FÖRSTA SÅNGEN. (continued 5)

Femtonde Sången.

Till vidrymliga stan Lakedaimon Pallas Athene For, att den lysande sonen utaf storsinnte Odysseus Om hemfärd erinra, och mana att resa tillbaka. Och hon Telemachos fann och den herrlige sonen af Nestor, Sofvande i förstugan hos ärebekrönt Menelaos. 5 Visserlig Nestorides var kufvad af roliga sömnen, Men Telemachos fick ej ljufvelig sömn, ty i sinnet, Under gudomliga natten, om fadren han gjorde sig sorger. Trädande nära intill, klarögda Athene då talte:

Längre, Telemachos, icke dig höfs, från hemmet att irra. 10 Lemnande godsen i sticket, och männer tillika derhemma, Trotsige så; se till, att de ej alltsamman förtära, Delande godsen, och du förgäfves gjorde din resa. Utan mana påstund Menelaos, väldig i härskri, Dig affärda, att än din frejdade moder du träffar 15 Hemma; ty fadren redan och bröderne henne befalla, Att Eurymachos äkta, ty han besegrar de andra Friarna alla i skänker, och bjuder mera och mera. Akta, att mot din vilja ej godset föres ur huset! Ty du vet ju, hvad hugsan, som bor i qvinnornas hjerta: 20 Den mans hus förkofra hon vill, som med henne sig gifter, Fordna barnen hon ej, ej heller den äkta gemålen Minnes, enär han är död en gång, och frågar ej efter. Utan resande hem, åt den bland tärnorna allting, Som den trognaste vara dig syns, antvarda du måste, 25 Tills en ståtlig gemål åt dig ock gudarne skaffa. Men jag säger dig annan en sak; gif akt i ditt sinne: Dig anstifta försåt de bäste bland friarne mangrannt, Mellan Ithakas ö och det klippiga Samos, i sundet, Önskande döda dig, förrn till fädernejorden du hinner. 30 Dock jag ej tror att det sker; dessinnan skall jorden bevara Mången af giljande männernes hop, som äta ditt förråd. Fjerran från öarna håll din välbeställda galeja, Men om natten segla likväl; nog sänder dig medvind Bland odödliga någon, som dig omvårdar och skyddar. 35 Sedan såsnart du har ländt till första kusten af hemön, Färda då af galejan till stan och kamraterna alla, Och förfoga dig sjelf med aldraförsta till herden, Som dig svinens väktare är, och menar dig ärligt. Sof der natten, och mana att denne beger sig till staden, 40 Förande tidender med till förståndiga Penelopeia, Att du åt henne är räddad och återkommen från Pylos.

Sedan detta hon talt, bortgick hon till höga Olympen, Men han väckte Nestorides upp ur ljufliga sömnen, Rörande honom med häln, samt talade ordet, och sade: 45 Vakna, o Nestorides Peisistratos, hämta och ispänn Strax enhofvade hästar för vagn, att vi lykte vår resa.

Honom Nestorides Peisistratos svarte tillbaka: O Telemachos, icke dig höfs, hur än du må brådska, Resa i mörkaste natt; förty ock morgonen kommer. 50 Utan vänta tilldess att skänker bringar i vagnen Hjelten Atreides åt oss, lansherrlige kong Menelaos, Samt med vänliga ord tilltalande sänder oss hädan. Honom ju plägar en gäst erinra sig, dagarna alla, Den gästvänlige mannen, som har välvilja bevisat. 55

Så han sade; och strax gullthronande Eos sig viste. Då framträdde till dem Menelaos, väldig i härskri, Stigande upp från Helenas bädd, skönlockiga makans. Och då nu varsnade honom Odysseus' älskade ättling, Skyndesamligen han på sin kropp sin prydliga lifrock 60 Klädde, och kastade mantelen stor på väldiga skuldror, Hjelten, och vandrade ut, och trädde till honom, och talte Telemachos, den älskade, son af ädle Odysseus:

Atreides; zeusfostrade drott, du männernas förste; Ren affärda mig nu till älskade fädernejorden; 65 Redan längtar mitt hjerta, att återvända till hemmet.

Honom svarte derpå Menelaos, väldig i härskri: O Telemachos, länge ej jag qvarhåller dig härstäds, Efter du längtar att fara; jag ledes sjelf vid en annan Gästmottagande man; som särdeles visar sig vänkär, 70 Särdeles omak gör; af allt det bästa är lagom. Likdant ondt är en man, som gäst, då sjelf han ej önskar, Nödgar att resa, och den, som qvar den hastande håller. Gästen hos dig välpläga, men önskar han resa, så tillåt. Vänta likväl, tilldess jag i vagnen bringar dig skänker, 75 Sköna, dem sjelf du med ögonen ser; jag qvinnorna bjuder, Måltid rikligt, som huset förmår, i salarna reda. Beggedera det är, båd ära med gamman, och båtnad, Att, på frukosten, man omätliga jorden bereser. Men om du önskar att färdas båd Hellas igenom och Argos, 80 Och att jag följer dig sjelf, jag skall dig hästarna spänna, Samt ledsaga till menskornas städer; ej heller oss någon Släpper med händren toma, men ett han åtminstone gifver, Antingen en välkopparne trefot, eller en kittel, Eller mulorna två, eller ock ett gyllene dryckskärl. 85

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Atreides, zeusfostrade drott, du männernes förste, Redan jag vill hemvända till vårt; ty jag lemnade icke Någon väktare qvar, då jag reste, vid skatterna mina; Att gudmaken, min far, uppsökande, sjelf jag ej måtte 90 Dö, eller ock en kostelig skatt mig ur salarna röfvas.

Men när detta förnam Menelaos, väldig i härskri, Strax påstunden han bjöd sin gemål och tärnorna sina, Att tillreda i huset ett mål af de rika förråder. Honom nalkades sen Boethos' son, Eteoneus, 95 Stigen ur bädden nyss, ty ej långt från kongen han bodde. Eld att tända nu bjöd Menelaos, väldig i härskri, Honom, och köttet steka; och han, det hörande, lydde. Sjelf i gemaket också nedsteg han, det doftiga, sedan, Ensam ej; Megapenthes med honom, och Helena följde. 100 Men då de dit ankommo, der alla klenoderna lågo, Atreides i sin hand strax fattade dubbelpokalen, Och befallte sin son Megapenthes den silfverne skålen Med sig föra, men Helena stod vid kistorna sina, Der allskiftande mantlarne funnos, dem sjelf hon arbetat. 105 En af dessa nu Helena tog, den ädla bland qvinnor, Hvilken uti broderier den grannaste var, och den största, Och som en stjerna han lyste, och låg bland samtliga underst. Huset igenom de sen framgingo, tilldess att de funno Telemachos, tilltalad utaf blondlock Menelaos: 110

Såsom i sinnet du ärnar, Telemachos, måtte dig hemfärd Ock förunnas af Zeus, högtdundrande maken åt Here! Men af de skänker, som ligga, klenodier, uti min boning, Den dyrbaraste vill jag dig ge och skönsta bland alla; Dig vill jag gifva en blandningspokal, och silfverne är han 115 Hel och hållen, dess bräddar af gull fullbordade äro, Verk af Hephaistos: den skänkte mig Phaidimos, hjelten, De Sidoniers konung, enär hans hus mig emottog, Återvändande hem. Dig vill jag nu denna förära.

Ordade så; och lade i händerna dubbelpokalen 120 Hjelten Atreides; derhos den blänkande silfskåln Hämtande, lade för honom den väldiga drott Megapenthes Äfven, och Helena sig, den fagerkindade, infann, Med sin mantel i händren, och talade ordet, och sade:

Älskade son, jag äfven åt dig vill gifva en gåfva, 125 Minne af Helenas hand, för att vid mångljufveligt bröllop Bäras af makan din; mellertid hos älskade modren Ligge i salen hon gömmd; du komme mig gladelig åter Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden!

Ordande så i händren hon gaf; han gladlig emottog. 130 Och det lade uti vagnskorgen Peisistratos, hjelten, Tagande mot, och dervid beundrade allt i sitt sinne. Dessa förde nu båda i saln blondlock Menelaos, Och de satte sig sedan uppå båd bänkar och stolar. Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar 135 I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade där bredevid det fejade bordet; Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. Köttet Boethos' son skar sönder, och delte i bitar, 140 Vin kredensade sonen af ärebekrönt Menelaos. Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte. Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, Strax Telemachos då och den lysande sonen af Nestor Spännde hästarna för, och stego i pyntade vagnen, 145 Körde så porten igenom och dånande pelaregången. Med dem följde Atreides också, blondlock Menelaos, Och i högra handen han bar hjertfägnande vinet, Uti gyllne pokal, att de offergjutande fore. Ställde sig framför hästarna sen, drack till dem, och sade: 150

Faren, J ynglingar, väl, och till Nestor, männernes herde, Helsningar bringen; mot mig som en far han städse var huldsinnt, Då vid Troia i fejd vi lågo, Achaiernes söner.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Ja, zeusfostrade drott, för honom allt, som du säger, 155 Skole vi omförmäla derhemma; o måtte jag äfven Åter till Ithaka länd, för Odysseus få i vår boning Säga, hur jag från dig, delaktig af yppersta vänskap, Kommer, och med mig bringar klenodier, många och dyra!

Medan han ordade detta, der flög en fågel åt höger, 160 Örn han var, med en hvit, ofantelig gås i klorna, Tam från gården, och der högt skriande jagade honom Männer och qvinnor, men han, först nalkades dessa helt nära Och flög sedan åt höger om hästarna; när de det sågo, Vordo de glade, och hjertat för hvar uppvärmdes i bröstet. 165 Men Peisistratos då, Nestorides, började orda:

Säg, zeusfostrade drott, Menelaos, männernes förste, Om jertecknet åt oss eller dig nu vistes af guden.

Sade; och öfverlade nu oreskär Menelaos, Hur han begrundande, skulle ett svar sakenligen gifva, 170 Men långslöjade Helena strax tog ordet och sade;

Hören mig; jag för eder vill spå, som i sinnet mig lägga De odödlige gudar, och sjelf jag tror, att det lyktas. Lika om örnen der borttog gödgåsen från gården, Kommande dän från berget, der ätt och yngel han eger; 175 Så Odysseus, mång qval uthärdande, irrande mångstäds, Hem skall lända, och hämnas; kanske är han äfven nuredan Hemma, och ondt helt visst anstämplar han friarna alla.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Så nu gifve det Zeus, högtdundrande maken åt Here! 180 Då som en gudom skulle jag ock åkalla dig hemma.

Sade; och slog med pisken på hästarna; desse i fyrsprång, Rusade utåt fältet, och hastade staden igenom. De heldaglige skakte sitt ok, det bärande tvesids. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 185 Men till Pherai lände de an; der bodde Diokles, Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios. Natten sofvo de der; gästskänker för både han ställde. Och då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Spännde de hästarna för, och stego i pyntade vagnen; 190 Körde så porten igenom och dånande pelaregången. Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo. Och snart hunno de fram till Pylos' resliga fäste, Och Telemachos talade då till sonen af Nestor:

Nestorides, säg, ville du väl mig lofva att göra 195 Hvad jag begär? gästvänner ändock vi ju rose oss vara Allt från fädernes vänskap; och vi jemnårige äre; Ock skall denna resa än mer oss förena i samdrägt. För mig ej bortom skeppet, o drott, men lemna mig derstäds, Att ej den gamle uti sitt palats, mot min vilja, mig håller, 200 Önskande välundfägna; jag måst skyndsamligen hemåt.

Sade; och Nestorides nu öfverlade i sinnet, Huru han rättligen sig påtagande saken bedrefve. Honom begrundande så mer gagneligt syntes det vara: Hästarna vände han rakt mot snabba galejan och hafvet, 205 Samt afpackade i bakstäfven de dyrbara skänker, Både kläder och gull, som honom gett Menelaos, Och uppmanande sen han talte de vingade orden:

Stig nu hastigt ombord, och befall kamraterna alla, Förrn jag hem anländt, och berättat saken för gubben. 210 Ty jag vet det förväl uti mitt sinne, och hjerta, Huru hans lynne är stolt; ej skall han låta dig fara; Men hit kommer han sjelf, och bjuder dig; icke jag menar, Att han vänder allena igen; ond blir han isanning.

Ordande så, han derhos skönhåriga hästarna pådref, 215 Åter till Pyliers stad, och snart till hemmet han lände. Men Telemachos mante kamraterna nu, och befallte:

Bringen, kamrater, redskapen in på den svarta galejan, Stigom sjelfve ombord, att vi må fullborda vår resa!

Sade; och honom strax hörsammade desse, och lydde; 220 Stego så alle ombord, och sig satte på tofterna genast. Detta bestyrde han nu, och offrande bad till Athene, Vid bakstammen af skeppet; då nalkades honom en fremling Nära intill, som från Argos var rymd, sen han dräpit en annan. Siare mannen var, och ledde sin ätt från Melampus, 225 Som tillförne i Pylos had' bott, småboskapens moder, Rik bland Pyliers folk, beboende kostliga ståtrum. Sen han gick till ett annat folk, och flydde sitt hemland, Samt stormodige Neleus med, bland lefvande bålast, Som för ett rundeligt år tillräckliga, skatterna många 230 Höll med våld; mellertid Melampus i Phylakos' salar, Bunden med tryckande band, uthärdade gräsliga plågor, Allt för Neleus' dotter, och för den tunga förblindning, Hvilken honom i själn laggt skräcklig gudinna Erinnys. Döden han undgick dock, samt dref högtråmande oxar 235 Från Phylaké till Pylos, och näpste den väldiga Neleus För dess skändliga verk, och bragte åt brödren en maka Till hans gårdar, men sjelf bortdrog han till fremmande folkslag, Till hästnärande Argos; ty der var honom af ödet Ordnadt, att bygga och bo, och många Argeier beherrska. 240 Der han tog sig gemål, högtakigt palats åt sig gjorde, Blef Antipbates' fader och Mantios', väldige söners. Vidare föddes af Antiphates storsinnte Oïkles, Men af Oïkleies stridsmanande Amphiaraos, Hvilken af Aigisbäraren Zeus och Apollon var älskad 245 Särdeles med all kärlek, och hann ej till trösklen af åldern, Utan för qvinnoskänkernas skull vid Thebe han omkom. Voro så söner hans Alkmaion, och Amphilochos ock. Mantios fader blef åt Kleitos och åt Polypheides. Men gullthronande Eos försann bortröfvade Kleitos 250 Blott för hans skönhets skull, att han måtte bland gudarna vistas. Men storsinnt Polypheides Apollon gjorde till spåman, Bäst bland dödliga, när nu var död kong Amphiaraos. Till Hyperesia flyttade han, uppbragt på sin fader, Och der boende spådde han sen åt dödliga alla. 255

Hans son var det som kom, och han sjelf Theoklymenos hette; Strax till Telemachos trädde han fram, och träffade honom, Offergjutande, bedjande än vid snabba galejan, Och tilltalande honom, han sade bevingade orden:

Käre, emedan jag just anträffar dig offrande härstäds, 260 Jag vid offret ropar dig an, vid guden, och sedan Vid ditt hufvud och vid kamraternes, hvilka dig följa, Mig, som frågar dig, sanningen säg, och henne fördölj ej: Ho? hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: 265 Sannerlig vill jag, o fremling, åt dig tillpricka berätta: Jag från Ithaka är till min börd, min fader Odysseus, Om han det var; nu har han förgåtts i jemmerlig ofärd. Derföre nu jag kamraterna tog och den svarta galejan, Och kom hit för att spörja om fadren, som länge är borta. 270

Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte: Så är från hemmet också jag skild, emedan jag dräpte Der en förvandt; men bröder och vänner, månge befinnas I hästnärande Argos, som vidt de Achaier beherrska. Nu undslippande döden af dem och det svarta förderfvet, 275 Flyr jag, förty det blifvit min lott att hos menniskor irra. Låt nu mig stiga ombord, emedan jag, flyende, beder, Att de ej måtte mig dräpa; jag tror de mig följa i spåren.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: Dig, som önskar mitt skydd, jag ej stöter från jemna galejan; 280 Följ mig, derhemma du skall undfägnas med sådant, vi hafve.

Så han sade, och tog af fremlingen kopparne spjutet, Och det lade på däcket utaf tverodda galejan; Sjelf ock steg han ombord uppå hafseglande skeppet, Satte sig ned derefter uti bakstammen och vid sig 285 Bjöd Theoklymenos sitta; de akterlinorna löste. Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt Fatta i redskapen tag; skyndsamligen lydde de honom. Furune masten uti urhålkade mellanplankan Reste de upp att stå, samt bundo med linorna honom, 290 Spännde så hvita seglen med välhopflätade remmar. Åt dem sände en gynnande vind klarögda Athene, Blåsande friskt i rymderna fram, att fortast galejan Hafvets saltiga våg skull' löpande lägga tillrygga. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 295 Skeppet åt Pherai for, framjagadt af vind från Kronion, For det herrliga Elis förbi, der Epeierne herrskap Dädan emot Spetsöarne fram Telemachos styrde, Grubblande, om han skull' död undslippa, om tagas tillfånga.

Begge i kojan nu, Odyseus och den redlige herden, 300 Åto, och bredvid dem ock åto de öfrige männer. Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått, Talte bland dem Odyseus, och frestade svinaherden, Om han vänligt ännu välfägna skulle, och bedja Dröja qvar i sitt tjell, eller, ock affärda till staden: 305

Hör mig nu, Eumaios, och öfrige andre kamrater! Jag härifrån till stan mig önskar begifva imorgon, Tiggande, att jag ej dig omakar och dina kamrater. Gif du mig gagneligt råd, och en god vägvisare medsänd, Som ledsagar mig dit; sjelf skall jag i staden, af nödtvång, 310 Irra, om någon åt mig en bägare räcker och kaka. Och när jag sedan kommer till ädle Odysseus' boning, Tidender säga jag vill åt förståndiga Penelopeia, Samt inmänga mig ock i de trottsige friarnes sällskap, Om de mig gåfve ett mål, som ha otaliga rätter. 315 Genast gjorde jag äfven åt dem, hvad nånsin de ville; Ty jag säger dig rent, gif akt du, och hör hvad jag talar: Af Hermeias' gunst, budbärarens, hvilken åt alla Menniskors handlingar ger behaget och äran allena, I tjenstfärdighet skulle med mig ej täfla en dödlig, 320 Väl att tända en eld, eller ock att spjelka sig torr ved, Eller att föreskära, och steka, och bägarn kredensa; Sådant allt som de ringare plä åt de mäktiga göra.

Honom talte du till uppbragt, svinherde Eumaios: Ve, du fremmande man, hvad har dig för tanke i sinnet 325 Kommit? Isanning du önskar väl derstäds bringas om lifvet, Om du besluter att mänga dig in bland friarnes skara, Hvilkas bevåg samt trots till jerniga himmelen stiger. Visst ej sådane äro, som du, alls deras betjenter, Men ungherrar, och väl insvepte i kappa och lifrock, 330 Blankade städs till hufvut också, samt dejliga kinder, Alle som dem uppassa; och städs välbonade borden Ock betungade äro af vin, af bröd och af stekar. Men blif qvar, ty ej någon af din härvaro besväras, Hvarken jag eller någon ibland de kamrater jag eger. 335 Men när Odysseus' älskade son anländer till hemmet, Han dig kläder kläder uppå, båd kappa och lifrock, Samt affärdar dig hän, dit hjertat manar och sinnet.

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: Ack, att du vor', Eumaios, så kär för fader Kronion. 340 Såsom för mig, då du gjort mig slut på irring och jemmer! Sämre än kringstrykeri ej annat för dödliga finnes; Men för den slema magens behof ha leda bekymmer Dödlige män, dem irring och qval påkommer och ofärd. Nu då du håller mig qvar, och bjuder att honom förbida, 345 Mig dock något förtälj om den ädle Odysseus' moder, Äfvensom far, som han lemnade här på sin ålderdoms tröskel, Om de lefva ännu inunder den strålande solen, Eller om redan de dött, och i Aïs' boningar äro.

Honom talte nu till svinherden, männernes förste; 350 Sannerlig vill jag dig, fremmande man, allt noga berätta. Ännu lefver Laertes, och beder städs till Kronion, Att i egna rum ur hans lemmar lifvet må flykta, Ty förskräckligt han sörjer den bortavarande sonen, Samt sin hulda gemål, den förståndiga, som med sin bortgång 355 Mest dock sårade honom, och gjorde till gubbe förtidigt. Sörjande öfver sin son, den ärebekrönte, hon bortdog Jemmerfullt; o, måtte ej så aflida en annan, Som, här boende, blifvit mig kär, och kärlek bevisar? Medan alltså hon lefde, änskönt ock mycket bekymrad, 360 Var det mig kärt mellertid, att efterspörja och fråga; Med långslöjade Ktimena hon uppfostrade sjelf mig, Med sin hurtiga dotter, som yngst bland barnen hon framfödt; Jemte denna jag fostrades; knappt hon mig älskade mindre. Men då vi båda ren mångljufliga ungdomen hunnit, 365 Henne till Same gifte de bort, och fingo millioner. Mig deremot liftröja och mantel, särdeles granna Kläder, sjelf hon klädde uppå, och sandaler på föttren, Och bortsände till landet, och dock mer hjertligt mig afhöll. Nu allt detta jag måst umbära förvisso; likväl mig 370 Salige gudar förkofra det värf, vid hvllket jag äflas; Sjelf jag äter och dricker deraf, och ger åt de arma. Ty af min egen fru jag ej mer får höra ett vänligt Hvarken råd eller dåd; ofärd instörtat i huset, Öfvermodige män; dock tjenarne önska så gerna, 375 Att få tala med frun, samt spörja om ett och om annat, Äfven att äta och dricka, och sen medföra till landet Något sådant, som städs en tjenares sinne förnöjer.

Svarande honom talade till mångråde Odysseus: Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380 Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar! Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta, Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes, Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder; Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385 Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsålt Hit till kongens palats, och han gett anständig betalning?

Honom talte nu till svinherden, männernas förste: Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågar Hör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390 Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofva Gifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör du Gå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust. Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet, Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395 Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe. Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet, Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta, Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas, Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400 Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar.

Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde, Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro, Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig, Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405 Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annan Skräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas. Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden, Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd, Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410 Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting, Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung, Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like. Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång, Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415 Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon, Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder; Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker. Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängde Någon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420 Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes. Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme; Hon anviste påstund min fars högtakiga boning:

Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara; Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425 Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer, När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försålde Till den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning.

Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat: Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430 Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning, Samt dem sjelfva? — De lefva ännu, och rika de kallas.

Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden: Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän, Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435

Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat. Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit, Talade qvinnan återigen, och svarte med orden:

Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en ende Nu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440 Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamla Kongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrar I förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd. Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost. Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445 Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap; Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren; Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift; Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset, Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450 Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösen Skaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom.

Sedan detta hon talt, bortgick hon till granna palatset. Året igenom hos oss qvarstannande, hade de redan Sig lifsmedel i mängd upphandlat på svarta galejan. 455 Men då det hålkade skepp med dessa var lastadt till hemfärd, Då afsände de bud, som skulle för qvinnan det båda. Strax då en mångklok man till min faders boningar lände, Med en gyllene ked i sin hand, uppträdd på elektron. Denna i saln båd tärnorna nu och min vördnade moder 460 Gåfvo från hand till hand, och med ögonen skådade noga, Lofvande gifva betalning; han vinken gaf nu i tysthet. Sedan han vinkat, tillbaka han gick till hålkade skeppet. Men hon tog mig vid handen, och förde mig bort ur palatset, Och derunder hon fann båd bord och pokaler i försaln, 465 Ställda åt gästande män, som städs omgåfvo min fader. Desse till råds sig begifvit, och folkförsamlingens röstplats. Strax tre bägrar hon tog, och, gömmande dessa i barmen, Bortbar; men jag följde, af oförståndighet, efter. Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 470 Vi med skyndande steg upphunno den brusande hamnen, Der sig befann de Phaiekiske mäns sjösnabba galeja. Stigne derefter ombord, de foro på flytande vägar, Sen vi stigit också; Zeus sände en gynnande kultje. Sex dar seglade vi alltjemt båd nätter och dagar; 475 Men när den sjunde dagen oss Zeus tillsände, Kronion, Pilglad Artemis då ihjelsköt qvinnan med bågen, Och hon i svinköln tumlade ned, som årtan i hafvet; Nu, åt hvalar och fiskar att varda ett byte, de henne Kastade ut; jag lenmades qvar, bedröfvad i hjertat. 480 Bragte så dessa till Ithakas ö båd vinden och vattnet, Och der handlade mig Laertes med skatterna sina. Sålunda kom jag att se med ögonen Ithakas kuster.

Honom svarte derpå zeusfostrade drotten Odysseus: O Eumaios, mig hjertat i bröstet du högligen rörde, 485 Täljande alla de qval, som du utstått har i ditt sinne, Men dock lade åt dig bredevid det onda det goda Zeus, ty sen mycket du lidit, du kom till en mildelig herres Boningar, hvilken isanning båd mat dig gifver och dricka Kärvänskapligt; du lefver ett fröjdsamt lif; hvaremot 490 Ja irrande kring till många de dödliges städer, är hitländ.

Så nu ordade de med hvaran om detta och dylikt, Och sen sofvo de båda, ej lång stund, utan en liten; Ty skönthronande Eos påstund framträdde, och seglen Refvade då Telemachos' män vid stranden, och skyndsamt 495 Masten fällde, och rodde i hamn med åror galejan, Kastade ankaren ut, samt akterlinorna bundo. Och vid hafvets bränning jemväl utstego de sjelfve, Redde sin måltid till, och mängde det glödande vinet. Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 500 Telemachos, den förståndige, så begynte att orda:

Bringen J öfrige hädan till stan den svarta galejan, Men till herdarna jag vill begifva mig nu och till landet, Och i afton jag kommer till stan, sen godsen jag skådat, Och i morgon åt er välplägning för resan jag gifver, 505 Kosteligt mål af kött, och af dryckesljufliga vinet.

Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte: Älskade son, hvart skall jag då gå? hvars boningar nalkas, Bland de samtliga män, som på klippiga Ithaka herrska? Skall jag väl gå till din moder gerad och till boningar dina? 510

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Eljes skulle isanning jag ock, att gå till vår boning Mana dig; der undfägnad ej tryter; det vore likväl dig Sämre, emedan jag sjelf är borta, ej heller dig modren Skulle se, ty ej ofta bland friarne plär hon i huset 515 Visa sig, utan från dem aflägsnad i loftet hon väfver. Men jag en annan man vill nämna dig; honom du måste, Vise Polybos' lysande son, Eurymachos, söka, Hvilken likt med en gud nu vördas af Ithakas männer. Ty han är aldraförnämst bland alla, och ifrigast önskar 520 Att få äkta min mor, och Odysseus' rike besitta. Men den olympiske Zeus bäst vet, han som thronar i ethern, Om, förrn bröllopet sker, han olycksdan åt dem lyktar.

Medan han talade så, till höger en fågel der framflög, Höken, Apollons ilande bud, och en dufva i klorna 525 Hållande, sönder han slet, och strödde dess fjedrar på marken, Just emellan Telemachos sjelf och den snabba galejan. Och Theoklymenos nu från kamraterna kallande afskiljs, Hängde sig fast vid hans hand, samt talade ordet, och sade:

Älskade, utan en gud ej flög den fågeln åt höger. 530 Som jertecken påstund, anskådande, honom jag kännde. Mera mäktig än er, ej finnes på Ithaka någon Annan stämma; men J städs skolen som konungar herrska.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Måtte, o fremmande man, fullbordas detta orakel! 535 Då skall af mig du förnimma båd vänskap och rikliga skänker Strax, så att hvar, som möter, dig visst lycksalig beprisar.

Sade; och talade till Peiraios, redlige vännen: Klytios' son, Peiraios, i annat har du mig åtlydt Mer än de andre kamrater, som med mig följde till Pylos; 540 Nu må du föra också gästvännen hem till din boning, Samt vänskapligen hylla och ära, tilldess att jag kommer!

Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan: Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge, Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545

Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallte Samtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa. De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder. Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna, Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550 Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste. Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjudit Hade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus. Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården, Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555 Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt.

Sextonde Sången

Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus, Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost, Och affärdade herdarna sen med samlade svinen.

Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen, Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5 Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttren Och till Eumaios påstund han talade vingade orden:

O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer, Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla, Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10

Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonen Stod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte, Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja. Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes; Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15 Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno. Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar, Kommen hem på det tionde år från fjermare länder. Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått. Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20 Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats. Och veklagande talade han bevingade orden:

Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej mera Trodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos. Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25 Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran! Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer, Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne, Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30 Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit. Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma, Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redan Henne en ann bland männerna fört, och kläder förutan Ligger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35

Honom svarte igen svinherden; männernes förste: Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjer Qvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigt För den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar.

Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40 Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet, Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus, Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade:

Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annan Plats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45

Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denne Bredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn. Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus. Lade så fram svinherden för dem ock faten med stekta Köttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50 Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven, Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet. Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus. Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter; Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55 Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden:

Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömän Honom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit.

Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60 Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga. Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst, Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer, Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit. Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65 Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom. Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios; Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70 Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågar Från mig värja en man, enär först vredgad han blifver, För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar, Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset, Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75 Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste, Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker. Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommen Vackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock; Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80 Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta. Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallen Och jag vill kläder hit afsända och mat till att äta. Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater. Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85 Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod. Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore. Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera. Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro.

Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90 Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara, Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer, Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaran Hemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan. Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95 Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel. Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i striden Litar en man, fast vore också stor träta å färde. Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne, Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100 Sjelf kringirrande hit, — ty ännu är skäl till förhoppning —: Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast, Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd. Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus. Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105 Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina, Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater, Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnor Släpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen, Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110 Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta. Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar, Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115 Litar en man, fast vore också stor träta å färde. Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion; Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes, Som ock födde en enda, Odysseus; samme Odysseus Ensam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120 Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro. Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125 Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösa Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda. Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer. Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130 Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka. Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart du Detta åt henne allena har sagt; af de andra Achaier Ingen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135 Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder. Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna, Om jag på samma väg skall gå till den arma Laertes Äfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus, Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140 Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte. Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos, Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka. Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan, Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna, Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore, Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader. Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150 Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder. Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sända Hemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst.

Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna, Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155 Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios; Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna, Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder, Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus; Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160 Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla. Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde. Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården. Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus, Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165 Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom, Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran, Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170 Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas.

Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene. Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrock Lade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom. Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175 Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget. Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men Odysseus Trädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom, Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180

Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling. Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan. Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen; Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa, Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik? Utan jag är din far, för hvars skull du suckande länge Lidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning.

Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190 Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt. Och Telemachos — ty han ej trodde det vara sin fader, — Svarande återigen tilltalade honom med orden: Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudom Dårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195 Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant, Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan, Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal. Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder, Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt, Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa. Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus, Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205 Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden. Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene, Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, — hon kan det, — Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en yngling Återigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210 Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida. Att en dödelig man upphöja, eller förringa.

Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast, Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret. Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215 Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen, Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngel Plundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga. På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar. Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220 Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden:

Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafva Bragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara? Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit.

Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225 Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta. Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andra Menniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme. Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan, Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230 Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte. Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan. Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit, Att samråda vi må om död åt fiender våra. Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235 Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro. Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet, Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att möta Ensame, andra förutan, om andra söka vi skole.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 240 Fader, isanning städse jag hört ditt herrliga rykte, Att du en kämpe i striderna är och i rådet förståndig. Dock förmycket du sade; mig häpnad betager; ej hände, Att med många och modiga män två ensame hampa! Friarne äro ej tio precis, och tjugu ej heller, 245 Utan flere en hop; antalet strax skall du veta. Från Dulichions ö här två och femtio valde Ynglingar äro, och sex hejduker följa med dessa; Fyra och tjugu ynglingar ock hitkommit från Same, Och från Zakynthos tjugu Achaiiske männer ha kommit, 250 Och från sjelfva Ithaka tolf, de aldraförnämste. Och med dem herolden Medón, och gudomlige sångarn, Samt två tjenare följa, förfarne att stekarna skära. Skulle vi nu dem alla, derinne församlade, möta, Räds jag, att du mångbittert och svårt skall våldet bestraffa. 255 Men om du kan uttänka åt oss till hjelpare någon, Detta besinna, som oss bistode med villigt sinne.

Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: Saken säga jag vill, gif akt du, och hör hvad jag talar! Menar du väl, att för oss Athene med fadre Kronion 260 Nog är, eller jag skall på en annan hjelpare tänka?

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: Väldige hjelpare äro försann de två, som du nämner, Skönt de deruppe bland skyarna sitta; de båda beherrska Såväl menskors släkte, som ock odödlige gudars. 265

Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: Lång tid skola isanning ej de afsides förbida Från den väldiga striden, då oss och friarne mellan Ares' kraft afgöres en dag i salarna mina. Men du begif dig nu, när morgonrodnaden synes, 270 Hem, och i trotsige friarnes hop inblanda dig åter; Mig skall sednare ock svinherden föra till staden. Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad. Skulle de mig misshandla i salarna, dock må ditt hjerta Lida i bröstet det, änskönt ock illa jag medfars. 275 Om de mig huset igenom vid föttren släpa på gården, Eller mig kasta med spjut, påskådande må du fördraga. Men befall dem likväl att ifrån dårskaperna afstå. Med kärvänliga ord tilltalande; dock de dig icke Lyda, ty dödsens dag är dem hårdt nära för handen. 280 Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne: När mångråde Athene i sinnet sådant mig lägger, Skall jag dig vinka med hufvut, och sedan när du det varsnat. Samtliga krigarevapnen, som ligga i salarna gömde, Bör du lyfta och lägga i vrån af höga gemaket, 285 Alla; och friarne sedan med följande ljufliga ordlag Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga; Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera. Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus; Men bortskämda de äro, såvidt eldsångan har framträngt. 290 Mig dessutom än mer i sinnet lade Kronion, Att ni ej druckne kanske, bland er tillställande träta. Måtte såra hvaran, och göra skam åt gelaget, Samt frieriet, ty mannen till sig sjelft jernet ju drager. Men allena åt oss två svärd qvarlemna, och tvenne 295 Lanser, och tvenne sköldar också, att fattas med händren. Så att vi dem, anrusande, fatte; och friarne sedan. Sjelf allrådige Zeus skall gäcka och Pallas Athene. Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne: Om du nu verkligen är min son, och stammar från vår blod, 300 Då må ingen förspörja, att hemma är redan Odysseus. Icke Laertes engång, svinherden ej heller det vete, Icke af tjenarne någon, och ej sjelf Penelopeia, Men du ensam och jag, att vi qvinnornas tankar må känna, Samt utforska derhos bland tjenande männerna mången, 305 Både eho oss ärar ännu, och fruktar i sinnet. Ho ej vårdar sig om, men föraktar dig, som är sådan.

Honom svarte, och talade till den lysande sonen: Sannerlig skall du, o far, ock framdeles lära mitt tanksätt Känna, förty ej alls mig barnsligheter bedåra. 310 Men mellertid jag ej tror, att detta skall lända oss begge Alls till gagn, och jag beder dig ock väl saken besinna. Länge och fruktlöst skulle du gå, utforskande hvarje, Vandrande hagarna kring, mellertid i salarna makligt Friarne fräckt uppsluka vårt gods; ej finnes förskoning. 315 Men om qvinnorna visst dig utransaka jag beder, Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro. Dock bland männerna ville jag ej, att från hybble till hybble Pröfva vi måtte, men framdeles om den saken bestyra, Om du från aigisbäraren Zeus vet tecken isanning. 320

Så nu sådana ord der vexlede de med hvarandra. Och mellertid till Ithaka kom välgjorda galejan, Hvilken Telemachos fört från Pylos och alla hans följsmän; Men då de anländt redan inom hamnplatsen, den djupa, Svarta galejan derefter uppå fastlandet de drogo, 325 Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro, Och till Klytios' hus strax förde de präktiga skänker. Men till Odysseus' boning också de sände en herold, För att budskap ge åt förståndiga Penelopeia, Huru Telemachos sjelf var på landet, och skeppet befallt att 330 Segla till staden gerad, att fruktande uti sitt sinne Drottningen båld en brännande tår utgjuta ej måtte. Och nu mötte hvaran, herolden och redlige herden, Begge med samma besked, som de borde åt drottningen gifva. Men när komne de voro till herrliga konungens boning. 335 Ordade så herolden i midten af tärnornas skara: Redan, o drottning, är dig hemland den älskade sonen.

Herden trädde helt nära till Penelopeia, och sade Allt hvad dess älskade son antvardat åt honom att säga. Men såsnart som han der uträttat hela sitt uppdrag. 340 Åter till svinen han gick, samt lemnade gården och salen.

Friarne harmades nu, och blefvo bestörta i sinnet, Och ur rummet de trädde bakom gårdsmuren, den höga. Utanför portarna sen derstädes de satte sig neder, Och Eurymachos, Polybos' son så började orda: 345

Vänner, stort är isanning det värf, som blifvit i verket Satt af Telemachos, resan; vi mente det blefve ej verkställdt. Låtom oss hala i sjön den svarta galeja, som bäst är, Samt hopsamla derpå skeppsroddare, hvilka åt dessa Strax förkunna, att de skyndsamligt må vända tillbaka. 350

Än var ej allt uttaldt, då Amphinomos varsnade skeppet. Vänd åt sidan, nuredan inom hamnplatsen, den djupa; Såg hur de refvade seglen, och årorna höllo i händren. Gladt han skrattade då, och talte bland vännerna sina:

Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355 Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågo Skeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna.

Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet; Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo, Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360 Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någon Annan sitta med sig af unga, ej heller af gamla. Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade:

Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd! Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365 Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder, Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvet Kryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan. Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpa Sinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370 Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömklig Död; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar, Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket. Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt, Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375 Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlar Alla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar, Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger, Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves. Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380 Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jaga Bort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag. Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden, Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve, Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385 Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner. Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen, Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter, Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda, Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390 Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig gifta Sedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta.

Så han talte; och samtlige de förstummade tego. Men Amphinomos började då sig yttra, och orda, Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395 Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna; Friarna förde han an, han äfven Penelopeia Genom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig; Han välmenande började nu sig yttra, och orda:

Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400 Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämman Döda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag. Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla, Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra. Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405

Så Amphinomos sade, och dem behagade talet. Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo. Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten.

Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia, Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410 Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd, Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat; Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor. Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor, Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415 Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan; Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

O Antinoos, du arglistige, fräcke, man säger Att du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperst Både i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420 Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärd Stemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus är Hämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra. Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände, Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425 Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara, Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän. Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta, Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost. Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430 Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka, Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker. Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra.

Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade: O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435 Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne, Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit, Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga, Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden. Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440 Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansen Vår; förty mig äfven har stadsförstörarn Odysseus Mången gång upplyftat i knäet, och kokade köttet Mig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka. Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445 Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befara Alls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå.

Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd. Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet, Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450 Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände.

Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herden Kom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvard Af årsgammalt svin, som de slagtade; medan Athene Trädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455 Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe. Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herden Skulle känna igen, och förståndiga Penelopeia Underrätta derom, och icke bevara i sinnet.

Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460 Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden? Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemma Från sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida?

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465 Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet, Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka. Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten. Samme herold, som först åt din mor berättat om saken. Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470 Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen, Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galeja Uti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro, Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut; Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475

Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft, Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek. Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid, Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet. Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480 Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo.

Sjuttonde Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Under fötterna sina då knöt de vackra sandaler Strax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus; Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer, Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5

Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modren Skåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afstå Från sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen, Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta: Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10 Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster, Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att alla Menskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne. Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifver Värre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar; Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältet Tigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster. Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20 Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre. Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber, Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda. Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadar Morgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25

Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom, Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd. Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset, Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen, Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30 Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia, Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde. Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus' öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla, Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35 Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia, Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite, Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt, Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte, Och veklagande talade så de bevingade orden: 40

Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag trodde Nånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till Pylos Hemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren. Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45 Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertat Uti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått; Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen, Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor, Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50 Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling, Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos. Honom jag sände förut med de gudalika kamrater; Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55 Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne. Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen, Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60 Men Telemachos gick derefter ur salen, och hade Spjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde. Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene. Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom; Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65 Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet. Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek, Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses, Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren, Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70 Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen, Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej mera Vände Telemachos sig från gästen, utan emottog. Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade;

Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75 Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva: Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligt Mördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80 Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter. Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd, Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet.

Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling. Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85 Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar; Stego så in, att bada, uti välglattade karen. När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan, Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar; Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90 Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar I den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet. Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95 Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte, Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända. Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad, Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100

O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet, Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig, Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus Drog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter, Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105 Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta: Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken, Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110 Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader, Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denne Hjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner. Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade, Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115 Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos, Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen. Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket, Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer. Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120 I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon. Men jag för honom berättade der allt idelig sanning, Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade:

Gudar, isanning desse uti stormodige mannens Sofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125 Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund, Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar, Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla, Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan, Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130 Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände. Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon, Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos, Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides, Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135 Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus, Alle då visst snardöde och olycksfriare vore. Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar Säga med arga funder och list, ej heller bedraga; Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140 Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer. Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungad Svårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemaken Håller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden; Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145 Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.

Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos. När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvo Gynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet.

Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150 Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven:

O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka, Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger; Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja. Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155 Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats, Att här sannerlig redan i fädernelandet Odysseus Antingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessa Brott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder. Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160 När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken.

Honom talte då till förståndiga Penelopeia: Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling; Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker, Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165

Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra. Friarne mellertid framför Odysseus' palatset, Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut, Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld. Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170 Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne, Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolder Dem behagade mest, och sig infann äfven till måltid:

Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel, Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175 Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid!

Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning. Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset, Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar; Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180 Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko, Redande till måltiden; men de från fältet till staden Skyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle. Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste:

Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185 Gå idag, som min herre dig bjöd: — jag isanning för min del Ville att du härstäds en stallenas väktare blefve; Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdels Måtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: — Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190 Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta; Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen. Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195 Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig.

Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck, Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm. Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen. Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200 Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre, Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad. Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen. Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen, Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205 Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vatten Buro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor; Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplar Rundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störte Högt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210 Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra: Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus, Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa, Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika. Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215 Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde:

Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling; Så beständigt en gud anbringar lika till lika. Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig, Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220 Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba, Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller. Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva, Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden: Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225 Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej vilja Gripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landet Gå och begära, att fylla för sig omättliga buken. Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda: Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230 Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor, Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom.

Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap, Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen, Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235 Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta, Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud. Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denne Bannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren:

O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240 Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret, Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan: Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom! Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva, Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245 Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma.

Honom talade till Melanthios, getternas herde: Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder! Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejan Fjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250 Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon, Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset, Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus!

Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta, Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255 Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen, Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom. Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde; Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom. Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260 Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudet Af den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga, Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade:

O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus' Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265 Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggd Både med murar och skjul; tättslutande portar der finnas, Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver. Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltid Månge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270 Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok. Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara, Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275 Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute; Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå. Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute, Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna.

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280 Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar. Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute. Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke; Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utstått Både i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285 Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någon Gitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador, För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfven På fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290 Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron, Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordom Sjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga Troia For han förut; men hans hund tillförne de ynglingar förde Mot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295 Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta, Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar, Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus' Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren. Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300 Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära, Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda; Dock han orkade icke numera, att närmre sin herre Komma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren, Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305

O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen, Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso, Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa, Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro, Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios; Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran. Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder, Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus, Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315 Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbråd Undanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make. Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länder Funnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom. Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320 Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta; Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus då Hädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar.

Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset, Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325 Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta, Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året. Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varse Blef, der i salen han kom, och genast derefter han honom Ropande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330 Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligt Kött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset. Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde, Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom herolden Tagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335

Efter honom påstund inträdde i rummen Odysseus, Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad, Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen. Innanför dörrarna der han uppå asktrösklen sig satte, Stödd mot en post af cypress, som fordom mästaren hade 340 Högst noggrannligen slätat, och bilat efter ett snöre. Men Telemachos ropte till sig svinherden, och sade, Tagande en hel kaka utur sin prydliga brödkorg, Och så mycket af stek, som händerne gittade rymma:

Bärande detta åt fremlingen gif, och bed att till alla 345 Friarne sjelf han går, och utaf hvarenda begärer; För nödlidande mannen ej väl vill passa försynthet.

Sagdt; svinherden han gick, såsnart han orden förnummit, Och sig ställande nära, han talade vingade orden:

Detta Telemachos ger dig, o fremling, och ber dig till alla 350 Friarne sjelf att gå, och utaf hvarenda begära; Ej försyntheten — menar han, är för tiggaren nyttig.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Gör mig, o konung Zeus, bland männer Telemachos lycklig, Och låt allting varda som han i sitt sinne begrundar! 355

Sade; och tog så emot med händerna båda, och lade Der vid fötterna neder, uppå sin ömkliga våtsäck, Spisade sedan, sålänge i salarna sångaren qvädde; Men då han spisat, slutade ock gudomlige sångarn. Friarne stojade än i salarna, men nu Athene, 360 Trädande nära intill Laertiaden Odysseus, Manade honom att kakor åt sig bland friarne betla, Hvilken som vrångsinnt är eller from, för att forska sålunda. Dock ej skulle hon så ens någon rädda från ofärd. Och till hvarendaste man han tiggande högeråt trädde, 365 Räckande fram sin hand öfverallt, som han tiggare varit. Men medömkande gåfvo de nu, och begapade honom, Och tillsporde hvaran, ho han var, och hvadan han kommit? Äfven talte bland dem Melanthios, getternas herde:

Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, 370 Om den fremlingen här; jag visst sett mannen tillförne. Och svinherden isanning ju hit ledsagade honom; Väl jag ej vet, hvarifrån han till ätt berömmer sig vara.

Så han sade; med följande ord Antinoos trätte: O svinherde, hvarför, vanryktade, honom till staden 375 Förde du? Finnas ej eljes hos oss gatstrykare äfven, Finnas ej vidrige tiggare nog, som störa oss målron? Syns dig ej nog, att desse din herres goda förtära, Hit församlade? Har du dender ock kallat måhända?

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 380 O Antinoos, väl, fast ståtelig man, du ej ordar; Ty hvem går väl åstad, och sjelf inbjuder en fremling Eljes, om icke af dem, som folksakförare äro, Siaren, eller läkaren ock, eller mästarn i slöjder, Eller gudomlige sångarn jemväl, som sjungande tjusar? 385 Ty sjelfbjudne de äro uppå omätliga jorden; Men en tiggare bjuder man ej, sig sjelf till en plåga. Dock du är vrångsinnt mera än samtlige friarne alle Mot Odysseus' tjenare städs, mest mig; men jag icke Vårdar derom, så länge förståndiga Penelopeia, 390 Och gudskön Telemachos än i salarna lefver.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Tig du, och genmäl icke med ord än vidare honom! Sig Antinoos vant, att snöpligen tvista beständigt Med de vrångaste ord, och han manar dessutom de andra. 395

Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden: Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar, Som den fremmande mannen befaller ur salarna jaga Nu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant! Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400 Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någon Ibland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles. Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet; Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan.

Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405 Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod? Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle, Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma.

Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunder Bordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410 Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäck Både med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redan Återvända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva, Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade:

Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415 Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar. Derför bör du också en läckrare bit, än de andre, Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden. Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde, Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420 Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde. Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat, Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar. Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville, Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425 Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet. Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stanna Lät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater, Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta; Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430 Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud, Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gården Ödde de, röfvade bort omyndiga barn och makar, Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden. Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435 Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk, Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sände Ömkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingen Vågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde. Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440 Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång. Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän, Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt. Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått.

Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445 Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro? Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd, Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros; Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös! Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450 Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves, Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig.

Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus: Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet, Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455 Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbit Ville taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket.

Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat, Och med en bister blick han talte de vingade orden:

Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460 Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford.

Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängde öfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippa Fast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom, Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465 Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäck Neder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte:

Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder. Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470 Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning, Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita; Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemma Magens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador. Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475 Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden!

Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan: Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan, Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar, Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480

Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo, Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner:

O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn, Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore! Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485 Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka, Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel.

Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden. För den kastades skull stor smärta Telemachos närde I sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490 Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd. När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia, Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte:

Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon! Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495

Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna, Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna!

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla, Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500 En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset, Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller; Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo; Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom.

Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505 Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus. Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla:

Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannen Komma hitin, att honom jag må välkomna och spörja, Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510 Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar.

Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios: Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste, Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa. Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515 Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp; Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta. Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger, Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden, Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520 Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning. Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän, Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma. Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit, Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525 Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefver Nära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte, Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530 Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt, Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma, Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära; Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar, Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535 Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet Skamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådan Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset. Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden, Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540

Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatset Dönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia, Och till Eumaios strax hon talade vingade orden:

Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden! Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545 Derför skall döden ej bli olyktad för friarne alla Heller; icke en ende skall undgå döden och ödet. Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne: Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt, Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550

Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit, Trädde nära intill, och talade vingade orden:

Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia, Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar, Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555 Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar, Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest du Tarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet, Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster.

Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560 O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berätta För Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia; Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren. Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara, Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565 Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någon Menska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt, Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan. Bed nu Penelopeia derför i egna gemaket Dröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570 Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken, Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläder Bär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte.

Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit. Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575

Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn? Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljes Blyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn.

Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios: Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580 Öfvermodige männernes trots undvika han söker. Men han bad dig vänta intill nedgående solen. Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning, Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585 Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara; Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några, Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker.

Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle, Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590 Och till Telemachos strax han talade vingade orden, Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat, Din besittning och min; här må alltsamman du vårda. Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595 Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier, Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas, Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600 Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas.

Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen. Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka, Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen, Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605 Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider.

Adertonde Sången.

Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i staden Bettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage, Att omättligen äta och dricka; men icke han egde Kraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse. Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5 Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes, Derför att han städs ärende gick, när någon befallte. Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset, Och oqvädande drotten, han talade vingade orden:

Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10 Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka, Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant. Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp!

Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus: Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15 Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve. Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls bör Annans gods missunna; du syns mig en tiggare vara, Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva. Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20 Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanske Sölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgon Lugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall komma Åter en annan gång till Odysseus' boningar sedan.

Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25 Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar, Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda, Huggande på med de båda, och alla hans tänder på marken Kunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan, Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30 Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre?

Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga, På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra. Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft, Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35

Älsklige, aldrig förut inträffade någonsin sådant; Hvilken förlustelse bragte en gud i detta palatset! Fremmande mannen och Iros de hota att nu mot hvarandra Kämpa med händren; låtom oss snart dem reta tillhopa!

Så han sade; och skrattande upp de rusade alla, 40 Och de trasiga tiggrarna kring de trängde sig samman; Och Antinoos talte, som var en son till Eupeithes:

Hören mig, modige friare J, att jag något må säga: Här getmagarne ligga i eld, dem vi oss till qvällsvard Lagade, först uppfyllande väl med blod och med ister. 45 Hvilkendera nu vinner, och går med seger ur striden, Han framträde, och tage bland alla den honom behagar! Städs må han äfven gästa med oss; men icke en annan Tiggare låte vi träda härin, för att bettla sen mera.

Så Antinoos sade; men dessa behagade talet. 50 Och anstämplande svek, utbrast mångråde Odysseus:

Älsklige, icke det sker, att mot yngre mannen en gammal Gubbe, af nöd hemsökt, framträder i strid; men den slema Magen mig manar åstad, att jag för huggen må digna. Men nu, välan, med en dyr ed bören J svärja mig alle, 55 Att mot Iros bevågen, med väldiga handen, ej någon Slår mig, på öfverdåd, och lägger för honom mig neder.

Sade; och alle sin ed aflade, som denne begärde. Men då talte igen Telemachos' heliga hjeltkraft:

Fremling, ifall dig manar ditt hjerta och modiga sinne, 60 Att dig värja mot denne, så räds bland de andra Achaier Ingen, ty den med flere skall slåss, som vågar dig hugga. Gästmottagarn är jag, och kongarne lemna sitt bifall, Antinoos och Eurymachos med, förståndige båda.

Sade; och alle dertill biföllo; men redan Odysseus 65 Höljde med trasorna midjan, och blottade dervid de sköna, Väldiga låren; då röjde sig ock de vidgade skuldror, Bröstet, och seniga armarna med; vid honom Athene Stående, ökade lemmarnas kraft för männernas herde. Friarne alle deråt nu öfvermåttan förvåntes, 70 Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Sannerlig Iros, påstund MissIros, samkar sig ofärd; Ty så väldiga lår ur trasorna röjer den gamle!

Så de sade; och Iros nu blef rätt illa till sinnes. Dock han af tjenarne fördes, som gördlade honom med handkraft, 75 Rädd som han var, och omkring hans lemmar darrade köttet. Och Antinoos trätte, och talade ordet och sade:

Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd, Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar, För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80 Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda: Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden, Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänder Till kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel, Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85 Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas.

Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar, Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren. Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90 Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken. Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes, Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna. Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhugg Iros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95 Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden; Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman, Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte, Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus, Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100 Ut till portikens port, och honom der mot ett stängsel Lutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar, Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105 Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända.

Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck, Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm. Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre, Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110

Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alle Det som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta, Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettling Här i landet; ty snart till Epeiros sände honom, Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115

Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus. Och Antinoos lade den väldiga magen för honom, Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfte Kakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte, Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120