FÖRSTA SÅNGEN. (continued 7)

Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35 Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden; Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor, Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver, Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen, Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40 Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt.

Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla. Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet. Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte:

Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45 Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat, Skändliga saker många i salarna, många på landet. Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden, Antinoos; förty det var han, som stemplade detta, Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50 Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion, Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styra Sjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling. Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folken Dina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55 Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet, Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde, Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjerta Blidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats.

Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60 Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven, Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten, Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren, Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget. Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65 Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå; Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa.

Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat. Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan:

Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70 Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret, Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss alla Nedergjort; thy varom alltså betänkte på striden. Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärn Mot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75 Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve. Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas; Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge.

Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan, Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80 Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus, Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan, Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handen Svärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordet Damp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85 Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte, Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillika Sparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker. Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus, Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90 Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnan Telemachos baktill med den kopparspetsade lansen Mellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom. Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden. Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95 Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier, Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulle Antingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan. Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader, Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100

Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne, Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter; Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning, Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105 Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja, Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren.

Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren, Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes. Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110 Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde. Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren. Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn; Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen, Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115 Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade, Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset, Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra. Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde, Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120 Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila. Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden, Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen, Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen, Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125

Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom, Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salen Gick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro. Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka, Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130 Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte:

Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland eder Utgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri? Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse.

Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135 Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne granna Äro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden; Der oss stängde en endaste man, om modig han vore. Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna, Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140 Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling.

Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde, Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan, Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal, Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145 Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast. Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat, När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långa Slänga i hand; stor sak det likade honom att vara. Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150

O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salen Väcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus.

Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade: Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skulden Annans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155 Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre. Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut, Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar, Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160 Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde, Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle, Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165 Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning, Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver, Eller bringa till dig, att han nidgerningar gälde Många, hvilka just han anstemplade här i palatset.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 170 Jag och Telemachos de trotsige friarne skole Hejda i salarna här, skönt aldrig så mycket de braska. Men J binden för honom båd' föttren, och händren derofvan, Ooh inkasten i loftet, och flyglarna riglen bakefter; Och fastsurrande sedan en välsnodd lina om honom, 175 Hissen uppför en reslig kolonn, och till sparrarna närmen, Att han, länge vid lif, uthärde de svåraste plågor.

Så han sade; och de hörsammade gerna, och lydde, Och uppgingo i loftet, der han dock ej dem bemärkte. Ty nu i loftets innersta vrå han letade vapen, 180 Men de stannade båda invid dörrposterna hvarsids. När då på tröskeln steg Melanthios, getternas herde, Uti sin ena hand medbringande prydliga hjelmen, Och i den andra en sköld, bred, gammal, med mögel befläckad, Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185 Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit: Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogo In från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat. Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan, Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190 Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus. Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom, Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo. Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios:

Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195 Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår; Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår, Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifva Getter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset.

Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200 De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren, Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten. Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenast Fyra, men inne i saln rätt månge och modige männer. Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205 Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten. Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet:

Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror, Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven!

Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210 Friarne annorstädes i salarna skriade alla, Och först bannade henne Damastors son, Agelaos:

Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus, Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd! Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215 Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen, Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnar Företaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda. Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagit Alla de skatter du har, så inom palatset som utom 220 Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dina Låte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller, Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna.

Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet, Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225

Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust, Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas, Nio år obidande städs du med Troerna stridde, Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde; Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230 Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit, Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore? Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda, Att du må veta hurudan är, i fienders skara, Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235

Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast, Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modet Både hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen. Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salen Satta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240 Friarna manade an Damastors son, Agelaos, Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ock Jemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen; Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro, Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245 Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar. Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan:

Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren; Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord, Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250 Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa, Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva. Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.

Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255 Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene. Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen. Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260 Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:

Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala, Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.

Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265 Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus, Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios, Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog; Alle de genast beto uti omätliga marken. Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270 Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.

Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa, Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene. Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275 Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen. Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet 1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet. Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280 Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens, Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa. Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus, Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios, Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285 Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:

O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro. Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290 Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!

Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut; Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor, Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295 Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken. Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes. Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar, Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300 Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa. Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar, Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet; Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305 Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: — Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes, Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet. Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310 Och bönfallande nu uttalade vingade orden:

O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona! Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315 Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten, Derför också för nidingsverk slem ända de funnit. Utan en offersiare jag, som intet föröfvat, Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?

Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320 Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa, Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit, Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst, Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde: Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325

Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet, Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken, Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet. Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330 Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång. Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,

Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids, Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens, Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335 Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus; Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna. Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes, Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra. Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340 Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen. Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus; Och bönfallande så uttalade vingade orden:

O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona! Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345 Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer, Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig, Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken. Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350 Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd, Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud, Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.

Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft, Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355 Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn! Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten, Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom, Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360

Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen; Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta. Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden; Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365 Och bönfallande så uttalade vingade orden

Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader, Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn, Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370

Honom leende talte nu till mångråde Odysseus: Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat. Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra, Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd. Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375 Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden, Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.

Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman, Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan, Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380 Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta. Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385 Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga, Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden. Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet. Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde. Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390

O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia, Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.

Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren, Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:

Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395 Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta; Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne, Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset, Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400 Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer, Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon, Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår. Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405 Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan. När nu liken hon såg och den outsägliga bloden, Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse; Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka, Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410

Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke. Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick. Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk; Icke de aktade någon af jordbeboende menskor, Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415 Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände. Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset, Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.

Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420 Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta, Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta. Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat, Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425 Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom. Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.

Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430 Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds, Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.

Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman, Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma. Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455 Kallade han till sig, och talade vingade orden:

Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen; Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden, Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten. Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460 Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen, Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite, Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465

Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla, Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar. Först utburo de likena nu af dödade männer, Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården, Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450 Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång. Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten. Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455 Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården. Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade, Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen, Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460 Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:

Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud, Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.

Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465 Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde, Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken. Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog, Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470 Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne. Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge. Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården, Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475 Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas; Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen. Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter, Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket. Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480

Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med, Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor; Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!

Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485 Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade, Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock, Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad, Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490 Eld till en början dock mig måste i salarna göras.

Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia, Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården. Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495 Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma; Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren. Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus, Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar, Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500 Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.

Tjugondetredje Sången.

Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg, Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne; Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt, Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade: Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5 An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat. Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit; Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10 Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig, Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet: Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen. Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15 Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt? Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20 Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger, Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt, Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25 Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger, Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla. Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma, Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30 Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.

Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd, Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga; Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:

Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35 Om till eget palats han verkligen kom, som du säger, Huru på skändlige friarne dock han händerna lade, Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40 Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda, Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte, Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa. Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45 Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon. Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan, Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50 Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla. Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått. Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan: Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55 Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk, Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta! Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60 Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde. Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger; Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte, Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema. Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65 Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap; Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men Odysseus Långt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst,

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70 Monne din make, som är derinne vid härden, du påstår Nånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid. Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken, Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita, Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75 Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen, Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning. Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant, Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80 Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudars Råd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis, Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag finge Friarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde.

Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85 Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make, Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer. När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver, Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan, Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90 Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulle Säga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom. Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat; Nu mellertid hon dock anblickade honom med kända Ögon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95 Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade:

Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne, Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honom Sittande utransakar med ord, ej heller bespörjer? Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100 Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit, Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden; Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta.

Honom talte nu till förståndiga Penelopeia: Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105 Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja, Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanning Är Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkert Känna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissa Tecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110

Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus, Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden:

O Telemachos, låt din moder i salarna bara Pröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig. Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115 Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte. Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas. Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland, Som beskyddare många till tal ej efter sig eger, Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120 Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämsta Kämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna.

Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan: Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppast Säga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125 Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor. Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att något Oss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130 Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock; Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar; Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren, Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan, Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135 Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo; Att ej ryktet förut utsprider sig vida i staden Kring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvit Till trädymniga parken, och der nog skole vi sedan öfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140

Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde, Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock. Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarn Hålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäret Till den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145 Hela det stora palats kringdånade vida inunder Föttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor. Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta:

Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat: Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150 Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit!

Så nu yttrade mången; de visste ej hur det förhöll sig. Men Odyseus, stormodige drotten, i egna palatset Tvådde hans skafferska Eurynome, och smorde med olja, Klädde så äfven på honom en prydelig mantel ock lifrock; 155 Men hans hufvud begjöt med rikelig skönhet Athene, Större till anblick gjorde och stoltare; äfven från hjessan Knorliga lockar hon spred, hyacinthen lika i svarthet. Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret Gull, som sjelf Hephaistos har lärt och Pallas Athene 160 All upptänkelig konst, och han gör förtjusande saker: Så omgjöt hon honom behag på hufvud och skuldror. Ur badkaret han gick, till gestalt odödliga jemlik. Åter han satte sig ned på den stol, hvarifrån han var stigen, Gentmot Penelopeia, och talade ordet, och sade: 165

Underbara, åt dig långt mer än åt öfriga qvinnor Ett oböjeligt hjerta ha gett de som bo på Olympos; Ej ju en annan maka såder med kallaste sinne Hölle sig fjerran från mannen, som, efter strapaserna många, Kommit på tjugonde året till fädernejorden tillbaka. 170 Gumma, välan, uppbädda min säng, att jag måtte allena Ligga åtminstone, hon jernhjerta i barmen besitter.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: Älsklige, hvarken förstor jag håller mig, eller förringa, Eller förmycket jag skattar; jag vet nog, hurdan Odysseus 175 Reste från Ithaka hädan uppå långårade skeppet. Dock uppbädda hans prydliga säng nu, o Eurykleia, Utanför starkgrundadt gemak, som sjelf han har uppbyggt Dit utbären hans prydliga säng, medbringande bädden, Fårskinn, mantlar också, samt sköninvirkade ryor. 180

Ordade så, för att pröfva gemåln; och derefter Odysseus, Illtyckt, talade till sin maka, den vårdsama qvinnan:

Ack, hjertfrätande ord du nu har yttrat isanning! Ho vill flytta min säng? Rätt svårt visst skulle det vara För den högt förståndige ock, om ej någon af gudar 185 Komme, och lätt, om han ville, till annat ställe den bure. Lefver dock ingen bland dödligpmän, som, aldrig så armstark, Lyfte den utan besvär; ty stort järtecken har timat Med konstbildade sängen, jag gjort, och icke nå'n annan. Inom planket en stam af oliv, bredlöfvad, här vexte, 190 Blommigt i fullaste kraft; som pelaren var den i tjocklek. Rundtkring denna åt mig sofkammarn jag byggde och gjorde Af tätfogade stenar, och tak väl ordnade ofvan; Limmade dörrar satte jag in; tätt passade samman. Kronan derefter högg jag utaf bredlöfvadt olivträd, 195 Utskar sedan från roten ett block, som med kopparn jag släthögg Högst konstmessigt och väl, samt bilade efter ett snöre, Formande till sängfoten, och borrade äfven med nafvern. Börjande så, jag på sängen arbetade tills hon var färdig; Smyckande henne med elfenben, och med gull, och med silfver; 200 Sedan en oxhudsrem utspännde jag, skimrig af purpur. Detta tecken alltså antyder jag; dock jag ej känner, Om mig sängen ännu står qvar, eller någon nuredan Annorstädes den bragt, rothuggande sjelfva oliven,

Ordade så; och för henne båd' knäna sig löste och hjertat, 205 Medan hon kände det tecken, som klart omtalat Odysseus. Gråtande fram meddetsamma hon sprang, och kastade händren Kringom Odysseus' hals, och kysste hans hufvud, och sade:

Var ej ond, Odyseus, ty du jemväl ock i annat Mest bland menskor har vett; men gudarne jemren beredde, 210 Som afundades oss, att, dröjande qvar hos hvarandra, Njuta af ungdomens fröjd, och ålderdoms trösklen beträda. Men mig ej vredgad far derföre, ej heller det misstyck, Att jag lika som nu dig ej helsade strax vid din anblick; Ty mitt hjerta har städse uti mitt bröst med en rysning 215 Fruktat, att någon dödlige man mig skulle bedraga Med sitt tal; arglistiga svek anstempla de fleste. Visst ej dottren af Zeus, den Argeiska Helena heller Med vildfremmande man förmängt sig i älskog och läger, Om hon vetat, att henne Achaiernes modige söner 220 Skulle bringa tillbaka igen till fädernejorden. Henne att öfva sitt nedriga verk visst väckte en gudom. Och hon iförhand alls ej lade i sinnet det leda Brottet, hvadan på oss ursprungligen välfde sig qvalen. Nu emedan du dock har känningstecknet mig framställt 225 Klart på vår säng, som ej någon af dödliga nånsin beskådat, Utan vi ensame blott, du och jag, och en endaste tärna. Aktoris, som min fader mig gaf, då jag vandrade hitåt, Och som åt oss sängkammarens dörr, den låstas, bevakte —: Nu mitt sinne du böjer, så omildt eljes det vore. 230

Så hon sade; och väckte dessmer begäret till ängslan. Gret han ju nu, hjertkära och vårdsama makan i famnen. Liksom då land framstår tacknemligt för simmande männer, Hvilkas skönarbetade skepp Poseidaon på hafvet Krossade, svårt anfäktadt af stormen och svällande vågen; 235 Men få lyckades flykta utur grå hafvet på landet, Simmande; äfja jemväl sig rikligen fästat vid kroppen; Glade bestiga de land mellertid, undsluppne förderfvet. Så tacknemlig också var för hennes ögon Odysseus, Och de mjella armar ej alls hon släppte från halsen. 240 Nu för de ängslade tändts ock rosenfingrade Eos; Men helt annat beslöt klarögda gudinnan Athene: Långa natten hon hejdade just vid målet, och qvarhöli Hos Okeanos än gullthronande Eos, och lät ej Spinna det ilande spann, som ljus till menskorna bringar, 245 Lampos bredvid Phaethon, de hästar som föra gudinnan. Och då talade till sin gemål mångråde Odysseus:

Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar alla Kommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet', Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250 Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljde På den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg, Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina. Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtlig Vi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255

Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själen önskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbaka Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden. Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260 Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar, Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigt Säga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265 Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej heller Gläds; ty han mig pålade besöka de dödliges många Städer, och hålla dervid en prydelig åra i händren, Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvet Veta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270 Icke de heller veta utaf rödkindta galejor, Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar. Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer: Då när med mig hopträffad en ann vägfarande månde Säga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275 Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden, Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon, Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt, Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomber Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280 Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stilla Död mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider, Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygden Lycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva.

Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285 Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes, Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan redde Bädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290 Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade, Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva; Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen, Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla. Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295 Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning. Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herde Hejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven, Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve.

När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300 De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra: Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor, Skådande an de giljande mäns förödande skara, Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena feta Slaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305 Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändt Menskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit, Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnen Henne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat.

Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310 Lotophagernes bördiga jord derefter besökte; Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögat Modige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte; Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog, Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315 Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och förde Ut på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka; Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände, Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämpar Alla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320 Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag; Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning, Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad, På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla, Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325 Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma; Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis, Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå; För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden; Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330 Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddes Samtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet; Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso, Hvilken honom behöll, åstundande ega till make, I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335 Att odödelig göra och oföråldrad för evigt, Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte; Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom, Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom, Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340 Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder, Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen, Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer.

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene; När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345 Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen, Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnan Väckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu Odysseus Ock från svällande bädden, och så tilltalte sin maka:

Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350 Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomst Gret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängde Mig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden. Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden, Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355 Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit, Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skola Ock Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla. Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga, Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360 Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta: Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktet Om de giljande männer, dem jag i salarna dräpte; Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd, Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365

Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan, Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde, Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga. Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar, Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370 Redan på jorden var dagen, men dem insvepte Athene Alla i nattens mörker, och snart utförde ur staden.

Tjugondefjerde Sången.

Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggor Alla samtliga fram, samt hade i händren den sköna, Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon, Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker; Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5 Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottan Hväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallit Ned från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra. Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias, Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10 Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo, Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes stater Kommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen, Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats. Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15 Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven, Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhet Uti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion. Så de honom omkring sig sammanträngde, men nära Nalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20 Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honom I Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane. Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom:

O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion, Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25 Derför att då anförde så många och modiga männer Uti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier. Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabba Skräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits. Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30 Uti de Troers land din död erhållit och bane! Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel, Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid. Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd.

Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35 Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus, Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring dig Tappraste söner föllo af Troers män och Achaiers, Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtlig Du storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40 Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsicke Oss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind. Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen, Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamen Med ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45 Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret. Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe, Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligt Skri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla. Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50 Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt, Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa, Som välvillig och klok begynte att orda, och sade:

Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner! Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55 Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten.

Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos. Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud, Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder. Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60 Greto; och ingen der otårad hade du varsnat Bland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön. Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alle Greto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor; Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65 Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar. Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja, Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes, Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigt Både till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70 När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider, Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus, Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllne Handtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos' Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75 Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus, Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings; Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andra Alla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane. Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80 Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar, På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos; Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för alla Män, som lefva idag, och för dem som framdeles varda. Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85 Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar. Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer, Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden, Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas; Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90 Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder, Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling. Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligt Blir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus. Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95 Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd, Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn, Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100 Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo; Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens, Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus, Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen. Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105

Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta, Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annan Viljande samla i staden tillhopa så modiga männer. Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder, Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110 Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet, Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka? Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde? Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara. Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115 Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos, Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen? En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet, Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus,

Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120 Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon, Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berätta Vår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog. Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat; Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125 Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet, Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde. Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva, Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast: Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130 Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud Färdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, — Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider Tager den långutsträckande döds förderfliga öde, Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135 Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes. Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora, Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140 Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte, Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat, Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste, Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven. Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145 När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora, Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne, Se, då bragte en skadelig gud från fjerran Odysseus Till utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde. Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150 Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan. Desse åt friarne skändelig död anstemplande, begge Kommo till högberömliga staden, men likväl Odysseus Sednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit. Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155 Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad, Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen. Sådan han var, ej någon af oss alls gittade känna Honom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller, Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160 Men han en stund uthärdade der i salarna egna, Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet; Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja, Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnen Till sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165 Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning, Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa. Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad. Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågens Sträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170 Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren, Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo, Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte; Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva. Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175 Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom; Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt, Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte. Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar, Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180 Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig. Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset, Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes, Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet. O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185 Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus. Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet, Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedan Sörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda.

Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190 Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus, I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka! Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia, Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus, Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195 Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skola De odödlige göra, till pris för Penelopeia. Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk, Dräpande laggift make; derför en hiskelig visa Hon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200 På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra, Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor.

Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes' Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205 Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats. Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp; Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvo De nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte. Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210 Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden. Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade:

Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla, Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast; Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215 Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer, Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran.

Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning, Desse gingo derhos till palatset strax; men Odysseus Till mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220 Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken. Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse, Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet, Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen. Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225 Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig, Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bundit Flickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor, För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverst Getskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230 När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle Odysseus Härjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet, Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar. Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne, Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235 Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden; Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja. För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara, Att till en början söka likväl utforska med stickord. Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240 Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet, Men framträdande ordade nu den lysande sonen:

Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårda Parken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta, Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245 Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel. Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet! Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra, Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder. Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250 Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda, Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung. Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit, Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana. Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255 Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken? Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta, Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättar Denne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds, Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260 Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag sporde Om gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes, Eller är redan död, och uti osynliges gårdar. Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar: Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265 Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremling Till mitt hus mer älskad ännu tillförene lände. Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade, Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader. Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270 Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset; Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes; Sju talenter utaf det välarbetade gullet, Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad, Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275 Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin; Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna, Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville.

Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar: Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280 Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne, Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit. Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder, Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt, Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285 Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta, Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom, Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det, Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner, Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290 Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moder Honom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar; Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia, Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått, Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295 Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta: Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar? Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat, Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman, Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta. Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter, Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten; Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305 Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder, Och galejan min ligger vid land aflägset från staden. Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte, Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor, Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310 Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom; Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligt Mängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära.

Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes, Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315 På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt. Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honom Trängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader; Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade:

Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320 Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden. Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen. Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda? Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort. Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325

Honom Laertes genmälte derefter, och sade: Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt, Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger.

Honom svarte, och talade till mångråde Odysseus: Skåda med ögonen först det ärr, som mig gaf på Parnesos, 330 När jag var faren dit, vildsvinet med tanden, den hvita, Fordom; ty då affärdade mig och vårdade modren

Till morfar Autolykos då, att jag skulle de skänker Taga, dem han hitrest, mig lofvat hade, och tillsagt. Dock, jag vill träden jemväl i den välplanterade parken 335 Tälja, dem du tillförne mig gaf, och jag allt begärte, Då jag dig barnslig följde, och vi framgingo emellan Träna, och du uppnämnde för mig och täljde dem alla. Tretton päronträd du mig gaf, och aplarna tio, Fyrtio fikonträd, och lofte mig äfven förära 340 Vinberg femtio stycken; till bergning dugligt hvartenda Var; och allt slags drufvor på dem derjemte befinnas, Då när ofvanifrån Zeus' stunder med mognaden komma.

Sade; och fadrens knän sig löste och hjertat, enär han Tecknen kände igen, som grannt uppräknat Odysseus, 345 Nu kring sonen han armarna lade; och gubben intill sig, Den afsvimmande, drog mångpröfvade; ädle Odysseus. Men då han sansade sig, och besinningen väcktes i hjertat, Återigen med följande ord tilltalte han sonen:

Zeus, visst ären J, gudar, ännu i höga Olympen, 350 Om nu sitt öfverdåd de skändlige friarne umgällt. Dock jag högligen räds i min själ, att snarligen komma Hit Ithakesier alle, och bud affärda derjemte Till Kephallenernes städer enhvar, med maning till härnad.

Honom svarte, och talade mångråde Odysseus: 355 Trösta dig, må ej detta du alls dip lägga på sinnet, Utan låtom oss gå till huset, som ligger vid parken, Dit Telemachos jag, svinherden och oxarnes herde Sände förut, att de skulle ihast anrätta en måltid.

När sålunda de talt, de gingo till granna gemaken 360 Och när de kommit hade i boningsbeqvämliga rummen, Funno de Telemachos, svinherden och oxarnes herde, Skärande köttet före, och mängande glödande vinet. Men storsinnt Laertes emellertid i dess boning Tvagde en Sikeler tärna, och smorde med doftande oljan; 365 Svepte en prydlig mantel omkring; och Athene, som nära Stod, förökade lemmarnas kraft för männernas herde, Gjorde större att skåda, än förr, och stoltare äfven. Ur badkaret han steg, och honom beundrade sonen, När odödliga gudarna lik han skådade klarligt; 370 Höjde så äfven sin röst, samt talade vingade orden:

Fader, isanning har någon ibland städsvarande gudar Både till vett och gestalt dig yppare gjort till att påse.

Honom Laertes, den förståndige, svarade sedan: Hade jag, fader Zeus, och Athenaie och Apollon, 375 Som då jag Nerikos tog, den boningsbeqvämliga staden, Uppå Epeiros' kost, Kephalleniske kämparnes höfding, Hade jag sådan igår hos dig, i salarna våra, Bärande vapen på axlarna stått, och mot friarnes skara Kämpat, skulle minsann jag knäna för mången af dessa 380 Uti salarna knäckt, och du dig fägnat i hjertat.

Så nu de båda med sådana ord tilltalte hvarandra. Men då de andre sitt värf fulländat, och rätterna tillredt, Satte sig samtlige ned i en rad på bankar och stolar, Frestande sedan uppå anrättningen. Trädde så nära 385 Gubben Dolios fram, derhos ock Dolios' söner, Af sitt arbete trötte; ty dem uppsökte, och inbjöd Modren, Sikeliska gumman, som dem uppfostrat, och gubben Kärvänskapligen skötte, då ålderdomen betryckte. När Odyseus de sågo alltså, och märkte i sinnet, 390 Stodo de alla förbluffade der, men genast Odysseus, Smekande dem med vänliga ord tilltalte, och sade:

Gubbe, sätt dig tillbords, och läggen åsido er häpnad! Ty ren önskande länge, att med måltiden begynna, Dröje vi dock i salarna än, städs bidande eder. 395

Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händren Båda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste, Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden:

Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla, Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400 Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka! Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta, Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia, Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud?

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405 Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra?

Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen. Dolios' söner också välkomnade bolde Odysseus Sammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer, Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410 Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde.

Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom, Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla. De som hörde derom spatserade hädan och dädan, Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415 Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo; Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo, Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor. Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan. Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420 Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda: Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen, Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus. Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade;

Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425 Många och modiga män på galejorna med sig han förde, Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd; Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte. Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar, Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430 Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre. Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra, Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej vilje Hämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefva Vore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435 Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna!

Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier. Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarn Ut ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat. Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440 Och då talte bland alla Medon, den vise herolden:

Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus, Mot odödlige gudars beslut uträttade detta; Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid Odysseus Stod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445 En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus, Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran, Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra.

Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde, Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450 Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt. Han välmenande ordade då bland dessa, och sade:

Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga! Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat; Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455 För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka, Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk, Ödande godset ut, och derhos vanärande makan Till den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde. Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460 Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd.

Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri, Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde. Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lydde Eupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465 Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn, Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden, Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen. Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulle Vända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470 Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie:

Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla, Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer. Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnad Stempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475

Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade: O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar? Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit, Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa? Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480 Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus, Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere; Vi deremot må sönernas död och brödrens glömska Bringa; och desse må framdeles än inbördes förlikas Liksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485

Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene, Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden. När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet, Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus:

Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490 Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte, Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära, Och till Odysseus strax så talade vingade orden:

Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom. Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495 Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner, Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen, Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa. Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn, Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500 Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene, Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten. Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus, Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen: O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505 Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas, Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförne Voro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida.

Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade: Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är, Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511

Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade: Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes: Son min och sonson min om tapperheten nu tvista.

Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515 O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast, Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion, Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet.

Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene. Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520 Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet, Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen, Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom; Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom. På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525 Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut. Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst, Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter, Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat:

O Ithakesier, hejden er nu från förderfliga kriget, 530 Att blodflöde förutan ni må skyndsamligen skiljas.

Så Athenaie, och strax blek rädsla betog då dem alla, Och ur de fruktandes händer sin kos bortflögo gevären, När gudinnan höjde sin röst, samt föllo på jorden; Men de sjelfve till stan hänilade, önskande räddning. 535 Hiskligt skriade till mångpröfvade, ädle Odysseus, Och framrusade krum, liksom högflygande örnen. Då affärdade ock Kronides sin flammiga ljungeld, Hvilken störtade ned framför klarögda gudinnan. Då till Odysseus talte också klarögda Athene: 540

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, Hejda dig, sluta nu striden utaf samlottiga kriget, Att ej må bli Kronides, viddundraren Zeus på dig vredgad.

Så Athenaie; och han strax lydde, och gladdes i sinnet. Men förbund deruppå dem båda emellan bestyrde 545 Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter, Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.

Slut.