TIONDE BREFVET. Internationella äktenskap.

Det förefaller onekligen ganska egendomligt, att man i det moderna Amerika, där skilsmässor i de öfre lagren äro ytterst vanliga, fäster sig så mycket vid det förhållandet, att ett eller annat af de i den amerikanska pressen så ofta och skarpt klandrade giftermålen mellan amerikanska arftagerskor och europeiska aristokrater, diplomater och andra världsmän slagit sig illa ut.

Så väckte t. ex. härtigens och härtiginnans af Marlborough äktenskapliga svårigheter en storm af ovilja här, och man gjorde allt för att svärta härtigen i allmänhetens ögon, utan att ett ondt ord sades om härtiginnan, ehuru man i initierade kretsar mycket väl visste, att orsaken till misshälligheterna icke var att söka uteslutande hos härtigen. På denna sida Atlanten kan man emellertid ej förlika sig med, att »our duchess», som härtiginnan af Marlborough kallas i New York, blifvit inrangerad bland skaran af separerade societédamer. När man vet, att härtiginnans fader och moder äro skilda, samt att modern gift om sig med en man, som förresten själf var skild, tyckes det förefunnits tillräckliga skäl för att ej förvåna sig öfver att härtiginnan af Marlborough trädt sina dagars upphof i spåren.

Tidningar af alla färger förlöjliga icke blott de hemgiftsjagande, mer eller mindre ruinerade adelsmän, som här fyllt sina tunna plånböcker och till Europa transporterat oerhörda summor i form af hemgifter, utan äfven hugga de in på sina fåfänga och högfärdsgalna »girls», som utan betänkande öfverge »the greatest country in the world» för att få niga på ett »drawingroom» i Buckinghampalace eller uppsnappa ett nådigt småleende af kejsar Wilhelm på slottet i Berlin.

Förtrytelsen öfver de internationella äktenskapen är dock ganska lätt förklarlig.

Man ser nämligen häruti, ehuru man naturligtvis ej öppet vill erkänna det, ett af de påtagligaste bevisen på huru föga de demokratiska idéerna i själfva verket trängt igenom. Demokrati i dess yttersta konsekvenser kommer aldrig att kunna genomföras annat möjligen än i mycket små samhällen, ty alltid blir det några, som komma att flyta ofvanpå, huru man än bär sig åt. Här i Amerika, de stora möjligheternas land, där täflan om att vara i främsta ledet är mycket stor, är det våra medsystrar, som åtagit sig att öfvertyga oss om, att sann demokrati i själfva verket är lika obefintlig i Amerika som annorstädes.

Dels skär det de goda yankees i själen, att se de i svett och möda samlade dollrarna vandra öfver till Europa för att ofta nog på det vanvettigaste sätt slösas bort, dels bruka amerikanerna själfva i regel icke gifta sig för pengar och anse s. k. konvenanspartier såsom ett oting. En amerikansk äkta man, som uteslutande lefver på sin hustrus penningar, betraktas nästan med förakt af sina landsmän och häri är äfven att söka en förklaring till den animositet de internationella äktenskapen framkalla. Det är nemligen den amerikanske mannens dröm och enda sträfvan att kunna förtjäna pengar, mycket pengar, icke för sig själf utan åt sin hustru. Det behöfves också isanning, ty i intet land äro kvinnorna mera slösaktiga än i Amerika.

Ett annat skäl till att amerikanerna med allt annat än blida ögon betrakta Europas import af arftagerskor från den stora republiken är att dessa i allmänhet trifvas så väl i sina nya förhållanden och alltjämt draga till sig släktingar, vänninnor och vänner, som i allt större skaror under säsongen samlas i Paris och i London, dit man kan säga, att Amerikas »high life» i viss mån öfverflyttat. Se bara på palatsen vid Fifth Avenue, de stå tomma långa tider af året, då däremot deras innehafvare »lefva med» i Europa. Detta inser man mycket väl här och hvarje ny arftagerska, som vid en härtigs eller grefves arm lämnar sitt fosterland för att briljera i stora världen »abroad», bidrager därigenom att ytterligare göra dragningen dit större för de hemmavarande, och ådraga sig sina landsmäns klander.

Orsaken till de talrika internationella äktenskapen är emellertid ej heller svår att finna.

Man kommer visserligen på denna sidan af Atlanten liksom i gamla världen ganska långt med några miljoner dollars bakom sig, men lika litet som man endast för pengar kan skaffa sig tillträde till de mera selekta kretsarna i Europa, lika litet blir man, ehuru aldrig så många gånger miljonär, accepterad i de »fyrahundras» intimitet eller i »the inner set» i Washington, om man icke lyckas vinna någon mäktig förespråkare bland de ledande damerna i den transatlantiska republikens »high life». Ett sätt att »komma med» är naturligtvis äfven att vara presenterad vid något af hofven i Europa eller att intaga en framstående ställning i parissocietén.

Mången äregirig amerikansk miljonärska, som såg sig ur stånd att, trots upprepade försök få inträde i de högre regionerna i sitt hemland, kastade därföre sina ögon på de europeiska hofkretsarna. Detta lyckades äfven för ett fåtal, som hugnades med en kallelse till presentation vid något af hofven i London, Berlin, Rom, ja kanske t. o. m. Wien, men oftast stannade det därvid och något intimare umgänge med de finfinaste kretsarna kunde dock icke erhållas, allrahelst en del amerikanskors något bullrande och själfsäkra uppträdande ej slog an på de högförnäma nåderna.

Huru skulle då dessa skrankor lättast kunna öfverstigas?

En eller annan lycksökare och hemgiftsjägare hade redan visat vägen, och de amerikanska mödrar, som ville bereda sina döttrar — och sig själfva, en god social ställning såväl här som på »andra sidan», började därföre anställa formliga klappjakter efter lämpliga subjekt med fast fot i de högadliga kretsarne i Europa, med autentiska titlar, men med ringa eller ingen förmögenhet. Några miljoners skuld att betala var intet hinder, endast titeln var äkta och så ståtlig som möjligt.

Marknaden var rikligt försedd och snart nog hade amerikanskorna, med den för hela nationen kännetecknande energien, lyckats eröfra flera af de mest lysande titlar, som Almanach de Gotha inregistrerat jämte oräkneliga af mindre betydenhet. Nu är antalet af sådana allianser legio, ty de äro många.

Dessa nyblifna härtiginnor, prinsessor och grefvinnor i oändlighet började, tack vare rikliga hemgifter eller årsbidrag, sin kampanj för att blifva tongifvande i de europeiska salongerna i afsikt att sedan med pukor och trumpeter göra sitt intåg vare sig vid Fifth Avenue i New York, i Newport eller i den mycket granntyckta societén i Washington. Planen har lyckats förträffligt. Vanderbilts, Goulds, Leiters och andra ha förnäma giften att tacka för sin introduktion i Amerikas »Gyllene bok» och kanske skall det äfven lyckas Shonts genom dotterns gifte med den så hastigt aflidne hertigen af Chaulnes.

Succén var icke mindre i Europa, där man nästan kan säga att de importerade härtiginnorna i viss mån tagit ledningen, isynnerhet i London och Paris, och sällskapstonen där har redan antagit den mera otvungna och naturliga klang, som onekligen ger sällskapslifvet i Amerika dess charme.

Bataljen är vunnen, om också krigskostnaderna ha varit betydliga, men det åtlöje amerikanskorna ådragit sitt land har gått de mera fullblodiga demokraterna till sinnes.

I Amerika kommer man genast med statistik. Man har uppgjort förteckningar på huru mycket penningar, som genom de internationella äktenskapen gått ur landet, och man försäkrar, att det icke stannar vid 2,500 miljoner francs. Tidningarna ha med fabulösa beskrifningar öfver dessa summor och de europeiska äkta männens slösaktighet och lättsinniga lefnadssätt så stimulerat den allmänna opinionen, att t. o. m. en kongressledamot i år till kongressen aflämnat en motion afseende att alla äktenskap mellan rika amerikanskor och betitlade utlänningar skulle beskattas med 45 % af hemgiften! I Ryssland lär det finnas en gammal lag, som förbjuder en arftagerska att till sin man, om han är utlänning, öfverflytta fast egendom, men det är onekligen ganska kännetecknande för förhållandena här, att en sådan motion kunnat komma fram i ett land, där man skulle tro att den individuella friheten anses såsom något heligt.

Att en del af dessa äktenskap ingångna mellan fåfänga, under helt olika förhållanden och med andra åskådningssätt uppfostrade amerikanskor och bördsstolta, fattiga adelsmän, många ruinerade genom högt lif i Europa, redan från allra första början varit dömda att sluta med skandalösa skiljomässoprocesser var ju helt naturligt, men vill man se saken fullt opartiskt, torde man icke kunna förneka, att liknande äktenskap skulle gått olyckligt äfven om båda kontrahenterna varit uppfostrade på denna sidan Atlanten. En mångfald exempel skulle kunna framdragas; här må dock endast nämnas de nyligen i pressen så vidt och bredt omskrifna processerna mellan den unge Alfr. G. Vanderbilt och hans sympatiska fru samt mellan Howard Gould och den forna aktrisen Cath. Clemmons, som för icke så länge sedan blef hans hustru och i mannens sällskap olika gånger besökt Sverige. I dessa båda fall är det dock de respektive äkta männen, som förde miljonerna i boet.

Skilsmässostatistiken här har ganska talande siffror att uppvisa, och om de i förhållande till Amerikas 90,000,000 invånare inte äro så särdeles stora, blifva de högst anmärkningsvärda, om man tager närmare reda på inom hvilken klass procenten är störst, nämligen inom den i osund atmosfär lefvande storstadsbefolkningen, där äktenskapet icke längre betraktas som ett »kristligt äkta förbund» utan mer som ett slags löslig öfverenskommelse mellan tvenne individer af olika kön att lefva tillsammans så länge det går bra.

För att emellertid tala särskildt om de internationella äktenskapen är det ju helt naturligt att många af dem, liksom andra äktenskap skola utfalla otillfredsställande under de omständigheter de oftast ingås. Men det vore alldeles falskt att vilja påstå, att flertalet sådana partier varit olyckligt eller slutat med skilsmässor. De mången gång upprörande amerikansk-europäiska äktenskapsprocesser, som litet emellan i världspressen fått ett öfverdrifvet genljud, ha framkallat den tron hos mången, att alla titeljagande amerikanskor bittert haft att ångra sin eller sina mödrars fåfänga.

Detta är emellertid i hög grad orättvist, ty om man ser t. ex. på diplomatkretsar, skall man snart finna, att de flesta mellan amerikanskor och diplomater så vanliga äktenskapen utfallit synnerligen tillfredställande. Endast inom den nu i Washington anställda corps diplomatique kan uppvisas ett stort antal internationella giftermål, där familjeförhållandena äro en förebild för huslig lycka och samförstånd. Amerikanskans förmåga att assimilera sig med det internationella lif, som är så att säga oskiljaktigt från diplomatens karriär, gör henne också särskildt lämpad att intaga en framstående ställning inom diplomatvärlden.

I öfrigt kan Washington skryta med att till de lyckliga internationella äktenskapens antal ha bidragit med en imponerande numerär. Miss Cath. Williams, som endast var en skolflicka på 16 år, när hon i sitt första gifte blef den 66-årige ryske envoyén Alex. Bodisco’s maka, torde ej ångrat sitt steg lika litet som Miss Green, nu prinsessa Yturbide, Miss Annie Carroll, nu enkegrefvinna Max Esterhazy, Miss Cecilia Riggs, nu Lady Henry Howard, Miss Kate Riggs, nu madame de Geoffroy, Miss Germaine Goddard, nu baronessa Owerbach, Miss Virginia Lowrey, som gifte sig med d. v. grefve, nu härtig af Arcos, och under mannens ministertid intog en mycket framstående plats i Washington-societén. Madame Patenôtre, grefvinnan Buisseret, markisinnan Podestad-Fornari, Mrs Joe Chamberlain, Lady Suffolk, Lady Curzon, grefvinnan Moltke, född Bonaparte, baronessan v. Swinderen, hvars man nu är holländsk utrikesminister, härtiginnan de La Rochefocauld, Lady Harrington, grefvinnan v. Seckendorff, Miss Ellen Magruder, nu enka efter Lord Abinger, Miss Lilian May, nu Lady Bagot, grefvinnan Gizycki, senora de Riano, prinsessan Rospigliosi, grefvinnan d’Aunay äro alla att anse som egentligen hörande hemma i Washington, och man har inte hört annat än att deras äktenskap varit synnerligen lyckliga samt i allo tillfredsställande. Om dessa damer haft så särdeles stora hemgifter torde vara ovisst.

Härtiginnan de La Rochefocauld, f. Mitchell (efter fot.).

Hvad de amerikanskor angår, som i de flesta fall tack vare en mångfald miljoner fått den i mångas ögon afvundsvärda äran att upptagas i Almanach de Gothas olika afdelningar, ställer sig förhållandet något olika, det måste erkännas.

För att här endast tala om dem, som gift sig med prinsar eller härtigar må nämnas, att af omkring femtio sådana allianser ha dock endast sex à sju blifvit upplösta genom skilsmässor. Huru lyckliga de öfriga varit eller äro må lämnas därhän, men icke desto mindre kvarstår det faktum, att ett stort flertal icke gifvit anledning till skandaler, om också de af männen förslösade dollrarna i några fall stigit till fabulösa belopp.

Bland frånskilda eller separerade prinsessor af amerikansk börd intager den vackra Alice Heine ett framstående rum. Hon var dotter af en judisk bankir i New Orleans samt i sitt första äktenskap gift med härtigen af Richelieu, som afled helt ung. Den dåvarande härtiginnan var mycket firad i den internationella paris-societén, när prinsen af Monaco vann henne och på hennes blonda lockar fäste en diminutiv regentkrona. Prinsen med sitt uteslutande intresse för vetenskapliga undersökningar passade dock ej för den romantiskt anlagda prinsessan, som tröstade sig med den spanske sångaren Lara. En laglig separation blef följden.

Clara Ward från Detroit och hennes gifte med prins Joseph Caraman-Chimay, som hon öfvergaf för att gifta sig med zigenaren Rigo, är alltför kändt för att här närmare behöfva omnämnas. Prins Chimay torde dock kunna fritagas från allt ansvar för skilsmässan.

Olika lär förhållandet varit med Miss Evelyn Bryant-Mackay, hvars bittra erfarenheter med prins Colonna Stigliano ledde till skilsmässa efter tio-årigt äktenskap. Likaså kan man icke gärna förebrå Edith Collins från New York, att hon skilde sig från sin polsk-turkiske prins Czaykowski.

Enkeprinsessan Edmond de Polignac, född Vinaretta Singer från Boston, som förut varit gift med en (markis?) de Scey-Montbéliard hade i detta sitt första gifte nästan tragiska erfarenheter, men tyckes i det senare äktenskapet ha funnit lycka och glömska af sina mindre angenäma rön som »markisinna».

Huruvida prinsessan Franz Hatzfeld, född Clara Prentice-Huntington, är belåten med sin vidlyftige prins vet ingen, men någon skilsmässa har ännu ej hörts af, ehuru enligt en gammal sägen i Tyskland Hatzfeldarna »födas med skiljobref», hvarom man kan öfvertyga sig genom en blick i »Almanach de Gotha» och i »Taschenbuch der gräflichen Häuser».

Prinsessan Rospigliosi, född Mary Reid från Washington och frånskild hustru till den amerikanske öfversten Parkhurst, har på grund af sin skilsmässa haft någon svårighet att häfda sin ställning i romerska societén, men torde icke annars haft anledning att vara ångerköpt.

Andra amerikanskor med italienska prinsessetitlar äro: Josefine Curtis, nu enka efter prins Poggio-Suasa-Ruspoli, Elizabeth Hickson-Field, som är prinsessa Brancaccio och Eleanor Lorillard-Spencer, sedan 1870 prinsessa Cenci-Vicovaro, de båda senare uppvaktande hos änkedrottning Margherita, prinsessan Enrico Ruspoli, född Berry, prinsessan Campo Reale, född Florence Binney-Kingsland (svägerska med furst Bülow), härtiginnan af Montefeltro, född Anne Russell o. s. v. I allmänhet torde dessa giften slagit väl ut liksom äfven de talrika giftena mellan amerikanskor och engelska adelsmän. Icke mindre än fem yankeedöttrar bära eller ha burit de eftersträfvade strawberry-bladen; två hertiginnor af Marlborough, den nu separerade Consuelo Vanderbilt samt den n. v. Lady Will Beresford, som i sig själf hette Lilly Hammersley; två hertiginnor af Manchester, svärmoder och svärdotter, den förra född Consuelo Iznaga, den senare Helen Zimmerman; samt slutligen May Goelet, hvars 150 miljoner kronor nu förgylla den unge härtigens af Roxburghe’s vapensköld. Utom den yngre härtiginnan af Marlborough hafva dessa »graces» icke haft anledning ångra att de öfvergifvit sitt fosterland för att intaga afvundade platser inom Englands finaste kretsar, där härtiginnan af Marlborough förresten, liksom sina förnäma landsmanninnor, alltjämt tyckes trifvas förträffligt.

Härtiginnan af Marlborough, född Consuelo Vanderbilt (eft. fot).

Prinsessan Rob. de Broglie, varitésångerskan, kan visst ej heller klaga på sin man annat än att han var lika fattig som hon; man säger likväl, att en skilsmessa mellan makarna är påtänkt. Prinsessan Cantacuzène (presidenten Grants sondotter) är en mycket lycklig maka, liksom äfven prinsessorna Belosselsky, Poniatowsky, Troubetzkoy, Radzivill, Engalitcheff m. fl.

Härtiginnan af Manchester, född Helen Zimmerman (efter fot.).

De amerikanskor, som gift sig in i familjen Talleyrand-Perigord, nämligen härtigens af Dino båda fruar samt härtigens af Valençay ha icke rosat marknaden, och huru den frånskilda grefvinnan Castellane, född Gould, kommer att trifvas med sin nye make prinsen af Sagan (Talleyrand), därom vågar man ej göra förutsägelser, men däremot finna vi att härtiginnorna Choiseul-Praslin, de La Rochefoucauld Decazes och de Chaulnes, prinsessorna Murat, de Lynar m. fl. af i Frankrike bosatta amerikanskor ej dragit niter i det internationella äktenskapslotteriet. Prinsessan Salm-Salm, nu omgift med en herr von Herzberg, prinsessan Auersperg, prinsessan Ysenburg-Birstein och andra utfylla den långa listan endast på hvad fransmännen kalla »le dessus du panier» eller med andra ord de högsta hönsen i korgen.

Prinsessan Cantacuzene, född Julia Grant (efter fot.).

Prinsessan Troubetzkoy, född Amelie Rives (eft. oljemålning af T. Gilb. White).

Mer än fyrahundra amerikanskor anses nu prunka med titlar af lägre rang och det är ju helt naturligt, att en del af dessa äktenskap skulle slå illa ut, men säkert dock icke flertalet. Att komma med flere namn är endast tröttande.

Om detta införande af amerikanskor i de gamla europeiska adels-familjerna för dessa senare varit någon vinst annat än rent ekonomiskt sedt, är ganska tvifvelaktigt, ty om man studerar dessa äktenskap, skall man finna, att de mycket ofta äro barnlösa samt att sällan af sådana allianser födts mer än ett eller högst tre barn, hvilket är en »händelse som ser ut som en tanke».

Mrs Stuyvesant Fish, som var prins Wilhelms af Sverige värdinna i Newport härom året, yttrade nyligen under ett samtal med anledning af miss Vanderbilts giftermål med grefve Laszlo Széchényi ungefär följande, som tyder på ett ganska sundt omdöme och ungefär i samma stil har äfven den nyblifna prinsessan af Sagan uttalat sig: »Internationella äktenskap äro en galenskap. Utlänningar behandla icke amerikanskorna med tillbörlig aktning. De se ned på oss i socialt hänseende. Detta är oftast anledningen att äktenskap mellan en amerikanska och en betitlad europé icke bli lyckliga. Titlar kunna fås för billigt pris, det finnes godt om dem på andra sidan Atlanten, men det är endast i Amerika, där vi icke ha några sådana som man sätter ett så öfverdrifvet värde på dem. Den egentliga förklaringen till att vi äro så tokiga efter dem torde vara att söka däri, att vi amerikaner alltid eftersträfva hvad vi icke ha, med få ord utveckling af energi. Vi ha inga titlar, därföre måste vi skaffa oss sådana, risken må vara aldrig så stor. Den enda ursäkten för en amerikanska, som gifter sig med en utlänning, är kärlek till honom, ty kärleken kan åstadkomma glömska af risken».

Hon tillade, på frågan hvarföre då mödrarna uppoffrade sina döttrar: »Well! den amerikanska modern sätter stort värde på social ställning. Det är detta hon sträfvar för. Om en titel ger hennes dotter ökad glans, nåväl hvarföre icke låta henne få sin titel, så är den saken klar».

Samtalet afslutades med att Mrs Fish uttalade den åsikten, att giftermål i allmänhet äro betydligt under noll på lyckans barometer. »Det vore», sade hon, »oftast kvinnornas fel, ty de blifva ointresserade, tunga i hufvudet, de öfvergifva sina ideal och sträfvanden samt gå i gamla hjulspår af inskränkt själfförnöjdhet. Är det då något att undra öfver, att männen skaffa sig angenämare sällskap på annat håll?»

Ja, så sade Mrs Fish.