FÖRSTA SÅNGEN. (continued 3)

Fremling, den blinde jemväl urskiljde det märket isanning, 195 Trefvande kring; allsicke är det hopblandadt i mängden, Utan af samtliga främst; var derföre modig för striden: Ingen Phaieker hinner dig upp, eller kastar förbi dig.

Talte; nu fröjdade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, Glad, att en så välvillig kamrat i kampen han sporde. 200 Och med lättare sinne han strax bland Phaiekerna talte:

Gossar, hinnen nu denna; förty helt snarligt en annan Tror jag mig slunga likaså långt, eller längre måhända! Bland er andra enhvar, som hjertat befaller och modet, Komme, och freste uppå, ty J han mig högligen retat, 205 Anten i näfstrid, lopp eller brottande — icke jag vägrar — Bland Phaiekerna alla, förutom Laodamas ensam. Förty han är min värd; ho ville med vännen väl strida? Dårlig sannerlig är den mannen och äfven föraktlig, Som till kämpaspelenas strid utmanar en gästvän, 210 Stadd i fremmande land; han all sin lycka förintar. Men bland de öfriga ingen jag vägrar, ej heller föraktar, Utan i öppen fejd jag vill dem försöka och pröfva. Ty så många som täflingar ges, är jag icke den sämste. Sannerlig väl jag förstår skönglattade bågen handtera, 215 Först jag träffade äfven min man, om jag sköte i hopen Af fiendtliga män, fast aldrig så många kamrater Stodo mig nära bredvid, och sköto på männen med båge. Philoktetes allena uti bågskjutningen vann mig, Borta i Troers land, då Achaierne skjöto med båge. 220 Men bland andra jag tror mig vara den aldraförnämste, Som nu dödlige äro, och äta sitt bröd här på jorden. Dock med en forntids män jag önskade icke att täfla, Ej med Herakles, och ej med Eurytos, Oichaliensern, Hvilka med bågen stridde emot odödliga sjelfva. 225 Derför den väldige Eurytos dog så plötsligt, och nådde Ej hög ålder i huset; men honom Apollon förtörnad Dräpte, ty guden han manade ut att täfla med båge. Men med spjutet jag kastar så långt som ingen med pilen. Endast om fötterna räds jag, att någon löper förbi mig 230 Bland Phaiekernes män; ty förskräckligen illa jag medfors Bland mång böljornas svall; lifsmedel ej heller på skeppet Fanns tillräckeligt; derföre ock mig lemmarne löstes.

Så han talte; och strax de vordo förstummade alle, Men Alkinoos svarade ensam, och talte till drotten: 235

Fremling, emedan hos oss tacknämmeligt detta du ordar, Och du i dagen vill lägga det hjeltemod, som dig följer. Vredgad att dender mannen i striden dig vågade öppet Håna: fördenskull skymfe bland dödliga ingen ditt hjeltmod, Ho som uti sitt sinne förstår, att skickligen tala. 240 Men nu välan, hör på hvad jag säger, att äfven för andra Drottar du må det berätta, enär du i salarna dina Spisar jemte den hulda gemåln och de älskliga barnen, Dig erinrande då vår mandom, och hurdana dater Zeus förunnar åt oss från fädernas tider beständigt. 245 Ej utmärkte vi äro i näfstrid, eller i brottning, Men med fötterna löpe vi kringt, storkaxar på skeppen. Städs kärälskligt oss är festlaget, och cittran och dansen, Ombytskläder derjemte, och varma bastur och bäddar. Men nu välan, J Phaiekernes dansare, ypperste alle, 250 Skutten, att fremlingen måtte för vännerna sina berätta, Sedan han anländt hem, hur mycket J andra besegren Både i dans och i sång, och, i sjöfart äfvensom kapplopp. Men till Demodokos man haste, och ljudiga cittran Bringe påstunden, som finnes uti vår boning förvarad! 255

Så gudlike Alkinoos nu; men herolden han uppsteg, För att ur kongens palats medbringa den ljudiga cittran. Och folkdomrarne, nio till tal utkorade, alle Reste sig; de omsörjde att allt tillbörligen tillgick; Jemnade nu dansplatsen, och vidgade prydliga kretsen. 260 Kom så herolden jemväl, och hämtade ljudiga cittran Åt Demodokos; strax han trädde i midten; de raske Ynglinger ställde sig kring, välkunnige alle i danskonst; Slogo den herrliga platsen med föttren; men drotten Odysseus Skådade föttrens skiftande språng, och förvåntes i sinnet. 265

Men han knäppte på cittran, och började herrligen sjunga Om Aphrodites, den skönkringgördlades älskog och Ares' Hur i Hephaistos' rum tillförne de träffade möte Hemligen; mycket han gaf, och skändade kongen Hephaistos' Lägerställe och bädd; strax lände till honom som sändbud 270 Helios, hvilken dem sett med hvarannan mängda i älskog. Men Hephaistos såsnart hjertfrätande ordet han hörde Gick han till smedjan gerad, omvälfvande ondt i sitt sinne; Ställde så väldiga städet i stocken, och hamrade fjettrar Oupplösliga, starka, att fast der måtte de stanna. 275 Men såsnart nu försåtet han gjort, uppretad mot Ares; Gick han uti sofkammaren in, der sängen var bäddad, Och öfverallt omkring sängstolparna fästade fjettrar; Många uti takbjelken också anbragtes från ofvan, Fina som spindeltråd, dem ej någon kunde bemärka 280 Bland lycksaliga gudarna ens; ty han gjort dem så listigt. Men såsnart han sitt samtliga svek anbringat kring bädden, Låtsade han sig till Lemnos bege, vältrefliga staden, Hvilken för honom är på hela jorden den kärsta. Stod så ej heller förgäfves på vakt gullhetslige Ares, 285 När Hephaistos han såg, stormästaren, hemifrån vandra. Men till Hephaistos palats, konstgudens, han genast begaf sig, Tänd af kärleksbegär för den skönkringgördlade Kypris. Hon från sin far helt nyss, stormäktige drotten Kronion, Kommen, satte sig ned, men Ares trädde i rummet, 290 Fattade hennes hand, och talade ordet, och sade:

Kom, kärälskliga, kom; låt oss vandra i säng med hvarannan, Ty Hephaistos ej mera är hemstadd, utan som bäst nu Till vildröstige Sintiers ö, till Lemnos, han bortgår.

Så han sade; men henne behageligt syntes att hvila, 295 Och de stego i säng, och somnade; fjettrarne kringom, De konstgjorde, sig slöto, som smidt mångvise Hephaistos: Ej dem möjeligt var att röra en lem, eller lyfta. Och då funno de nog, att de mer undslippa ej kunde. Ryktbare tvesidshaltarn påstund sig närmade dessa, 300 Ätervändande hem, förrn Lemnos' jord han beträdde. Förty Helios stått ju på vakt, och saken förkunnat. Men han kom till sin boning, betagen i innersta hjertat, Stannade i förmaket, och greps af skräcklig vrede, Och röt hiskeligt till, att han hörden af gudarna alla: 305

Fader Zeus, och J andre, evärdlige, salige gudar, Hit, för att löjliga saker, och ej fördragliga skåda: Huru till mig, som är halt, städs dottren af Zeus, Aphrodite, Hyser i hjertat förakt, och älskar förödaren Ares, Derför att han är fager och fotnätt; jag deremot är 310 Född ofärdig; men skuld dertill mig icke är någon Ann, än föräldrarne två; o måtte de barn ej aflat! Men här skolen J se, hur de båda nu sofva i älskog, Stigne uti mitt läger, och jag, slikt skådande, harmsnas. Ej jag menar, att framdeles så de skola sig lägga. 315 Änskönt aldrig så kära; de skola ej önska tillsamman Sofva; ty listen och fjettrarna här qvarhålla dem begge, Tills att fadren åt mig brudgåfvan tillfullo har godtgjort, Som åt honom jag gaf för hans dotter, den äreförgätna, Derför att skön hon visserlig är; men ej är hon fastsinnt. 320

Sade; och gudarne samlades alle till kopparpalatset. Kom så Poseidaon, jordfamne, och kom så Hermeias, Den mångnyttige, kom långskjutande drotten Apollon; Men gudinnorna blefvo enhvar derhemma, af blygsel. Allt godts gifvare, gudarne, nu qvarstodo på trösklen, 325 Och osläckeligt skratt uppväcktes hos saliga gudar, När de snarorna sågo, som ställt mångvise Hephaistos. Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Slem ting lyckas ej bra; den långsame hinner den snabba; Så Hephaistos, så långsam han är, dock fångade Ares, 330 Honom den snabbaste gud bland alla som bo i Olympen, Änskönt halt, med försåt; och böter skall Ares betala.

Så till hvarandra de ordade nu om detta och annat. Drotten Apollon då, Zeus' son, tilltalade Hermes:

Hermeias, Zeus' son, allt godts förlänare, sändbud, 335 Ville du väl också, i väldiga fjättrarna fängslad, Sofva i sängen bredvid den gyllene Aphrodite?

Honom svarade sen budbäraren, Argosdräparn: O, att det måtte så ske, långskjutande konung Apollon; Skönt mig fängslade ock tre gånger så väldiga fjettrar, 340 Och J gudar sågen derpå, och gudinnorna alla, Skulle ändock jag sofva hos gyllene Aphrodite.

Sade, och skratt uppväcktes ibland odödliga gudar. Dock Poseidaon ej skratten betog, men Hephaistos han ombad, Den konstkunnige idkligt, att lösa fjettrade Ares; 345 Och tilltalande honom, han sade de vingade orden:

Lösgif! Lofva jag vill, att denne, på sätt du befaller, Bland odödliga gudar betalar dig allt som är billigt.

Ryktbare tvesidshaltaren då tilltalade honom: Ej, o Poseidaon, jordfamne, du detta mig ombed! 350 Usel är borgen minsann, då för uslingar borgen är gifven. Huru skulle jag någonsin dig bland gudarna binda, Ginge nu Ares fri, undslippande skulden och fängslet?

Honom Poseidaon, jordskakaren, svarte och sade: I det fall, o Hephaistos, att Ares, vägrande skulden, 355 Rymmer, och går sin kos, sjelf vill jag dig skulden betala.

Ryktbare tvesidshaltarn igen så svarade honom; Ej går en, eller höfs, att säga ett nej till din talan.

Sagdt; och Hephaistos' kraft från fjettrarna gjorde dem fria. Knappt ur sitt fängsel ännu, det väldiga, löste de voro, 360 Förra de rusade opp, och han till Thrake begaf sig. Men skrattkär Aphrodite till staden Paphos på Kypros Lände, ty der hon hade en lund och ett doftande altar. Der nu Chariterne tvådde, och smorde med heliga oljan Henne, en sådan, som häftar uppå städs varande gudar; 365 Klädde i tjusande kläderna sen, ett under att skåda.

Sådant allt högröstige sångaren qvad; men Odysseus Gladdes uti sin själ, åhörande, äfvensom andre De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.

Men Alkinoos bjöd Laodamas och Halios sedan, 370 Att helt ensame dansa, ty ingen med dessa sig mätte, När de i händren alltså den granna och purpurne bollen Tagit, hvilken åt dem konstskicklige Polybos virkat, Honom den ene slungade upp mot skuggiga molnen, Böjd baklänges; från marken åt höjden svingad, den andre 375 Lätt tog lyra, förrän han nalkades jorden med föttren. Men då de pröfvat hvaran, att rakt upp kasta med bollen, Sedan begynte de dansa uppå mångnärande jorden, Vexlande ofta; de öfrige ynglingar klappade takten, Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380 Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus:

Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste. Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager,

Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385 Och han ordade strax bland roningkära Phaieker:

Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar; Denne fremmande man mig synes ganska förståndig; Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves! Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390 Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas. Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock, Samt derhos en talent utaf högskattade gullet. Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom, Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395 Men Euryalos bör med ord försona och skänker Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat.

Så han sade; och alle der till biföllo och mante, Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold. Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400

Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken, Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder. Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405

Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen! Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410 Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne! Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415

Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet. Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker, Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro. Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner, Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420 Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft; Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga, Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft:

Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla, Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425 Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten, Att, då han badat, och sett de välförvarade skänker Alla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom, Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången. Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430 Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna alla Offergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar.

Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte, Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln. Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435 Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände. Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt.

Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinet Bar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker, Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440 Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock, Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden:

Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen, Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhända Sofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445

Men när detta nu hört mångpröfvade, ädle Odysseus, Genast han passade locket, och fort den virkade remmen Snodde, som honom lärt tillförene mäktiga Kirke. Hushållstärnan jemväl strax manade honom att bada, Och nedstiga i karet; han skådade glad i sitt sinne 450 Varmt badvatten; ty ej han plägade sköte sig ofta, Sedan Kalypsos hus, skönlockiga nymfens, han lemnat: Derstäds, liksom en gud, fortfarande skötsel han hade. Honom då tärnorna först rentvättat, och smörjat med oljor Sedan, och mantelen skön kringkastat, och rocken derefter, 455 Steg han utur badkaret, och till vindrickande männen Gick. Men Nausikaa, som egde af gudarna fägring, Stannade vid dörrposten uti starkbyggda palatset, Och med ögonen skådade an, förvånad, Odysseus, Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 460

Hell dig, fremling; en gång då du vistas i fädernelandet, Glöm ej mig; ty du mig har främst för lifvet att tacka.

Henne svarande talte då till mångråde Odysseus: Nausikaa, stormodige kong Alkinoos' dotter, Unne nu det mig Zeus, högtdundrande maken åt Here, 465 Att jag hem anländer, och hemkomstdagen beskådar! Der ock skulle jag dig, som en gud, anropa med böner Dagarna alla, förty mitt lif, o jungfru, du frelste.

Sade; och satte sig ned på en stol vid Alkinoos, kongen. Ren anrättningen delade desse, och blandade vinet. 470 Närmre herolden då kom, medbringande älsklige sångarn, Demodokos, högt ärad af folken, och honom han satte Midt i gästernas krets, och ställde vid höga kolonnen. Men till herolden talade nu mångråde Odysseus, Sedan han skurit ur ryggen en bit — och lemnat det mesta — 475 På hvittandiga galten, och rikliga istret var kringom:

Tag nu köttet, herold, och gif, att han måtte det äta, Åt Demodokos der! fast ängslad, jag honom vill fägna; Ty hos jordiska menniskors släkt ja sångarne äro Både af vördnad och tack delaktige städse, emedan 480 Sångmön toner dem lärt, och sångarnes släkte hon älskar.

Sade; herolden han bar och lade i händren på hjelten Demodokos, som tog det emot, och i själen förnöjdes. Desse nu händerne räckte till redda och färdiga rätter. Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, 485 Till Demodokos talade så mångråde Odysseus:

Demodokos, dig prisar jag mest bland dödliga alla; Sångmön lärde dig visst, Zeus' dotter, eller Apollon; Ty oändelig sannt du sjunger Achaiernes öde, Allt hvad Achaierne gjorde och äflades, allt hvad de ledo, 490 Liksom du sjelf närvarit minsann, eller hört af en annan. Men byt ämne likväl, och besjung den prydliga hästen, Hvilken Epeios af trä hopfogade, jemte Athene, Och så till borgen bragte försåteligt ädle Odysseus, Fyllande upp med män, som Ilions fäste förstörde. 495 Om mig detta du ock med sanningen enligt berättar, Skall bland samtliga menniskor jag förtälja påstunden, Huru bevågen en gud gudomliga sången dig gifvit.

Sade; och manad af gud han begynte och öppnade sången, Tagande vid derstäds, der uppå vältoftade skeppen 500 Stigne, seglade bort, sen eld de i tältena kastat, Alle Argeier; de andra då reden med bålde Odysseus Sutto i samlade Troernes krets, omhöljde af hästen; Förty Troerne den uppsläpat sjelfve på borgen. Der stod hästen, och mångt de språkade hitåt och ditåt, 505 Sittande rundtomkring; tre meningar voro i omlopp, Anten att klyfva det hålkade trä med bitande kopparn, Eller på bergets spets uppsläpa, och störta från stalpet, Eller till gudars försoning det väldiga belätet lemna: Såsom också var bestämdt, att sedan bringas i verket. 510 Ty, att förgås, var ödet, såsnart som Ilion hyste Väldiga hästen af trä, der alle de bäste Argeier Sutto, beredande död och förderf åt Troiska männer. Äfven sjöng han, hur staden Achaiernes söner förstörde, Lemnande hålkade sveket, och hoptals krupne ur hästen; 515 Sjöng, hur den höga staden föröddes af en och af annan, Men att Odysseus till Deïphobos' hus sig begifvit, Väldig som Ares sjelf, med gudlik drott Menelaos. Sade, att, sedan han der uthärdat den hetaste striden, Hade han segrat omsider, med hjelp af stolta Athene. 520

Detta nu sjöng högröstige sångaren, medan Odysseus Smäktade; kinderna vättes af tårar, ur ögonen runna. Liksom en qvinna begråter den älskade maken, hon famntar, Hvilken framför sin stad och sitt folk har stupat i striden, Värjande obarmhertiga dan från barn och hembygd; 525 Och då sin man hon döende nu och sprattlande skådar, Störtad på honom hon jemrar sig högt, men desse bakefter Huggande på med spjuten såväl i rygg som i axlar, Med sig släpa slafvinnan, att mödor lida och jemmer, Och af den ömkansvärdaste sorg dess kinder förvissna: 530 Likså Odysseus ock gjöt ömkliga tårar ur ögat. Gråtande nu derstäds undföll han väl alla de andra, Men Alkinoos ensam iakttog honom och märkte, Sittande nära intill, samt hörde den suckande mannen, Och då talte han strax bland roningkära Phaieker: 535

Hören mig samtlige J, Phaiekernes förstar och drottar, Och Demodokos tyste jemväl sin klingande cittra; Ty helt säkert alla till lags ej qväder han detta. Från den stunden, vi spise, och herrlige sångarn begynte, Från densamma hörde ej upp med jemmerlig klagan 540 Fremlingen här; hans sinne har visst stor smärta betagit. Derför han tystne, välan, att lika vi alle må fröjdas Värdar ej mindre än gäst; ty så är det vackrare. För vår aktade gäst allt detta ju äfven bestyrdes, Hemledsagning och skänker, dem vi vänskapligen gifve. 545 Är ju i broders ställe en gäst, en bedjande fremling För hvar dödlig som har den ringaste känsla i hjertat. Derföre må du ej nu omhölja med listiga tankar Hvad jag dig än tillspörjer; det höfs dig bättre att tala. Säg mig det namn, hvarvid dig kallade moder och fader, 550 Samt de andre, som bo i er stad, som bo i dess grannskap. Ty ej finnes bland menniskor en, som är alldeles namnlös, Vare han slem eller god, såsnart han allenast är boren; Utan föräldrarne ge åt enhvar, enär som de framfödt. Säg mig tillika ditt fäderneland, din stad, och din folkstam, 555 Att dig, på eget beråd, dit måtte galejorne bringa. Förty hos Phaiekernes folk styrmänner ej äro, Roder ej heller, och slikt, som finnes på andra galejor. Utan männernes tanker och båg af sig sjelfve de känna, Känna de samtlige menniskors städer derjemte och feta 560 Åkrar, och hafvets svalg de öfverfara i blinken, Kringomhöljde af töcken och moln; och aldrig den minsta Fruktan de ha, att lida förlust, ej heller förlisa. Men tillförne en gång min far det hörde jag säga, Nausithoos, som förmälte, att mot oss vore Poseidon 565 Vredgad, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän. Sade att guden en gång Phaiekernes bästa galeja, När från en följfärd hon hem vänder på dunkliga hafvet. Krossa skulle, och stan omhölja med väldig en klippa. Ordade så den gamle, och det fullborde nu guden, 570 Eller vare det ock ogjordt, om hans sinne så täckes. Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, Hvar du irrat omkring, och till hvilka länder du kommit, Säg om menskorna sjelfva, och välbefolkade städren, Anten de hårde och vilde, och orättrådige varit, 575 Eller också gästkäre, och haft ett gudeligt sinne. Säg ock, hvarför du gråter, och jemrar dig innerst i själen, När om Argeiers du hör, om Troers och Danaers öde. Gudarne slikt förderf åt menniskorna gjort och beslutit, Att för efterkommande ock må finnas en visa. 580 Föll då kanhända för dig vid Ilion äfven en slägting, Anten en tapper måg eller svärfar, hvilka bland alla, Efter vår egen stämma och blod dock äro oss dyrast? Eller kanske en tapper kamrat, välvilligt emot dig Sinnad? Förty allsicke är sämre än sjelfvaste brodren En kamrat att värdera, enär han visliga tänker.

Nionde Sången.

Honom svarande talte då till mångråde Odysseus: Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, Vackert isanning det är, att få åhöra en sådan Sångare, likasom denne, till rösten gudarna jemlik. Ty jag yrkar, att ljufvare sak i verlden ej finnes, 5 Än när glädje och fröjd sig samtliga landet bemästrar, Medan gästerne lyssna i rummen till sångarens stämma, Sittande man vid man, och bredvid stå bordena fulla Både med bröd och kött, och ur blandningsskålen en munskänk Vinet öser, och bjuder omkring och i bägrarna häller: 10 Detta i sinnet mig synes det aldrayppersta vara. Men nu lyster din håg, att om suckiga smärtorna mina Fråga, på det jag, jemrande, må än sucka dessmera. Hvad vill jag först, hvad sen, hvad vill jag ytterst berätta? Ty de himmelske gudarne gett mig många bekymmer. 15 Nu vill jag först er säga mitt namn, att detta J äfven Veten, och jag framdels, undsluppen den grufliga dagen, Vare åt er gästvän, skönt fjerran beboende husen. Jag Laertiades är, Odysseus, bland menniskor ryktbar För all tåliga fonder; till himmelen stigit min ära. 20 Och jag på Ithaka bor, det välbeskådliga, hvarest Neriton-berget finns, löfruskande, resligt, och många. Öar i trakten bebos, helt nära den ena den andra, Dulichion, och Same, och det skogbevexta Zakynthos. Aldraöfverst hon sjelf, lågländt, är i hafvet belägen, 25 Vesterut (särskilt de andre mot morgonrodnan och solen), Klippig, likväl en god gossaflerska är hon, och icke Vet jag en ljufvare ort, än hennes bygder att skåda. Visst qvarhöll mig derborta Kalypso, den ädla gudinnan, Giljande sig till gemål, i de hålkade grottorna länge; 30 Liksom på samma sätt Kirke mig i salarna qvarhöll, Giljande sig till gemål, den listiga, hemma på Aia, Men dock alldeles ej mitt hjerta i bröstet de rörde: Derföre ljufvare intet än fäderneland och föräldrar Finns, änskönt en kostelig gård långt borta man äfven 35 Egde uti ett fremmande land, från föräldrarna fjerran. Dock mångsorgliga färden jag vill dig nu äfven berätta, Hvilken mig Zeus påsände, då hän från Troia jag reste.

Förde så vinden mig från Ilion till de Kikoners Fäste, Ismaros, först, som jag ödde och dräpte dem sjelfva. 40 Jagande hustrurna med ur staden och skatterna många, Delte vi allt, så att ingen mig gick förlustig sin andel. Då isanning att fly med ilande fötter oss alla Manade jag, men de dårarna mig hörsammade icke. Utan de drucko der vin, och slaktade bredevid stranden 45 Många får, och derhos släpfotiga, hornade oxar. De bortlupne Kikonerne nu mellertid de Kikoner Ropte, som voro dem grannar, och tapprare äfven och flere, Boende på fastlandet, och kunnige att från en hästvagn Strida med minner, också fotkämpar, om så behöfdes. 50 Månge de kommo, som blommor och blad utspricka om våren, Tidige; då från Zeus ett bistert öde forbidde Olycksaliga oss, mångfaldiga smärtor att utstå. Stannande, striden de stridde invid de snabba galejor, Och påskjöto hvaran med kopparspetsade lansar. 55 Medan morgonen grydde, och heliga dagen sig ökte, Höllo vi stånd, och försvarade oss, skönt flere de voro; Men när Solen sig vände mot oxafspänningens timme, Då Kikonerne drefvo på flygt oss, slagna Achaier. Sex fotbrynjte kamrater ifrån hvarenda galeja 60 Föllo; vi andre likväl vår död undgingo och ofärd.

Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater. Ej mig vidare dock tverodde galejorne foro, Förrn tre gånger enhvar af de arma kamrater vi ropat, 65 Hvilke på fältet stupat, utaf Kikonerna dräpte. Men molnskockaren Zeus påsände galejorna nordvind, Jemte en hisklig orkan, och med moln tillika betäckte Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. Fram galejorne nu, brådstöstade, drefvos, och seglen 70 Piskade vindens kraft i trenne bitar och fyra. Seglen lade vi ned på galejorna, fruktande ofärd, Och dem sjelfva emot fastlandet rodde i brådska. Nätterna två och dagarna två der idkeligt ständigt Lago vi, tärande själn med tröttnad och sorger tillika. 75 Men då den tredje dan skönlockiga Eos beslutat, Reste vi masterna upp, samt satte oss, hissande hvita Seglen; och vinden styrde och rormän våra galejor. Nu helbregda jemväl till fädernejorden jag kommit, Men mig bölja och ström, då omkring Maleia jag vände, 80 Gynnad af Boreas jagade hän, och dref från Kythere. Sedan i dagarna nio mig förde förderfliga vindar Öfver den fiskiga sjön; på den tionde dock vi bestego Lotophagernes jord, som spisa den blommiga spisen. Derstäds stego vi alla i land, och öste oss vatten. 85 Strax kamraterne togo ett mål vid de snabba galejor. Men såsnart vi oss mättat med mat och derjemte med dricka, Jag kamraterna ock afsände, att gå och bespörja, — Väljande ut två man, och herolden jag gaf som den tredje — Hvilka de männer voro, som bröd förtärde i landet. 90 Och bortgångne de strax anträffade de Lotophager, Och Lotophagerne ej anstämplade våra kamrater Ofärd, utan gåfvo dem alla att smaka på Lotos. Ho som utaf den ljufliga Lotos månde förtära, Ville ej återberätta, ej heller vända tillbaka, 95 Utan de önskade der med Lotophagernes männer, Spisande Lotos, städse förbli, och glömma sin hemfärd. Dessa med våld jag förde till skeppen, ehuru de greto, Och dem, släpande, bandt vid hålkade skeppenas tofter, Men de tillförlitliga andra kamrater jag mante, 100 Skyndesamast att stiga om bord på de snabba galejor, Att ej någon skull äta af Lotos och glömma sin hemfärd. Strax de stego om bord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.

Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, 105 Och till Kyklopernes land, de öfvermodige, fräckes Kommo, som, sig förlitande på odödliga gudar, Hvarken plantera med händren en planta, och plöja ej heller, Utan det allt osåddt, oplöjdt uppvexer hos dessa, Hvete och korn också, tillika med rankor, som alstra 110 Det stordrufviga vinet, utaf Zeus' skurar förökadt. Ej rådplägande torg hos dem man finner, ej lagar, Utan alla bebo högresliga bergens toppar, Och der halkade kulor; enhvar är domare öfver Egen hustru och barn, och de vårda sig ej om hvarandra. 115 Obetydlig en ö der sträcker sig utanför hamnen, I hvarken nära Kyklopernes land, och fjerran ej heller; Skogig är hon; och derstäds otålige getterne födas Vilde; förty, dem menniskospår bortskrämma ej nånsin, Ej der heller omkring gå jägare, hvilka i skogen 120 Lida strapaser många, besökande bergenas toppar; Ej upptas hon utaf fårhjordar, och icke af plogland, Utan hon är osådd, oplöjd i dagarna alla, Öde på män, och närer de bräkande getter allenast. Ty rödkindiga skepp dem ega Kykloperne inga; 125 Ej skeppbyggande män der finnas, hvilka dem gjorde De vältoftade skeppen, som skulle bestyra om allting, Farande kring till menniskors städer, som männerne pläga, Öfver sjön på galejorna, en besöka den andra, Hvilka dem ock tillskapte af ön vältreflig en bostad. 130 Ty hon ej är oländig, och gåfve väl frukter hvar årstid. Ty der ängar man ser vid stranden af grumliga hafvet, Fuktiga, mjuka, och rankorna der everdlige vore. Lucker är der hvar vret, och i sinom tid man beständigt Skure en rikelig gröda, förty högst fet är dess jordmon; 135 Ock vällemplig dess hamn, så att kabel man icke behöfver, Ej utkasta ett ankar, ej akterlinorna binda, Men, anlöpande blott, qvarstanna sålänge de sjömans Sinne manar dertill, och vindarne börja att blåsa. Och i hufvut af hamnen det klaraste vatten sig gjuter, 140 Källan inunder en häll; och omkring svartpopplarne vexa. Der inseglade vi, och en gud oss visade vägen, Under den mörkaste natt, och ej lyste det minsta för ögat; Ty kring galejorna låg djupt dunkel, och månen ej heller Lyste från himmelen ned; ty han var omslöjad af skyar. 145 Då fanns ingen som gittade ön med ögonen varsna; Icke de väldiga vågor, som välte mot kusten vi heller Skådade, innan vid land sköntoftade skeppen sig lade. Sen de nu laggt sig vid land, nedtogo vi samtliga seglen, Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. 150 Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Ströko vi ön omkring öfverallt, och beundrade henne. Drefvo så nymferne upp, Zeus', aigisbärarens, döttrer, De bergboende gettren, att kost kamraterne finge. 155 Krokiga bågarna strax och derhos långskaftiga spjuten Togo vi oss från skeppen, och sen, trefaldigt fördelte, Sköto; och genast en gud oss gaf tillräckeligt vildbråd. Mig åtföljde galejorna tolf, och på hvarje af dessa Nio getter i lott utföllo; sjelf tog jag mig tio. 160

Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, Sittande njöto det rikliga kött och det ljufliga vinet. Ty galejornas vin, det röda, var ej uppdrucket, Utan der fanns ännu; ty enhvar vi på ankrarna rikligt Tappade, då Kikonernas heliga fäste vi togo. 165 Nu vi märkte Kyklopernas land helt nära intill oss, Märkte röken, och rösten af dem och af fåren och gettren. Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom, Samtliga lade vi oss, vid hafvets bränning, att hvila. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 170 Då ock ställde jag till folksamling, och talte bland alla:

Biden J öfrige här, mig tillförlitlige följsmän; Men jag sjelf med mitt skepp och kamraterna mina vill hädan Resa, och väl utforska demder, hvad menskor de äro: Öfvermodige, vilde och orättrådige, eller 175 Ock gästvänlige män, som ha ett gudeligt sinne.

Sade; och steg så ombord, och befallte kamraterna äfven Sjelfve stiga om bord, samt akterlinorna lösa. Desse stego då strax, och på tofterna satte sig genast Alle i rad, och grumliga sjön med årorna slogo. 180 Men då till stället fram, det närabelägna, vi kommit, På landtungan vi varsnade snart en kula, vid hafvet, Hög och af lagrar beskuggad; och derstäds plägade många Drifter, getter och får sig hvila; omkring var en fägård Byggd, högreslig, af sten, nedgräfven i jorden, som grundval, 185 Samt af väldiga furar, och högbelöfvade ekar. Derstäds dvaldes en man, vidunderlig, hvilken helt ensam Plägade valla sin hjord afsides, och icke till andra Kom, men vistades fjerran, i laglösheter bevandrad. Ty vidunderlig bjösse han var, och liknade icke 190 En brödätande man, fastmera den skogiga toppen Af ett reseligt fjell, när den synes allena bland andra. Då jag de tillförlitliga andra kamrater befallte Qvar vid galejan förbli, och derjemte galejan försvara. Men utväljande tolf de bästa bland mina kamrater, 195 Gick jag åstad, och förde en lägel med ljufliga, svarta Vinet, som åt mig Maron, Euanthes' ättling, förärat, — Prest åt Apollon sjelf, som Ismaros värnande kringgår, — Derför att honom vi frelste tillika med barn och maka, Vördande; presten bodde i skogiga lunden, som helgad 200 Phoibos Apollon var. Han gaf mig herrliga skänker, Sju talenter utaf det välarbetade gullet, Gaf mig en bägare ock, helsilfverne; sedan han äfven Fyllde i samtliga tolf tvehandtagskrukor det ljufva, Outblandade vin, gudomlig en dryck; och ej någon 205 Tjenare visste deraf, tjenarinna ej heller i huset, Utan han sjelf, hans hulda gemål, och skafferskan ensam. När man dricka skulle det håningljufliga, röda, För hvar rågad bägare vin, af vatten han tjugu Mått påfyllde; sig spred ur pokalen en ljufvelig ånga, 210 Ja, gudomlig; att hålla sig dän, var sannerlig okärt. Väldiga lägeln med slikt jag fyllde, och förde, och vägkost Äfven i renseln; ty strax mig anade modiga sinnet, Att anträffa en man, kringskansad med gräselig styrka, Vildsinnt, hvarken om rätt väl kunnig, ej heller om lagar. 215 Snart vi kommo till kulan, men ej derinne vi mannen Funno, ty han nu bette sombäst sin hulliga boskap. Komne i kulan, begapade vi det ena och andra: Kölnorne tyngdes af ost, och fållorne ändatill trängsel Fylldes af lam och af kid; instängde de samtlige voro, 220 Skilde för sig; förstfödingar här, och de mellersta derstäds, Och nyfödingar der; och af vassla stäfvorne flödde, Bunkar och embar och kärl, i hvilka han plägade mjölka. Då mig alla kamraterna först ombådo med orden, Att af ostarna ta, och vända tillbaka; men sedan 225 Att skyndsamligen kiden och lammen till snabba galejan Drifva ur fållorna ut, och segla på saltiga vågen. Men jag hörde dem icke, — ehur visst bättre det varit — Fiken att skåda min man, om han mig gåfve en gästskänk: — Sedd af kamraterna, skulle han dem välkommen ej vara. — 230 Der nu tände vi eld, samt offrade; togo oss äfven Ostar sjelfve, och åto, och bidade honom, derinne Sittande, tills från vallen han kom, och en gräselig börda Torrved bar, i beråd, att dervid äta sin qvällsvard. Utanom kulan han slängde den in med hiskeligt buller, 235 Och uppskrämde vi lupo ihast till skrymslet af kulan. Men i rymliga grottan han dref de bulliga hjordar Alla, han plägade mjölka; och lemnade hannarna ute, Gumsar och bockar med, utanom den rymliga fållan. Derpå lyftande högt dörrstenen, den väldiga, stora, 240 Ställde han; vagnarne två och tjugu de hade ej honom, Skönt fyrhjuliga, starka, förmått från marken röra. Så ofantelig häll Kyklopen lade för dörren. Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter, Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. 245 Hälften han genast lät af den hvita mjölken sig ysta, Och uppsamlande denna i flätade korgar förvarte. Men den andra hälften i stäfvor han gjöt, för att hafva Dricka till maten, och kunna dervid förtära sin qvällsvard. Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 250 Tände han strax upp eld, och varsnade oss, och besporde:

Fremlingar, hvilka, halloh? hvarifrån på de vattniga vägar Seglen J? monne i lagliga värf, eller drifven J bofsinnt, Liksom röfvare, hafvet omkring, som pläga att drifva, Sättande lifvet på spel, medbringande skador åt andra? 255

Så han sade; för oss deremot strax krossades hjertat, Fruktande sjelft vidundret, men ock hans dundrande stämma. Jag mellertid genmälte med orden, och svarade honom: Vet, Achaier vi äre, och män som irra från Troia, Med allfaldiga vindar uppå det gräsliga svalget, 260 Längtande hem, men på fremmande väg och på fremmande stråter Komne; ty Zeus förmodligen så det velat besluta. Och Agamemnons folk vi berömme oss vara, Atreidens, Hvilkens ära är visst nu, himlen inunder, den största; Ty han en sådan stad förstörde, och ödde så många 265 Harar; men nu deremot vi dig till knäna oss närme, Bedjande, att du beskär en gästskänk, eller om eljes Du en gåfva oss ger, som gästerne fordra med rätta. Gudarna vörda, du starke; vi dig bönfallande nalkas. Zeus bönfallandes hämnare är och fremlingars äfven, 270 Gästbeskyddaren; han ledsagar den aktade fremling.

Så jag sade; men han med förgrymmadt sinne mig svarte: Fremling, en dåre är du, eller ock hitkommen från fjerran, Du som bjuder mig gudarnas hämd undfly eller rädas. Förty aigisbäraren Zeus ej Kykloperne akta, 275 Eller de saliga gudar, ty vi långt starkare äre. Ej af fruktan för Zeus' ovilja jag således skonar Dig, eller dina kamrater, derest mig sinnet ej bjuder. Men mig säg, hvar du lemnade qvar välgjorda, galejan, Monn längst borta kanske, eller nära, på det jag må veta. 280

Frestande sade han så; men mig, mångkloka, bedrog ej; Utan honom jag svarte igen med listiga orden:

Skeppet krossade sönder för mig jordskakarn Poseidon, Slungande mot hällbergen, till yttersta udden af edert Land händrifvande; dit det vindarne jagat från hafvet; 285 Men med dessa allena jag slapp ur svåra förderfvet.

Så jag sade; han svarte mig ej, med förgrymmade sinnet. Utan, rusande upp, på kamraterna lade han händer. Och, annammande två, liksom hundvalpar, mot jorden Slog, så att hjernan ur hufvudet rann, och fuktade jorden. 290 Styckande dessa lem för lem, han redde sig qvällsvard, Åt, bergfostrade lejonet lik, och lemnade icke Kött, eller inkråm qvar, ej heller de mergiga benen. Händren till Zeus mellertid vi öfrige gråtande höjde, Skådande kiskliga verk, och förtviflan fängslade sinnet. 295 Men då Kyklopen ändtligen fyllt ofantliga våmben, Ätande menniskokött, och drickande mjölk, som var ospädd, Lade han sig, så lång som han var, bland fåren i kulan. Honom tänkte jag då, uti stormodiga sinnet, Trädande nära, och dragande ut det eggiga svärdet, 300 Gifva i bröstet ett styng, der hinnan om lefren sig sluter, Tryckande till med handen; men annan tanke mig afhöll. Ty der skulle ock vi omkommit i svåra förderfvet; Ty vi hade ej kunnat ifrån högresliga dörren Vältra med händerna bort den väldiga stenen, han ditlaggt. 305 Suckande, så derstäds afbidde vi morgongudinnan. När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då upptände han eld, och mjölkade stojande hjorden, Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 310 Tvenne han återigen annammande, redde sig frukost. Och då han ätit, ur kulan han dref de hulliga hjordar, Först borttagande lätt dörrstenen, den stora; men sedan Lade han åter den före, som lade han locket på koger. Så med mycket allarm Kyklopen de hulliga hjordar 315 Dref till berget, och jag qvarlemnades, stämplande ofärd, Om umgälla jag kunde, och ära mig gåfve Athene. Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa: Bredevid fållan låg Kyklopens väldiga klubba, Grön, af oliveträd, som han huggit åt sig, för att bäras 320 Torrkad; och vi, åskådande den, jemförelse gjorde: Sådan som masten är på det tjuguårade, svarta Lastskepp, hvilket så bredt far öfver det villande svalget, Sådan var den i längd, och sådan i tjocklek, att påse. Nu en famn derutaf vidpass påstunden jag afhögg, 325 Och åt kamraterna stycket jag gaf, och befallte att släta. Desse gjorde det slätt; mellertid sjelf spetsen jag hvässte, Tog den påstund, och härdade den i brännande elden. Sedan allt var beställdt, jag i spillningen gömde den undan, Som der i kulan låg öfverallt, rätt rundligen samlad. 330 Men de öfriga bjöd jag, igenom lottning bestämma, Ho sig skulle för drista, att, med mig lyftande pålen, Vrida i ögat omkring, när ljuf kom sömnen på honom. Föll så lotten på dem, jag sjelf helst önskade välja, Fyra kamrater, men jag vardt räknad bland dessa som femte. 335 Med skönhåriga driften från valln om qvällen han hemkom, Och dref genast i rymliga kulan den hulliga boskap Samtlig, ej lemnande qvar en utanom rymliga fållan, Antingen anande ondt, eller gud så honom befallte. Derpå lyftande upp dörrstenen, den stora, han ställde; 340 Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter, Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, Tvenne han återigen annammande, redde sig qvällsvard. Och då trädde jag fram, och vände mitt tal till Kyklopen, 345 Hållande stånkan i hand, som med svarta vinet jag rågat:

Här, du Kyklop, drick vin, sen menniskokött du har spisat, Att du må veta, hur kostelig dryck ombord vår galeja Gömde! Till offer åt dig jag bragte det, om du mig sände Hem, medlidsam; men du odrägeligt alldeles rasar. 350 Gryme, hur skulle väl dig ock framdels någon besöka Ibland menniskor mång? ty orättrådigt du handlat.

Sade; och han tog mot, drack ut, och var särdeles fryntlig, Drickande ljufliga drycken, och bad mig om mera och mera:

Gif mig ännu, kärvänlig, och säg mig namnet påstunden, 355 Att jag dig gästskänk ger, åt hvilken du måtte förnöjas. Ty åt Kykloperna alstrar också fruktgifvande jorden Det rikdrufviga vin, som åt dem Zeus' skurar föröka; Men dethär af ambrosia är och af nektar en smakbit.

Sade; men återigen jag räckte det glödande vinet. 360 Trenne gånger jag gaf, tre gånger, i dårskap, han utdrack. Men såsnart nu vinet sig laggt Kyklopen om hjertat, Då tilltalte jag honom med håningljufliga orden:

Du mig frågar, Kyklop, det Frejdade namnet, och jag skall Säga; men gif du åt mig gästskänken, såsom du lofte. 365 Ingen; — det är mitt namn; mig Ingen plägade kalla Både moder och fader, och andre kamraterne alle.

Så jag sade; och han med förgrymmadt sinne mig svarte: Ingen jag sist vill sluka bland alla dess resekamrater, Men de andra förut; och det skall vara din gästskänk. 370

Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedan Låg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnen Honom genast betog, och vin utstörte ur strupen, Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung. Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375 Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jag Muntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan. Men då nästan nuredan olivträds-pålen i elden Började tändas, så grön han än var — och glödde förskräckligt, Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380 Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom. Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen, Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvred Ofvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med båren Bårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385 Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt. Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögat Vredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden. Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet, Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390 Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan, Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet; Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka: Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga, Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395 Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen Kyklopen Ryckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden, Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren. Men han ropade högt på Kykloperna alla, som bodde Honom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400 Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan, Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte:

Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt, Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten? Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405 Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist?

Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan: Vänner, Ingen mig dräper, med våld ej, utan med arglist.

Desse svarade då, och talade vingade orden: Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410 Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa, Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon!

Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat, Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt.

Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415 Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen, Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta, Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren; Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara. Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420 Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur döden Finna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag; Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära. Detta beslut likväl jag likade vara det bästa: Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425 Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen. Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman, Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen, Tagande tre och tre; en man den mellerste förde, De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430 Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. — Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, — Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga buken Utsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullen Snoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435 Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då till betet också uthastade gumsar och bockar, Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte, Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440 Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggar Hvilka der upprätt stodo; den narren anade icke, Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voro Sist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren. Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445 Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke:

Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterst Nu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden, Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor, Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450 Och först äflades du i att återvända till fållan, Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herres Öga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack, Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat, INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455 Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga, För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan; Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåt Spritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjerta Lättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460

Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren. Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan, Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan. Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden, På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465 Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater, Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde. Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jag Gråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjorden Bringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470 Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma, Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord:

Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475 Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina; Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle, Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i eget Hus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre. Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480 Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde, Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet, Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret. Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen, Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485 Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet. Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången, Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget, Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd, Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490 Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet. Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtom Hölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra;

Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen, Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495 Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla? Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman, Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte, Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar.

Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500 Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom:

Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhända Någon ställa en fråga om ögats nesliga mistning, Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus, Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505

Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden: Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla, Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig, Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt, Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510 Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid, Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas. Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vacker Skulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga; Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515 Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig. Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver, Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd. Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara; Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520 Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor.

Så han sade; men jag genmälte och svarade honom: Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva, Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, — Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525

Så jag sade; och han derefter till kong Poseidaon Bönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren:

Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne, Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara, Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530 [Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]! Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och komma Till vältrefliga huset, och älskade fädernejorden, Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat, På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535

Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon. Men upplyftande återigen långt tjockare klipphäll Slängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft. Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet, Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540 Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen. Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet.

Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor, De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamrater Sörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545 Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden, Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve. Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit. Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel. Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550 Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på stranden Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar, Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret, Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade alla Skeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555 Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet. Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom, Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila.

När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560 Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning, Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa. Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565 Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.

Tionde Sången

Till den Aioliska ön ankommo vi nu; och der bodde Aiolos, Hippotes' son, odödlige gudarnes älskling, Uppå sin simmande ö; och kopparne muren kring henne Okullstötelig stod; glatt reste sig berget mot höjden. Voro åt honom också tolf barn i salarna borna, 5 Döttrar, till antal, sex, och derhos sex blomstrande söner. Der han döttrarna gifvit, att vara åt sönerna makar. Desse hos älskad far, och hos vördsam moder beständigt Spisa, och framför dem otaliga rätter man frambär. Och det offerdoftande hus kringdönar af flöjten, 10 Dagarna alla; om nättren enhvar hos blygsama makan Sofver, på mattor sträckt och uti välpyntade sängen. Så nu till deras stad vi och kostliga boningar kommo. En hel månad han höll mig väl, och sporde om allting, Både om Troia, Argeiernes skepp, och Achaiernes hemfärd; 15 Och jag åt honom berättade allt, förhållandet enligt. Men då af honom också jag resa begärte, och ombad Mig affärda, han vägrade ej, och beredde mig hemfärd; Gaf mig en lädersäck af nioårig en oxes Hud, samt knöt deruti uppbrusande vindarnas vägar. 20 Ty till vindarnes herre förordnat honom Kronion, Både att stilla och väcka, ehvem som honom behagar. Knöt på det hålkade skepp ock säcken med glänsande silfver Snöre, att icke derur utblåste den ringaste fläkt ens; Men medsände åt mig den gynnande Zephyros' vinden, 25 Att hemföra galejor och folk; dock skulle han icke Det fullborda; ty vi förgingos, i egen vår dårskap.

Dygnen nio likväl vi seglade nätter och dagar, Och på det tionde redan sig visade fädernejorden, Vakteldständarne ock vi skådade nära på stranden. 30 Men mig, tröttade, då påkom en ljufvelig slummer; Ty skeppsrodret jag sjelf städs förde, och icke åt någon Bland kamraterna gaf, att vi snarare hunne vårt hemland. Nu mellertid med hvarandra kamraterna började språka, Och förmente, att gull jag hem medförde och silfver, 35 Skänker af Aiolos sjelf, stormodige Hippotes' ättling. Och man ordade så, anblickande närmaste grannen: Ack, hur denne ändock är älskad och ärad af alla Menskor, till hvilkas stad eller land han nånsin må komma! Så från Troia af bytet han bringar båd många och sköna 40 Dyrbarheter; men vi, som samma vägar ha vandrat, Återlände till hemmet enhvar med händerna toma. Och nu detta åt honom har gett, af vänskap behagen, Aiolos; låtom oss snarliga se, hvad vara det månde, Samt hur mycket silfver och gull der finnes i säcken. 45 Sagdt; och nu seger vann kamraternes skadliga rådslag; Säcken de öppnade, ut sig störtade vindarne alle, Och bortryckande förde då strax dem stormen åt hafvet, Gråtande, fjerran ifrån vår fädernejord; hvaremot jag, Vaknande, öfverlade i mitt otadliga sinne, 50 Anten jag, störtad ur skeppet, mig skulle i hafvet förgöra, Eller också tyst lida, och än bland lefvande dväljas. Men jag dröjde, och led; omsvepande mig, på galejan Låg jag, och skeppen fördes af vindens skadliga stormkraft Till den Aioliska ön, och kamraterne suckade alle. 55

Der vi stego i land, och hämtade vatten; och genast Togo kamraterne nu sig mat vid de snabba galejor. Men såsnart vi med spis oss samtliga mättat och dricka, Väljande ut en kamrat, att följa mig, jemte en herold, Gick jag till Aiolos' ståtliga boning, och träffade honom, 60 Sittande med sin maka tillbords och samtliga barnen. Och inkomne i rummet, bredvid dörrposten på trösklen Satte vi oss; i sin själ förvånades desse, och sporde:

Hvi är du kommen, Odysseus? hvad elak gud har dig ansatt? Vi åtminstone dig affärdade kärt, att du måtte 65 Lända till hem och till hus, och om annorstädes dig lyster.

Så de sade; men jag genmälte dem, sorgsen i hjertat: Sleme kamrater gjort mitt förderf, och tillika en skadlig Sömn; men hjelpen mig, vänner, förty hos eder är makten. Så jag sade, och sökte dem röra med smekande orden. 70 Men de förstummades alle, och fadren svarade endast:

Drag skyndsamligast hän från vår ö, bland varelser slemast! Ty ej är det min sed, att hemledsaga och följa Någon dödelig man, som af saliga gudarna hatas. Drag härifrån nu, emedan af gudarna hatad du hitkom! 75 Så han talte, och mig, djupt suckande, sände ur huset.

Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan. Qvaldes så männernas sinnen utaf den mödsama rodden, Följd af vårt dårliga dåd; ty ej mer ledsagning oss syntes. Dock sex dygn mellertid vi färdades nätter och dagar, 80 Och på det sjunde vi kommo till Lamos' resliga fäste, Det Laistrygoniska Telepylos, der hjordarna herden, Hemåtförande, manar, och hörs af den, som dem utför. Derstäds kunde sig väl två löner förtjena en sömnlös: Ena, med korna i vall; den andra med glänsande fåren; 85 Ty helt nära hvaran gå nattens banor och dagens. Der, då till prisade hamnen vi kommit, kring hvilken en tvärbrant Klippa sig reser uti en sträckning från hvardera sidan, Och framskjutande stränder, den ena den andra till möte, Sticka vid mynningen ut, och trång ingången sig bildar: — 90 Der instyrde de nu tverodda galejorna alle. Sedan bundos de fast i den skyddade hamnen, hvarannan Nära; förty ej någonsin der uppsvallade vågen Hvarken högt eller lågt, öfverallt var idelig stillhet. Men jag ensam behöll utanom min svarta galeja, 95 Der vid yttersta ändan, och fästade kabeln vid klippan. Och sen, klättrande upp, jag på brantaste toppen mig ställde; Dock der syntes ej spår af oxar, ej heller af menskor; Köken vi sågo allenast, som hvirflade upp från marken. Då affärdade jag kamrater, att gå och bespörja, 100 Hvilka de männer vore, som äta sitt bröd der i landet, Väljande ut två man, och derhos herolden, som tredje. Och utstigne de gingo den glättade vägen, på hvilken Kärrorne släpade bränsle till stan från de bergiga höjder. Nära till staden de mötte en tärna, som hämtade vatten, 105 Laistrygoniern Antiphates' manhaftiga dotter. Hon nedsteg med detsamma uti skönrinnande källan Artakia; derifrån man hämtade vatten till staden. Men de trädde intill, tilltalade henne och sporde, Hvem som var landets kong, och öfver hvilka han styrde. 110 Hon anviste dem genast sin fars högtakiga boning. Och då de kommit hade i ståtliga rummen, hans maka, Liksom en bergstopp hög, de funno, och hisnade alle. Men hon kallade strax från torget den stolta gemålen, Antiphates, som stämplade dem bedröfvelig ofärd. 115 Genast annammande en af kamraterna, redde han måltid; De två öfrige flydde i hast, och kommo till skeppen. Och då hof han i staden ett skri; och, hörande detta, Kommo de starke Laistrygoner an båd hädan och dädan, Tusendetals, ej liknande menniskor, utan giganter. 120 Med ofantliga stenar från klipporna slungade desse Neder; och strax ohyggeligt dån på galejorna uppstod, Under männernas dråp, och medan galejorne bräcktes. Spettande dessa som fisk, de buro till jemmerlig måltid. Medan i hamnen nu dem, den bottenlösa, de dräpte, 125 Jag mellertid mitt eggiga svärd utryckte ur baljan, Och afkapade tågen uppå svartstäfviga skeppet, Och strax drifvande på kamraterna mina, jag mante, Ligga på årorna väl, att vi så undsluppe förderfvet. Samtlige nu de rodde med kraft, af fruktan för ofärd. 130 Gladligt flydde, åt sjöss, de öfverhängande klippor Min galeja; de öfrige der dock alla förgingos.

Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, Glade ur hotande död, med förlust, af käre kamrater, Och till Aiaias ö anlände; der bodde på henne 135 Den skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna, Som åt Aietes var, allkunnige kungen, en syster. De härstammade båda från menniskorlysande Solen, Båda de hade Perse till mor, Okeanos' dotter. Der med galejan vid stranden vi landade sedan i tysthet, 140 I skepprymmande hamn, och en gud oss visade vägen. Der utstigande då, två dagar och nätterna tvenne Lågo vi, tärande hjertat med trötthet och sorger tillika. Men då den tredje dan skönlockiga Eos beredde, Då jag fattade ock kastspjutet och eggiga svärdet, 145 Och skyndsamligon klättrade upp från skeppet, på utkik, Om jag skådade menniskors verk, och stämma förnumme. Sen jag kommit ditupp, jag mig ställde på stupiga toppen, Och sig viste nu röken ifrån bredvägiga jorden, Genom de täta buskar och träd, i palatset hos Kirke. 150 Och jag begrundade sedan uti min själ och mitt sinne, Att dit vandra och spörja, då svarta röken jag skådat. Men besinnande mig mellertid mer gagneligt syntes, Att först återvända till snabba galejan och stranden, För att gifva kamraterna mat, och spejare sända. 155 Men då nuren helt nära jag var tverodda galejan, Öfver den ensame mannen sig ömkade någon bland gudar, Som mig väldig en hjort, höghornad, på vägen tillmötes Sände; till floden han gick från betesplatsen i skogen, Ärnande dricka; ty honom betvang den brännande solen. 160 Honom, då nedför berget han kom, jag i midten af ryggen Stack, och mitt kopparne spjut ryggraden igenom sig trängde, Och han i stoftet qvidande damp, och lifvet sin kos flög. Sedan steg jag på hjorten, och kopparne spjutet ur såret Utdrog, hvilket jag lät derstäds qvarligga, mot marken 165 Lutadt, och mig hopsamlade sedan qvistar och vidjor; Och då ett famnslångt rep, välsmidigt, derefter jag tvesids Flätat, fötterna bandt jag för väldiga djuret tillsamman, Bar det på nacken, och vandrade dän till svarta galejan, Stödd mot lansen, förty omöjeligt var att på axeln 170 Bära med ena handen; så stort var det väldiga vildbråd. Och vid galejan jag slängde det ned, och mante med goda Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskilt:

Vänner, vi skole ej förr, skönt ängslade, stiga ditneder Till osynlige guden, än dagen och stunden är kommen! 175 Medan vi derföre ha båd mat och dryck på galejan, Låtom oss hålla tillgodo, och icke förtvina i hunger!

Så jag sade; och strax mitt tal hörsammade alla, Och utsmögo på stranden utaf fruktödsliga hafvet, Samt begapade hjorten; så stort var det väldiga vildbråd. 180 Men då de sett sig mätta, att skåda med ögonen hjorten, Händerna tvättade de, och redde en kostelig måltid. Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, Sittande njöto det rikliga kött och ljufliga vinet. Men då nu sol gick ned; och derhos oss skymningen påkom, 185 Då vi lade oss alla vid hafvets bränning att hvila. Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Då ock, ställande till folksamling, jag talte, bland alla:

Hören, kamrater, mitt ord, änskönt olyckor J lidit! Älskade, mer vi ej vete, hvar vester är eller öster, 190 Ej, hvar menniskorlysande soln går jorden inunder, Ej hvar hon uppgår; snart derföre oss låtom betänka, Om det ännu gifs råd; jag menar att icke det gifves. Ty jag såg, sen jag klättrat ditupp på stupiga toppen, Ön, som i runden bekransas utaf omätliga hafvet. 195 Lågländt än hon belägen, och rök från midten af henne, Genom de täta buskar och träd, jag med ögonen märkte.

Så jag talte; för dem strax sönderkrossades hjertat: Laistrygeniern Antiphates' illgerning de mindes, Och den starke Kyklop, fräcksinnade menniskoätarn. 200 Alle snyftade högt, utgjutande ymniga tärer, Men de hade likväl ej minsta båtnad af gråten. Och fotbrynjte kamraterna nu jag samtliga tveskiljs Täljde, och gaf dem hvardera sin anförare äfven; Dessa förde jag an, gudsköne Eurylochos dessa. 205 Lotterna skakte vi genast i kopparfogade hjelmen; För storsinnte Eurylochos då uthoppade lotten; Gick så åstad, och derhos de två och tjugu kamrater, Gråtande, men oss andra de lemnade sörjande efter. Kirkes boning de nu, den ståtliga, funno i skogen, 210 Byggd af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe. Henne der rundtomkring bergsvargar befunnos och lejon, Dem sjelf spaka hon gjort, då hon in trollkrydder dem gifvit. Icke på männerna nu de rusade heller, men alle Reste sig upp, och viftade gladt med svansarna långa. 215 Liksom hundarne kring sin herre, som kommer från middan, Vifta, — ty läckerheter åt dem medbringar han alltid: Så kring dessa också starkkloige vargar och lejon Viftade. Männerne skrämdes, såsnart odjuren de sågo. Hos lockfagra gudinnan i dörrn qvarstannande alle, 220 Hörde de der Kirke, som sjöng med tjusande stämma, Väfvande väfven stor, ovanskelig, såsom gudinnors Arbete plär förträffeligt, fint och dejeligt vara. Då tog ordet bland dem Polites, kämparnes höfding, Som bland kamraterna var mig mest värderad och älskad: 225

Vänner, der inne är en, som väfvande väfven, den stora, Sjunger så vacker en visa, att genljud gifver palatset, Dödelig, eller gudinna kanske; thy snarliga ropom!

Så han sade; då ropade de, utkallande henne. Och framträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, 230 Och inkallade; alle, i dårskap, följde hvarannan; Blott Eurylochos blef, förmodande svek derinunder. Och införande dem hon satte på stolar och säten; Korngryn, ost åt alla, och gullgul håning hon sedan Mängde med Pramniskt vin, och i maten blandade slema 235 Kryddar, att fädernejorden de alldeles skulle förgäta. Men då hon gifvit hade, och de utdruckit, påstunden Slående med sitt spö, hon uti svinstian dem stängde. Och nu hade af svinen de kropp, och stämma och hufvud, Äfvensom hår; men vettet var qvar än, liksom tillförne. 240 Så nu, gråtande, in de samtliga stängdes; och Kirke Kastade åt dem ollon, kastanier och frukter af hagtorn, Spis, som af svinen städse, de markpåliggande, frätes.

Nu Eurylochos skyndade strax till svarta galejan, Bringande tidender fram om kamraternas ömkliga öde. 245 Dock han gitte ej säga ett ord, skönt gerna han ville; Så hans hjerta var såradt af gräsliga sorgen, hans ögon Voro med tårar fyllde, och själen anade jemmer. Men då vi samtlige honom förvånade hade befrågat; Då förtäljde han oss de andre kamraternas ofärd: 250

Såsom du bjöd, vi vandrade dungen igenom, Odysseus; Och vi funno i skogen ett slott, välsiradt och vackert, Byggdt af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe. Någon sjöng nu der gällt, och väfde på väfven, den stora, Dödlig eller gudinna; de kallade henne och ropte. 255 Och utträdande strax, hon glänsande dörrarna upplät, Och inbjöd dem; och alle på en gång dårligen följde, Blott jag stannade qvar, förmodande svek derinunder. Samtlige desse försvunno tillika, och icke en ende Visade sig, skönt länge jag satt der liksom på utkik. 260

Så han sade; men jag mitt silfvernaglade stridssvärd Hängde på axeln, det stora och kopparne, äfvensom bågen. Honom befallte jag strax att föra mig samma vägen, Men han om båda knäna mig tog, och begynte att bedja, Och, veklagande, talte mig till med vingade orden. 265

För mig ej dit, motvillig, o drott; men lemna mig härstäds, Ty jag vet, att du sjelf ej kommer, ej heller du bringar Af kamraterna en, men låtom oss genast med dessa Flykta; kanhända ännu dock olycksdagen vi undfly.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom; 270 Eurylochos, minsann, qvarstanna du bara på stället, Ätande, drickande här vid hålkade svarta galejan, Men jag vandrar åstad; mig är det ett tryckande nödtvång.

Så jag talte, och vandrade hän från haf och galeja. Men då nu, vandrande genom de heliga lunder, jag skulle 275 Till Kirkes, mångtrollerskans, hus, det ståtliga, komma, Der gullstafvige Hermes mig mötte, då redan jag nära Mig till palatset befann; en yngling liknade guden, Som fått nyligen skägg, hvars ålder af alla är skönast. Och han tog mig i hand, samt talade ordet, och sade: 280

Hvart, olycklige, så på kullarna vandrar du ensam, Ej med orten bekant? Kamraterne dine hos Kirke Stängde äro, och bo nu som svin i reglade stior. Kommer du hit, att dem rädda? Nåväl Jag icke förmodar, Att du ens sjelf hemvänder, men stannar qvar med de andra. 285 Dock ur förderfvet, välan, jag vill dig befria och rädda: Här har du ståtelig krydda! Till Kirkes boningar dermed Gå, och hon olycksdagen ifrån ditt hufvud skall värja! Kirkes samtliga funder jag vill förtälja dig äfven: Blandvin reder hon till, och kastar dig kryddor i drycken; 290 Men hon ej så ens hexa dig kan, ty sådant förbjuder Dråpliga kryddan, jag dig vill ge, och säga dig saken. När nu dig Kirke slår med sitt ofantliga trollspö, Ryck du emellertid det eggiga svärdet ur baljan, Och anrusa emot Kirke, som ville du dräpa. 295 Fruktande, skall hon dig då ombedja, att dela sitt läger. Då bör du alldeles icke gudinnans läger förvägra, Att hon kamraterna löse, och dig mottage bevågen, Utan af henne begär, att hon svärjer de saliges stored: Att hon ej dig anstämplar en annan skadelig ofärd, 300 Att hon ej röfvar dig mandom och kraft, enär du dig afklädt.

Sade; och kryddan åt mig antvardade Argosdräparn, Hvilken från marken han tog, samt lärde mig känna dess lynne. Svart till roten hon var, med mjölk jemförlig dess blomma: Moly af gudar hon kallas, derhos uppgräfs hon ur jorden 305 Svårt af dödliga män; dock gudarne gitta ju allting. Hermeias derpå sig begaf till höga Olympen Genom den skogiga ön; till Kirkes boningar sen jag Gick, och vid gåendet hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. Hos lockfagra gudinnan i dörrn jag stannade sedan. 310 Stående der, jag ropte; gudinnan hörde min stämma. Och utträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, Kallade på mig, och jag medföljde, bedröfvad i hjertat. Nu hon förde mig in, och i silfvernaglade, granna, Prydliga länstoln satte; en pall fanns föttren inunder. 315 Blandvin redde hon sen, till att dricka, i gyllene bägarn, Samt inkastade kryddan, med argt uppsåt i sitt sinne. Sedan hon gifvit, och jag utdruckit, och hon mig ej hexat, Hon med spöet mig slog, och talade ordet, och sade: Gack nu uti svinstian, och sof med de andra kamrater! 320

Sade; och ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, Störte jag mot Kirke, som ämnade henne jag dräpa. Men, högt skriande, undan hon sprang, och mig fattade knäna, Och högtömkelig talade så de vingade orden: Ho? Hvarifrån är du? Hvar har du stad och föräldrar? 325 Mig förvåning betager, att ej du af drycken förhexats, Ty ej någon dödlig ännu uthärdat den drycken, Ho den tärde, och släppte igenom tändernas stängsel; Men du har i ditt bröst ett obetvingeligt sinne. Säkert Odysseus du är, mångvandrarn, om hvilken mig alltid 330 Sagt, att komma han skull, gullstafvige Argosdräparn, Vändande hem från Troia, på snabba galejan, den svarta. Men nu välan, stick svärdet i skidan, och låtom oss sedan Stiga upp i min bädd, att så med hvarandra förenta Genom älskog och bädd, inbördes vi varda förtrogne! 335

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: O Kirke, hur kan du mig be, att vara dig vänsinnt? Du, som förvandlat till svin, i salarna, mina kamrater, Och mig sjelf när du har, nu listanstämplande, bjuder I sängkammaren gå, och med dig sofbädden bestiga, 340 Att du må röfva mig mandom och kraft, enär jag mig afklädt. Nej, jag alldeles icke med dig vill stiga i bädden, Om du ej värdes, gudinna, mig svälja de saliges stored, Att du mig sjelf ej stämplar en annan skadelig ofärd.

Så jag sade; och hon gaf eden strax, som jag fordrat. 345 Men när svurit hon hade, och eden behörigen lyktat, Då uppsteg jag uti Kirkes storståtliga sofbädd. Vårdsama tärnorna här på bestyr i salarna voro, Fyra till tal, som äro bestyrarinnor i huset, Samtlige döttrar försann af källor och äfven af lundar, 350 Samt af de heliga floder också, som rinna till hafvet. En af dessa på stolarna lade de prydliga mantlar, Purpurne, ofvanuppå, och inunder dukar hon lade; Och den andra framför länstolarna silfverne borden Uppslog, ställande der åt dessa gyllene korgar. 355 Men den tredje i silfverpokaln hjertfägnande vinet Mängde, det ljufva, och sen de gyllene bägrar fördelte. Och den fjerde hon hämtade vattnet, och rikliga elden Tände den väldiga kitteln inunder och vattnet det värmdes. Men då nu vattnet kokte uti den blänkande kopparn, 360 Hon mig i karet satte, och tvådde ur väldiga kitteln, Blandande efter behag, båd hufvud och skuldror tillika, Tills hon ur lemmarna hän kraftödande tröttheten borttog. Men då hon mig rentvagit, och smort med essens af oliven, Kastade hon mig kappan omkring, den granna, och tröjan, 365 Och införde mig sen, och på silfvernaglade, vackra, Prydliga länstoln satte, en pall fanns föttren inunder. Och tvättvatten i skåln ihällde mig tärnan, och frambar I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet. 370 Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde, Och uppmante mig äta; men det ej lyste mitt sinne, Utan i andra tankar jag satt; ondt anade sinnet. När nu mig Kirke såg der sittande, utan att räcka 375 Händren till maten, utaf förskräckelig smärta betagen, Ställde hon sig helt nära, och talade vingade orden:

Hvarför, Odysseus, sitter du så, som vore du mållös, Frätande hjertat ditt, men mat eller dryck du ej vidrör? Säkert ett nytt forsåt misstänker du; dock du ej alls bör 380 Frukta; ty redan åt dig jag svurit de saliges stored.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: Hvilken dödelig man, som rättvis kallas, o Kirke, Skulle väl någonsin mat eller dryck förr gitta att smaka, Förrn kamraterna frias, och han dem med ögonen skådar? 385 Men om du verkligen gerna mig manar att dricka och äta, Lös dem, att jag må med ögonen se högtkära kamrater

Så jag sade; och nu Kirke ur salen begaf sig, Hållande stafven i hand, och öppnade dörren till stian, Och utjagade dem, som nioåriga gödsvin. 390 Vände mot henne de stodo der nu, och hon dem emellan Gående, smorde dem samtliga sen med annan en trollsaft. Flöto så dem från lemmarna bort de håren, som nyligt Alstrade skadliga saften, dem gifven af mäktiga Kirke, Och strax voro de män, än yngre än fördömde varit, 395 Såväl vackrare vida, och större jemväl till att påse. Och de kände igen mig, och hängde mig alle vid händren. Ljuflig smärta hos hvar uppvexte, och hela palatset Dönade skräckligt, och sjelf sig ömkade äfven gudinnan. Trädande nära till mig så talte gudinnors gudinna: 400

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Gå nu åstad till snabba galejan och stranden af hafvet, Och till en början först upphalen på landet galejan, Bringen i grottorna sedan ert gods och samtliga redskap, Kom sjelf genast igen, och medtag kära kamrater. 405

Så hon sade men mig hörsammade modiga sinnet, Och jag gick nu åstad till snabba galejan och hafvet. Sedan fann jag på snabba galejan de kära kamrater, Ömkeligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar. Likasom då när kalfvar i by de vallade korna, 410 Hvilka till fägåln gå, såsnart de med gräs sig förplägat, Samtlige hoppa tillmöte, och dem ej kättorne mera Hålla tillbaka, men ramande högt de kring mödrarna sina Hoppa: så desse också, när mig de med ögonen sågo, Störte sig gråtande fram; så sinnet för samtliga syntes 415 Vara, som hade de kommit till fädernelandet och egen Stad på den klippiga ön, der de samtligen föddes och fostrats, Och de talte till mig, veklagande, vingade orden:

Vi vid din återkomst, zeusfostrade, äre så glade, Liksom vi ländt till Ithaka, hem till fädernelandet; 420 Men låt höra, förtälj de andre kamraternes ofärd!

Så de talte; men jag genmälte i vänliga ordlag: Nu till en början först upphalom på landet galejan, Bringom i grottorna sedan vårt gods och samtliga redskap! Skynden er sjelfve derjemte, att följa mig alle tillika, 425 Samt kamraterna se i Kirkes heliga boning, Huru de dricka och äta; förty fullt opp de nu hafva.

Så jag sade; mitt tal hörsammade desse påstunden; Eurylochos var den ende, som alla kamraterna qvarhöll. Och tilltalande dem han sade de vingade orden: 430

Usle, hvart gå vi? hvarför slik ofärd fiken J efter, Att till Kirkes boning begifva er? Säkert oss alla Hon förvandlar till svin eller vargar, eller till lejon, Att dess stora palats, med våld ock, vakta vi måtte. Likså gjorde kyklopen, enär hans kula besökte 435 Våre kamrater, och dem åtföljde den djerfve Odysseus; Ty för hans öfverdåd ock de förlorade lifvet.

Så han sade; men jag nu öfverlade i sinnet, Att vid mitt nerfviga lår dra ut långspetsiga svärdet, Och afhugga hans hufvud, och kasta det neder på marken, 440 Skönt han mig ock var nära förvandt; men kamraterne alle Hejdade mig med vänliga ord så hädan som dädan:

O zeusborne, ifall du befaller, så låtom då honom Här vid galejan förbli, och åt oss bevaka galejan; Men ledsaga oss du till Kirkes heliga boning! 445

Ordande så, de vandrade upp från galejan och hafvet; Men vid det hålkade skepp ej heller Eurylochos qvarblef, Utan följde; förty han af häftiga hotelsen skrämdes. Och mellertid nu de andra kamrater i salarna Kirke Kärvänskapligen tvått, och smort med essens af oliven, 450 Samt dem samtliga klädt i yllene mantel och lifrock, Och de i salarna dessa, sig plägande, träffade alla. När nu hvarandra de sett, och allt derjemte berättat, Greto de, jemrande sig, och palatset dönade vida. Då till mig framträdde gudinnors gudinna, och sade: 455

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Väcken ej längre numera den eviga sorgen! Jag känner Både de smärtor alla, J lidit på fiskiga hafvet, Och hur fiendtlige män er oförrättat på landet. Utan, välan nu spisen min mat, och dricken af vinet, 460 Tills J återigen nytt mod erhållen i barmen, Likasom när er fädernejord ni lemnade fordom, Klippiga Ithaka; nu kraftlöse J blifvit och rädde, Tänkande städse uppå kringirrandet, svåra; och aldrig Sinnet i glädtighet är, emedan J lidit så mycket. 465

Så hon sade; men oss stormanliga sinnet bevektes, Och der dagarna alla, till årets slut från dess början, Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin. Men när året var fullt, och stunderna hade sig kringvändt, Under de slocknande månar, och dagarne långe sig lyktat, 470 Då, utkallande mig, högtkäre kamraterne sade:

Underbare, engång åtminstone tänk på ditt hemland, Om det är gudars beslut, att du räddas omsider, och nalkas Ditt högtakiga hus, och den älskade fädernejorden.

Så de sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. 475 Så der dagen igenom, intill nedgående solen, Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin. Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom, Desse i dunklande salarna sig till hvila begåfvo. Men jag lagade mig i den tjusande bädden till Kirke, 480 Fattade knäna och bad, och gudinnan hörde min stämma; Och tilltalande henne jag sade de vingade orden:

O Kirke, fullborda du mig det löfte du gifvit, Att affärda mig hem härifrån; ren trängtar mitt sinne, Samt de andre kamraters, som städs mig hjertat bestorma, 485 Och sig jemra omkring, enär du nånsin är afskiljs!

Så jag sade; och strax genmälte gudinnors gudinna: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Längre ej mer i mitt hus ovillige skolen J dröja, Men J måsten dock först en ann färd lykta, och resa 490 Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias, Att i derstädes befråga Thebanske Teiresias' vålnad, Denne blinde profets, hvars vett orubbeligt varar. Honom, äfven som död, gaf tankkraft Persephoneia, Att han är ensam vis; likt vålnader vanka de andre. 495

Så hon talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, Och der satt jag i sängen och gret, och icke mig sinnet Önskade lefva numer, samt ljuset af solen beskåda. Men då jag gråtit mig mätt, och kastat i bädden och vältrat, Då jag henne också genmälande svarte med orden: 500

O, Kirke, ho förer oss an den väg som du nämner? Kom ju ej någon ännu på svarta galejan till Aïs.

Så jag sade; men strax mig svarte gudinnors gudinna: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Om vägvisare ej dig vare det minsta bekymmer! 505 Res du masten allenast och spänn ut seglen, de hvita, Och sitt stilla, och Boreas' vind skall föra galejan. Men då Okeanos redan med henne du öfver har farit, — Der som stranden är låg, och Persephoneia har lunder, Med svartpopplarna höga, och fruktförödande viden, — 510 Sök der hamn med ditt skepp, på Okeanos' hvirfliga floddjup, Och förfoga dig sjelf till Aïdes' ruskiga boning, Der sig i Acheron kasta Pyriphlegethon, och den andre Floden Kokytos, som sjelf är en gren af Stygiska vattnet: Klippa, och sammanlopp af de två högtbrusande floder. 515 Der du sedan, o drott, dig närmande, såsom jag bjuder, Gräf dig en grop, så lång som en aln båd hitåt och ditåt, Och utgjut kring gropen ett offer åt samtliga döda, Först af håning med mjölk och sedan af ljufliga vinet, Samt för det tredje af vatten, och påströ hvitaste korngryn, 520 Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun, Lofva, till Ithaka länd, en gallko, hvilken är ypperst, Offra i salen, och fylla ditt bål med dyrbara håfvor. Och åt Teiresias ensam du särskildt offre en helsvart Vädur, hvilken är bäst bland eder samtliga boskap. 525 När du med bön anropat de dödas prisade släkten, Offra då gumsen derefter och tackan, den svarta, tillika, Vändande dem mot Erebos, sjelf dig vändande frånskiljs, Fikande flodens böljor att se; då skola sig månge Vålnader snart infinna utaf hänsomnade döda. 530 Sedermera du må kamraterna mana och bjuda, Fåren, som ligga der dräpte med obarmhertiga kopparn, Att af flående bränna, och höja till gudarna bönen, Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia. Men sjelf, ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, 535 Sitt du, och tillåt icke de dödas skröpliga hufvun Bloden närmare komma, förrän du Teiresias frågat. Då, o männernes förste, påstund skall nalkas profeten, Som förtäljer dig grannt båd vägen och resans begränsning, Huru på fiskiga sjön du återländer till hemmet. 540

Så hon talte; och strax gullthronade Eos sig infann. Hon då klädde mig kläderna på, båd mantel och lifrock; Nymfen klädde sig sjelf i en vid, hvitglänsande kappa, Fin, förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln, Skön och af ideligt gull; och lade så doket på hufvut 545 Men jag vandrade rummen igenom, och mante med ljufva Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskildt:

Sofvande, njuten ej längre numera den ljufliga sömnen, Utan låtom oss gå! mig intalt mäktiga Kirke.

Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. 550 Det oaktadt jag dän oskadda ej vännerna förde: Fanns ju en viss Elpenor, en pojke, ej särdeles hvarken Modig i krig, ej heller uti sitt sinne bepröfvad. Från kamraterna skiljd, I Kirkes heliga boning, Vintung, denne sig laggt, af lystnad att hämta sig svalka. 555 Men då buller och stoj af de väckta kamrater han hörde, Plötsligen upp han sprang, och förgät i sinnet alldeles, Att nedstiga igen på höga stegen, han uppgått; Utan han damp hufvudstupa från taket, och nacken för honom Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes. 560 Och när de öfrige kommo, jag talade ordet, och sade:

Visst J trodden er nu till älskade fädernejorden Fara; men annan färd åt oss förordnade Kirke, Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias, Att om ett gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. 565

Så jag sade; för dem nu sönderkrossades hjertat, Och der sutto de, jemrande sig, lösryckande håret. Ingen fromma de hade likväl, skönt äfven de greto. Men då till stranden af sjön, och till snabba galejan vi andre Ängslade gingo vår väg, utgjutande ymniga tårar, 570 Kirke, vandrande bort mellertid, vid svarta galejan Bundit en gumse, och bundit derhos ock tackan, den svarta, Smygande lätt sig dän; ho skulle en gud, mot dess vilja, Skåda med ögonen nånsin, om hitåt gången, om ditåt?

Elfte Sången

Men såsnart som vi hade till sjön ankommit och skeppet, Ut i gudomliga hafvet tillförst vi drogo galejan, Reste så mast, och hissade segel på svarta galejan, Togo fåren och förde dem med, samt stego derjemte Ängslade sjelfve ombord, utgjutande ymniga tårar. 5 Ilande tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. Men såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning, Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden. 10 Och på den öppna sjön heldagligen svällde dess segel. Ned gick solen, och ren omdunklades vägarna alle, Och till Okeanos' gräns, djuprinnande flodens, vi lände, Der de Kimmeriske männernes stad är belägen, och hembygd, Öfverhöljde af dunkel och moln; ty icke på dessa 15 Nederskådar den skinande soln med strålarna nånsin, Icke då när hon upp på den stjerniga himmelen tågar, Icke då när från himlen hon ned mot jorden sig vänder, Utan förderfvelig natt sig breder kring ömkliga menskor. Dit framkomne, i land vi styrde galejan, och fåren 20 Med oss togo, men sjelfve invid Okeanos' flöden Gingo vi, tills vi funno den plats, som visat oss Kirke. Offerdjurena der Perimedes och Eurylochos nu Höllo, och jag utryckte det eggiga svärdet ur skidan, Gräfde så gropen, lång som en aln båd hitåt och ditåt. 25 Och kring honom vi gjöto ett offer åt samtliga döda, Först af håning med mjölk, och sedan af ljufliga vinet, Samt för det tredje af vatten, och strödde de hvitaste korngryn. Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun, Lofte jag, hem anländ, en gallko, hvilken är ypperst, 30 Offra i salen och fylla mitt bål med dyrbara håfvor, Och åt Teiresias ensam jag lofvade särskildt en helsvart Vädur, hvilken är bäst bland all vår samtliga boskap. Men då med bön omsider och löften de skaror af döda Jag anropat, i fåren jag grep, och halsarna afskar 35 Öfver gropen, och svart rann bloden; då nalkades genast Vålnader upp ur Erebos' djup af somnade döda; Brudar kommo och gossar, och mångbepröfvade gubbar, Och små flickor derjemte, som ha ungsmärtesamt hjerta; Månge också, som sårats af kopparne lansar der kommo, 40 Kämpar, dräpte i fält, med blodbesudlade vapen. Månge de vankade gropen omkring båd hädan och dädan, Med förskräckeligt skri; men mig blek fruktan då påkom. Jag kamraterna dock anmanande sedan befallte, Fåren, som lågo der dräpte med obarmhertiga kopparn, 45 Att aflående bränna, och höja till gudarna bönen, Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia. Men sjelf ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, Satt jag, och tillät icke de dödas skröpliga hufvun, Bloden närmare komma, förrän jag Teiresias frågat. 50

Först sig vålnaden närmade nu af kamraten Elpenor, Ty han begrafven ej var, bredvägiga jorden inunder, Ty vi i Kirkes slott hans kropp qvarlemnade graflös, Obegråten, emedan ett annat bekymmer oss trängde. Skådande mannen, jag gret och ömkade uti mitt sinne, 55 Och tilltalande honom, jag sade de vingade orden:

Elpenor, hur kom du hitned till det nattliga dunkel? Hann du väl förr till fots, än jag med svarta galejan?

Så jag sade; men han, sig jemrande, svalte med orden: O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 60 Ödets slema beslut mig skadat och ymniga vinet. Ty jag i Kirkes slott mig lade, och hugsade icke Att nedstiga igen på höga stegen, jag uppgått Utan jag damp hufvudstupa från taket, och nacken derjemte Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes 65 Nu anropar jag dig vid dessa som stannat der ofvan, Vid din maka, och far, som dig fostrade då du var liten, Vid Telemachos ock, som du lemnade ensam i rummen; Ty jag vet ju, att du från Aïdes boningar faren, Till Aiaia igen välbyggda galejan skall styra: — 70 Derstäds, beder jag då, o drott, att du måtte mig minnas, Samt när du res derifrån ej mig ogråten och graflös Lemna, att icke jag blir anledning till gudarnes vrede. Utan bränn mig å bål med vapnen, hvilka jag eger, Och uppkasta ett kummel vid stranden af grumliga hafvet, 75 Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete. Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet, Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80

Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstäds Sutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden, Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten.

Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder, Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85 Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia. Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne; Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillät Henne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat. Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90 Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade:

Olycksalige, hvi, förlåtande ljuset af solen, Kom du, att skåda de döda, och glädjeberöfvade trakten? Vik dock undan från gropen, och borttag eggiga svärdet, Att jag må dricka af bloden, och dig sen sanningen säga. 95

Så han talte; jag vek, och det silfvernaglade svärdet Gömde i skidan; såsnart af svarta bloden han druckit, Talte mig till påstunden med ord otadelig spåman:

Store Odysseus, du mig tillspörjer om gladelig hemkomst, Men den skall dig en gud svår göra, ty ej jag menar 100 För jordskakaren döljas, som groll har laggt i sitt sinne, Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat. Än hemkomma ni torde likväl, skönt ondt J ock liden, Om ditt sinne du vill, och kamraternas hålla i tygel, När du ankrar en gång med den välbeställda galejan 105 Vid Thrinakiska ön, undsluppen ur dunkliga hafvet, — Betande finnen J Eelios' hornboskap och feta Får, den gudens, som allt åhörer och allting beskådar; — Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst, Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden. 110 Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd För kamrater och skepp, och om sjelf undkomma du skulle, Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat, Hem på fremmande skepp, samt träffar skador i huset, Öfvermodiga män, som egendomen förtära, 115 Giljande efter din sköna gemål, och bjudande skänker; Men ditkommen likväl du hämnas de samtliges våldsverk. Och när du friareskaran i salarna dina omsider Dräpit med svek, eller ock olönligt, med eggiga kopparn, Sedan begif dig åstad, medtagande prydelig åra, 120 Tills du kommer till sådana män, som icke af hafvet Veta, och ej förtära sin mat med saltet beblandad. Icke de heller veta utaf rödkindta galejor, Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar. Tydeligt tecken jag säger också, som icke dig undgår: 125 Då när med dig hopträffad en ann vägfarande månde Säga, att en kastskåfvel du bär på din väldiga axel, Der må du ock nedsticka den prydliga åran i jorden, Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon, Vädur och tjur, och tillika jemväl en beskällare fargalt, 130 Dän begifva dig hem, och heliga festhekatomber Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, Samtliga, offra i ordning; då skall dig ur hafvet en stilla Död annalkas, en sådan, som lyktar dig lifvet omsider, Mätt af behagelig ålder; och rundtkring skola dig folken 135 Lycklige vara; nu säger jag dig sannfärdligen detta.

Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: O Teiresias, slikt väl gudarne sjelfve beslutit, Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta: Vålnaden skådar jag der af min hänafsomnade moder, 140 Hvilken tigande sitter vid bloden, och icke sin egen Son i anletet värdigas se, samt ej tilltala, Säg mig, o drott, hur hon måtte likväl mig känna som sådan!

Så jag sade; och han genmälte mig genast och svarte: Lätt den saken säga jag vill dig och lägga i sinnet. 145 Hvilken som helst du ibland afsomnades vålnader låter Bloden närmare nalkas, han skall dig sanning förkunna; Hvilken du det förvägrar, igen han vandrar tillbaka.

Talande så, till Aïdes' palats Teiresias' vålnad, Drottens, vandrade bort, enär gudorden han utsagt. 150 Men jag stannade qvar enträget, tilldess att min moder Kom, och drack af den dunkliga blod. Hon kände påstunden, Och, veklagande, mig tilltalte med vingade orden:

Älskade son, hur kom du hitned till det nattliga dunkel, Lefvande? Svårt för de lefvande är, att detta beskåda. 155 Finnas ju väldiga strömmar och hiskliga floder i midten, Och Okeanos först, som ingen till fots än har farit Öfver, om icke han egt en välarbetad galeja. Kommer du nu väl hit, kringirrande vida från Troia Med kamrater och skepp, lång tid? och har du ej varit 160 Alls på Ithaka? har du ej sett din maka i rummen?

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: O min mor, mig nöden har fört hitned till Aïdes, För att om gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. Ty jag icke har nalkats Achaia, och icke mitt eget 165 Rike beträdt, men städs med bekymmer i hjertat jag irrat, Från den stunden jag först Agamemnon följde, den ädle, Till skonfåliga Ilions stad, att med Troerna strida. Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: Hvilket den långutsträckande döds missöde dig kufvat, 170 Eller en långsam krämpa? Har pilglad Artemis kanske, Sjelf angripande dig med de ljufliga pilarna dödat? Säg mig också, om fader och son, dem jag lemnade hemma; Finnes min värdighet än hos dem, eller har väl nuredan Någon annan den tagit, och tro de ej mer att jag kommer? 175 Säg mig derjemte min laga gemåls båd vilja och tanksätt, Om hos sonen hon dröjer, och allt orubbligt bevarar, Eller med henne sig redan förmält bland Achaier den bäste.

Så jag sade; och strax genmälte den vördade modren: Med ett fördragsamt sinne ännu i salarna dina 180 Dröjer hon visserlig qvar, men jemmerfulle beständigt Gå för den gråtande nättren sin kos, och dagarne äfven. Ingen besitter ännu din värdighets ära; men ostörd Eger Telemachos stamgodsen, gemensama festmål Gästar han vid, som det egnar en lagförvaltare sköta; 185 Ty af alla han bjuds; och din fader vistas på landet Derstäds, kommer ej nånsin till stan, och hos honom ej bäddar Finnas, ej prydliga fällar, ej heller sängar och mantlar, Utan hon sofver om vintren, der tjenarne pläga, i huset, I spisaskan, nära till elden, med trasor på kroppen. 190 Men när sommaren kommer, och höstningens frodiga årstid, Allestädes uppå det välomansade vinberg, Utaf de löf som fallit, på marken redes hans sofbädd. Ängslad ligger han der, med mycken sorg i sitt sinne, Suckande öfver ditt öde, och tung är åldren för honom. 195 Så afsomnade jag också, och lyktade lifvet; Icke i salarna Artemis har, skottskicklig och pilglad, Sjelf angripande mig med de ljufliga pilarna dräpit; Icke är mig påkommen en krämpa, som vanligast plägar Med förskräckeligt tvinande ta ur lemmarna lifvet; 200 Utan saknan af dig, och bekymren för dig, min Odysseus, Jemte din älskvärdhet mig ljufliga lifvet beröfvat

Så hon sade; men jag, i min själ rådplägande, ville Vålnaden famna utaf min hänafsomnade moder. Jag tre gånger försökte, ty sinnet befallte mig famna, 205 Och tre gånger ur händren, en skugga lik eller drömbild, For hon, och mig djup smärta dessmer uppväcktes i hjertat, Och tilltalande henne, jag sade de vingade orden:

Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar, Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210 Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen? Är du en skuggbild blott, som den väldiga Persephoneia Skickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka?

Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren: O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215 Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar, Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit; Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman, Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingar Detta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220 Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner. Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk dig Allt, att framdeles ock du må orda derom för din maka.

Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronor Kommo, — ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, — 225 Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar, Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt. Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga. Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa: Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230 Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång. Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarje Sina sorger förtäljde; och jag utforskade alla.

Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa, Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235 Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling. Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus, Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden, Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta. Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240 Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden, Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa, Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna. Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde. Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245 Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade:

Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande året Ståtliga piltar du föder, ej är odödliges läger Barnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring. Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250 Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon.

Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet. Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus, Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvo Båda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255 Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos. Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning, Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon.

Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos, Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260 Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos, Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning, Och omtornade den; ty de ej otornadt förmådde Det vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar.