ÅTTONDE BREFVET. Washington’s »inner set» och näst intill.

I ett föregående bref ha vi sett huru »society» i hufvudstaden är sammansatt samt hvilka kvalifikationer man måste äga för att få räknas till de olika kotterierna inom denna selekta krets. Vi skola därföre nu så att säga rycka »the inner set» mera in på lifvet och i allra största korthet lämna några intryck från de icke officiella kretsarna samt omnämna några af de elegantaste och såsom tongifvande ansedda salongernas innehafvarinnor.

Husen i Washington äro synnerligen väl lämpade för mottagningar och fester; särskildt äro de för en del hitflyttade miljonärsfamiljer uppförda palatsen anordnade på ett sätt som göra dem till verkliga mönster för trefnad, elegans och praktiska anordningar, på samma gång som rummen äro ovanligt rymliga, gediget utstyrda och i allmänhet måttfullt dekorerade. Hvad åter möbleringen beträffar är svårt att säga detsamma. Den amerikanska möbeln är i allmänhet tung, öfverlastad, ännu bärande prägeln af 1860- och 70-talens »osmak» samt i regel, rent ut sagdt ful. Visserligen ser man i äldre, finare hem en del af dessa smakfulla nu så moderna engelska möbler i Chippendale’s stil eller med fina inläggningar från slutet af 1700-talet, men som sagdt oftast gör den amerikanska salongen ett intryck af tyngd och stelhet, som dock isynnerhet här i Washington på ett lyckligt sätt motväges af rikedomen på blommor, som smeka ögat hvart det än vänder sig. Redan yttertrappan är ofta en verklig parterr, tambur, trappor, salonger, ja den minsta vrå har sin beskärda del af denna blomstertribut, som är Washington-damernas stolthet.

Möbleringen i de elegantare hemmen skiljer sig i öfrigt föga från hvad ser i Europa och mottagningsrummen äro fyllda dessa numera i hvarje elegant europeiskt hem oundvikliga förgyllda, brocadklädda rokokomöbler, byråar, koketta »bonheurs du jour», »bergères» och »marquises» dock vanligen i imitationer, samt bric-à-brac, mången gång af tvifvelaktigt värde; däremot finner man icke sällan utmärkta målningar, alster af de gamle mästarna. Man är bjuden på »afternoon tea» t. ex. hos Mrs Ralph C. Johnson, i hvars salong man beundrar några af Reynold’s, Raeburn’s och Gainsbourough’s finaste porträtt, när så värdinnan för Eder ut i térummet, frågar hon Eder utan ostention, hvad Ni tycker om ett större mansporträtt, stående på ett elegant staffli. Det är helt simpelt en förstklassig Rembrandt, en tafla, som har sin plats i konsthistorien, och som man blir både häpen och gladt öfverraskad att finna här. Sådana små surpriser äro dock vanliga öfverallt i Amerika.

Hvad som äfven ger den eleganta Washington-damens miljö ett alldeles särskild behag är att man får ett intryck af att hon verkligen bor i sina rum och ej endast vistas där, när hon har sin mottagning eller bjudit främmande till middagen. Hela lifvet i de högre kretsarne är ju här anlagdt på umgänge, ej under då att hemmen också antagit denna prägel af sällskaplighet och intimitet, som äro så karakteristiska för societélifvet i den federativa hufvudstaden.

Ett af de förnämligaste hemmen i Washington är den rymliga villa, där Mrs John Hay, den berömde statsmannens änka, tager emot ett fåtal intima vänner, men hvars tröskel sedan Mr Hay’s död endast ytterst sällan öfverskrides af representanter för det mera bullrande sällskapslifvet och är alldeles otillgänglig för »climbers», d. v. s. personer, som försöka att »krafla sig med».

Mrs Hay är mycket rik; hennes fader, Mr Stone från Cleveland i Ohio, grundlade sin förmögenhet hufvudsakligen genom jordköp. Det är emellertid ej hennes förmögenhet, som gifvit henne den utomordentliga ställning hon intager i Washington. Hon är nämligen en högt bildad kvinna intresserad för konst, litteratur och musik, en kvinna som dessutom under mannens långa tjänstetid som »secretary of state» (utrikesminister) och ambassadör i London förvärfvat sig en världsvana och en förbindlighet i uppträdande, som man sällan finner till och med i de högsta kretsar i Europa.

Det är i öfrigt ganska intressant att konstatera huru många charmanta damer man möter här i sällskapslifvet. Rikedom, oberoende och själfständighet ha redan i ungdomen gifvit den fina amerikanskan något af denna otvungenhet och säkerhet i uppträdande, som af ålder varit karakteriska för damerna i gamla världens högaristokrati, hvilkas ansiktsdrag ofta återspegla själfkänsla och välvillig nedlåtenhet, men sakna den af smärre hushållsbekymmer och undergifvenhet ofta nog nedtyngda europeiska genomsnittskvinnans småborgerliga uttryckslöshet. När så tillkommer att amerikanskan ända in i sin ålders sena höst icke upphör att kläda sig med raffinement och att göra toiletten till ett verkligt studium, är det endast helt naturligt att här utvecklats en typ, som kommer »la grande dame» mycket nära. Det är endast skada för amerikanskorna, att denna högst charmanta företeelse endast sällan kommer öfver till Europa, där den helt visst väsentligen skulle uppväga det ogynsamma intryck, som vissa framfusiga och påflugna yngre yankeedamer gjort i de högre kretsarna i Europas hufvudstäder.

En sådan charmant äldre dam är Mrs Hay och hennes hem har på samma gång en prägel af gammaldags hemtrefnad och gedigen lyx, men till societéns stora sorg är det numera nästan endast för större familjefester som Mrs Hay öppnar sina salonger. Mrs Hay synes så att säga aldrig ute i stora världen och har exempelvis sedan mannens död ej visat sig på presidentens officiella mottagningar, men privat tillhör hon den intimaste umgängeskretsen i det »Hvita huset» och icke sällan mottager hon besök såväl af presidenten som af Mrs Roosevelt, en ära som hon delar med endast helt få utvalda. Någon ledande ställning i det moderna Washingtons sällskapslif intager hon således ej numera, men endast känslan af att hon finnes där och bebor sin präktiga, midt emot »Hvita huset» belägna villa bidrager indirekt att förläna glans åt »society».

Mrs Hay har en son och tvenne gifta döttrar Mrs Payne Whitney och Mrs James W. Wadsworth.

Mrs Levi Z. Leiter är en annan rik änka, men till skillnad från Mrs Hay har hon ej utan åtskilliga svårigheter lyckats eröfra den ställning inom den mest exklusiva klicken, som hon nu obestridligen intager. Hennes man var kompanjon med den omätligt rike Marshall Field i Chicago och om icke så rik som denne, lämnade han dock en ansenlig förmögenhet. Mrs Leiter är en kvinna med energi och starkt utprägladt begär att, som man säger »flyta ofvanpå». Efter mer eller mindre lyckade försök att »komma med» i Europas högre kretsar slog familjen sig ned i Washington, där dock Mrs Leiter i början mottogs temligen kyligt. Genom träget arbete och genom att ej låta nedslå sig af motgången är hon nu utan tvifvel en af de ledande i Washingtons »inner set». Till hennes slutliga framgång har naturligtvis i hög grad bidragit tvenne af döttrarnas lysande giften inom den brittiska högaristokratien. Den äldsta, för ett år sedan aflidna dottern, Mary Victoria, blef gift med den bekante lord Curzon, vice-konungen i Indien och den tredje, Daisy, är grefvinna af Suffolk. Äfven den andra dottern, Nancy, är gift i England med en obetitlad ehuru högättad engelsman majoren Colin P. Campbell.

Detta var emellertid nog för att, först på glänt och sedan på vid gafvel, för Leiterska familjen öppna förut obevekligt stängda dörrar. Mrs Leiter, som i år gifvit flera lysande fester, särskildt med anledning af sonen Josef Leiters förlofning, bebor sitt eget vid Dupont-platsen belägna präktiga palats, som utgör ett af den vackra platsens förnämsta prydnader. På spe kallas hon »the Duchess of Dupont cercle».

Icke mindre ståtligt är Mrs Townsends omfångsrika hotell vid Massachusettsavenyen, innehållande som det säges öfver etthundra rum. Mrs Townsend är äfven änka samt mycket rik och har en dotter, Miss Mathilde Townsend, som nyligen uppgifvits vara förlofvad med den unge härtigen af Alba, som dock, då hemgiften icke var mer än en miljon francs om året, lär ha afbrutit underhandlingarna. Hon ser mycket folk och hennes fester anses höra till de mest fulländade, som gifvas i Washington. Dottern intager en ledande ställning inom Washingtons kvinliga »jeunesse dorée», dit äfven räknas den vackra Miss Fredrica Morgan, som gjorde en så lysande debut i sällskapslifvet under förra säsongen.

Miss Mathilde Townsend (efter fot.).

Bland tongifvande änkefruar är äfven Mrs James Mc Millan, en af de mera framstående; hennes man, mångmiljonär, var senator från Michigan samt en mycket bemärkt personlighet.

Till samma klass af rika änkor höra: Mrs Garret Q. Hobart, Mrs Mark Hanna, Mrs Philip Sheridan, Mrs Nicolas Fish, Mrs Rob. R. Hitt samt Mrs George Pullman, änka efter bekante konstruktören af de berömda järnvägsvagnarna, som bära hans namn.

En miljonärsfamilj, som under senare år intagit en viss ställning är den Walsh’ska. Mr Walsh som gjort sig en stor förmögenhet genom lyckade spekulationer, har åt sig låtit uppföra ett vackert palats, hvilket med skäl anses såsom ett af de prydligaste af de många kostbara enskilda bostäder man under senare tiden sett växa upp i den fashionabla delen af Washington. Fullt accepterad i den innersta kretsen är dock ej familjen Walsh, men som de äro oerhördt rika och då det särskildt i år varit ganska ondt om större fester har societén varit ganska nådig mot dem och t. o. m. visat glömska af de skandalösa uppträden, som kännetecknade en af dem för ett par år sedan gifven fest, där på morgonsidan salongerna sägas mera liknat en »bar» i New York än ett samlingsrum för eliten af hufvudstadens societé.

Miss Fredrica Morgan (eft. fot.)

Ett ungt par som under senare år vunnit mycket insteg i societén är Mr och M:rs Larz Anderson, hvilkas förmögenhet räknas i miljoner. De ha ett af de vackraste husen i Washington och utöfva storartad gästfrihet. Mrs Anderson är mycket elegant och har mycken smak, hvarpå hennes toiletter och hennes charmanta med konstsaker och antikviteter uppfyllda hem bära vittne. Oaktadt den succé de kunnat glädja sig åt, säges det dock att de icke ogärna skulle hyra ut sitt italienska palats vid Massachusetts avenue och slå sig ned i Boston, Mrs Andersons hemort. Det lär tillochmed varit tal om att huset skulle förhyras för tyska ambassadens räkning.

Mr Anderson, hvars namn tyder på svenskt ursprung, hade själf ingen nämnvärd förmögenhet, då han gifte sig med den unga Miss Perkins, som var mycket rik genom arf från sin morfar M:r Weld. De stå i släktskapsförhållande till presidenten Roosevelts svärson Mr Longworth, hvars moder är syster till Mr Andersons mor. Under vår-säsongen bruka de med en skara gäster göra utflykter på sin magnifika jakt. Skulle de besluta sig för att afflytta från Washington, komma de helt säkert att lifligt saknas i »the inner set» där Mrs Anderson intager en ledande ställning.

Ett alldeles särskildt och i viss mån enastående rum i societén intages af de tre misserna Patten, hvars vackra hus vid Massachusetts avenue fått namnet »Irländska legationen» eller rättare, sedan några år, »Irländska ambassaden» på grund af misserna Pattens ihärdiga ansträngningar att hålla sig väl med allt hvad diplomater heter och spela rådgifvare för nykomlingar.

Dessa systrar, Mary, Nellie och Josephine äro af låg irländsk extraction men i besittning af ganska stor förmögenhet ha de lyckats att få insteg i den diplomatiska klicken utan att egentligen äga några förutsättningar. Under lord Pauncefoot’s och franske ambassadören Cambon’s vistelse här gjorde misserna, som fransmännen säga, »la pluie et le beau temps» inom diplomatkretsarna, men sedan såväl Lady Herbert som senare madame Jusserand nekat att konsultera Miss Mary Patten har deras stjärna varit något i sjunkande. Tvenne andra systrar är gifta, däraf en med general Corbin, som haft åtskilligt obytt med presidenten Roosevelt. Misserna Patten voro ej heller inbjudna till Miss Alice Roosevelts bröllop, när hon 1906 gifte sig med Mr Longworth.

Deras vid Massachusetts-avenyen belägna hus var en af de första mera betydande privata villorna i stadens nuvarande finaste kvarter och anses det, att de just tack vare denna sin magnifika bostad lyckades draga till sig vissa tongifvande diplomater. Till den finfinaste klickens helgedom ha de dock ännu ej lyckats få tillträde. Miss Mary Patten har haft många giftermålsanbud, men tyckes ännu ej kunnat bestämma sig. Man talade förra året mycket om danske ministern, kammarherre Brun såsom en af hennes lifligare beundrare. Går herr Brun till London som minister, kanske Miss Patten nappar på kroken.

Mr och Mrs Perry Belmont af den inom den högre finansen så bekanta newyorkfamiljen hitflyttade för några år sedan och åstadkommo en verklig uppståndelse inom societén, som så att säga delades i tvenne fiendtliga läger, åtminstone för så vidt det gäller Belmonts accepterande eller ej. Striden, som i år något lagt sig, fortfar dock ännu.

Mrs Belmont, född Jessie Robbins, dotter af en rik droghandlande från Brooklyn, är skild från sin första man, Mr J. Sloane, och detta är åtminstone den synliga orsaken till att en stor del af societén nekat att taga emot henne. Särskildt har fru Roosevelt och hennes intimare krets visat sig obevekliga; sålunda ha Belmonts ännu ej vunnit tillträde till mottagningarna i »Hvita huset». Mr Belmont har varit medlem af kongressen samt en kort tid minister i Spanien. Han, som tillhör det demokratiska partiet, är redan därigenom icke egentligen »persona grata», oaktadt han var en bemärkt personlighet långt innan presidenten Roosevelt började komma upp på den politiska horisonten.

En bland de mest lysande fester, som gifvits i Washington under senare år var den mycket omtalade musikaliska soiré, som Belmonts anordnade under deras första säsong i hufvudstaden, då Caruso mot ett fabulöst arvode efterskrifvits från New York. Supén serverades på den präktiga silfverservis, som Belmont’s morfader, den bekante kommendören Perry, erhöll i present, sedan han undertecknat det första handelsfördraget med det dittills för utländsk handel otillgängliga Japan. Vid denna fest lyste den officiella världen med sin frånvaro och utom diplomater voro endast helt få af de »inner set» tillstädes.

Belmonts ha emellertid ej nedlagt vapnen och äro på god väg eröfra sig en utmärkt ställning i Washington, där de vid New Hampshire-avenyen just nyss åt sig låtit uppföra ett verkligt palats, som säkerligen kommer att bli en medelpunkt för nästa säsongs sällskapslif.

Mr och Mrs George W. Vanderbilt, ett ungt miljonärspar af den bekanta newyork-familjen ha visserligen under de tvenne senaste säsongerna sett en del folk i sin förhyrda bostad, men de stora förhoppningar på lysande fester i deras hem, som societén gjorde sig, vid ryktet om deras flyttning till Washington ha ej förverkligats, ty Vanderbilts se hellre sina vänner på sitt i N. Carolina belägna magnifika slott Biltmore, en possession värdig en engelsk härtig, där de ofta bruka att samla kring sig en lysande skara af nöjessökare från Washingtons och New Yorks mest selekta kretsar.

Bland andra damer, som äro framstående inom societén må nämnas Mrs James Pinchot, Mrs Jos. Hobson, Mrs Thom. Nelson Page, hvilken senare varit mycket verksam i fråga om att motarbeta Mrs Perry Belmont, samt Mrs Mc Clean, hvars intressanta italienska palats i Sienastil är en af Washingtons arkitektoniska sevärdheter.

Kongressledamöter med fruar synas icke särdeles mycket i »the inner set». Endast ett tiotal senatorsfamiljer och kanske blott hälften så många från representanthuset bruka, utom vid middagsbjudningar och på större mottagningar, deltaga det mera selekta sällskapslifvet.

Senator Henry C. Lodge, från Massachusetts, en fint bildad man och framstående skriftställare samt hans charmanta fru ha ett vackert hem vid Massachusettsavenyen, där de samla kring sig en krets af vänner ur de finaste kretsarna såväl af »the inner set» som af den politiska och den litterärt intresserade världen. De ha kanske den enda salong som kan göra anspråk på att kallas ett politiskt-litterärt centrum. Alla frågor af vikt så väl politiska som sociala äro redan i sitt allra första skede diskuterade där. Familjen står på en mycket intim fot med presidentens och Mr Lodge säges vara den ende, som tilltalar presidenten med förnamnet Theodor, ty om Roosevelt annars omtalas endast som »Teddy», aktar man sig noga att säga det i hans närvaro.

Senator Henry C. Lodge (eft. karrikatyr i tidningen »World»).

Senator Chauncey M. Depew, som anses representera det Vanderbiltska intresset inom kongressen, är nyligen omgift och har jämte sin unga fru, född May Palmer, utan att fullständigt lyckas, sökt komma in i »the inner set». De bebo ett af de finaste hus, som finnas att hyra i Washington, det s. k. »Corcoran-huset», som af gammalt ansetts så förnämligt, att det nästan förlänar ett slags adelskap åt den som bebor det. Det oaktadt har det dock visat sig, att senator och Mrs Depew, som visserligen förmått corps diplomatique att tämligen allmänt hedra deras fester med sin närvaro, ej i öfrigt haft den framgång de eftersträfvat.

Senator Chauncey M. Depew (eft. karrikatyr i tidningen »New York Journal»).

En annan senator, som, om icke så gammal som Depew, dock icke längre är ung, men efter tjugoårigt änkestånd gift sig med en helt ung dame, Josephine Boardman, är förre guvernören i Massachusetts, nuvarande senatorn Winthrop M. Crane. Han är en betydande figur i senaten och har omtalats såsom blifvande vise president. Mrs Crane, som före sitt äktenskap var intim väninna med Daisy Leiter, nu grefvinnan af Suffolk, blef genast efter sitt inträde i societén såsom gift medelpunkten i de gladare senatorskretsarna och skulle helt säkert med allmän tillfredsställelse hälsas såsom vise presidentska.

Bland senatorsfamiljer, som länge varit betydande inom Washingtons sällskapslif och isynnerhet i år hört till de mest omtalade är den Elkinska, då ju miss Catherine Elkins uppgifvits vara utsedd till brud åt den unge härtigen af Abruzzerna. Man skulle kunna fylla volymer med allt det prat, som denna förbindelse framkallat, och den hemlighetsfullhet, som omgifvit dels prinsens besök här, dels underhandlingarna, ha i månader satt såväl onda som goda tungor i rörelse.

Senator Winthrope M. Crane (efter originalteckning af X).

Miss Elkins är, utan att vara en skönhet, en mycket behaglig ung dame med utprägladt intresse för sport och är en lika djärf som skicklig ryttarinna, som vunnit många pris vid de här så talrika hästutställningarna. Hon blir säkert en prydnad för det annars för sina skönheter så bekanta italienska hofvet, vare sig hon nu som kunglig prinsessa eller som morganatisk gemål kommer att göra sitt inträde i Qvirinalen.

Miss Catherine Elkins (efter fot.).

Senator Stephen B. Elkins anses vara ganska rik, ehuru hans förmögenhet säges undergått en betydande reduktion i den senaste krisen. Han är senator för W. Virginia samt intager en framstående ställning i senaten. Han har flere barn dels i ett föregåande gifte, dels med sin nuvarande fru, som är dotter till den åttiårige f. d. senatorn Henry Gassaway Davis, hvars förmögenhet, lågt räknadt, anses öfverstiga 30 miljoner dollars. Gubben Davis är en hedersman af gamla stammen, som från järnvägskonduktör bragt sig upp till den framstående och högt ansedda ställning han nu intager. Han var 1904 demokraternas kandidat till vicepresident.

Senator Stephen B. Elkins (eft. teckn. af Berryman i tidningen »Star»).

Ex-senator Henry G. Davis (efter originalteckning af X).

Bland de inom societén synliga medlemmarnas af representanthuset fruar, är ingen mera känd än Mrs Alice Longworth, »kronprinsessan» som vissa tidningar envisas att kalla henne, på samma gång som Mr Longworth tilldelas titeln af »kronprins». Alltsedan presidenten Roosevelts dotter presenterades i stora världen har hon helt naturligt varit en centralfigur i de kretsar eller kotterier, där hon rört sig. Detta säkerligen i viss mån beroende på hennes säregna ställning till det »Hvita huset,» från hvars inflytande hon dock nu alldeles emanciperat sig, men äfven till följd af hennes glada och hurtiga sätt, hennes goda humör och framförallt den mer än vanligt utmärkta uppfostran hon åtnjutit, och som gör henne till högst intressant personlighet. Hon har aldrig kunnat anses såsom vacker, men besitter mycken charm och är icke utan kvickhet och fyndighet samt äger noggrann kännedom om sättet att behaga. Hennes något fria sätt och sinne för skämtsamma puts ha dock skaffat henne ovänner, men då hon onekligen är originell och, ehuru ej ointresserad för politiken, aldrig lånat sig till intriger, har hon å andra sidan förvärfvat sin en stor vänkrets, som säkerligen med saknad skulle se henne lämna Washington för att i egenskap af ambassadris åtfölja »gemålen,» till den af honom, såsom det påstås, eftersträfvade ambassadörsposten i Japan. Man talade redan i vinter mycket om att Mr Longworth skulle efterträda Mr Tower som ambassadör i Berlin, men ehuru rätt förmögen ansågs dock presidentens måg, åtminstone så länge modern lefver, icke kunna disponera tillräcklig inkomst för att på ett värdigt sätt uppehålla Tower’s traditioner af obegränsad gästfrihet inom societén i Spreestaden.

Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (eft. fot.).

Mrs Longworth har vissa pretentioner på att vara mycket elegant, men hennes toiletter utmärka sig just för hvarken raffinement eller smak. Alltid litet öfverdrifvet, litet för »voyant», men icke utan en viss originalitet. Hon har kreerat en blå färg kallad »blue Alice» och man ser henne ofta i blått af olika nyanser. Nyligen kunde man få se henne på promenaden med ljusblå knäppkängor. En fin dam i Europa skulle ej finna det distingeradt, men i Amerika, där man alltid söker att få klädning, hatt, kappa, skodon, strumpor o. s. v. »to match», väckte det ej vidare uppseende.

Mrs Alice Longworth, född Roosevelt (efter karrikatyr af Cappiello).

Mr Longworth är en begåfvad musiker och det longworthska hemmet är medelpunkten för det musikaliska elementet inom hufvudstadens societélif. Han hör till eleganterna i representanthuset, hvars koryféer i allmänhet icke kunna beskyllas för att i någon högre grad skatta åt det yttre. Huruvida Mr Longworth kommer att eftersträfva återval i höst torde vara osäkert, men som han icke är utan ärelystnad, har han nog ännu ej sagt sitt sista ord, allrahelst han sannolikt i en icke allt för aflägsen framtid kan pretendera ett mandat till senaten från sin hemort Ohio, där han är en framstående advokat.

Washington så att säga hvimlar af generaler och amiraler. Der finnes minst 100 stycken sådana, af hvilka en del med sina familjer deltaga i sällskapslifvet, äfven i »the inner set», men egentligen har det militära elementet bildat en klick för sig. En bland de mest betydande och på samma gång i alla kretsar gärna sedda militärerna i hufvudstaden är den från senaste kriget med Spanien så bekante amiralen Dewey, hvars familj intager en bemärkt ställning i »society». Att amiralen till sin ganska exentriska unga fru skänkte det honom genom nationalsubskription öfverlämnade huset i Washington väckte på sin tid både förvåning och förtrytelse, men denna omständighet synes alls icke inverkat på de tongifvande washingtonkretsarnas sympatier för honom, ty dessa äger han i alldeles ovanlig grad.

Amiralen af flottan George Dewey (e. fot.).

General Draper, som varit ambassadör i Rom, och Mrs Draper tillhöra likaledes de familjer, som gifva éklat åt »the inner set», till hvars mera bemärkta medlemmar de räknas, allrahelst deras stora förmögenhet sätter dem i stånd att se mycket folk.

Egentligen borde man bland den mångfald intressanta och på de olika områden framstående personer, som röra sig i Washingtons fashionabla kretsar omnämna ännu en hel del andra jämte dem, som nu passerat revy, men då här ingalunda varit meningen att uppställa en medtäflare till det under semi officiell redaktion utgifna »social register» må här sättas punkt i tanke att nykomlingen, som ögnar igenom de nu anförda namnen i någon mån känner sig hemmastadd vid sina första visiter i Washingtons salonger.