Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro, Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160 Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkte Sedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta. Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig, Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom; Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165 Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit. Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade;

O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel, Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma, Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170 Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna, Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder, Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng. Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna.

Så han talte; och bjöd Melenthios, getternas herde: 175 Eld påstunden, välan, gör upp i salen, Melantheus, Ställ stor stol bredevld, och på stolen kasta ett fårskinn, Och bär bit stor skifva af talg, som finnes derinne! Att vi unge må värma, och sen påsmörja med fettet, Frestande hvad vi med bågen förmå, samt täflingen lykta. 180

Sagd; osläckelig eld upptände Melanthios genast, Och framställde en stol bredevid, och på honom ett fårskinn, Bärande ock stor skifva af talg, som förvartes derinne. Svennerne värmde, och gjorde försök, men gittade icke Spinna, ty underlägsne i kraft rätt mycket de voro. 185 Antinoos dock tvekade än, och Eurymachos, gudskön, Bäste i friarnes hop, och i kraft de aldraförnämste.

Men nu vandrade ut två männer ur huset tillika; Svinens och oxarnas herde det var hos ädle Odysseus; — Efter dessa ur huset också gick ädle Odysseus. 190 Men då nu utom dörrn alltredan de voro, och gården, Så han talte dem till med håningljufliga orden:

Svinaherde, och du, oxherde, ett ord må jag säga, Eller dölja också? Men sinnet mig tala befaller: Hurdane voren J väl Odysseus till hjelp, om han komme 195 Hit helt plötsligen nu, och en gud sjelf bringade honom? Skulle J friarne då bistå, eller också Odysseus? Sägen, såsom er nu ert hjerta befaller, och sinne!

Honom återigen oxväktaren svarte, ock sade: Fader Zeus, o måtte du dock fullborda min önskan, 200 Måtte en gud ledsaga, och hem må komma den mannen! Då, hvad händer jag har, och hvad kraft, du skulle förnimma.

Så desslikes Eumaios också bad gudarna alla, Att mångvis Odyseus hemkomme till fädernehuset. Men såsnart han hos dessa förnamm ett redeligt sinne, 205 Återigen han talte dem till med orden, och sade:

Här bland eder jag står, som mång olyckor bekämpat, Länd på tjugonde året hit hem till fädernelandet, Och jag det vet, att jag kom tacknemmelig endast för eder Bland de tjenares tal, men eljes ej hörde jag någon 210 Önska, att åter en gång hemlända jag skulle tillbaka. Som inträffa det skall, jag åt er vill sanningen säga: Om mig unnar en gud, att trotsiga friarne tukta, Hustru jag skaffar er båda, och rika besittningar skänker, Jemte ett välbyggdt hus bredevid mitt eget, och framdels 215 Skolen J vara åt mig Telemachos' vänner ock bröder. Men jag vill visa er ock dessutom ett tydeligt tecken, Att ni må känna mig väl, och öfvertygas i själen, Ärr af det sår tillförne mig gaf vildsvinet med tanden, När till Parnesos jag gick, åtföljd af Autolykos' söner, 220

Ordande så, strök slarfvan han bort från väldiga såret. När de nu skådat derpå, och väl alltsamman igenkännt, Greto de, kastande händren omkring den vise Odysseus, Och välkomnande kysste dervid hans hufvud och skuldror. Sammaleds Odyseus och kysste båd' hufvud och händer. 225 Och för de qvidande hade väl ned gått ljuset af solen, Om ej Odysseus sjelf dem hållit tillbaka, och ordat:

Hören då upp med jemmer och gråt, att ej någon det skådar, Kommen ur salen, och sedan derinne berättar det äfven. Utan efter hvaran inträden, ej alle tillika; 230 Först går jag; J följen dernäst; ock vare vårt aftal: Ty så många de äro, de trotsige friarne, ingen Skall tillstädja, att bågen åt mig eller kogret man gifver; Men du, ädle Eumaios, likväl tag bågen, ock för den Genom gemaket, och lägg i min hand, och qvinnorna tillsäg, 235 Ätt de låsa i saln tättfogade dörrarna alla. Men om någon derinnne ett sorl eller suckan förnimmer Af de männer som fallit i snarorna våra, hon gånge Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. Dig, min ädle Philoitios, jag gårdsportarna lemnar, 240 Att tillsluta med riglen, och snart med remmen igensno.

Ordande så, ingick han i boningsbeqväma palatset, Och sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit. Kommo så in jemväl Odyseus' två tjenare sedan. Och Eurymachos vände som bäst i händerna bågen, 245 Värmande här och der framför eldslågan; ej så ens Kunde han spänna den dock; högt suckade ädlinga hjertat: Och ovillig han yttrade sen, och talte, och sade:

Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas! Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250 Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafs Ithaka än, och i öfriga städerna andra dessutom;

Men om underlägsne i kraft så mycket vi äro Gudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitte Bågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255

Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes: O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner.

Gudens heliga fest idag här firas i hela Landet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggen Stilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260 Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus' Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer. Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla, Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss! Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265 Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst, Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer, Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta.

Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt. Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270 Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde, Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt. När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste, Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte:

Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275 Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller. Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön, Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte: Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig. Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280 Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfven Jag må händer och kraft bland er försöka, om samma Styrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom, Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist.

Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285 Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen. Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes! Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostörd Gästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290 Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annan Fremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra? Men det håningljufliga vin dig dårar, som andra Skadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt. Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295 Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens, Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat, I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk. Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honom Genom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300 Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad, Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd; Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers, Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd. Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305 Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finna Uti hela vårt land; och dig strax på svarta galejan Till kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel, Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligt Drick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310

Honom talte då till förståndiga Penelopeia: O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränker Så Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset. Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga båge Spinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315 Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka? Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat; Och ej någon af er må derföre ängslad i själen, Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant.

Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320 Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar, Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven, Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga: Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325 Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde, Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ, Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom. Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330 O Eurymachos, ej godryktige pläga i landet Vara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädles Hus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder? Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext, Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335 Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda! Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning: Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon, Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock; Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340 Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter, Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta.

Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade: Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad, Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345 Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska, Icke på öarna heller invid hästnärande Elis. Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfven För everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker. Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350 Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana, Att till arbete gå; om bågen må männerne vårda Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig, Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355 Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått, Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnen Ljuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene.

Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle; Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360 Och så talte ibland högmodiga svännerna mången:

Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du kruma Bågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen, Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes Apollon Oss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365

Så de talte; men han nedlade då bågen på stället, Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom. Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma:

Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla. Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370 Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag.

Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i huset Finnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore! Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annan Jaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375

Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alle Friarne, som afstodo ifrån sin häftiga vrede Mot Telemachos; ock svinherden bärande bågen, Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus. Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380

Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia, Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla. Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmer Af de männer, som fallit i snarorna våra, hon gånge Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne. Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset. Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma, Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården. Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390 Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick. Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit, Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen, Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt, Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395 Och han talade så, anblickande närmaste grannen:

Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost, Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset, Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händren Vänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn!

Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter: Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel, Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna!

Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus, Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, — 405 Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel, Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra, Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: — Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus; Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410 Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik. Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos alla Byttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken. Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415 Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordet Ensam; de öfriga än uti det hålkade kogret Lågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva. Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan, Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420 Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla, Från den första till sista, och ut framträngde alldeles Kopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till:

O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitter Här i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425 Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter, Än ej sådan jag är som belackande friarne skända. Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard, Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlusta Med strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430

Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdet Telemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus; Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig nära Honom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad.

Tjugondeandra Sången.

Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus, Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret, Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hällde Framför fötterna ut, och talte bland friarne sedan:

Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5 Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat, Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon.

Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen. Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen, Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10 För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinne Tänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat, Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore, Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet? Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15 Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken. Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handen På den sårade; högt stor ström framträngde ur näsan Strax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sig Sparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20 Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatset Friarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen. Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset, Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte. Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25 Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast:

Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andra Kämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd. Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bäste Är på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30

Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödat Antinoos ovillig, och det ej dårarne visste, Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla. Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus: