FÖRSTA SÅNGEN. (continued 4)

Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265 Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves, Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar; Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion, Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat.

Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270 Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning, Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader, Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde. Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe, Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275 Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes, Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket, Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom, Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket.

Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280 Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit, Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion, Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerte Förr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner, Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285 Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under, Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men Neleus Gaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar, Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamt Arbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290 Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, gryma Fjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar. Men då nu månader redan och dar fulländade voro, Under det åter välfvande år, och stunderne kommo, Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295 Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd.

Äfven Leda jag skådade sen, Tyndareos' maka, Som åt Tyndareos två stormodiga ättlingar födde, Hästupptuktande Kastor, i näfstrid god Polydeukes. Lefvande gömmas de både uti fruktgifvande jorden, 300 Och dernedre ännu af Zeus åtnjutande ära, Lefva de vexelvis hvarannan dag, och hvarannan Äro de döde, och ha en ära, med gudarnes jemlik.

Iphimedeia derefter, gemål åt drotten Aloeus, Såg jag, som sade sig haft med Poseidon möte i älskog. 305 Ock två söner hon födde, men de kortlifvade voro, Otos, gudarna lik, och fjerranberömd Ephialtes, Dem högresligast fostrade upp fruktgifvande jorden, Samt mest sköna bland alla också i näst herrlig Orion. Nioårige höllo i bredd de alnarna nio 310 Redan, och nio famnar i längd uppvuxit de hade. Mot odödliga gudarna ock de hotade väcka Drabbningen af mångstormande krig på sjelfva Olympos; Ossa de ämnade först på Olympos ställa, och derpå Det löfruskande Pelion sen, för att himlen bestiga. 315 Och det hade de gjort, om de kommit till manbarhets ålder, Men dem sonen af Zeus och utaf skönlockiga Leto Dödade begge, förrän dem tinningarna inunder Skäggbrådd vexte, och kinden var täckt med blomsterligt mjölkhår.

Phaidre äfven jag såg, samt Prokris, och skön Ariadne, 320 Dottren till Minos, den vise, som fordom fördes af Theseus Hän från Kreta till ängden utaf det helga Athenai. Men han sin vilja ej fick; ty förut drap Artemis henne, På Dionysos' ord, på det kringomböljade Dia.

Maira och Klymene äfven jag såg, och dolsk Eriphyle, 325 Som, för det aktade gull, förspillde sin älskade make.

Samtliga gitter jag dock ej nämna, ej heller förmäla, Alla de makar jag såg och döttrar till fordne heroer; Ty förr svunne gudomlige natten, men tid till att sofva Ren är, antingen här, eller ock jag till snabba galejan 330 Går; men åt gudarna jag och åt er antvardar min hemfärd.

Så han talte; och samtligen de förstummade tego, Samt af förtjusning betogos uti de dunklande salar. Men nu begynte bland dem hvitarmig Arete, och sade:

O Phaieker, hur syns här mannen väl eder att vara, 335 Både till storlek och vext, och det dugliga vettet derinnan? Han är derjemte min gäst; men enhvar åtnjuter den hedern. Thy affärden ej så påskyndande, skänkerna icke Så för den fattiga minsken; ty eder i salarna månge Skatter, igenom gudarnas nåd, förvarade ligga. 340

Talte så äfven bland dem den åldrige drott Echeneos, Hvilken utaf Phaiekiska män månd vara den älste:

Vänner, icke mot edert beråd, ej heller er mening Ordar drottningen vis; derför hörsammen J alle! Dock af Alkinoos, kongen, beror båd gerning och ord nu. 345

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: Detta ordet må vara på sätt som du yttrar, såframt jag Lefver och herrskar ibland de roningkära Phaieker. Men gästvännen ännu, skönt högligen längtande hemfärd, Tills imorgon likväl qvardröje, sålänge åt honom 350 Skänkerna alla jag bragt; ledsagningen männerne alle Vårda, förnämligast jag, hvars makt här gäller i landet.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355 Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker, Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore, Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden: Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos alla Männer, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi trodde Dig en bedragare vara och smyger, hvilka så många Närer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor, Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365 Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag, Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättat Alle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer. Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370 Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane. Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inne Tid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker! Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott du Ville åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen. Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig icke Dig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380 Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos, Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad, Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes.

Ja, såsnart nu förskingrat den vördade Persephoneia Samtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385 Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon, Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat, Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen. Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit, Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390 Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka, Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan, Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar. Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395

Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon, Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat? Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan, Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster? Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400 Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra, Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor?

Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405 Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster, Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet, Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen, Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset, Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410 Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamrater Slaktades immerfort, liksom hvittandige galtar Slaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannens Bröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål. Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415 Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog; Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet, Hur vi omkring vinbålen och matbelastade borden Lågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar. Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420 Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska, Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren, Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna, Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes, Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425 Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna, Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet, Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning, Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkte Mig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430 Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk, Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles alla Afliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435 Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funder Längesedan; för Helenas skull vi stupade månge Och dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra.

Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte: Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440 Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner, Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt. Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus, Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjerta Är Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445 Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma, När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet, Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning, Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren, Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450 Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonens Anblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog. Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne: Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejorden Styr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455 Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta: Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver, Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos, Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta? Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jag Om han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret.

Så med slika bedröfliga ord omvexlande, begge Stodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465 Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus, Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten, Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnad I Danaernes hop näst tadelfria Peleion. Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470 Och veklagande talte mig till med vingade orden:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne? Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de döde Bo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier, För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utväg Sade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända. Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480 Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus, Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels; Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar, Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda, Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485

Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte: Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus! Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan, Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute, Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490 Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta, Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke. Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader, Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära, Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495 Derför att ålderdom hans händer och fötter betager. Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla, Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia, Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer. Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500 Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händren Många, som kränka min far, och utestänga från äran.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus; Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505 Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder. Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan, Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier. Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag, Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510 Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt; Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier, Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet, Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen; Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515 Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla, Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären; Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn, Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamrater Blefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520 Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon. Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios, Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag, Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det; Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525 Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde; Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke, Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindren Torrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad, Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530 Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd. Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste, Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänk Steg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn, Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535 Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares.

Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnad Vandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen, Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara.

Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540 Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer; Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias, Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern, Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppen Om Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545 Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene. Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger! Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker, Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter, Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550 Honom talte jag till med håningsljufliga orden:

Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig, Icke som död engång, du mig vreden glömma, för dessa Olycksvapen, som gudar bestämmt till Argeiernes skada? Desse vållde din död, skyddstorn; och för dig vi Achaier, 555 Liksom för Peleus' son, snabbfotade hjelten Achilleus, Högligen ängslas, att du är död; och ingen är dertill Säker, men Zeus lanskunnige Danaers samtliga krigshär Hatade så förskräckligt, och dig pålade ditt öde. Dock, kom närmre, o kong, att ett ord af mig och ett annat 560 Höra, och hejda ditt mod, och styr manhaftiga sinnet!

Sade; och han mig svarade ej; men till Erebos bortgick, Till de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda. Likväl skulle han vred tilltalt mig, eller jag honom; Men nu önskade sinnet uti mitt hjerta, att skåda 565 Äfven de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.

Då först Minos jag såg, Zeus' lysande ättling, som hade Gyllene spira i hand, och skipade rätt åt de döda, Sittande; de deremot om lagarna kongen besporde Sittande, stående dels, vid Aïs' rymliga portar. 570

Efter honom jag såg Orion, den väldige, sedan, Jagande vildbråd nära intill på Asphodelos-ängen, Dem han samtliga sjelf nedgjort på de ödsliga bergen, Med helkopparne klubban i hand, obrytelig alltid.

Tityos äfven jag såg, en son till beprisade Gaia, 575 Sträckt på marken; uppå tunnlandena nio han låg der, Sutto också hvarsids två gamar, och frätte hans lefver, Trängande nätet inunder; han ej afvärjde med händren. Ty han Leto betvang, Zeus' prisade medsofvarinna, När till Pytho hon gick igenom det vackra Panopeus. 580

Tantalos äfven; jag såg, uthärdande skräckliga plågor, Stående midt i en göl, som nalkades honom till hakan. Törstande stod han der, och kunde ej få sig att dricka. Ty så ofta sig krökte den gamle, och önskade dricka, Likaså ofta försvann insugade vattnet; och svarta 585 Mullen vid fötterna syntes; en gudom vållade torrkan. Ofvanifrån höglöfvade trän ock slöste med frukter, Päron och äppelträn, skönfruktige, jemte granater, Grönskande, friske olivträd med, och kostlige fikon; Men då den gamle sig sträckte, att dem vidröra med händren, 590 Vinden slungade dem allt upp till de skuggiga skyar.

Sisyphos äfven jag såg, uthärdande väldiga plågor, Lyftande en ofantelig sten med händerna begge. Sannerlig, spjernande han med händer och fötter tillika Stenen vältrade upp mot klinten; men just när han skulle 595 Öfver toppen den kasta, då rullade blocket tillbaka; Och den skändlige sten nedrullade åter till fältet. Men, ansträngande sig, han välte den åter; och svetten Dröp från alla hans lemmar, och damm kring hufvudet uppsteg.

Efter honom jag skådade ock Herakles, den starke, 600 Endast en skuggbild; sjelf han ibland odödliga gudar Gläds vid gelagen, och eger den skönfotknöliga Hebe, Dottren af mäktige Zeus och utaf gullskoiga Here. Men kring honom var skrän af de döda, liksom af fåglar, Skrämda upp öfverallt; sjelf liknande mörkaste natten, 605 Höll han den blottade bågen i hand, och pilen vid strängen, Skådande hiskligt omkring, och lik en skjutande städse. Öfver bröstet på honom förskräckeligt hängde gehänget; Gyllene var det, och der mångt underverk var arbetadt, Björnar, och vildaste galtar och grymt anblickande lejon, 610 Drabbningar, äfvensom strider, och mord derjemte, och mandråp. Konstarbetande mer ej freste på annat ett konstverk, Han som detta gehäng med konst fullbordade en gång. Och han kände mig genast, såsnart han med ögonen skådat, Och veklagande talte mig till de vingade orden: 615

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Usle, isanning du lider jemväl så skräckeligt öde, Som jag i solens sken uthärdade sjelf der på jorden. Visserlig var jag en son till Zeus Kronion, men jemmer Hade jag dock otalig; en vida ringare herre 620 Tvangs jag lyda, och han pålade mig svåra bedrifter. Ock han mig sände hitned, för att hunden hämta; han trodde Icke för mig en annan bedrift, än svårare, finnas. Hunden likväl jag förde, och hämtade upp fria Aïdes; Ty klarögda Athene mig följde och sjelfve Hermeias. 625

Så han sade; och gick till Aïdes' boningar åter. Men jag stannade qvar på min plats, i händelse någon Skulle komma ännu af de drottar, som förr aflidit. Och nu hade jag sett de forntidskämpar, jag ville, Theseus, Peirithoos, beprisade gudarnes söner. 630 Men mellertid otålige skaror af döda församlats Med förskräckelig låt; och den bleka skrämseln betog mig, Att det hiskliga hufvud utaf vidunderlig Gorgo Skulle ur Aïs sändas af väldiga Persephoneia. Strax derpå till galejan jag gick, och kamraterna mante 635 Sjelfve stiga ombord, samt akterlinorna lösa. Genast de stego ombord, och på tofterna satte sig neder. Men på Okeanos-floden af vågen fördes galejan, Först med rodd, och derefter utaf den grannaste medvind.

Tolfte Sången.

Men såsnart som galejan nu lemnat Okeanos-flodens Vatten, och kommit till böljan utaf bredvägiga hafvet, Samt till Aiaias ö, der den tidiga morgongudinnans Boningar finnas och danser, och Solen hafver sin uppgång; Dit ankomne vi halade upp vår galeja på sanden, 5 Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då affärdade jag till Kirkes boning kamrater, Att afhämta derfrån Elpenors döda lekamen. 10 Sedan vi huggit oss ved, der stranden sträckte sig ytterst, Sorgsne vi skötte vårt lik, utgjutande ymniga tårar. Men då den döde var bränd, och den dödes vapen tillika, Redde vi honom ett kummel, och ställde derofvan en grafvård, Fästande prydelig åra på öfversta toppen af kumlet. 15

Vi bestyrde nu så om ett och om annat; men Kirke Undgick ej, att vi kommit ifrån Aïdes, och skyndsamt Styrande ut sig hon kom; och tärnor buro med henne Bröd, och rikeligt kött, och derhos det glödande rödvin. Der i midten hon stod, nu talte gudinnors gudinna: 20

Djerfve, som lefvande hafven i Aïs boningar inträdt, I tvedöde, då en gång blott dö öfrige menskor! Men nu välan, förtären af maten och dricken af vinet Här heldagligen; sen när morgonrodnaden tändes, Seglen hädan; men jag vill visa er vägen, och allting 25 Gifva vid handen, på det ni, af jemmerlig villa ej måtten Hvarken till sjös eller lands vid lidna förluster beängslas.

Så hon sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. Så vi då dagen igenom, intill nedgående solen, Sutto, och njöto det rikliga kött, och det ljufliga vinet. 30 Men när soln gått ned, och tillika mörker oss påkom, Lade de andre sig sofva vid akterlinorna alle; Men hon tog mig vid hand, och från reskamraterna afskiljs Bragte, och satte sig hos mig, och utkunskapade allting. Jag för henne berättade då alltsamman i ordning. 35 Och sen talte mig till med orden mäktiga Kirke:

Så är detta då allt fullbordadt; hör nu derjemte, Hvad jag säger, en gud skall sjelf erinra dig äfven. Till Seirenerna först du kommande varder, som alla Menskor förtrolla, eho till deras boningar nalkas. 40 Ho som af oförstånd dem nalkas, och hör de Seireners Stämma, ej honom omkring små barnen, ej heller hans maka, Skola sig ställa, enär han hemmet hunnit, och glädjas. Men med ljufvelig röst Seirenerne honom förtrolla, Sittande uti sin äng, och en stor benhög är omkring dem 45 Af förmultnande män, för hvilka huden förtorrkar. Utan res du förbi, och tryck i kamraternes öron Håningsljufveligt vax, att ej någon måtte dem höra Bland de öfriga; sjelf kan du höra, ifall dig så lyster. Och dig till händer och fötter man binde på snabba galejan, 50 Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen, Att du till lust och fröjd Seirenernas stämma må höra. Och om du skulle kamraterna be, samt mana att lösa, Då må de binda dig fast med flere linor och flera. Sedan kamraterne nu förbi Seirenerna farit, 55 Sedermera jag kan ej bestämdt dig vidare säga, Hvilken väg du må taga; derom dock sjelf i ditt sinne Öfverväga; jag ordar för dig om vägarna båda.

Ty här öfverhängande klippor du möter, mot hvilka Ryter en väldig bölja ifrån blåögd Amphitrite. 60 Och Irrklippor de pläga af saliga gudar benämnas. Der ej fåglarne slippa förbi, ja, icke de rädda Dufvor engång, som åt Zeus, allfadren, ambrosia föra, Utan af dessa jemväl bortröfvar den glatta klippan; Fadren sänder då alltid en ann, att talet må fyllas. 65 Nalkades dit ett männernes skepp, undkom det ej nånsin, Utan bad skeppens bräder och menskornas kroppar derjemte Föras af hafvets vågor och skräcklige eldens orkaner. Blott ett endaste skepp, hafseglande, kom derigenom, Allomtalade Argo, då det hemfor från Aietes. 70 Och nu hade det snart mot väldiga klipporna kastats, Skulle ej Here hjelpt det förbi, ty kär var Iason.

Der två klippor du har; till rymliga himlen den ena Når med sin spetsiga topp; och hon är omgifven af dunkelt Moln, som aldrig förskingras, och aldrig visar sig klarhet 75 Kring klipptoppen, om sommaren ej, ej heller om hösten; Ock ej stege ditupp en dödelig man, eller neder, Egde han händer tjugu och fötter likaså många; Ty så glatt är den klippan, som vore den rundtkringhuggen. Och i midten af berget befinns dimmdunklig en grotta, 80 Vänd mot vester, åt Erebos till, der J torde kanhända Styra förbi med det hålkade skepp, du ädla Odysseus. Och från det hålkade skepp ej skulle den raskaste man ens, Om han med bågen sköte en pil, nå hålkade grottan. Och derinne hon bor, den skräckeligt skällande Skylla; 85 Sannerlig hennes röst likt den af en diende hundvalp Låter; och sjelf är hon ledaste troll, ej skulle sig någon Glädja vid hennes blick, skönt ock hon af gudarna möttes. Fötterne hennes tolf, oformlige, äro till antal, Och långsträckige halsarne sex; på hvarenda af dessa 90 Sitter ett hiskeligt hufvud; deri treradige tänder, Tjocke och täte, och fulle utaf fördystrande döden. Ändatill midjan hon in har krupit i håliga grottan, Och hon sträcker hufvuna fram ur sin rysliga afgrund, Och der fiskar hon, städs kringsnokande klippan med glupskhet, 95 Skälar, delfiner, och eljes om hon kan fånga ett större Sjödjur, slika som när högdönande Amphitrite. Der sjömännerne ej med sitt skepp oskadade nånsin Kunna säga sig rest; med hvartenda hufvud hon tager, Röfvande, bort en karl ifrån svartstäfviga skeppet. 100

Äfven en annan klippa du ser, som är lägre, Odysseus, Nära den förra belägen; ja, väl dit nådde ditt bågskott. Derstäds vexer ett fikoneträd, som är väldigt och bladrikt; Der uppsuger den stolta Charybdis det dunkliga vattnet; Ty tre gånger hon sprutar det ut, tre gånger hon suger 105 Skräckligt; måtte du ej der vara, enär som hon suger; Ty Jordskakaren sjelf ej kunde dig rädda från ofärd. Utan håll dig helt nära till Skyllas klippa, och skyndsamt Res med galejan förbi; långt mer det månde dig båta, Att bland kamraterna sex, än att allesamman du saknar. 110

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: Säg mig, välan, o gudinna, nu ock sannfärdligen detta, Om jag ej kunde kanske undvika Charybdis, och äfven Värja ifrån mig Skylla, enär hon vill dräpa de mina.

Så jag talte; och strax mig svarte gudinnors gudinna: 115 Djerfve, du nogsamt har dig om krigiska dater och mödor Vårdat; skulle du för odödliga gudar ej vika? Skylla ej dödelig är, odödelig är hon dig ofärd, Omotståndelig är hon och vild, förskräcklig och hisklig; Kraft här ej eger bestånd; bäst är för henne att bortfly. 120 Ty om du der qvardröjer, och dig vid klippan beväpnar, Räds jag, att återigen, hon dig, anrusande, uppnår Med sex hufvuden alla, och dig sex karlar beröfvar. Utan skynda förbi, och med bön anropa Krataiis, Skyllas moder, som födt åt dödliga henne till ofärd; 125 Sedan hejdar hon dottren, att framdeles ej pårusa.

Till Thrinakias ö anländer du äfven, och Solens, Många drifter gå der i bete, och fåren de feta; Sju oxhjordar, och lika till tal af vackraste fåren, Femtio i hvar hjord; men ej någonsin gifva de yngel, 130 Och ej nånsin de dö; gudinnor äro herdinnor, De skönflätiga nymferne två, Phaethusa, Lampetia, Hvilka Neaira har födt åt Solens gud, Hyperion. Sedan hon dem uppfostrat och födt, den vördade modren, Till Thrinakias ö hon dem sände, att vistas i fjerran, 135 Samt att vakta sin fars småboskap och hornade oxar. Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst, Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden; Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd För kamrater och skepp; och om sjelf undkomma du skulle, 140 Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat.

Så hon sade; och strax gullthronade Eos sig infann; Och derefter till ön bortgick gudinnors gudinna; Jag till galejan begaf mig, och mante kamraterna alla, Sjelfve att stiga ombord, och akterlinorna lösa. 145 Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. Sände tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet, Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän, Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. 150 Strax, såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning, Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden; Bland kamraterna talte jag då, beängslad i hjertat:

Vänner, ej höfves, att en eller två allena förnimma Gudspråk, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155 Men jag vill nämna dem nu, att, vetande, anten vi måtte Dö, eller ock undvika båd döden och ödesgudinnan. Först hon manar alltså de undransvärda Seireners Stämma att akta sig för, der hon ljuder på blommiga ängen; Mig allena hon mante att höra på sången, men binden 160 Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar på stället, Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen; Och ifall jag skulle er be, samt mana att lösa, Då må ni binda mig fast med flera linor och flera.

Detta förmälande, allt jag lät kamraterna veta; 165 Lände då fort mellertid den välbeställda galejan Till Seirenernes ö; ty hon fördes af gynnande medvind. Strax upphörde derefter också blåsvädret, och stormlös Stiltje nu vardt; och en gud insöfde böljorna alla. Stigande upp, kamraterne refvade seglen på skeppet, 170 Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satte Sig vid årorna sedan, och rodde att vattnet det fräste. Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparn Delte uti små bitar, och kramde med väldiga händren; Och strax värmde sig vaxet, förty stor kraft så befallte, 175 Äfvensom Solens stråle, den Hyperioniske drottens; Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes öron. Och de till händer och fötter mig bundo på snabba galejan, Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste de tågen; Satte sig sjelfve, och grumliga sjön med årorna slogo. 180 Men då vi voro så långt, som man hörer en ropandes stämma, Hurtigt roende, dem sjösnabba galejan ej undgick, Der hon i nejden sig rörde, och gäll anstämde de sången: Hit, mångprisade drott, Achaiernes ära, Odysseus, Närma dig hit med galejan, att du må höra vår stämma! 185 Ty här ej for än någon förbi med svarta galejan, Innan ur våra munnar han hört sötljudiga stämman. Men då han lemnar oss nöjd, ock vet han mera än fordom. Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia, Genom gudars beråd, uthärdat Argeier och Troer, 190 Allt vi vete, som timat uppå mångnärande jorden.

Så de sade; och höjde den vackraste stämma; mitt hjerta Lyste höra derpå, och kamraterna bad jag mig lösa, Vinkande åt dem med ögat, men de allvarligen rodde. Strax uppreste sig då Perimedes och Eurylochos med, 195 Och mig bundo i starkare band, och mera beträngde. Men då vi farit dessa förbi, och ej vidare sedan Hörde det minsta utaf Seirenernas sång eller stämma, Då borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater, Hvilket jag dem i öronen smort, och mig löste ur banden. 200 Men då Seirenernas ö vi lemnat, genast derefter Såg jag en dunst, en hiskelig våg, och hörde ett buller; Årorne foro sin kos ur de skrämde roddarnes händer, Ock vardt dön öfverallt på strömmen, och icke ur stället Rördes galejan, förty de med händren ej årorna förde. 205 Själf jag på skeppet vandrade kring, och mante med goda Ord kamraterna alla, en hvar mig närmande särskilt:

Vänner, vi äre ju icke minsann ovane vid faror; Denna fara ej är alls större, än då när Kyklopen Oss med sin väldiga kraft instängde i hålkade grottan. 210 Men ock dän, förmedelst mitt mod, mitt råd, och min klokhet, Vi undkommo; jag menar vi än påminne oss detta. Nu då, välan, som jag säger, vi måtte befoga oss alle. Öfrige J hafsbränningen slån, den djupa, med edra Åror, der J nu sitten på tofterna, kanske att Zeus oss 215 Unnar att än undkomma, och räddas ur detta förderfvet; Men dig, o styrman, så jag befaller, och detta i minnet Haf, emedan om rodret på hålkade skeppet du, vårdar: Utanom dunsten derborta och vågen måste du hålla Skeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220 Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i ofärd.

Så jag sade; och strax hörsammade desse min talan. Skylla likväl jag ej nämde, vår oundvikliga ofärd, Att kamraterne icke, af skrämsel, skulle med rodden Sluta, och samtlige sig i kajutan tränga tillsamman. 225 Dock förglömde jag nu Kirkes bedröfliga uppdrag Alldeles bort, som befallte mig ej påkläda beväpning; Men jag uppå mig tog min kostbara rustning, och tvenne Väldiga lansar i händren, och trädde på däcket af skeppets Förstäf; väntande, först att derfrån skulle sig visa 230 Skylla i berget, som bringade mig åt kamraterna ofärd. Ingenstäds dock henne jag såg; men ögonen trötte Blefvo, medan jag skådade an dimmdunkliga klippan. Nu mellertid trångsundet vi, ängslade, foro igenom; Ty härstädes var Skylla, och der vidundret Charybdis 235 Skräckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet. Men då hon spydde det ut, som en kittel i hetaste elden Sjudande fräste hon öfver alldeles, och skummet i höjden For, samt störtade ned på de båda klippornas spetsar. Och då hon åter sugade in sjöns saltiga vatten, 240 Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, det Röt förskräckligt, och nedanifrån sig visade jorden, Viste den svarta sanden; och dem grep bleka förfäran. Henne vi blickade an mellertid, och fruktade ofärd. Men då utur mitt hålkade skepp bortröfvade Skylla 245 Sex kamrater, som voro de bästa till händer och krafter. Skådande om kamraterna nu och snabba galejan, Såg jag ofvanifrån de högt upplyftades fötter Redan och händer, och mig påkallande ropade alle Sista gången, vid namn ännu, med bekymrade hjertan. 250 Liksom då fiskarn uppå bergudden med väldiga metspöt, Kastande lockmat ut för att så småfiskarna narra, Långt framslänger i hafvet ett horn af betande oxen, Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar på landet: Så nu sprattlande desse jemväl upplyftes på klippan, 255 Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko, Samtlige sträckande händren mot mig i den hiskliga striden. Jemmerfullast var detta af allt, som med ögonen mina Nånsin jag sett, skönt mycket jag qvalts, utspejande hafven.

Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260 Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudens Herrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions, Många och feta får, och derhos bredpannade oxar. Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redan Bölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265 Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnet Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom Kirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget, Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma. Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270

Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat, Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar, Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget, Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma. Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275 Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan.

Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat, Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden:

Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttna Lemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280 Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet, Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss åter Uppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål. Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten, Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285 Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättren Födas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet, Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder, Sunnan, eller också den stormande vestan, som pläga Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290 Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda, Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan; Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet.

Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295 Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam; Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja, Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjord Der anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300 Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligt Äten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte.

Så jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat. Men såsnart som de svurit, och allt tillbörligen verkställt, Bragte i hålkade hamnen vi in välgjorda galejan, 305 Nära intill sött vatten, och alle kamrater ur skeppet Stego, och sen de beredde åt sig välskickligt ett qvällsmål. Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, Sig erinrande sedan de greto kamraterna kära, Hvilka ur hålkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310 Och allt medan de greto, dem påkom ljufliga sömnen. Men när en trepart var af natten, och stjernorne sjönko, Då molnskockaren Zeus uppväckte ett stormande väder, Jemte hisklig orkan; och med moln tillika betäckte Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. 315 När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Halande räddade vi vår galeja i hålkade grottan. Derstäds nymfernas säten befunnos och herrliga dansplats. Och då höll jag ett råd, samt talade ordet och sade:

Vänner, besinnen, att mat på vår snabba galeja och dricka 320 Finnes, och oxarna skonom, att ej oss händer en ofärd! Ty en skräckelig guds båd oxarne äro och fåren, Eelios', som allt åhörer och allting beskådar.

Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. Blåste så månaden all ohejdelig sunnan, och annan 325 Vind ej viste sig alls, än idkelig östan och sunnan. Desse, sålänge af maten de egde ännu och af vinet, Sig från hjordarna höllo, bekymmersame om bergning; Men då nu allt vårt reseförråd på galejan var uttömdt, Ströfvande kring i sin nöd, begynte de fånga sig vildbråd, 330 Fiskar och fåglar och allt, hvadhelst dem råkte i händren, Med metkrokar, ty hungren för dem anfäktade magen. Jag kring ön utvandrade då, att till gudarna höja Böner, om någon ville mig väg anvisa till hemfärd. Men då jag vandrande så, aflägsnat mig från de andra, 335 Tvådde jag händren, och der som undan vinden var tillflygt, Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen. Desse mig gjöto uppå öglocken en ljufvelig slummer; Och Eurylochos började nu ett skadeligt rådslag:

Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat! 340 Skräcklig är sannerlig allt slags död för de menniskor, arma, Fasligast är dock af hunger att dö, och lykta sin bane. Drifvande derföre hit Solgudens yppersta boskap, Offrom åt gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen: Och om vi komme till Ithaka sen, till fädernejorden, 345 Strax åt Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempel Bygge vi, skänkande dit båd många och präktiga smycken. Men om han vredgad det minsta för sin rakhornade boskap, Vill förstöra vårt skepp, och de öfrige gudar det medge, Önskar jag hellre att en gång dö, och slukas af vågen, 350 Än att här på den ensliga ön i längden förtvina.

Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap, Närfrån, ty ej fjerran ifrån svartstäfviga skeppet Gingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355 Dessa de ställde sig kring, och höjde till gudarna böner, Ryckande spädaste blad från högbelöfvade eken, Ty hvitt korn ej hade de på vältoftade skeppet. Men såsnart som de hållit sin bön, och slaktat och afflått, Lårena skuro de ut, och dessa med ister betäckte, 360 Görande tvehvarfs det, och derpå råbitar de lade. Ock de hade ej vin, för att gjuta på brinnande offret, Utan de stänkte med vatten, och stekte det samtliga inkråm. Men när låren förbrännts, och de offerinelfvorna smakat, Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste. 365 Och då for mig jemväl från ögonen ljufliga sömnen, Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden. Men då jag vandrande kom tverodda galejan helt nära, Då mig mötte påstund den ljufliga ångan af offret, Och veklagande ropte jag an odödliga gudar: 370

Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, Sannerlig mig, till förderf, i den grymaste slumren J insöft; Och kamraterne här anstämplat en faselig gerning!

Snabb till Eelios, Hyperion, lände som sändbud Långbeslöjade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375 Strax han ibland odödliga talade, vredgad i hjertat:

Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, Näpsen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater, Dessa som dräpte mig fräckt de boskapshjordar, åt hvilka, Vandrande upp på den stjerniga himmelen städs jag mig gladde, 380 Och då till jorden från himlen igen jag vände min kosa. Och om för hjordarna mig de ej vederbörligen gälda, Skall jag till Aïs sjunka, och der bland vålnader skina.

Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: Solgud, sannerlig må du ibland odödliga skina 385 Äfvensom dödliga menskor, uppå fruktgifvande jorden! Och den snabba galejan påstund med flammande blixten Slår jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet.

Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso, Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390

Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan, Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad. Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa: Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395 Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar. Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat; Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände, Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400 Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet, Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.

Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet, Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405 Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under. Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner; Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410 Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern, Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen; Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415 Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld, Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet. Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst. Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420 Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan. Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud. Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten, Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425 Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen; Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet, Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom. Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430 Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet; Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet, Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja. Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435 Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis. Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid, Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440 Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka. Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer, Och inplumpade der bredevid storväldiga träna; Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom. Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445 Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.

Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan, Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450 Ty jag berättade redan igår allt det i palatset För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt, Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.

Trettonde Sången,

Så han talte; och alla förstummade vordo och tego, Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar. Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:

Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning, Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5 Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket. Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder, Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn: Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10 Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar; Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel Alle man; när folket en gång församlas, vi åter Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15

Så Alkinoos sade; och dem behagade talet, Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen; Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20 Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver. Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.

Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft, Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25 Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid, Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn; Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen, Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30 Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan, Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen, För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar: Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35 Och han talade strax bland roningkära Phaieker, Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:

Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa! Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40 Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka, Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska! Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45 Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!

Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat. Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft:

O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50 Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion, Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden.

Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet, Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar, Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55 Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus, Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen, Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;

Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldern Kommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60 Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatset Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!

Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus. Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft, Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65 Arete medsände derhos af tärnorna sina En, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock; Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet; Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat. Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70 Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmän Detta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten. Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan, I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligt Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75 Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle, Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross. Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran; Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer, Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80 Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar, Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken, Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana: Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågen Fräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85 Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken, Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne: Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf, Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag, Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90 Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte; Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit.

När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligst Kommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan, Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95

Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds, Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande branta Två klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten. Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvåg Utanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100 De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång. Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten, Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta, Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas. Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105 Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara; Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessa Purpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda. Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas; En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110 Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrig Dödlige vandra der in, odödliges väg är der endast.

Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefter Rusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela, Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115 Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre, Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus, Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket, Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad, Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120 Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene. Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa Utom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor, innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.

Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125 Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus Hotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening:

Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudar Aktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta, De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130 Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått, Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom Hemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall. Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan, Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135 Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte, Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus, Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel.

Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140 Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore, Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst. Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan, Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden. Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145

Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon: Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar, Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly. Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja, När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150 Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskors Hemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger.

Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara: Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155 Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet, Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtte Undra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge.

Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon, Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160 Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet, Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde, Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill, Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan.

Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165 De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer. Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja, Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste?

Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170 Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade:

Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamla Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon Vrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän; Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175 När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet, Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge. Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder. Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle: Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180 Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin, Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar, Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden.

Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde. Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185 I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar, Stående kring altaret. — Då vaknade ädle Odysseus, Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände, Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnan Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190 Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat; Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor, Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar. Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten, De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195 Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden. Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden, Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flata Händren, och, jemrande sig så talade orden, och sade:

Ve mig, till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? 200 Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne? Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthän Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit Qvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205 Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd. Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstäds Lemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra. Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige icke Voro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210 Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofte Till välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke. Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andra Menniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit! Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215 Om bortresande något på svarta galejan de föra.

Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna granna Räknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder. Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden, Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220 Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene, Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren, Dejelig, sådan just som konungasönerne äro, Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord, Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225 Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus, Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:

Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet, Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta! Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230 Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna. Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta: Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här? Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrand Ligger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235 Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran, Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöst Icke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta, Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240 Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern. Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke, Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter. Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemte Vexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245 Väl getnärande är det, liksom konärande; allslags Skogar finnas, och källor också från år till ett annat. Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia, Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran.

Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250 Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättat Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter; Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: — Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar, Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: — 255

Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta, Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommit Med de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnen Flyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit, Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260 Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba. Derför ville från mig han hela det Troiska bytet Röfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen, Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte, Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265 Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater. Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältet Åter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen, Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskor Varsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270 Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa, Vandrande af till galejan påstund, de stolta Phoiniker Bad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet; Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der, Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275 Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanning Högst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga. Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten, Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingen Tänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280 Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla. Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen, Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina, Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden. Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385 Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat.

Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene, Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker, Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder; Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290

Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinna I mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven. Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulle Icke engång i ditt fäderneland från finter du afstå, Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295 Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper båda Kunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästa Både i tal och i råd; men jag bland gudarna alla Varder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kände Pallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300 Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar, Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla? Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt, Och för att skatterna gömma, som dig de stolte Phaieker Gåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305 Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatset Ödet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång! Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnor Alla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnad Lid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310

Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig, Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst. Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen, Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315 Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden, Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat, Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnat Stiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest. Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320 Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd; Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygder Du mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden. Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsicke Till välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325 Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endast Du mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne): Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet?

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330 Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna, Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig. Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt, Önskade maka och barn få skåda i salarna sina; Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335 Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligt Sitter i salarna der; och jemmerfulla beständigt Nättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter. Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinne Visste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340 Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon, Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet, Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat. Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa. Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345 Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten; [Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta, Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.] Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfren Ofta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350 Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt.

Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste. Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden, Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355

Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag mera Trodde mig eder se; nu varen med brinnande böner Helsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom, Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnar Att sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet! Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grotta Låtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras, Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365

Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan. Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet, Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit. Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370 Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.

Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven, Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran. Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375 Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger, Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera, Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk. Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst, Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380 Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.

Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon, Duka under för skändelig död, i egna palatset, Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385 Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa. Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan, Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia. Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna, Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390 Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta, Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395 Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd. Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd; Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar, Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400 Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro, Att missfosterlig du för friarne alla må synas, Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset. Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve, Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405 Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia. Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta, Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan, Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunkla Vattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410 Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom, Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser, För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus. Till Lakedaimons rymliga stad, och kong Menelaos For han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415

Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste? Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida, På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd?

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420 Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat! Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne, Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitter Lugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida. Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425 Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden; Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevarar Af de giljande männernas hop, som äta ditt förråd.

Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf; Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430 Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefter Gammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar, Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro, Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock, Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435 Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom, Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck, Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm.

Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstunden Till Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440

Fjortonde Sången.

Men från hamnen han vandrade upp, på den steniga stigen, Genom den skogiga trakten och kullarna, dit der Athene Anvist honom den redlige herden, som bäst hans besittning Skötte bland tjenarne alla, dem ädle Odysseus förvärfvat.

Honom han fann, der han satt uti ingången till svingåln, 5 Hvilken var uppbygd hög, uppå kringskådeligt ställe, Grann, kringgåelig, stor; svinherden sjelf den åt svinen Uppbyggt hade, då konungen var bortfaren från hemmet, Utah drottningens hjelp, eller åldrige hjelten Laertes', Af ditsläpade stenar, och omplanterat med hagtorn. 10 Utanföre båd hitåt och dit ock ställde han pålar, Tjocka och många till tal, kringskalande mergiga eken; Inanom svingåln sedan jemväl tolf stior han gjorde, Nära hvaran, sofläger för svinen, och uti hvarenda Femtio markpåliggande svin inspärrade voro, 15 Afliga suggor; men strax utanför fargaltarne sofvo, Vida mindre till tal; ty dem uppätande ödde Stolte friarnes skara, emedan herden åt dessa Bland gödgaltarna städs afsände den bästa han egde: Derföre voro de nu trehundrade sextio endast. 20 Hundar också bredevid, likt vilddjur, sofvo beständigt, Fyra, dem matade sjelf svinherden, männernas förste; Nu han sombäst för föttren åt sig arbetade sålor, Skärande till grannt läder af oxe, men alla de andra Utgått redan hit eller dit; med de samlade svinen 25 Trenne; den fjerde han nu affärdat hade till staden, För att tvungen, ett svin åt trotsiga friarne föra, Att de, slaktande, skulle med köttet mätta sin lystnad.

Plötsligt varsnades då af de gläfsande hundar Odysseus; Honom de, skällande, lupo emot; men Odysseus, af klokhet, 30 Satte sig ned, och stafven dervid föll honom, ur handen. Der vid sitt eget stängsel en slem olycka han lidit, Men svinherden påstund sprang ut med ilande fötter Genom dörren, och lädret dervid föll honom ur handen. Bannande körde han hundarna sedan båd hitåt och ditåt 35 Kastande stenar på stenar; och så tilltalte han kongen:

Gamle, isanning sånär dig hundarne slitit i stycken, Oförmodadt, och du mig öfverhopat med nesa. Andra suckar och sorger likväl mig gudarne gifvit, Ty för den ståtlige konungens skull här jemrande, ängslad, 40 Sitter jag nu och åt andra till måltids fetaste gödsvin Matar, men sjelf husbonden kanske förutan en matbit Till vildfremmande menniskors land kringfärdas och städer, Om han lefver ännu, samt skådar ljuset af solen. Följ nu, och låtom till hybblet oss gå, du gamle, att mättad 45 Till lystmäte, med mat och med vin, sjelf äfven du måtte Säga mig hvadan du är, och hvilka bekymmer du utstått.

Talte; och gick så förut till hybblet den redlige herden, Förde derin, bad sitta, och qvistar i hopar förbredde, Lade ofvanuppå sen skinnet af raggig en vildget, 50 Der till en sofbädd, ludet och stort; och sig gladde Odysseus, Att han emottogs så, samt talade ordet, och sade:

Gästvän, gifve dig Zeus, och de öfrige gudarne alle Det som du önskar dig helst, emedan du vänlig mig mottog!

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios 55 Gäst, mig höfves det ej, skönt komme en sämre än du är, Gäst att förakta; uti Zeus' skydd dock äro de alle, Gäster och tiggare ju; och en liten skänk är en kär skänk, När han gifves af oss; ty slikt är slafvarnes öde, Att de stundligen rädas, enär de beherrskas af unga 60 Kongar; ty gudarne sannerlig hans hemresa förhindrat, Som mig särdeles älskat, och skänkt mig egen besittning, Liksom en välsinnt kong plär åt sin tjenare gifva: Egen boning och gård, och derhos mångfriad en maka, Efter han mycket äflats, och gud förkofrat hans arbet; 65 Liksom det arbet förkofras också, vid hvilket jag dröjer. Så mig konungen rikligt belönt, om här han föråldrats, Men han försvann; o måtte i grund dock Helenas stämma Svunnit, emedan hon knäna har löst för männerna många. Förty denne jemväl, Agamemnons ära att hämnas 70 Till skönfåliga Ilios for, att med Troerna strida.

Sade; och genast knäppte igen liftröjan med bältet, Och till stiorna gick, der hopar af grisar han instängt. Dädan tvenne han tog, medbragte, och slaktade båda; Skållade, sönderskar, och fästade sedan på spetten. 75 Och då han stekt alltsamman, han lade det fram för Odysseus, Varmt på spetten, och strödde derpå de hvitaste korngryn. Håningljufliga vinet han blandade till i en stånka, Satte sig sjelf midtemot, anmanande talte och sade:

Ät nu, o fremling, sådant som tjenare ha till att bjuda, 80 Grisstek bara; men friarne sig bespisa med gödsvin, Tänkande hvarken på näpst i sin själ, ej heller förbarmning. Ty ej hiskliga verk de salige gudarne älska, Fromhet akta de blott, och menskornas dygdiga dater. Ock fiendtlige män, våldsverkare, hvilka till andras 85 Land ankommit, och hvilka af Zeus erhållit ett byte, Sen de galejorna fyllt, enhvar förfoga sig hemåt, Och en förskräckelig fruktan för näpst dem faller i sinnet; Friarne veta väl något, de hört en stämma från guden, Om min herres bedröfliga död, då icke de vilja 90 Lagligen fria, ej heller till sitt hem vända; men makligt De föröda hans gods i yppighet, utan försköning. Ty så många som nätter och dagar gå från Kronion, Icke de ett slaktkräk blott slakta, och tvenne ej heller; Vinet dricka de upp, i yppighet tappadt ur kärlen. 95 Ty osägliga voro hans gods; så stora har ingen Bland heroerna alla, uppå det dunkliga fastland, Eller på Ithaka här, ej tjugu männer tillhopa Så osägelig rikedom ha; jag vill räkna den för dig. Tolf kohjordar uppå fastlandet, och likaså många 100 Hjordar af får, och hjordar af svin, och af vankande getter, Valla hans egne vallaremän, och fremmande äfven. Men härstädes i vall af vankande getterna elfva Hjordar gå längst borta, och vaktas af ståtliga männer. Städse för dagen hvarenda bland dem åt friarna bringar 105 Af de fetaste bockarna en, som dråpligast synes. Men jag svinena här som du ser bevakar och vaktar, Och utväljande grannt, åt friarne skickar det bästa.

Sade; den andre sitt kött åt ifrigt, och hurtigt af vinet, Stillatigande, drack; och stämplade friarne ofärd. 110 Men då han spisat hade, och mättat med maten sin lystnad, Herden sin dryckespokal påfyllde, och räckte åt honom, Bräddad med vin; han tog den emot, och gladdes i hjertat, Samt tilltalade honom och sade de vingade orden:

Käre, nåväl, ho köpte sig dig för skatterna sina, 115 Ho så särdeles väldig och rik, som sjelf du berättar? Och som du säger förgicks, då han kämpade för Agamemnon. Detta mig säg, kanhända att jag ock kände en sådan. Sannerlig Zeus det vet, och everdlige gudarne andre, Om jag har sett, och berättar om honom; jag vida har kringrest. 120

Honom svarte derpå svinherden, männernes förste: Gamle, ej någon irrande man, som förtäljde om honom, Hitländ, blefve nu trodd af hans älskade son och hans maka. Tanklöst plä kringirrande män, som hägnad behöfva, Ljuga, och dem allsicke är kärt att sanningen orda. 125 Om till Ithakas land hvemhelst, kringirrande kommer, Till min drottning han går, och sladdrar bedrägliga saker. Honom hon väl mottager, och hyllar, och spörjer om allting, Och för den sörjande falla dervid ur ögonen tårar, Såsom en qvinna det höfs, då dess man omkommit ifjerran. 130 Snart väl kunde du, gamle, också hopsmida en saga, Om man till klädnad gåfve åt dig en mantel och lifrock. Dock för honom, jag tror, ha hundar och ilande fåglar Ren bortstulit köttet från ben, dem anden förlåtit; Eller ha fiskarne honom i sjön uppätit, och benen 135 Ligga uppå fastlandet, behöljde af möljiga sanden. Han sålunda förgåtts; och för kommande tider åt alla Vännerna smärtor bereddes, och mest mig; aldrig en annan Så mild herre jag finner, ehvart jag månde mig vända. Ej ens då, om jag komme igen till min faders och moders 140 Boningar, der jag föddes en gång, och mig fostrade desse. Icke jag sörjer om dem så mycket numera, fast ängslad, Att med egna ögon dem se i fädernelandet; Men mig Odysseus' saknad betar, frånvarande drottens. Honom, o fremmande man, skönt ej närvarande, nämna 145 Vågar jag knapt; ty han älskade mig och vårdade kärligt; Hjertbror kallar jag honom, ehvar ock fjerran han vistas.

Honom talte nu till mångpröfvade, ädle Odysseus: Älskade, efter du alldeles så förnekar, och säger, Att han ej återvänder, och städs ditt sinne är tveksamt, 150 Derföre tanklöst icke jag vill, men på ed dig berätta, Att än Odysseus kommer; mig vare berättarelön dock Strax, då han, anländ hit, till egna boningar nalkas: Kläd du mig granna kläder uppå, en mantel och lifrock! Änskönt mycket behöfvande, förr dock icke jag mottar. 155 Ty som Aïdes' palats mig isanning den mannen förhatlig Är, som för armoden viker, och sladdrar bedrägliga saker. Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas; Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 160 Detta löpande år skall hit anlända Odysseus; Medan månaden släcks och medan han tändes ånyo, Återvänder han hem, och näpser hvarenda, som härstäds Nu missfirmar hans lysande son, och älskade maka.

Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 165 Gamle, ej denna berättarelön jag gäldar dig nånsin, Ock ej Odysseus mer hemkommer; utan helt makligt Drick du, och språkom om annat, och mig ej mera om detta Påminn; sannerlig eljes också mig hjertat i bröstet Ängslas, enär man nämner ett ord om min aktade herre. 170 Lemnom nu derföre eden dervid; men måtte Odysseus Återkomma, som jag det önskar, och Penelopeia, Och gudsköne Telemachos med, och den gamle Laertes! Evigt beklagar jag nu den sonen, född af Odysseus, Telemachos, som gudarne fostrade, lik med en telning, 175 Och som jag trodde, att han bland männerna sämre ej skulle Bli än dess älskade far, till vett och till skapnad beundrad; Men hans sansade vett af gudarna någon förvillat, Eller af menskorna någon. Att utkunskapa om fadren, Till förträffliga Pylos han for; men friarne bålde 180 Mot den kommande stämpla forsåt, att ätten må ödas Namnlös, här på Ithaka, ut af Arkeisios, drotten. Men må vi honom lemna likväl, antingen han fångas, Eller han flyr, och beskärmas med egen hand af Kronion. Men du välan mig, gamle, förtälj om dina bekymmer, 185 Och sannfärdigt berätta åt mig, att väl jag må veta: Ho, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? På hvad skepp är du hit ankommen? och huru ha sjömän Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgängare, kommit. 190

Honom svarade då mångråde Odysseus, sade: Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga. Hade för längre tider vi nu här mat åt oss båda, Äfvensom ljufligt vin, att vi kunde i kojan härinne, Stilla gästa tillhopa, och andre om arbetet skötte, 195 Lätt då kunde det hända, att icke på helaste året Sluta jag skulle, förtäljande allt mitt hjertas bekymmer, Allt hvad lidit jag har, till följe af gudarnas vilja.

Jag berömmer mig vara, till ätt, från rymliga Kreta, Son till en far, som var rik; dessutom söner ock andre 200 Månge i salarna hans båd födde och fostrade blefvo, Äkta af äkta gemål; min mor var en frilla, af honom Köpt, men lika mig vårdade dock med de öfriga barnen Kastor, Hylakos' son, af hvars slägt jag berömmer mig vara, Hvilken bland Kreterna förr, som en gud, varit ärad i landet, 205 Både för rikdom, och lycka, och ärebekransade söner. Honom emellertid bortförde dödens gudinnor Till Aïdes' palats, och hans gods sig delte emellan Öfvermodige söner, och kastade lott med hvarandra. Alldeles litet de gåfvo åt mig, och skänkte en boning. 210 Men jag tog en gemål, som var född af rika föräldrar, Genom min egen förtjenst; ty en dåling icke jag varit, Icke heller pultron, nu allt är redan förloradt; Men jag menar likväl, att du skådande stubben, skall halmen Känna igen, ty jag tryckes af faseligt mycket elände. 215 Sannerlig gåfvo mig mod båd Ares och Pallas Athene, Samt karlvulenhet äfven; enär jag valde till bakhåll Modiga kämparna ut, anstämplande fienden ofård, Alldrig mig nånsin anade död manhaftiga sinnet, Men anrusande först bland alla, med spjutet jag dräpte 220 Af fiendtliga männer enhvar, som i föttren ej uthöll. Sådan i kriget jag var, men mig icke behagade landtbruk, Ej hushållning, som skaffar åt ståtliga sönerna bergning; Men mig voro galejorna städs, de beårade, kära. Krigen också, välglattade lansarne, pilarne äfven, 225 Skräckliga saker, som äro för öfriga menskor en fasa. Dock mig voro de kära; en gud dem laggt mig i sinnet. Ty en dödlig åt ett sig fägnar, en annan åt annat. Innan Achaiernes söner i härnad drogo mot Troia, Gångerna nio förde jag an snabbgående skeppen 230 Mot vildfremmande män, och af allt mig rundligt beskärdes. Hvad mig lyste, det valde jag ut, och mycket dessutom Fick jag, och snart mitt hus förkofrades; äfven jag sedan Myndig och vördnadsvärdig ibland de Kreter var aktad. Men då nu denna förskräckliga färd vildtdundraren Zeus oss 235 Stämplade an, som knäna för mången krigare upplöst, Då ombado de mig och Idomeneus, ståtliga drotten, Att på galejorna föra dem an till Ilios; neka Möjligt ej var; ett kränkande prat bland folket betvang oss. Der nu i årena nio vi stridde, Achaiernes söner, 240 Och på det tionde Priamos' stad vi förstörde, och reste Hem med galejorna åter, en gud nu Achaierna skilde. Men allrådige Zeus mot mig arme stämplade ofärd; Ty en endaste månad jag dröjde, och gladdes åt barnen, Åt min laga gemål och besittningar alla, men sedan 245 Till Aigyptos sinnet mig bjöd att göra en sjöfärd, Sen jag galejorna rustat med makalösa kamrater. Nio galejor jag rustade; snart var folket församladt. Dagarna sex deruppå de mig kärälsklige följsmän Gästade; sjelf jag lemnade fram mångtaliga slaktdjur, 250 För att gudarna offra, och reda sig sjelfva en måltid. Men på den sjunde vi stego ombord, och från rymliga Kreta Seglade af med en kostlig och friskt uppblåsande nordan, Lätt, som utför en ström, och ej var mig af skeppena nu än Skadadt ett enda, men der välplägade alle och sunde 255 Sutto vi, vinden förde och styrman våra galejor. Femte dagen vi kommo till rikliga floden Aigyptos, Och tverodda galejorna der jag lade för ankar. Vidare sen jag befallte de mig tillgifna kamrater, Att vid galejorna stanna, och sjelfve galejorna vakta; 260 Spejare sände derjemte jag ock, att vandra på utkik. Men de, nyttjande våld, hörsammande trottsiga sinnet, Nu Aigyptiske mäns förträffliga åkrar påstunden Sköflade, röfvade qvinnorna bort och barnena späda, Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom ropet till staden. 265 Men när skriket de hörde, med morgonrodnadens tändning Ryckte de an; allt fältet blef fylldt med hästar och fotfolk, Samt med kopparns glam; mellertid blixtglade Kronion Slog en neselig flykt på kamraterna mina, och ingen Vågade stanna till värn; öfverallt dem hotade ofärd. 270 Då med eggiga kopparn de dödade många af våra, Andra de lefvande togo, åt sig att arbeta af nödtvång. Men mig följande tanke i sinnet sjelfve Kronion Lade: — (o måtte jag dock aflidit och lyktat min bane Der i Aigyptos! förty ännu olycka mig påkom;) 275 Strax från hufvudet lade jag bort välformade hjelmen, Skölden från axlarna ock, samt kastade lansen ur handen; Men jag gick derefter, att möta konungens hästar, Fattade knäna, och kysste; han mig, varkunnande, frälste, Lät mig stiga i vagnen, och förde mig gråtande med sig. 280 Sannerlig rusade på mig nu rätt månge med spjuten, Önskande döda mig; — så förskräckeligt onde de voro; — Men han värjde dem af, och räddes att reta Kronion, Gästbeskärmarn, som mest för de elaka gerningar vredgas. Sju år dröjde jag qvar derstädes, och samlade många 285 Skatter ibland de Aigyptiska män; ty sjelfve de gåfvo; Men när mig annalkande kom det åttonde året, En Phoinikier då anlände, bevandrad i finter, Ertzskälm, hvilken åt menskorna gjort olyckor så många. Han med sitt dåd mig besvek, och förde tilldess vi Phoinike 290 Hunno, der boningar hans och besittningar voro belägne. Der hos honom ett rundeligt år qvardröjde jag sedan. Men då nu månader redan och dar fulländade voro Under det åter välfvande år, och stunderne kommo, På hafseglande skeppet åt Libya bragte mig mannen, 295 Smidande lögner ihop, att jag skull ledsaga hans laddning, Men för att bringa mig dit, och sig få osägelig lösen. Honom på skeppet jag följde, änskönt misstänksam, af nödtvång. Det lopp fram med en kostlig och frisktuppblåsande nordan, Ofvanom Kreta gerad, dock Zeus anstämplade ofärd. 300 Och då vi lemnat Kreta bakom, och icke ett enda Land mer kisade sig, blott himlen allena och hafvet, Se, då ställde också en svartnande sky oss Kronion Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under. Nu Zeus dundrade högt, och skjöt med sin blixt på galejan, 305 Och hon svängde sig hel, anträffad af blixt från Kronion, Fylldes af svafvelrök; och ur skeppet störtade alla. Likt sjökråkorna sedan omkring den svarta galejan Desse på vågorna fördes, dem guden beröfvade hemkomst. Men mig sjelfve Kronion, fast smärtor jag hade i själen, 310 En ofantelig mast ifrån svartstäfviga skeppet Lade i händerna, så att jag än undginge förderfvet. Fattande tag deruti, jag drefs af de mördande vindar; Dagar nio jag drefs; men i tionde natten, den mörka, En stor vältande våg till Thesproternas kuster mig förde. 315 Der mottog mig Thesproternes kong, höganige Pheidon, Kärvänskapligt; förty hans son, nedkommen till stranden, Mig, af trötthet kufvad och köld, till dess boningar förde, Lyftande upp mig vid handen, tills fadrens boning han upphann; Kring mig kläder han klädde också, båd mantel och lifrock. 320 Der om Odysseus förnam jag; han sade sig nemligen honom Väl undfägnat och hyst, då han reste till fädernejorden, Och han visade mig de skatter, som samlat Odysseus, Kopparn, gullet jemväl, samt mångarbetade jernet Ja, till tionde led han skulle försörja en annan; 325 Sådana skatter åt honom i konungens salar förvartes. Denne till Dodone då sade han rest, för att höra Från den högbelöfvade ek Zeus' eviga rådslag, Huru han hem skull lända till Ithakas bördiga bygder, Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. 330 Och inför mig han svor, vingjutande uti sin boning, Att tillgifna kamrater man skaffat, och halat galejan, Som ledsagade honom till älskade fädernejorden. Mig dock han sände förut; ty Thesprotiske männers galeja Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. 335 Dit han befallte dem nu mig bringa till konung Akastos, Kärligt, men dessa i själn behagade skadeligt rådslag, Rörande mig, för att alldeles bli än mål för eländet. Ty när fjerran från land hafseglande skeppet var kommet, Träldomens dag de alle åt mig anstämplade genast; 340 Klädde utaf mig kläderna först, lifrocken och manteln, Kastade sedan omkring mig en jämmerlig trasa och lifrock, Slarfviga, sådana sjelf jemväl du med ögonen skådar. Till välskådliga Ithakas fält om qvällen de lände; Och der bundo de fast mig uppå vältoftade skeppet, 345 Med välvirade tåget; och sen utstego de sjelfve, Och skyndsamligen gjorde sitt mål vid stranden af hafvet. Men mig fjettrarne dock upplöstes af gudarna sjelfva Lätt, och sedan jag hufvudet kringombundit med trasan, Klättrande utför det fejade ror, jag lade mot hafvet 350 Bröstet mitt, och derefter jag rodde med händerna båda, Simmande; ganska snart var jag långt aflägsnad från dessa. Klättrande upp vid en dunge uti mångblommiga skogen, Der nedhukad jag låg; mellertid högtsuckande desse Vandrade kring; och likväl dem syntes ej gagneligt vara, 355 Längre att söka, och derför igen de gingo ombord på Hålkade skeppet; och mig förborgade gudarne sjelfve Lätt, och förde mig så ledsagande hit till den vise Mannens hydda; förty än är mig ödet att lefva.

Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 360 Usle bland fremlingar, du mitt sinne har högligen upprört, Detta förtäljande allt, hur mycket du lidit och irrat. Men jag aktar ej sannt, inbilla ej heller du kan mig, Hvad om Odysseus du sade; hvarför skall en man, som är sådan, Vanskligt fara med lögn? Jag sjelf nogsamligt min konungs 365 Hemfärd känner; att han var hatad af gudarna alla Alldeles skräckligt; förty de bland Troer ej kufvade honom, Eller i vännernes armar, enär han kriget beslutat. Skulle åtminstone då gjort honom Achaierne grafvård, Samt åt sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 370 Nu på ett snöpligt sätt Harpyierne roffade honom. Men från menniskor skild, hos svinen jag vistas; till staden Aldrig jag kommer, om ej förståndiga Penelopeia Bjuder mig komma, enär ett budskap råkat att komma. Då utfråga de mig enträget om ett och om annat, 375 De som bekymrade äro för länge dröjande drotten, De som i allsköns fröjd förtära besittningen strafflöst. Men mig är det ej kärt, att efterforska och spörja, Från den dag med sitt prat Aitoliske mannen bedrog mig, Som, när han dräpit en annan, och irrade vida kring jorden, 380 Kom till min hydda också; och jag undfägnade honom. Denne på Kreta hos Idomeneus sig sade Odysseus Sett; omlagande skepp, dem stormarne krossat för honom; Sade, att komma han skulle till sommaren hem, eller hösten, Förande skatter i mängd, med makalösa kamrater. 385 Du mångsmärtige gamle, då hit dig bringat en gudom, Icke med lögner du må mig smickra, ej heller bedåra; Ty för sådant ej alls jag vill dig vörda och älska, Utan af fruktan för gästlige Zeus, och af ömkan med dig ock.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: 390 Sannerlig högst misstroende sinne i bröstet du hyser, Efter ej, svärjande ens, jag öfvertalt och förmått dig. Men nu välan, uppgörom ett aftal, vare deruppe Åt oss gudarne vittnen, som bo i höga Olympen: Om din kung ännu hemvänder till boningen denna, 395 Klär du mig kläder uppå; lifrock samt mantel, och låter Till Dulichion fara; der önskeligt är för mitt hjerta; Men om konungen din ej kommer, som jag nu bebådar, Manande slafvarna, kasta mig utför klippan, den stora, Så att en annan tiggare ock sig akte, att svika. 400

Honom svarade då den redlige herden, och sade: Fremling, minsann, det skulle mig så till förtjenst som till ära Lända bland menskorna, både nu strax och framdeles äfven, Mig, som förde dig först till mitt tjell, och bevisade vänskap, Men som dräpte dig sen, och beröfvade älskade lifvet; 405 Med förtröstan jag då anropade säkert Kronion. Dock nu är qvällsvardstid, och påstund kamraterne äro Här, att ett kosteligt mål vi må oss i kojan bereda.

Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra; Vallande männerne kommo då strax, och svinena äfven; 410 Och dem stängde de sedan i stiorna in, för att sofva; Skräckeligt grymtande der bland de stängda svinena uppstod. Men på kamraterna manade nu den redlige herden:

Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerran Slakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415 Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen; Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära.

Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn; Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt, Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420 De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, — Utan han signande kastade strån i elden från hufvut Af hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla, Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka. Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425 Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet, Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios, Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket; Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn. Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430 Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo; Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg, För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne; I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte; Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435 Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren; Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen. Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne; Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade:

Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440 Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan!

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: Ät, förträfflige fremling, och håll till godo med detta, Sådant det är! Gud gifver oss ett, och vägrar ett annat, Såsom uti sitt sinne han vill; ty allt ju förmår han. 445

Sade; och offrade förstlingen åt städsvarande gudar. Gjöt så det glödande vin, och i stadsförstörarn Odysseus' Händer lade det sedan, som satt vid sin väldiga andel. Bröd utdelte åt dem Mesaulios, hvilken Eumaios Ensam sjelf förskaffat åt sig, då kongen var borta, 450 Utan att drottningen dertill förskjöt, eller gamle Laertes; Mannen med egna medel han hade af Taphier handlat. Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter; Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått, Brödet från dem Mesaulios tog, och de sjelfve att sofva, 455 Mättade alle af mat och af kött, begåfvo sig skyndsamt. Ledaste natt kom på, måndunkel; då regnade Zeus ock Ständigt, och Zephyros blåste, den vattusigtige, våldsamt. Talte nu bland dem Odysseus så, svinherden att pröfva, Om, afklädande manteln, han gäfve den honom, om någon 460 Annan han mante dertill, då han särdeles vårdade honom:

Hören mig nu, Eumaios, och öfrige alle kamrater, Skrytande vill jag säga ett ord; mig det rusande vinet Manar, som drifver den visaste man ohöfviskt att sjunga, Och att skratta befängdt, ja, till och med drifver att dansa, 465 Och framkallar ett ord, som osagdt bättre dock varit. Men då jag öppnat på munnen en gång, vill jag saken ej dölja. O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska, Som då vid Troia en trupp på försåt vi ordnande ställde; Den anförde Odysseus, och Atreus' son, Menelaos, 470 Jag som den tredje förde befäl; ty de äskade sjelfve. Men då vi der framkommit till staden och resliga muren, Uti de tätaste snår kring borgen hukande neder, Under vapnens beskydd, emellan rören i kärret, Lågo vi; hiskelig natt kom på oss, med störtade nordan, 475 Kylig, men ofvanifrån föll snö ned, likasom rimfrost, Iskall, piggar derjemte sig ock vid sköldarna fäste. Hade så alle de andre uppå sig mantel och lifrock, Och de sofvo i ro, med skuldror af skölden betäckta; Men vid gåendet jag åt kamraterna lemnat min mantel 480 Obetänkt; ty jag mente ej alls, att frysa jag skulle, Utan med skölden blott och den prunkande gördeln jag följde. När nu en trepart var af natten, och stjernorne sjönko, Då till Odysseus jag talte, som låg helt nära intill mig, Knuffande honom med armen; — och han mig hörde påstunden: — 485

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Icke bland lefvandes tal jag längre skall vara, men kölden Dräper mig; ty jag mantel ej har; mig dårat en gudom, I lifrocken allena att gå; mer finnes ej räddning.

Så jag sade: han tog strax detta beslut i sitt sinne, — 490 Sådan var den mannen såväl att råda, som strida — Ordande med en hviskande röst han talte och sade:

Nu var tyst, att icke en ann bland Achaierna hör dig! Sade, och stödde sitt hufvud mot armen, och talade ordet:

Hören mig, vänner, gudomlig en dröm i sömnen mig påkom: 495 Alltför långt vi från skeppen ha gått; thy gånge nu någon, För att åt Atreus' son, Agamemnon, männernas herde, Säga, om flera han vill uppmana att komma från skeppen.

Sade, och Thoas, son till Andraimon, reste sig derpå Skyndesamligt, och kastade af sin purpurne mantel, 500 Och till galejorna ilade stad; jag, svept i dess klädnad, Låg förnöjligt; då visade sig gullthronande Eos. O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska! Säkert bland herdarna någon i hybblen mig gåfve en mantel, Ur två skäl, af vänskap och vördnad för modige mannen; 505 Nu missakta de mig, med usliga klädren på kroppen.

Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: Vankfri sannerlig händelsen är, som du, gamle, berättat, Och ej ett endaste ord olempligt du sagt oss, och gagnlöst; Derföre skall du också ej kläder sakna, ej annat, 510 Sådant, som höfs att han får, den mångbepröfvade fremling, Nu; men imorgon du måste i egna trasor dig svepa; Ty ej ombytsrockar, ej mantlar många här finnas, Att sig kläda uti; hvar man här eger en enda. Men såsnart som han kommer, den älskade son af Odysseus, 515 Sjelf han dig säkert kläder skall ge, båd mantel och lifrock, Och affärda dig dit, hvart hjertat befaller och sinnet.

Sade; och reste sig upp, och åt gästen nära vid elden Ställde en bädd, och af getter och får påkastade hudar. Der sig Odysseus lade, och ofvan han kastade manteln, 520 Väldig och tät, som låg för herden städse till ombyts, Att sig kläda dermed, när det blef forskräckeligt väder. Så nu Odysseus lade sig der, och derjemte vid honom Lade de yngre männerne sig; men icke Eumaios Bädden behagade der, att lägga sig fjerran från svinen, 525 Utan han väpnade sig för att gå; och det gladde Odysseus, Att den ifjerran varandes gods han vårdade varligt. Först han sitt eggiga svärd kring kraftiga skuldrorna hängde, Klädde sig sedan uppå stormskyddande manteteln, den täta, Lade derofvan en pels af en frodig och ståtelig gets skinn, 530 Tog sitt eggiga spjut, skyddsvärn mot hundar och männer. Gick så åstad, för att lägga sig, der hvittandige svinen Sofvo inunder den hålkade häll, i beskärmning mot nordan.