FÖRSTA SÅNGEN. (continued 2)

Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425 Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden, Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan, Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom, Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430 När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning. Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435 Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal, Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader. Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet, Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära, Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440 Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra En olidelig stank från de sjöuppammade skälar; Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga? Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann: Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445 Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen. Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde, Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila. Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450 Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla, Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade. Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455 Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon, Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin; Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten; Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla. När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460 Då han spörjande talte mig till i följande ordlag:

Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet, Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af?

Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom: Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465 Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet. Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting — Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan, Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet. Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475 Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset, Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida. Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen. Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte:

Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485 Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta, Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt, Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia, Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan, Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig, Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar, Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit, Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495 Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog: En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet. Aias dukade under uppå långårade skeppen; Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500 Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet; Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene, Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats: Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa. Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505 Och nu fattande strax treudden i väldiga händren, Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne: En bit stannade der, och den andra störte i hafvet; Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad, Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510 Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit. Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here, Men som han just var nära att komma till höga Maleiai Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515 Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, — Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos. Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd, Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520 Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet, Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet. Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom, Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525 Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, — Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka. Denne med tidender skyndade hem till männernes herde, Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker: Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530 Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid. Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde, Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet. Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535 Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt, Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540 Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan, Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:

Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545 Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.

Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet, Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550

Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta, Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet, Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555 Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren, Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden; Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560 Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos, I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane; Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys. Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565 Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur, Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka, Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion.

Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570 Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan, Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom, Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575 När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet, Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor; Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren. Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580 Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber. Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat, Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära. Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585 Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet. Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina, Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne. Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker, Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590 Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera, Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595 Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar, Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge. Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600 Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant, Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn. Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605 Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort. Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod, Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla.

Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri, Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610

Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar; Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter. Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt, Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast, Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615 Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna, Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten, Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning, Återvändande hit; dig vill jag denna förära.

Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620 [Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar. Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet; Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro. Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.]

Friarne nu mellertid der framför Odysseus' palatset 625 Med kastskifvor förnöttte sin tid, med slungade jagtspjut, På den fejade gård, der förr de hade sitt sjelfsvåld. Men gudsköne Eurymachos satt, och Antinoos, båda Ypperst bland friarnes tal, och förnämligast äfven i hjeltmod. Trädde så nära intill Noemon, Phronios' ättling, 630 Sporde Antinoos sedan med orden och talte, och sade:

O Antinoos, vete vi väl i vår själ, eller icke När Telemachos vänder igen från sandiga Pylos? Mig galejan han tog, som mig sjelf nu göres af nöden, Till vidrymliga Elis att fara, der jag har hästar, 635 Ston, ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor, Än otamda; jag ville mig en hitbringa, och tämja.

Talte; och desse i själn förvåntes; ty icke de trodde, Att till Neleiska Pylos han rest, men vore der hemma Antingen hos svinherden ännu, eller också hos fåren. 640

Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan: Sannerlig mig förtälj, när for han, och hvilka med honom, Valda på Ithaka, ynglingar, följt, eller också hans egna Drängar och slafvar? Monn tro slikt äfven han kunde bedrifva? Och mig detta formäl uppriktigt, att väl jag känner. 645 Tog han af dig, ovillig, med våld den svarta galejan, Eller gaf du väl villig, då han ombad dig med orden?

Honom Phronios' son, Noemon, svarte, och sade: Sjelf frivillig jag gaf; hur skulle väl handlat en annan, När som en sådan man, med sådana sorger i hjertat, 650 Anhöll? Svårt det vore minsann, att gåfvan förvägra. Ynglingar, hvilka näst oss fornämligast äro i landet Följde; och jag, som befäl, om bord såg stiga med dessa Mentor, eller en gud, och i allt han liknade honom. Dock förvånar mig det: här såg jag gudomliga Mentor 655 Hemma på morgonstunden i går; då for han till Pylos.

Sedan detta var taldt, han till fadrens boningar bortgick, Men hos båda det modiga sinnet harmades mäkta. Friarne satte sig ned mangrannt, och slöto med spelen. Bland dem talade då Antinoos, son af Eupeithes, 660 Vredgad, med galla hans bröst, det kringomdunklade, häftigt Fylldes, och ögonen två de liknade flammande eldbloss:

Gudar, en vigtig bedrift har i sanning Telemachos utfört, Den förmätne, sin färd; fullbordas vi trodde den aldrig. Mot så mångas beslut en skägglös pojke nu bortrest, 665 Halande skeppet, och väljande sig de bästa i landet; Skall väl framdeles bli oss ofärd; måtte dock honom Zeus all kraften beta, förrn han ofärden oss stämplat! Men mig gifven ett ilande skepp och tjugu kamrater, Att jag mot honom ställa försåt, och bevaka hans hemkomst 670 Mellan Ithaka må, och det klippiga Samos, i sundet, Att för sin faders skull sig sjelf han segle till ofärd.

Så han talte; och alla berömde och manade honom. Sen till Odysseus' hus, uppstigande, gingo de genast. Länge ej heller var okunnig Penelopeia 675 Om de ord, som friarne nu dolskt välfde i sinnet; Medon, härolden, berättade allt, som planerna åhört Utanför gården, och de hopväfde der innan sitt anslag; Gick så i rummen, att slikt berätta för Penelopeia. Honom på tröskeln så tilltalade Penelopeia: 680

Härold, hvarföre ha dig trottsige friarne hitsändt? Monne att säga åt tärnorna till hos gudomlig Odysseus, Att de sitt arbete sluta, och dem tillreda en måltid? Måtte de, aldrig giljande här och kalasande nånsin, Äta sin måltid nu för sista och yttersta gången! 685 J, hopsamlade ofta, förtären den rikliga lifskost, Allt den vise Telemachos' gods; ej heller af edra Väder J hörden tillförne, enär än piltar J voren, Huru Odysseus skickade sig mot edra föräldrar, Hvarken han ondt tillfogade någon, ej heller han talte 690 Ondt bland folket; som är gudomlige konungars plägsed: Annan hatar han ju bland dödliga, annan han älskar. Denne ett nidingsverk tillfogade aldrig en menska. Men ert sinne uti full dag, och edra idrotter Synas, och ingen tack välgärningar skörda hos eder. 695

Henne återigen tilltalte förståndige Medon: Vore detta, o drottning, så visst, det svåraste onda; Men en annan större ännu och svårare ofärd Stämpla de giljare an; fullborde den aldrig Kronion! Med det eggade svärd de ämna Telemachos dräpa, 700 Återvändande hem; men han for, att höra om fadren, Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta.

Talte; och der sig löste för henne båd knäna och hjertat, Och hon af mållöshet var länge betagen; dess ögon Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. 705 Sent omsider med ord genmälte hon honom, och sade:

Härold, hvarföre reser min son? Han icke behöfde På snabbfarande skepp uppstiga, som menskorna äro Hästar i sjön, och fara de rymliga vattnen igenom: Monne, att icke hans namn engång bland menskor må qvarbli? 710

Henne svarade sen förståndige Medon, och sade; Icke jag vet, om en gud uppmanade, eller hans egen Själ påyrkade färd till Pylos, att höra om fadrens Återkomst till sitt hem, eller ock hvad öde han funnit.

Sedan detta han talt, till Odysseus boning han bortgick. 715 Strax hjertfrätande sorg kringvälfde sig henne, hon tordes Mer ej sitta på stoln, då många i salarna voro; Utan på trösklen utaf mångfejade kammarn hon nedsatt, Ömkligt jemrande sig; men tärnorna qvidde kring henne Alla, som voro i rummen tillstäds, båd unga och gamla. 720 Suckande högt, bland dem så talade Penelopeia:

Hören, väninnor, åt mig de Olympiske sorger ha gifvit, Mer än åt andra, som blifvit med mig uppfödda och födda: Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste, Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 725 Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos. Nu stormvindarne ha bortryckt mig den älskade sonen, Rykteslös ur salarna hän; jag ej hört om hans resa. Grymma, och ni ej heller en hvar det lade på hjertat, Att mig väcka ur sängen, ehuru det säkert J vissten, 730 När han begaf sig om bord på hålkade, svarta galejan. Ty om jag vetat utaf, att han tänkte på sådan resa, Sannerlig skulle han dröjt, fast aldrig för resan så ifrig, Eller också mig hade han död i salarna lemnat. Men en tjenare hit den åldrige Dolios kalle, 735 Slafven, hvilken åt mig, hit kommande, skänkte min fader, Och mig vårdar ännu trädymniga parken; att snarligt Detta allt för Laertes han, sittande, måtte förtälja, Derest denne uti sitt sinne väfde en utväg, Att, utgående klaga för folken, hvilka nu äflas, 740 Att utöda hans ätt, och derhos gudmaken Odysseus'.

Eurykleia derå genmälte, den älskade amman: Älskade fru, mig döda med obarmhertiga kopparn, Eller i salen behåll; ej skall jag dig saken fördölja. Detta visste jag allt, och jag gaf allt hvad han befallte, 745 Bröd och ljufveligt vin, han af mig tog vigtiga eden, Att ej säga dig förr, förrn tolfte dagen vor' kommen, Eller du sjelf ock längtat att se, och hört att han bortrest, Att du ej gråtande skulle förderfva ditt anlet', det fagra. Nu begif dig i bad, rentvättade kläderna påtag, 750 Och när i högan loft du sedan med tärnorna stigit, Bed till Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter; Hon från sjelfvaste döden jemväl visst honom skall rädda. Plåga ej heller den gamle, som är nog plågad; jag tror ej, Att Arkeisios' ätt af saliga gudar alldeles 755 Hatas; men än, tör hända, en man skall komma, som vårdar Det högtakige hus, och i fjerran de bördiga fälten.

Talte; och lindrade sorgen, och tog från ögonen sorgen. Hon begaf sig i bad, rentvättade kläderna påtog, Och så i högan loft uppsteg hon med tärnorna sina, 760 Och kornmjölet lade i korg, och bad till Athene:

Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens, dotter, Derest i salarna nånsin åt dig mångråde Odysseus Antingen oxens lår, eller lammets, de feta, har uppbrännt, Nu erinra dig det, och mig älskade sonen bevara, 765 Och drif friarne hän, högmodiga utöfver höfvan!

Talte; och klagade högt, men bönen hörde gudinnan. Friarne stojade nu i de dunklande salarna hurtigt; Bland högmodiga svennerna så sig yttrade mången:

Sannerlig bröllop åt oss mångfriade drottningen redan 770 Reder, och vet ej alls, att död tillställes för sonen,

Så man talte; de kände ej dock, hur saken förhöll sig. Men Antinoos tog bland samtliga ordet, och sade:

Älsklige, akten er grannt för öfverdådiga uttryck, Alla i allmänhet, att dem ingen der inne berättar! 775 Men nu välan, helt tyst uppstigande, låtom oss lykta Saken, som ren oss alla jemväl i sinnet behagat!

Talte; och valde sig ut sen tjugu de raskaste bussar, Och de hastade ned till snabba galejan och stranden; Men de halade först galejan till djupet af hafvet, 780 Bragte så mast och segel om bord på svarta galejan, Och inpassade årorna sen i läderne öglor, Allt i behörigt skick; hvitglänsande seglen de spännde, Vapen buro åt dem stormodige tjenare äfven, Lade på öppen sjö sig för ankar, och stego om skeppsbord, 785 Togo sig qvällsvard der, och bidade Hesperos' ankomst.

Steg så i högan loft den förståndiga Penelopeia, Låg der hungrig och törstig, förutan att äta och dricka, Grubblande, om dess son, den ståtlige döden skull' undfly, Eller han kufvad blefve af trottsiga friareskaran. 790 Likasom lejonet ses sig ängsla i männernas skara, Fruktande, när de ränna det kring med svekiga kretsen: Grubblande henne likså påkom den sötaste sömnen, Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla.

Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, 795 Gjorde en bild, som var till gestalten lika en qvinna, Liknande Iphtime, storsinnte Ikarios' dotter; Hon Eumelos hade till man, som bodde i Pherai. Henne hon sände åstad på besök till Odysseus' palatset, Om hon Penelopeia, den suckande, sörjande, kunde 800 Hejda ifrån stormgråten, och från den tåriga sorgen. In hon i kammaren gick bredevid dörrigelns dragremm, Ställde sig ofvan dess hufvud, och talade orden, och sade:

Sofver du Penelopeia, bedröfvad i innersta hjerta? Icke dig alls tillstädja de sorglöst lefvande gudar 805 Gråta, och ängsla dig så; ty ännu han vänder tillbaka, Sonen din; allsicke är han för gudarna brottslig.

Henne svarade sen den förståndiga Penelopeia, Der hon ljufligt och sött inslumrat i drömmarnas portar:

Hvi har du, syster min, hit ankommit? du aldrig tillförne 810 Lände, ty mycket långt härifrån din boning du eger. Och mig bjuder du nu upphöra med jemren och smärtor Många, som sätta mig an i sinnet och äfven i själen. Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste, Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 815 Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos. Nu min älskade son bortfor på de hålkade skeppen, Barnslig, hvarken ännu väl kunnig i ord eller handling. Derföre sörjer jag mera också för honom, än denna; Honom darrar jag för, och rädes, att något han lider, 820 Anten i deras land, dit han far, eller också på hafvet; Ty fiendtlige män, mångtalige, stämpla mot honom, Önskande dräpa, förrän han kommit till fädernejorden.

Henne svarade då skuggbilden, och talte, och sade: Fatta du mod, och frukta ej så förskräckligt i sinnet! 825 Följer med honom ju slik väglederska, hvilken ock andre Dödlige önskade sig vid sidan; ty allt ju förmår hon, Pallas Athenaie; hon ömkar sig öfver din jemmer; Nu hon sände mig hit, att dig allt detta förmäla.

Henne derpå genmälte förståndiga Penelopeia: 830 Om gudinna du är, och gudinnas röst du förnummit, Nu, så välan, förtälj mig också om beklagliga mannen, Om han lefver ännu, och skådar himmelens dager, Eller redan har dött, och bor i Aidiska borgen.

Henne svarade då skuggbilden, och talte och sade: 835 Icke jag vill från början till slut om honom berätta, Lefver han, eller är död: slemt vore, att sladdra i vädret.

Talande så, hon invid dörrpostens rigel försvunnit Hän bland vindarnes flägt; nu genast Ikarios' dotter For ur sin sömn, och af glädje försmalt dess innersta hjerta, 840 Derför att klarlig dröm påkommit i djupaste natten.

Friarne gingo om bord, och på vattniga vägarna foro, Stämplande hiskelig död åt Telemachos uti sitt sinne. Finns nu stenig en ö midt ute i villande hafvet, Mellan Ithakas kust, och mellan det klippiga Samos, 845 Asteris nämnd, ej stor; skeppshamnar äro vid henne Tvehålls; liggande der i försåt de Achaier nu bidde.

Femte Sången.

Morgonrodnaden upp från sin bädd, vid sköna Tithonos, Steg, för att dagens ljus åt gudar och menniskor bringa. Gudarne satte sig ned då till råds, och i kretsen af dessa Den högtdundrande Zeus, hvars kraft är den största bland allas. Dem nu Athenaie erinrande, talte om många 5 Qval, som, hos nymfen, Odysseus led; och som smärtade henne:

Fader Zeus, och J öfrige, sälle, everdlige gudar. Huld, välsinnad, och vänlig numer ej vare en ende Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är, Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve! 10 Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader. Men han ligger på ön, uthärdande häftiga smärtor, Uti salarna hos Kalypso, som honom med nödtvång Håller, och han ej kan hemlända till fädernejorden; 15 Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. Nu de jäkta jemväl att mörda hans älskade ättling, Återvändande hem; han for, att höra om fadren, Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. 20

Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud, Zeus: Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel! Eller har du ej sjelf uppgjort just detta beslutet, Att hemkommande, dessa skall vedergälla Odysseus? Telemachos affärde du hem försigtig; du kan det —, 25 Att helbregda och väl han kommer till fädernejorden, Och att friarne må på galejan vända tillbaka.

Sade; och Hermeias tilltalte, den älskade sonen: Hermeias! — ty i annat också mig är du ett sändbud —, Mitt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunna: 30 Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må lända, Hvarken med gudar i följe, ej heller med dödliga menskor; Utan på mångfäst flotte, enär bekymmer han lidit, Skall han den tjugonde dagen till kokiga Scheria komma, Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. 35 Honom, liksom en gud, der skola de ära af hjertat, Och på ett skepp affärda till älskade fädernejorden, Gifvande koppar med, gull med, och kläder så rundligt, Att ej nånsin i Troia så mycket kräktat Odysseus, Om oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. 40 Ty så är det hans lott, att vännerna skåda, och lända Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden.

Talte; och lydde jemväl budbäraren Argosdräparn, Bandt så derefter påstund vid föttren de kostliga, gyllne, Himmelska skor, som honom båd utöfver hafvet, och äfven 45 Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt. Tog så den staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon, Hvilkas han vill, och återigen de somnade väcker. Denna i händerna, flög den väldige Argosdräparn, Steg på Pieria opp, och sig sänkte i hafvet ur ethern. 50 Svängde sig kring derefter på böljan, lik med en fiskmås, Som i de stormiga vikar utaf fruktödsliga hafvet, Jagande fiskar, stänker med skum tättfjädrade vingar: På otaliga böljorna så framsväfvade Hermes; Men då till ön omsider han lände, den fjerran belägna, 55 Steg han ur dunkelfärgade sjön, och trädde på fasta Landet, och kom mellertid till rymliga grottan, der nymfen, Den skönlockiga, bodde; och henne han råkte derinne. Väldig en brasa på härden nu brann, och doften i fjerran Af lättspjelkiga cedern kring ön förspriddes, och thyon, 60 Hvilka brunno; hon sjöng derinne med tjusande stämma, Äflande vid väfstocken, och kastade gyllene spolen. Vexte så ock en grönskande lund kring rymliga grottan, Af svartpoppel, och al, och utaf väldoftigt cypressträd. Derstäds hade sig byggt bredvingade fåglarne nästen, 65 Ugglor, och falkar med, och derhos bredtungiga kråkor, Sjöinbyggare, hvilka ha vård om hafvets idrotter. Der sig sträckte jemväl omkring ihåliga grottan Rankan i friskaste fägring, och var fullsirad med drufvor. Fyra källor i rad ock flöto med klaraste vatten, 70 Nära hvarandra, och vände sig sen båd hitåt och ditåt. Gräsiga ängar omkring med selinonört och violer Prunkade. Der jemväl odödlige, hade de ditländt, Skådande, undran röjt, och i hjertat högligen fägnats. Undrande stannade nu budbäraren, Argosdräparn. 75 Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat, Trädde han genast in i den rymliga grottan, och honom, Skådad, kände Kalypso igen, den höga gudinnan; Ty okända ju ej för hvarann odödlige gudar Äro, ehuru också de hafva sin boning i fjerran. 80 Men han derinne ej fann stormodige drotten Odysseus, Utan på stranden satt han och gret, der äfven tillförne, Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger, Det fruktödsliga haf han betraktade, gjutande tårar. Hermeias åtsporde Kalypso, den höga gudinnan, 85 Sedan hon bjudit plats på den blanka och strålande stolen:

Hvarföre, Hermeias, gullstafvige, är du mig kommen, Vördnadsvärdig och kär? Tillförne du icke besökte. Säg, hvad du tänker, ty mig fullborda mitt sinne befaller, Om fullborda jag kan, och det är fullbordeligt äfven; 90 Men träd närmare hit, att jag dig framlägger en gästskänk.

Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan, Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar. Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn. Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95 Då först svarande henne med ord, han talte, och sade:

Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder. Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville. Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100 Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber. Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta, Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105 Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste, Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene, Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor. Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110 Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen. Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan; Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner, Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115

Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan, Och hon svarade strax, och sade bevingade orden:

Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt, Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120 Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos, J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar, Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun, Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom. Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125 Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd, Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte. Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap, Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130 Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla. [Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar; Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.] Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135 Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt. Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta, Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder, Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140 Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater, Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda. Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja, Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden.

Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145 Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå, Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig.

Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn; Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150 Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte, Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera. Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155 Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen; Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger, Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar. Honom stående när tilltalte den höga gudinnan:

Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160 Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa. Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck, Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet. Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165 Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga; Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind, Att helbregda och väl du komme till fädernejorden, Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen, Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170

Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, Och han svarade strax, och sade bevingade orden:

Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd, Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175 De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind. Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte, Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja, Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd.

Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180 Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade;

Sannerlig är du en skalk, och förstår dig på annat än narrprat; Hurdana ord uttänkte du nu, och yttrade äfven! Vete då jorden detta, och rymlige himmelen ofvan, Och nedstörtande vattnet i Styx: en ed som den största 185 Är, och förskräckligast med för saliga gudarna sjelfva, — Att jag mot dig ej stämplar en annan skadelig ofärd, Utan jag vill det tänka och öfver lägga, som sjelf mig Jag utgrundade då, när en likdan nöd på mig komme. Ty mitt sinne det är rättvisligt, och hos mig ej heller 190 Finnes i bröstet ett hjerta af jern, miskundelig är jag.

Sedan detta hon talat, förut gick höga gudinnan Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren, Kom så till hålkade grottan gudinnan, och dödlige mannen; Och han satte sig der på den stol, dän nyligen stigit 195 Hermeias; bredevid allt slags anrättningar nymfen Ställde, att äta och dricka, som dödlige männer förtära. Sjelf hon satte sig ned midtemot den ädle Odysseus, Och Ambrosia tärnorna ställde för henne, och nektar. Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. 200 Men när båda sig väl undfägnat med mat och med dricka, Började orda bland dem Kalypso, den höga gudinnan:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Således vill du nu hem till den älskade fädernejorden Genast resa från mig? Farväl mellertid du då äfven! 205 Men om du visste ändock i din själ hvad smärtor dig ödet Att uthärda beskärt, förrn fädernejorden du nalkas, Skulle du, stannande qvar hos mig, förbli i min boning, Till odödelig gjord, fast längtande äfven att skåda Egen gemål, som städse du saknar dagarna alla. 210 Ty ej sämre än hon jag skryter förvisso mig vara, Hvarken till kropp eller vext, emedan allsicke sig skickar, Att de dödlige täfla med gudar, i kropp och i skepnad. Svarande talade henne då till mångråde Odysseus:

Höga gudinna, ej vredgas på mig; sjelf äfven jag inser 215 Väl alltsamman, hur dig förståndiga Penelopeia Ringare är i gestalt, och i vext, när henne man skådar; Ty hon är dödlig, och du odödlig och oföråldrad. Men mellertid jag vill, och hoppas, dagarna alla, Lända till Ithaka än, samt hemkomstdagen beskåda. 220 Skulle mig någon af gudarna dränka på hafvet, det dunkla, Står jag mitt kast, ty i bröstet jag har smärtbärande hjerta; Faselig mycket jag ren uthärdat, och mycket jag lidit Både i krig och på våg; må komma, hvad vidare kommer!

Ordade så; men sol gick ned, och skymningen påkom. 225 Och framkomne de två i det inre af hålkade grottan Delade vänskaps fröjd, och stannade en hos den andra. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Genast uppå sig mantel och lifrock klädde Odysseus. Nymfen klädde sig sjelf i en stor, hvitglänsande kappa, 230 Fin och förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln, Vacker och gullutsirad, och doket lade på hufvut, Samt om Odysseus' färd, stormodige kongens, bestyrde. Först en väldig yxa hon gaf, för händerna lempad, Kopparne, tvesids eggad, uti densamma ett kostligt 235 Skaft af olivträd satt, inpassadt väl i sitt öga. Sedan äfven hon gaf välslipade bilan, och viste Vägen till yttersta ön, der de resliga stammarna vexte, Talln, den himmelshöga, invid svartpoppeln, och alen, Länge vissna och torra, att lättare segla för honom. 240 Men såsnart som hon vist, hvar de resliga stammarna vexte, Åter hem sig begaf Kalypso, den höga gudinnan. Men han virke sig fällde, och snart var arbetet färdigt. Tjugu stammar han högg, och yxade, till dem med kopparn, Slätade noggrannt alla, och bilade efter ett snöre. 245 Nu med nafvare kom Kalypso, den höga gudinnan, Och han borrade alla, och fogade tätt till hvarandra, Sammanpassande så sin flotte med pluggar och krampor. Liksom en man, välkunnig i byggnadskonsten, en botten Plär urvälfva uppå lastdragare skutan, den breda, 250 Likaså bred nu gjorde också sin flotte Odysseus. Ställande ribborna upp, med tvärträd tätt han sen dessa Fäste, och slutligt spikade på sidplankorna, långa. Gjorde en mast jemväl, och en råstång, passlig för honom. Vidare gjorde han ock ett roder, att styra sin flotte, 255 Och omskansade den med mattor af flätade viden, Värn mot vågen att bli, och rikligt skottade barlast. Dukar emellertid Kalypso, den höga gudinnan, Bragte till seglens görning, och han tillverkade dessa; Brassar sedan, och linor och skot på flotten han fastbandt; 260 Och i gudomliga sjön med stängerna honom han utskjöt. Var nu den fjerde dagen, och allt fullbordat han hade. Och på den femte från ön affärdade honom Kalypso, Efter att ha först tvättat, och doftande kläderna påklädt. Bar så gudinnan åt honom om bord en säck med det dunkla 265 Vinet, och annan en stor med vatten, och dessutom vägkost Uti en rensel, och lade dertill tillräckeligt sofvel, Sände åt honom jemväl en kostlig och gynnande kultje. Seglena glad utbredde för kultjen den ädle Odysseus; Men konstmessigt gerad han styrde sin flotte med rodret, 270 Sittande; ögonlocken en blund för honom ej påföll, Medan han gaf på Pleiaderna akt, och den sena Bootes, Samt Björninnan, som folket också plär Vagnen benämna, Som der välfver sig kring, och stundligt bespejar Orion, Hon den enda, som aldrig ännu i Okeanos badat. 275 Henne nu honom befallte Kalypso, den höga gudinnan, Medan han gjorde sin resa på sjön, städs hafva till venster. Sjutton dagar han seglade fram, och gjorde sin sjöfärd, Och på den adertonde sig riste de skuggiga bergen Å Phaiekernes jord, der närmst till honom de voro; 280 Och som en sköld de syntes uti dimdunkliga hafvet.

Från Aithioperna lände nu jordomskakarn, och honom Skådade fjerran ifrån de Solymers berg, ty han sågs der Segla på sjön, och guden dessmer vardt vred i sitt hjerta; Skakande hufvudet, så till eget sinne han talte: 285

Ve, ve! gudarne hafva nu annorledes beslutit Om Odysseus, medan jag var hos de Aithiopeer. Redan han nalkas Phaiekernes land, der ödet bestämde, Att undkomma det yttersta mål af jemren, som stundar; Men jag tror mig ännu nog drifva honom i ofärd. 290

Så han talte; och moln hopförde och skakade hafvet, Med treudden i händerna tagen, och samtliga vindars Stormar alla han jagade upp, och höljde med skyar Jord och haf på en gång; från himmelen bredde sig natten: Östan och Sunnan drabbade hop, och stormande Vestan, 295 Samt klar blåsande Nord, och vältrade väldiga vågen. Och nu löste sig upp för Odysseus knäna och hjertat, Ängslad talte han till stormodiga sinnet, och sade:

O mig, eländige, hvad skall af mig då ändtligen blifva? Ty jag rädes, att allt sannfärdligen talte gudinnan, 300 Att jag skulle på sjön, förrn fädernejorden jag hunnit, Tömma qvalens mått; allt detta varder ju uppfylldt. Se, med hvad moln nu himmelen vidt kringkransar Kronion, Huru han upprört sjön, och huru samtlige vädrens Byar tränga uppå; mig djupa förderfvet är säkert! 305 Sälle de Danaer, tre-, fyrfaldigt, hvilka då dogo Borta vid rymliga Troia, Atreiderna skänkande vänskap! Så mig måtte beskärts att dö, och lykta min bane Der den dagen, då mig de samtlige Troerne koppar Lansar slungade på, och jag stred kring fallne Peleion! 310 Då jag begrafning fått, och Achaierne prisat min ära; Men nu var mig beskärdt, att tagas af ömkelig ändlykt.

Talte; och honom slog den väldiga vågen från ofvan, Rusande an förskräckligt, och svängde hans flotte i hvirfveln, Och sjelf fjerran han damp från flotten derjemte, och rodret 315 Slungade bort ur händren, och masten för honom itubröt Den påkommande hiskliga storm af blandade vindar; Seglet fjerran i sjön, och derhos råstången nu neddamp; Sjelf han en lång stund hölls neddykad, och icke förmådde Snarligen streta sig upp ur svallet af väldiga vågen, 320 Ty så kläderne tyngde, som gett den höga Kalypso. Ändtligen dykte han upp, och ur munnen spydde det bittra Vattnet, som rikligen droppade ned från hufvut för honom. Men han ej glömde likväl sin flotte, ehuru beängslad, Utan gjorde i vattnet ett språng, och fattade honom, 325 Och sig satte derpå, undvikande döden omsider. Honom hit nu och dit svallvågen, den väldige, förde. Likasom då, när den höstliga nordanvinden kring fälten Tistelfjunena för, och de hålla sig tätt vid hvarandra; Honom hit nu och dit ock vindarne förde på hafvet. 330 Stundom Sunnanvinden åt Nordan kastade drotten, Stundom att honom förfölja åt Vestan lemnade Östan. Kadmos' dotter det såg, den skönfotknöliga Ino, Leukothea, som var tillförne en ljudelig dödlig, Men i böljornas djup gudomelig ära nu åtnjöt: 335 Hade så miskund med Odysseus, den irrande, qvalde, Och som en årta hon dykade upp ur hafvet, och uppflög, Och sig satte uppå mångfästade flotten, och talte?

Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340 Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas. Utan gör du såhär, — tafatt du ej synes mig vara: Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster, Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345 Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna. Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört, Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla, Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350

Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom, Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet, Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte. Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus, Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355

Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller! Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad. Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360 Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman, Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga; Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat, Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365 Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon, Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom. Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt; Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370 Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst. Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso, Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde, Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375 Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne:

Efter många strapaser du der kringirre på hafvet, Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor; Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd!

Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380 Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro.

Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat: Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar, Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila; Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385 Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker, Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer.

Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd. Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390 Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet, Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen. Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395 Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom, Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat: Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus, Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden, Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400 Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan. Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte, Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum, Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort, Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405 Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat, Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade:

Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat, Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410 Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa, Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd; Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415 Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös. Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet, Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen, Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420 Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite. Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425 Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats, Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene, Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan, Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått. Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430 Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet. Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet, Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt; Så af klippan också från kraftiga händerna honom Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435 Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid. Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene. Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden, Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440 Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen, Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt; Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne:

Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445 Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått. Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450

Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen, Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda, Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet. Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455 Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet. Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat, Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste, Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460 Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden, Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen; Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade:

O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465 Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten, Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna; Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust. Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470 Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen, Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda.

Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475 Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder, Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar. Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste, Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa, Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480 Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar, Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne, Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485 Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus, Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven. Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan, Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden; Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490 Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte.

Sjette Sången.

Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus, Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste, Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida, Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5 Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter. Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan, Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte, Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde, Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10 Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes; Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet. Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene, Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus. Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15 Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad, Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter; Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring, Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro. Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20 Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade, Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas, Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat; Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte:

Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25 Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder, Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan. Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30 Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas, Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara. Redan fria dig till de ypperste alla i landet, Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35 Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar. Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40

Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45 Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla. Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.

Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen. Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50 För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne. Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap, Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte, Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55 Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:

Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn, Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga? Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60 Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen; Utomdess dig också fem söner i salarna finnas, Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner. Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65

Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden:

Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat; Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn, Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70

Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde, Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet. Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder, Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75 Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost, Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck Vin derjemte; — och ren var flickan stigen i mulvagn. — Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja, Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80 Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar, Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes. De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun, icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven. Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85 Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena, Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde, Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90 Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten, Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra. Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat, Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95 Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan, Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden, Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren. Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven, Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100 Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos, Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar, Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105 Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet; Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan, Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna: Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun.

Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110 Och ren mulorna spännt, hopvikande ståtliga klädren, Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, Huru Odysseus skull' vakna, och se skönögiga jungfrun, Som till Phaiekiske männernas stad vägvisade honom. Och nu prinsessan kastade bollen efter en tärna; 115 Tärnan han träffade ej, men föll i den djupaste hvirfveln, Och högt ropte de alla; då vaknade ädle Odysseus, Satte sig upp, och välfde uti sin själ och sitt hjerta:

Ve mig! till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? 120 Monn' gästvänlige hellre, och ha ett gudeligt sinne? Så mig sväfvade kring jungfruliga stämman af unga Nymfer, hvilka bebo de öfversta toppar af bergen, Eller flodernas källor också, eller gräsiga ängar. Kanske befinner jag mig i ljudliga menniskors grannskap? 125 Men nu välan, sjelf vill jag försöka, och skåda omkring mig.

Talade så; och ur snaret sig smög den ädle Odysseus, Bröt sig ur täta skogen med väldiga handen en löfrik Qvist, att skyla dermed den nakne mannens lekamen; Gick bergfostrade lejonet lik, som litar på styrkan, 130 Och framvandrar i regn och i storm, och ögonen båda Brinna; men det till oxarna går, eller också till fåren, Eller i vilda hjortarnas hjord; ty magen befaller, Frestande småkräk med, att smyga i gärdade fållan: Så nu Odysseus ock skönlockiga flickorna ville 135 Nalkas, så naken han var; ty nöd var kommen på mannen. Men förskräckelig syntes han dem, nedsmutsad af äfjan, Och på den rymliga stranden de flyktade hitåt och ditåt; Ensam Alkinoos' dotter blef qvar; ty henne Athene Mod inlade i själn, och tog ur lemmarna rädslan. 140 Hon sig dristade stå; då öfverlade Odysseus, Anten han fatta dess knän, och be skönögiga jungfrun Skulle, eller också med ljufliga orden på afstånd Bedja, om vägen hon viste till sta'n, och kläder förlänte. Honom, begrundande så, mer gagneligt syntes det vara, 145 Henne med ljufliga ord, att blott ombedja på afstånd, Att, om han fattade knäna, ej måtte förarga sig jungfrun. Genast sade han då de ljufliga orden, och sluga:

Drottning, jag fattar ditt knä, om gudinna du är, eller dödlig! Om en gudinna du är, och bor i den rymliga himlen, 150 Dig jag med Artemis sjelf, en dotter af store Kronion, Både till skepnad, och storlek, och vext i det närmaste jemför; Men om du är bland dödliga en, som bygga på jorden, Trefaldt salige äro din far och vördade moder, Trefaldt salige brödren jemväl, dem högligen sinnet 155 Städse för din skull värmer sig upp af glädjeförtjusning, Då när de skåda så fager en ros inträda i dansen. Men i sitt hjerta ändock bland alla är saligast vida Han som dig för till sitt hem, och kommit med rikaste brudskänk. Ty jag i sanning med ögonen sett ej sådan en dödlig, 160 Hvarken man, eller qvinna (mig, skådande, häpnad betager). Fordom på Delos en gång, vid Apollons altar, en likdan Ung palmtelning betraktade jag, som vexte åt höjden; — Ty dit kom jag också, och mig följde en rikelig krigshär Uppå den färd, som skulle åt mig mång sorger bereda; — 165 Liksom enär jag telningen såg, jag i själen förvåntes Länge; ty sådant träd ej någonsin vuxit ur jorden: Så dig, qvinna, jag vördar, beundrar, och högligen rädes, Röra vid knäna; och mig påkommer en tryckande ängslan. Tjugunde dagen i går, undslapp jag det dunkliga hafvet; 170 Vågen förde mig städs mellertid och de häftiga stormar Från Ogygia ön; nu hit mig kastat en gudom, Att här äfven ännu ondt lida; ty ej jag förmodar Slut; men gudarne än mig mycket skola bereda. Men varkunna dig, drottning; ty dig, sen mycket jag lidit, 175 Först jag nalkas; af alla de öfriga menskorna ingen Endaste känner jag alls, som staden besitta och landet. Visa mig vägen till sta'n, och omkring mig kasta en trasa, Om du, gående hit, medtagit för byken en bindduk. Gifve dig derför gudarne allt, som i sinnet du välfver, 180 Egen make, och eget palats må de unna, och herrlig Samdrägt! Ädlare finnes ju ej, och bättre än detta, Än då i huset bo samdrägtiga hop med hvarandra Make och maka; förty ovännerna äro de hjertqval; Vännerna äro de fröjd, men mest de sjelfve det märka. 185

Nu skönarmade Nausikaa genmälte, och sade: Fremling, du liknar mig ej en dålig man, eller oklok; Zeus, den Olympiske, sjelf utdelar åt menskorna lycka, Både åt goda och onda, på sätt som han tycker, åt hvarje. Detta jemväl han gifvit åt dig, och du måste det tåla. 190 Nu då, emedan du hit till staden är kommen och landet, Skall du ej lida på kläder en brist, ej heller på annat, Sådant som höfves att får den mångbepröfvade fremling. Staden jag visa dig vill, och säga dig namnet på folken: Och Phaiekerne denna vår stad besitta och landet. 195 Till stormodige drotten Alkinoos är jag en dotter, Honom, af hvilken beror Phaiekernes styrka och mankraft.

Sade; och gaf skönlockiga tärnorna denna befallning: Stannen, J tärnor, påstund! Hvart springen J, skådande mannen? Eller menen J väl, att han är af fiender någon? 200 Icke det finns lifslefvande man, och aldrig skall finnas, Som till Phaiekiske männernes land skull' våga att komma, Förande med sig fejd; odödliga äro de käre. Också vi bo afsides, uti mångsvalpiga hafvet, Ytterst, af öfriga dödliga oss ej någon besöker. 205 Men nu en osäll vandrare är den mannen, som kommit, Hvilken vårda man bör; ty i Zeus' skydd äro de alle, Arme och fremlingar ju, och en liten skänk är en kär skänk. Derföre gifven åt fremlingen mat, J tärnor, och dricka, Tvätten i floden också, der J finnen för vinden en tillflygt! 210

Sade; de stannade nu, och mante den ena den andra, Och medförde Odysseus i lugnet, allt som dem manat Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos' dotter, Och framlade åt honom till klädnad en kappa och lifrock, Gåfvo derjemte uti gullflaskan en flytande olja, 215 Och uppmanade honom att bada i rinnande floden; Men då talade så bland tärnorna ädle Odysseus:

Tärnor, stannen nu der afsides, att sjelf jag må salta Äfjan tvätta från skuldrorna bort, och sedan med olja Smörja, ty länge min kropp fått vara essenser förutan. 220 Inför eder jag ej vill bada mig; ty jag mig naken Blygs afkläda, uti skönlockiga flickornas åsyn.

Talte; och de afsides nu gingo, och sade åt jungfrun. Men han i floden tvättade bort, den ädle Odysseus, Äfjan, som fastnat qvar på hans rygg, och de väldiga skuldror, 225 Strök så från hufvudet skummet utaf fruktödsliga hafvet. Men då han tvättat sig ren fullkomligt, och rikligen smörjat, Samt klädt kläderna på, som gifvit brudliga jungfrun, Honom Athenaie då gjorde, Olympierns dotter, Ej blott större att se och stoltare; äfven från hufvut 230 Sände hon krusigt hår, som liknade sjelft hyacinthen. Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret Gull, som sjelfve Hephaistos har lärt och Pallas Athene All upptänkelig konst, och han gör förtjusande arbet', Så nedgjöt hon behag åt honom på hufvud och skuldror. 235 Sen nedsatte han sig afsides på stranden af hafvet, Strålande vidt af tusen behag; men jungfrun förvåntes. Till skönlockiga flickorna då hon talte, och sade:

Hören mig, J hvitarmiga flickor, att någon jag ordar! Icke mot samtlige gudars beslut, som bo i Olympen, 240 Denne mannen sig mängt med gudalika Phaieker. Oansenlig han mig tillförene syntes i sanning; Nu är han gudarna lik, som bo i den rymliga himlen. O, att åt mig en sådan gemål utkorad ju vore, Hade sitt hus härstädes, och här behagade stanna! 245 Men, J flickor, åt fremlingen mat dock gifven och dricka!

Sade; och henne de nu hörsammade gerna och lydde, Och för Odysseus mat framsatte på stunden och dricka. Sannerlig drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus Ganska hurtigt; ty länge han ej påsmakat en matbit. 250

Men hvitarmiga Nausikaa helt annat betänkte, Vicklade klädren ihop, och lade i prydelig mulvagn, Spännde i redet sjelf starkhofviga mulorna, uppsteg, Och uppmante Odysseus, och talade ordet, och sade:

Gif dig på väg, o fremling, att vandra till staden; dig sedan 255 Vill i min faders hus, den vises, jag föra, och menar Att du blifver bekant med alla de bästa Phaieker. Dock gör så framförallt: — tafatt ej syns du mig vara, — Medan vi genom åkrarna gå och menskornas gärden, Jemte tärnorna du mellertid, bak mulor och mulvagn 260 Skyndesamligen gå; jag sjelf skall visa dig vägen. Men såsnart som vi komme till sta'n, kring hvilken en reslig Ringmur står, och en prydelig hamn tvesides om staden, Dit ingången är smal; tverodde galejorna vägen Stänga; ty alla de äro försedde hvarenda med skärmtak. 265 Derstäds ha de ett torg med Poseidons tempel i midten, Med ditsläpade stenar belaggdt, uppgräfna ur jorden; Derstäds taga de vård om svarta galejornas redskap, Segel och kabbeltåg, der ock tillyxa de åror. Ty Phaiekerne vårda sig ej om båge och koger, 270 Utan om åror och mast på galejor, och jemna galejor; Stolte de fara med dessa det dunkliga hafvet utöfver. Dessas bitande prat jag vill slippa, att framdeles ingen Gyckle; ty särdeles finnas i hopen trottsige bjessar. Och nu kunde väl så, oss mötande, säga en pyssling: 275 Ho är väl han, som Nausikaa åtföljer, den sköne, Ståtlige man? Hvar fann hon en sådan; säkert sin make? Eller kanhända hon förer en irrande hän från galejan Bland långboende män; ej finnas några i nejden; Eller också mångönskelig gud till den bedjande kommit, 280 Stigen från himmelen ned, som hon dagarna alla behåller? Bättre det är, om hon sjelf har friat, och fått sig en make Annorstädes ifrån, ty hon alla Phaieker föraktar Här i vårt land, som gilja likväl, båd många och raska. Sådant skola de säga, och slikt mig vore beskymfning; 285 Ja, ond blefve jag ock på en annan, som detta beginge, Hvilken, i trots af fader och mor, då än båda de lefva, Ger sig med karlar i lag, förrn fästliga bröllopet hållits. Fremling, akta du så på mitt tal, att du måtte med första Vinna utaf min fader båd hänledsagning och hemkomst. 290 Nära till vägen vi hafve Athenes herrliga dunge Af svartpoppel, der finnes en äng, der väller en källa. Der har jemväl min fader ett gods, och en blomstrande åker, Jemt från staden så långt, som man hörer en ropandes stämma. Der må du sätta dig ned, och bida så länge tilldess vi 295 Hunnit komma till stan, och min faders boningar uppnått. Men då du kan förmoda, att vi dess boningar uppnått, Då begif dig åstad till Phaiekarnes fäste, och fråga Efter min fars, Alkinoos', hus, stormodige kongens. Lätt det kännes igen, om ock dig viste ett dibarn 300 Vägen, ty alldeles ej uppbyggdes, liknande detta, Andre Phaiekernes hus, ej lika Alkinoos boning, Hjeltens; enär dig nu insluta palatset och gården, Hasta ur saln skyndsamligen då, på det du må komma Till min moder, som sitter vid spiseln, i skenet af elden, 305 Tvinnande der sin purpurne tråd, ett under att påse, Mot en pelare stödd, bak henne tärnorna sitta. Nära till henne också min faders stol är placerad, Der han sitter och dricker sitt vin, odödlig att påse. Honom går du förbi, och fattar vår moder om knäna 310 Sedan med händren dina, att hemkomstdagen du skåde Skyndesamligast, glad, fast bodde du aldrig så fjerran. Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, Då har du hopp minsann, att vännerna skåda, och nalkas Ditt vältrefliga hus, och älskade fädernejorden. 315

Sedan nu detta hon talt, med blänkande pisken hon pådref Mulornas spann, som lemnade snart den strömmande floden; Dessa dugtigt sprungo, och sträckte på benena dugtigt. Men hon kuskade varligt, att med fotgångarne följde, Tärnorna jemte Odysseus, och nyttjade pisken med klokhet. 320 Ned gick solen, och de inkommo i herrliga lunden, Vigd åt Athenaie; der satte sig ädle Odysseus, Strax derefter han bad till dottren af store Kronion:

Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens dotter, Nu åtminstone hjelp mig, då aldrig tillförne du hjelpte 325 Den skeppsbrutne, då mig kringdref dånrik Poseidaon! Unna mig kär och förbarmad nå Phaiekernes bygder!

Så han bedjande talte; nu hörde det Pallas Athene, Dock hon ej visade sig för hans blick, ty hon hyste försynthet För farbrodren Poseidaon, som vredgades häftigt 330 På gudmaken Odysseus, tilldess han hunne sitt hemland.

Sjunde Sången.

Så nu han derstäds bud mångpröfvade, ädle Odysseus; Men mulåsnornas kraft, till staden förde vår jungfru. Och när kommen hon var till sin fars storståtliga salar, Ute på gården stilla hon höll, och bröderne rundtom Sällade sig, odödliga like, och sedan ur redet 5 Mulorna de urspände, och byken buro i huset. Sjelf hon i egen kammare gick, och elden åt henne Tände en kammarfru, Apeiraiskan Eurymedusa, Som från Apeira fört tverodde galejorne fordom. Henne till hedersskänk åt Alkinoos hade de utvalt, 10 Ty han var alles kong, och som gud åtlyddes af folket. Men hvitarmiga Nausikaa hon i salarna ammat; Hon upptände nu eld, och bestyrde derinne om qvällsvard. Upp då Odysseus steg, för att vandra till sta'n, och Athene Omgjöt tjockaste dunkel, ty väl hon mente Odysseus, 15 Att ej, mötande, någon ibland storsinnta Phaieker Måtte med orden skymfa, och, ho han vore, befråga. Men då han just var nära, att träda i herrliga staden, Honom till möte kom klarögda gudinnan Athene, Lik en blomstrande mö, med sin vattenkruka i handen, 20 Och der stod hon för honom; då frågade ädle Odysseus:

Barn, säg, ville du visa mig väg till Alkinoos', drottens, Boningar, hans, som här bland dessa menskor regerar? Förty, mångbepröfvad en fremling, hit jag är kommen Långt från ett fjerran land; derföre jag känner ej någon 25 Endaste menska af dem, som staden besitta och landet.

Honom svarade då klarögda gudinnan Athene: Gerna jag vill dig, fremmande far, det hus, du mig omber, Visa, ty konungen sjelf bor vankfri fader min nära. Men gå tyst, som du går, och jag skall vandra framför dig, 30 Icke på någon menniska se, ej någon befråga. Förty desse ej stort fördraga fremmande menskor, Och den som är långväga de ej, välkomnande, hylla, Utan, förlitande sig på de snabba galejor och flinka, Fara de öfver det väldiga svalg; jordskakarn det unnat: 35 Flinka galejorne äro, som fågelvingen, som tanken.

Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren. Honom Phaiekerne icke, de skeppsnamnkunnige, märkte, Kommande staden igenom bland dem; ty icke Athene 40 Tillät det, skönlockiga, höga gudinnan, som kolsvart Dunkel om honom gjöt, med vänliga tankar i sinnet. Hamnar beundrade nu och jemna galejor Odysseus, Äfvensom sjelfve hjeltarnes torg och murarna långa, Höga, och välförsedda med pålverk; under att påse! 45 Men då de anländt båda till konungens herrliga boning, Började så sitt tal klarögda gudinnan Athene:

Detta nu är, du fremmande far, det hus, du mig omber Visa; du skall derstäds zeusfostrade konungar finna, Sittande nu till bords; gå in du, och intet i själen 50 Frukta, ty dristig en man är vida bättre i alla Saker än mesen, ehuru också han kommit från fjerran. Aldraförst du drottningen sjelf i salarna träffar, Och hon är nämnd vid namn Arete, af samma föräldrar Född, som födde Alkinoos ock, Phaiekernes konung. 55 Var ju Poseidaon, jordskakarn, Nausithoos' fader Först, och dess mor Periboia, af qvinnor i skönhet den bästa, Yngsta dotter utaf stormodige kong Eurymedon, Hvilken beherrskade fordom de öfverbåla Giganter. Men han störte sig sjelf, och störte det trottsiga slägtet. 60 Henne Poseidaon sen älskade, hvilken en fader Åt storsinnte Nausithoos vardt, Phaiekernes konung, Och Nausithoos blef Alkinoos' far och Rhexenors. Honom Apollon sköt, den silfverbågige, sonlös, Nyförmäld i palatset; en endaste dotter han aflat, 65 Arete, som Alkinoos sig utvalde till maka, Och högaktade henne, som ej högaktas på jorden Någon bland qvinnor, som nu, med männer, en boning besitta. Så högaktad drottningen är af hjertat, och ärad Både af drotten Alkinoos sjelf, och de älskade barnen, 70 Äfvensom folken; de henne, beskådande, likt en gudinna Städs välkomna med ord, enär i staden hon vandrar. Ty på ett ljust förstånd hon sjelf allsicke har mangel, Ja, dem hon menar väl, för de männer tvister hon sliter. Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, 75 Då har du hopp helt visst, att vännerna skåda, och nalkas Ditt högtakiga hus, och älskade fädernejorden,

Sedan detta hon talt, bortgick klarögda Athene Till fruktödsliga sjön, och lemnade Scherias ängder, Och till Athenai kom, bredgatiga sta'n, och Marathon, 80 Trädde så in hos Erechtheus i fasta palatset. Odysseus Kom till Alkinoos' herrliga slott; och mycket hans hjerta Välfde, medan han stod, förrn kopparne trösklen han nådde. Förty likasom solens glans det var, eller månens I högtakigt palats hos Alkinoos, modige drotten. 85 Väggarne hitåt och ditåt af koppar hamrade voro, Alltfrån trösklen till fönstret, omkring gick liten af blåstål. Insids dörrar af gull tillstängde det fasta palatset, Silfverne poster stodo uppå den kopparne trösklen, Silfverne var dörrkransen der ofvan, och gyllene ringen. 90 Gyllne å hvardera sidan och silfverne hundar der voro, Hvilka Hephaistos sjelf med skickeligt sinne arbetat, Att bevaka Alkinoos' hus, stormodige drottens, Städs odödlige, städs oåldrade dagarna alla. Stolar sig stödde mot väggen också härstädes och derstäds, 95 Alltfrån trösklen till fönstret, och kastade voro derofvan Mattor af finaste slag, skönväfda qvinnornas arbet. Sittande derstäds plägade städs Phaiekernes förstar Dricka och äta, förty Guds gåfvor för året de hade. Gyllene gossar också på de vältillformade pallar 100 Stodo, och brinnande facklor en hvar i händerna hade, Lysande nätterna ut för samtliga gäster i huset. Funnos derjemte jemväl i palatset femtio tärnor. Någre af dessa mala på qvarn den äppliga skörden, Somlige väfva vid stoln, och somlige tvinna sitt väfgarn, 105 Sittande, lika med löfven uti högspensliga poppeln; Flytande oljan sin kos från de täta väfvarna rinner. Liksom af samtliga män Phaiekerne skickligast äro Att framjaga på sjön den snabba galejan, så äfven Qvinnorna sköta sin väf; för andra dem unnat Athene 110 Att storståtliga slöjder förstå, och hittiga tankar.

Utanför gården en park, helt nära till portarna finnes, Stor, fyrhörnig, och rundt deromkring inrättadt ett stängsel. Resliga träd derstädes och grönskande vexte i parken, Päron och äppelträd, skönfruktiga, jemte granater, 115 Grönskande friska olivträd med, och kostliga fikon. Frukten af dem, år ut år in, ej nånsin förvissnar, Tryter ej sommartid eller vinter, men Zephyros ständigt Blåser, och somliga alstrar, och somliga bringar till mognad. Päron på päron der fullmognar och äpple på äpple, 120 Samt vindrufva uppå vindrufva, och fikon på fikon. Der mångfruktig en åker också var åt kongen planterad; Finns så för drufvorna der inrättad på slätten en torkplats, Hvilken stekes af soln, och somliga drufvor de skörda, Somliga trampa de ren, och framför vinkarterna äro, 125 Fällande bort blombladen, och somlige börja att mogna. Ordnade sängar invid det nedersta gärdet, af alla Slag, planterade äro, och frodas från år till ett annat. Källor välla der två, och den ena parken igenom Rinner, i annan led gårdströsklen inunder den andra 130 Går till palatset, och der stadsboerna taga sig vatten. Så hos Alkinoos funnos de gudars herrliga håfvor.

Der stod, undrande än mångpröfvade, ädle Odysseus Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat, Öfver trösklen han steg skyndsamligen in i palatset. 135 Och der träffade han Phaiekernes förstar och drottar, Hyllande alla med vin välspejande Argosdödarn; Honom de hyllade sist, enär de tänkte på sängen. Huset genom då gick mångpröfvade, ädle Odysseus, Svept i dunkel, som sjelf kringjutit honom Athene, 140 Tills Arete träffa han fått, och Alkinoos, kongen. Men om Aretes knän nu händerna lade Odysseus. Och då skingrades bort gudskickade dimman från honom, Och de förstummades alle, när mannen i huset de sågo, Häpnande vid dess blick, och Odysseus ordande bönföll; 145

Arete, du dotter utaf gudmaken Rhexenor, Efter många strapaser, ditt knä och din make jag nalkas, Äfvensom gästerna här, åt hvilka en lyckosam lefnad Gudarne unne, och måtte en hvar antvarda åt barnen Ära, som folket gifva förmår, och i salarna skatter! 150 Men påskynden åt mig ledsagning, att komma till hemmet Snart; ty länge, från vännerna skild, olyckor jag lidit!

Så han sade, och satte sig ned i askan på spiseln, Bredvid elden, och alle förstummade blefvo och tego. Kong Echeneos då, den åldrige, talte omsider, 155 Han som ibland Phaiekiska män var äldre än andra, Utmärkt genom sitt tal, och kände båd gammalt och mycket; Han välvillig och klok påbörjade orda, och sade:

O Alkinoos, dig ej vackert det är, eller passar, Att der borta i askan den fremmande sitter på spiseln! 160 Desse, ett ord af dig afbidande, sitta och vänta. Men du, välan, din gäst på den silfvernaglade stolen Bjud uppsitta, och taga sig plats, och herolderna mana Strax utblanda oss vinet, att åt blixtglade Kronion Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer; 165 Skafferskan gifve utaf sitt förråd åt den fremmande qvällsvard!

Men då Alkinoos' heliga kraft det talet försporde, Tog han Odysseus' hand, den vise och fyndige drottens, Lyfte från spiseln upp, och satte på blänkande stolen, Sedan plats han begärt af Laodamas, manlige sonen, 170 Som satt nära intill, och hvilken han älskade varmast. Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver Vattnet, och dukade der, bredevid det fejade bordet. Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, 175 Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. Men han drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus, Och Alkinoos då tilltalte herolden, och sade:

Pontonoos, utblanda du vin i pokalen, och kringbjud Åt enhvar i vår sal, att för blixtglade Kronion 180 Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer!

Sade; och Pontonoos utmängde det ljufliga vinet, Delte åt alla, och gick till enhvar med hägrarna sedan. Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste, Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 185

Hören mig samtlige nu, Phaiekernes förstar och drottar, Att jag må säga hvad hågen uti mitt hjerta befaller! Sedan alle sig mättat, begifven er hem för att sofva; Men i morgon vi hit inbjude af drottarna flera. Gästen i salarna skole vi då gästpläga, och offra 190 Gudarna herrliga offer, och sen jemväl på hans affärd Tänka, att gästen måtte förutan möda och ängslan, Under vår ledsagning, till älskade fädernejorden Snarligen glad anlända, ehur långväga han än är, Att han emellertid olycka ej lider och skada, 195 Förrn han beträder sin egen jord; och der må han sedan Lida hvad ödet beskärt, och de stränga gudinnor på sländan Spunnit, då honom födde hans mor, och han lände till verlden. Men om, ibland odödliga en, han från himlen är kommen, Förehafva nu visst här gudarne något helt annat. 200 Ty städs gudarne förr sig ögonskenligen viste, När storståtelig festhekatomb vi offrade åt dem. Och de gästa hos oss, och, der vi, der sitta de äfven. Ja, om en vandringsman dem, ensam, kommer till möte, Alldeles ej de sig dölja, förty vi äre dem nära, 205 Liksom Kykloperne äro, och vilde Giganternes slägten.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: Alkinoos, tänk annat i själn; ty icke jag liknar De odödliga gudar, som bo i rymliga himlen, Hvarken till kropp eller vext, men endast dödlige menskor. 210 Hvilka J veten mest bland samtliga menskor bekymmer Bära, med dem jag ville mig ock jemföra i hjertqval. Lidanden flera ännu jag kunde för eder berätta, Hvilka jag utstått alla, igenom gudarnes sändning; Men mig låten nu äta, ehuru mycket beängslad. 215 Ty ej finns skamlösare ting, än den elaka buken Varit och är, som bjuder, att honom minnas, med nödtvång, Äfven den högligen kränkta, som har stor sorg i sitt hjerta, Likasom jag också har sorg i mitt hjerta, men alltid Mig han befaller likväl att äta och dricka, och bjuder 220 Glömma alla de qval, jag lidit, och skaffa sig mättnad. Men er lagen tillreds, att när dagsgryningen synen, Hän ledsaga mig, arme, till älskade fädernejorden, Änskönt mycket jag led; mig lifvet må lemna, när godsen Skåda, och mitt högtakiga hus, med dess folk, mig förunnats. 225

Talade så; och de alle hans tal berömde, och bådo Hemledsaga den fremmande man, ty rigtigt han ordat. Men då de offer gjutit och druckit så mycket dem lyste, Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, — Men han i salen stannade, qvar, den ädle Odysseus, 230 Och bredevid gudsköne Alkinoos jemte Arete Sutto, och tärnorna dukade af anrättningens redskap. Och bland dessa till ordet då tog hvitarmig Arete, Ty lifrocken hon kände och mantelen, skådande granna Kläderna, hvilka hon sjelf tillverkat med tärnorna sina. 235 Och tilltalande honom hon sade bevingade orden:

Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga: Ho är du, och från hvem? Hvem har dig kläderna gifvit? Sade du ej, att, på sjön kringirrande, hit du var anländ?

Svarande talade henne då till mångråde Odysseus: 240 Svårt, o drottning, det är, att vidt och bredt dig berätta Qvalen, förty mig många ha sändt de himmelske gudar; Dock det säga jag skall, som du mig omspörjer och frågar. Långt härifrån en ö, Ogygia, ligger i hafvet; Dottren af Atlas sjelf derstäds, svekfulla Kalypso, 245 Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan; hos henne Hvarken af gudar besök, eller dödliga menniskor göres. Men mig, olycksaliga, dit bortförde en gudmakt Ensam, enär med flammande blixt mig snabba galejan Zeus, omsvängande, klöf i midten af dunkliga hafvet. 250 Der förgingos nu alle de öfrige modige bussar, Men jag, fattande kölen utaf tverodda galejan, Kringdrefs dagarna nio, i tionde mörkaste natten Gudarne förde mig hän till Ogygias ö, der Kalypso, Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan, som mottog 255 Kärvänskapligen mig, och älskade, närde, och lofte, Att odödelig göra och oföråldrad för evigt: Men hon uti mitt bröst ej någonsin hjertat bevekte. Der jag med ens sju år qvardröjde, och kläderna städse, Som Kalypso mig gett, odödliga, vätte med tårar. 260 Men då nu mig annalkande kom det åttonde året, Då hon jemväl anmante, och bjöd mig resa till hemmet, Antingen Zeus sändt bud, eller hennes sinne förändrats, Och hon sände mig af på en mångfast flotte, och gaf mig Mat och ljufveligt vin, och mig klädde i ståtliga kläder, 265 Skickade mig jemväl en kostlig och gynnande kultje. Sjutton dagar jag seglade fram, och gjorde min sjöfärd, Och på den adertonde sig viste de skuggiga bergen Från Phaiekernes land, och, för mig då gladde sig hjertat, Mig, osälla, ty än sambo jag skulle med mycken 270 Jemmer, som väckte mot mig jordskakaren Poseidaon, Som mig vindarna störte uppå, och vägarna stängde, Och omätelig sjö i rörelse bragte; men böljan Mig, den idkeligt suckande, ej tillstadde att färdas. Flotten söndersplittrade sen stormvinden, men detta 275 Svalg jag simmande for igenom, sålänge till edert Land mig förde och bringade när båd blåsten och vattnet. Här uppstigande dref mig med kraft mot landet en bölja, Kastande till förskräcklig en ort och väldiga hällar. Men då vek jag tillbaka, och samm tills ändtlig jag upphann 280 Flodens bädd, der jag tyckte mig finna den yppersta platsen, Fri från klippor och skär, och undan vinden en tillflygt. Upp jag, flämtande, kröp derutur, och gudomliga natten Påkom. Jag från floden, den himmelborne, ett stycke Uppsteg, slumrade in bland buskarna, sedan omkring mig 285 Löf jag hopat; en gud oändelig sömn på mig nedgjöt. Der bland löfvena nu, bedröfvad i innersta hjerta, Jag helnattligen sof, och morgonstunden, och middan; Ned gick solen, och mig förlät den ljufliga sömnen. Och då varsnade jag din dotters tärnor på stranden, 290 Lekande sjelf bland dessa, hon var en gudarnas like. Henne jag bad, och hon ej tog felt på en dråpelig tanke; Såsom du knapt skull' tro, att en yngre, som möter en annan, Nånsin gjort; ty de yngre ju städs småfjollige äro. Hon tillräckeligt mat och glödande vin mig förärte, 295 Lät mig bada i floden, och skänkte mig kläderna äfven. Detta jag nu, så ängslad jag är, sannfärdigt berättat.

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: Fremling, detta likväl tillbörligen icke betänkte Dottren min, att hon dig med de tjenande tärnorna icke 300 Sjelf ledsagade hit, då du först anropade henne.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och talte: Drott, mig derföre ej på din dotter trät, som är vankfri; Ty i sanning hon mig tillsade, att tärnorna följa, Men jag ville det ej, af fruktan, och äfven försynthet. 305 Att dig, skådande slikt, ej hjertat måtte förgrymmas; Ty vi, menniskors slägt, här i verlden hetsige äre.

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: Fremling, icke har jag ett sådant hjerta i bröstet, Att det för intet sig harmar; i allt är lagom det bästa. 310 Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon, Sådan man, som du är, med likdana tankar, som jag har, Taga min dotter åt sig till gemål, och heta min svärson, Dröjande här; jag gåfve dig hus, jag gåfve dig egor, Om sjelf dröja dig lyste; men dig, ovillig skall ingen 315 Bland Phaiekerna hålla, ty det ej täcktes vår far Zeus. Hemledsagning åt dig, tills morgon, att väl du det vete, Sätter jag ut; men du mellertid, af sömnen besegrad, Ligg; de i lugnet föra dig fram, tilldess du har uppnått Fosterjord din, och hem, och hvad eljes kärt dig må vara, 320 Vore det ock långt fjermare hän än ön Euboia; Ty de säga, att hon är mest aflägsen, som henne Sågo ibland vårt folk, enär blondlock Rhadamanthys Hädan till Gaias son, på besök, de till Tityos förde. Desse foro då dit, och lyktade, trötthet förutan, 325 Färden på samma dag, och hem ankommo på samma. Sjelf erfara du skall i din själ, hur mina galejor Ståtlige äro, hur bussarne sjön uppkasta med åren.

Talte; nu gladdes deråt mångpröfvade, ädle Odysseus; Bedjande sen han sade, och yttrade ordet, och talte: 330

Måtte, o fader Zeus, dock allt Alkinoos hålla, Hvad han lofvat! åt honom uppå fruktgifvande jorden Ändlös ära det vore, och jag ankomme till hemmet.

Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra, Men hvitarmiga drottningen gaf åt tärnorna uppdrag, 335 Bäddar att reda uti förgården, och purpurne granna Mantlar lägga på dem, och mattor breda deröfver, Samt ulltäcken derjemte också, för att svepa omkring sig. Tärnorna gingo ur saln, och höllo en fackla i händren. Men då den mjukaste säng skyndsamligen bäddat de hade, 340 Trädde de fram till Odysseus, och manade honom med orden:

Laga dig nu, o fremling, till sängs! ditt läger är färdigt. Sade; och honom var högönskligt att vandra till hvila. Så nu han sof derstäds mångpröfvade, ädle Odysseus Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård 345 Men Alkinoos sof i det inre af höga palatset, Och hans bålda gemål nattläger beredde och sofbädd.

Åttonde Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos Hastade upp från sin bädd Alkinoos' heliga hjeltkraft, Stadsförstöraren ock, zeusfostrade drotten Odysseus. Förde så an dem alla Alkinoos' heliga hjeltkraft Till Phaiekernes råd, som desse sig ordnat vid skeppen. 5 Och ditkomna de satte sig ned på slipade stenar Nära hvarandra; kring sta'n då vandrade Pallas Athene, Tagande på sig gestalt af den vise Alkinoos' herold, Redande hemfärd åt stormodiga drotten Odysseus. Och vid hvarendaste man hon stannande talte, och sade; 10

Skynden er alle, välan, Phaiekernes förstar och drottar, Bort till rådsförsamlingen nu, för att höra om gästen, Hvilken nyligen ländt till vise Alkinoos' boning, Irrande hafvet omkring, odödliga lik till gestalten.

Talande så, hon väckte hos hvar dess hjerta och sinne. 15 Och af samlade män uppfyllde sig snarligen rådets Bänkar, och månge beundrande der anskådade drotten, Vise Laertes' son; ty öfver honom Athene Sjelf nedgjutit gudomligt bebag på hufvud och skuldror. Honom större att skåda hon gjort, och stoltare äfven, 20 Att kärkommen han så hos alla Phaiekerna blefve, Ståtlig, och aktningsvärd, att han lyktade lyckligt de lekar Alla, i hvilka Phaiekernes män skull' försöka Odysseus.

Men då de samlats alle, och hopförsamlade voro, Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 25

Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar, Att jag säger er det, som hjertat i bröstet mig bjuder. Fremlingen, — icke jag vet, ho han är — har kommit till mitt hus, Irrande kring hos de östliga män, eller vestliga äfven; Och på sin hemfärd manar, och ber, att säker den blefve. 30 Låtom oss då, som vi gjort tillförne, bestyra om hemfärd. Förty ingen ännu, eho som kom till min boning, Härstäds jemrande länge har dröjt, i väntan på hemfärd. Utan välan, nedhalom till hafs den svarta galejan, En förstseglerska; två och femtio ynglingar måga 35 Väljas i landet ut, som äro sen gammalt de bäste. Sedan J årorna väl vid tofterna samtlige bundit, Stigen i land, och derefter ett mål knapphändigt bereden, Kommande till vårt hus; jag väl undfägnar er alla. Detta mitt uppdrag är till svennerna; alle J andre 40 Skepterbärande drottar derhos till min ståtliga boning Kommen, på det vi i salarna må den fremmande pläga. Säge mig ingen nej! ock kallen gudomliga sångarn Demodokos; ty åt honom en gud gaf rikligen ljufva Sången, ehvad hans sinne också uppmanar att sjunga. 45

Talande så, han vandrade främst; tillika med honom Drottarne följde; herolden han gick till gudomliga sångarn. Valde svennerne, två och femtio, hastade sedan, Som han befallt, till stranden utaf fruktödsliga hafvet. Men såsnart till galejan de väl framkommit och hafvet, 50 Alle åt hafvets djup uthalade svarta galejan, Och på den svarta galejan en mast uppreste och segel, Samt anpassade årorna fast i läderne remmar, Allt i ordenteligt skick, utspännande seglena hvita. Henne ute på sjön för ankar de lade, och sedan 55 Skyndade gå till vise Alkinoos' rymliga boning. Pelaregångarne, gårdar och salarne fylldes med männer. [Hopförsamlade, månge der voro båd' unge och gamle.] Får, ett dussin, åt dessa nu lät Alkinoos slakta, Två släpfotiga kor, hvittandiga galtarna åtta; 60 Dessa de flådde, och skötte och redde en kostelig måltid Nalkades äfven herolden, och bragte den kärliga sångarn, Älskad af sångmön högt, som gett det goda och onda: Ögonen hade hon tagit, och gett den ljufliga sången. Honom Pontonoos bar den silfvernaglade stolen 65 Uti gästernas midt, och stödde mot höga kolonnen. Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran Ofvanom sångarens hufvud, och lärde med händren att henne Fatta, och ställde bredvid brödkorgen och prydliga bordet, Bägarn med vin bredevid, att dricka då sinnet befallte. 70 Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, Sångmön lifvade sångarn att qväda om männernas bragder, Ur det qväde, hvars pris uppsteg då till himmelen vida, Splitet emellan Laertiades och Peleides Achilleus; 75 Huru de trätte en gång vid gudarnes rikliga festmål Med förskräckliga ord; men männernes drott Agamemnon Gladdes uti sin själ, att Achaiernes ädlingar trätte; Ty det svaret han fått uttryckligt af Phoibos Apollon Uti gudomliga Pytho, då han stentrösklen beträdde, 80 Spörjande; ty då välfde sig ren olyckornas början, Genom store Kronions råd, på Achaier och Troer.

Detta nu just högröstige sångaren qvad; men Odysseus, Fattande purpurne manteln, den stora, med väldiga händer, Öfver hufvudet drog, och betäckte sitt dejliga anlet; 85 Han för Phaiekerna blygdes att gjuta ur ögonen tårar. Men såsnart den gudomlige sångaren slutade sjunga, Strök han tårarna bort, och drog från hufvudet manteln, Fattade dubbelpokalen i hand, och åt gudarna vingjöt. Men då åter begynte, och honom Phaiekernes förstar 90 Mante att sjunga, — förty åt orden de gladde sig alla, — Täckande hufvudet åter, Odysseus började sucka. Gjutande tårar, då undföll han dem samtligen alla, Men Alkinoos ensam bemärkte och varsnade drotten, Sittande nära bredvid; tungt suckande honom han hörde, 95 Och sen ordade strax bland roningkära Phaieker:

Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar, Redan mättat vi ha med gemensama målet vårt sinne, Samt med cittran, som är en väninna åt rikliga målet; Nu må vi derföre gå, ock fresta på kämpaspelen 100 Alla, att fremlingen här förtälje för vännerna äfven, Kommen till hemmet igen, hur mycket vi andra besegre Både i knytnäfsstrid, och i brottning, i hoppning och kapplopp.

Talande så, främst gick han; de öfrige följde tillika, Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran, 105 Tog Demodokos sedan i handen, och honom ur salen Förde, och gick för sångarn den väg, på hvilken Phaiekers Förstar vandrade hän, att kämpaspelen beundra. Alle till torget de gingo, och gräselig skara dem följde, Tusende; stodo så ynglingar upp båd många och raska. 110 Steg så Acroneos, och Okyales, jemte Elatreus, Nauteus och, Prymneus, Anchialos, jemte Eretmeus, Ponteus ock, Proeus, Thoon, Anabesineos ock, Och Amphialos med, Polyneos' son, Tektonidens, Samt Euryalos med, lik Ares, menskoförödarn, 115 Samt Naubolides med, till gestalt den bäste och kroppsskick Bland Phaiekernes män, näst vankfri drott Laodamas. Trenne söner utaf Alkinoos stego der äfven, Halios, och Laodamas och gudlik drott Klytonéos. Desse voro de första, som gjorde med föttren försöket 120 Samt från skranket sitt lopp utsträckte, och alle tillika Skyndsamt flögo på fältet åstad, att dammet sig välfde. Bäst att springa bland dem var vankfri drott Klytonéos; Likaså stort för mulorna är försprånget på lindan, Likaså lopp han de andra förbi, som lemnades efter. 125 Vidare gjordes försök med den kroppbetungande brottning; Deri besegrade åter Euryalos alla de bästa; Men i hoppande var Amphialos ypperst bland alla; Med kastskifvan den ypperste var bland alla Elatreus, Men Alkinoos' modige son, Laodamas, i näfstrid. 130 Sen nu med kämpaspelen enhvar undfägnat sitt sinne, Talade så Alkinoos' son, Laodamas, och sade:

Vänner, välan, åtspörjom den fremmande, om han af kämpspel Något känner och lärt; till gestalten han icke är ringa, Hvarken till lår eller ben, eller båda händerna ofvan, 135 Eller den seniga nacken, det breda bröstet; och ungdom Saknar han ej; men af mång ofärd han blifvit förkrossad. Ty jag yrkar, att slemare ting ej gifves, än hafvet, Att förbrylla en man, fast vore han aldrig så tapper.

Honom Euryalos återigen genmälte, och sade: 140 O Laodamas, med rätt och med fog du ordade ordet. Gå nu derföre sjelf, utmana och egga med tilltal.

Men då Alkinoos' modige son nu detta förnummit, Steg han, och trädde i midten, och talade så till Odysseus:

Fremmande fader, välan, upp fresta du äfven på kämpspel, 145 Om du eljes dig lärt; men du borde förstå dig på kämpspel. Ty ej större beröm åt menniskan blef här i lifvet, Än hvad med föttren hon gjort och med händerna, någonsin gifvet. Derför välan nu, försök, och skingra ditt hjertas bekymmer! Mer ej längre för dig hemfärden är fjerran, ty redan 150 Är uthalad galejan, och redo kamraterne alle.

Honom talte då till mångråde Odysseus, och svarte: O Laodamas, hvarför, mig skymfande, bjuden J detta? Sorger jag bär i min själ fastmera än någonsin kämpspel, Jag som tillförene har strapaserat så mycket och lidit. 155 Nu jag i eder krets här, efterlängtande hemfärd, Sitter, och ropar konungen an, och samtliga folket.

Honom svarte Euryalos då, och smädde i synen: Nej, nej, dig jag ej liknar, o fremling, vid någon i kämpspel Kunnig, sådana många ibland de dödliga finnas, 160 Utan vid slik en man, som uppå mångtoftade skeppet Dväljs, sjömännernas herre, deder köpslagare äro, Om skeppsladdningen mon, och på handelsvarorna aktsam, Samt den roffade vinst. Allsicke du liknar en kämpe.

Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 165 Fremling, du talte ej bra; ohändiga mannen du liknar. Aldrig gifver en gud det herrliga jemt åt oss alla Menniskor; hvarken gestalt, eller vett, eller taleförmåga. Till utseendet är den ene ringare vorden; Men gud kröner gestalten med ord, och på honom de andre 170 Glade fästa sin blick, och oförfärad han talar, Med tacknämlig försyn, bland samlade männerna utmärkt; Och då i staden han går, som en gud anskåda de honom. Är dock åter en ann i gestalt odödliga jemlik, Men för honom behag ej kringomslingar sig orden. 175 Så fick du storståtlig gestalt; en gud dig ej gittat Dana på annat sätt; vanvettig är du till sinnet. Men mig hjertat du retade upp i djupet af bröstet, Ordande mot allt skick. Jag ej är okunnig i kämpspel, Som du säger; fastmer jag tror mig ibland de förnämsta 180 Vara, så länge jag litade än på ungdom och handkraft. Nu jag är fängslad af sorger och nöd, ty mycket jag lidit, Pröfvande öden i männernes strid, och på skräckliga vågor. Men mellertid, skönt mycket jag led, vill jag fresta på kämpspel: Var ju ditt tal hjertbett, och du har mig, ordande, uppbragt. 185

Sade; och rusade fram med manteln, och fattade skifvan, Större och tjockare mycket, och starkare icke så ringa, Än den skifva, hvarmed Phaiekerne plägade kasta. Svingande henne omkring, han sände ur väldige handen; Stenen han hven, och dervid sig hukade neder mot jorden 190 De långrodde Phaieker ock skeppnamnkunnige männer, Vid stenkastet, men den flög öfver de öfriges märken, Löpande lätt ur hans hand, och målet satte Athene, Lik en man till gestalt, samt talade ordet, och sade: