FJÄRDE BREFVET. »Hvita huset» och dess invånare.

»The executive mansion», det vill säga det palats, som Förenta staterna ställt till den verkställande maktens förfogande kallas i dagligt tal endast »Hvita huset», ett namn, någon tid fallet i glömska, nu af presidenten Roosevelt åter bragt till lif. Detta namn har också en intimare, gammaldags prägel, väl passande för den för amerikanska förhållanden ganska modesta och i synnerhet till det inre föga imponerande byggnad, där den nästan med autokratisk myndighet utrustade statschefen utöfvar sitt maktpåliggande värf.

Huset uppfördes i sitt ursprungliga skick redan mellan 1792 och 1797 samt fick ett präktigt läge på en vidsträckt tomt, som nu är ordnad till en afstängd park gifvande det hela något seigneurialt, hvarigenom dess egen obetydlighet i viss mån motverkas. Byggnaden var dock ingalunda något arkitektoniskt mästerverk och hade till förebild hertigens af Leinsters slott nära Dublin. I dess första skede beboddes huset redan af republikens andre president Adams äfvensom sedermera af Jefferson, men blef lågornas rof under kriget med engelsmännen år 1814. Det reparerades, ombyggdes och förstorades dock snart därefter och har sedan utan väsentliga förbättringar sett den ena presidenten efter den andra flytta in, verka där och åter packa sina kappsäckar för att oftast med en suck af lättnad lämna icke blott sitt ansträngande och mycket fordrande arbete utan äfven den ganska inadekvata bostaden åt sin efterträdare.

Hvita huset: Norra fasaden (efter fot.).

När presidenten Roosevelt genom Mc Kinley’s död 1901 blef herre i »Hvita huset», fann han det i ganska dåligt skick, såväl hvad det inre som det yttre beträffade och dessutom ansåg Mrs Roosevelt byggnaden fullständigt otillräcklig och otidsenlig. Med sin karakteristiska beslutsamhet förklarade presidenten att något måste göras för att få huset i värdigt skick, hvarpå kongressen med största beredvillighet ställde nödiga medel till förfogande. Tillbyggnader gjordes, särskilda lokaler för kabinettets sammanträden uppfördes i parken, en del smaklösheter i den inre dekoreringen, som tillkommit under olika presidenter, aflägsnades och, framför allt, huset gjordes åter hvitt. Det hade nämligen under årens lopp antagit en färgton, som mer och mer dragit åt smutsgrått. Ingen undrar då, att det gamla namnet äfven kommit i glömska.

Sådant huset nu står där, är det emellertid i viss mån en prydnad för Washington, ehuru det liksom nästan all amerikansk modern arkitektur icke företer annat än en trogen kopia af en äldre stil. I sin oklanderliga hvithet är det både nobelt och tilltalande. Det liknar dock mer en förmögen privatmans gedigna bostad eller en af de mindre prefekturerna i ett franskt departement, än ett hem för en så myndig man som en stormakts president.

Men man måste likväl taga i betraktande, att det endast är sedan knappa tjugo år som den stora republiken börjat förverkliga sina stormaktsdrömmar och att massan af medborgare ej alls inser nödvändigheten af att en stormakt anlägger några af de »imposanta attribut», man i Europa anser oafvisliga, när det gäller den yttre ståt, hvarmed sedan sekler den executiva makten brukat uppträda.

Lifvet i det »Hvita huset» är prägladt af en viss enkelhet men icke desto mindre mycket värdigt, och man känner, att alla detaljer äro ordnade både med förstånd och smak på samma gång som det hvilar ett slags förnämt lugn öfver det hela. Man ser husmoderns hand och man känner att intet är öfverlämnadt åt slumpen; allt är regleradt, allt går väl till utan att man i något afseende söker täfla med miljonärerna. Vid anordnande af sådana storartade fester som t. ex. när prins Heinrich af Preussen för några år sedan gjorde sitt så omtalade besök i Amerika, visade Mrs Roosevelt, att hon på ett mästerligt sätt kunde gå i land äfven med uppgifter, som sällan föreläggas en amerikansk husmoder, vore hon äfven presidentens fru.

Presidenten har sin privatsekreterare, Mr Loeb, som jämte en hel stab af stenografer, maskinskrifvare, öfversättare o. s. v., är honom behjälplig med det oerhörda och synnerligen betungande besvarandet af de ofta nog till flere hundratal uppgående enskilda bref och skrifvelser, som dagligen från hela Amerika och från utlandet strömma in i presidentens enskilda »office».

Dessutom har han såsom president ett visst antal officerare anställda såsom »aides» samt ett slags »majordomus», hvilkas skyldighet det är att ordna mottagningar, lämna gästerna placeringskort vid middagsbjudningar, verkställa presenteringar för presidenten och för Mrs Roosevelt, samt bjuda armen åt damer, som komma utan kavaljerer o. s. v. De ha af gammalt blifvit kallade »coffee coolers,» d. v. s. på militärt språk sådana soldater, som, när kamraterna tåga ut till batalj, äro beordrade som handräckning åt kockarna i lägret. Till dessa poster har i allmänhet utvalts framstående unga män med godt utseende och goda fasoner.

Presidenten Roosevelt med sitt sinne för det pittoreska har valt många af sina »aides» bland sönerna eller sonsönerna till män, hvilkas namn äro ryktbara i Amerikas historia. Sålunda ha under senare tider varit tjänstgörande en ung Grant, en Lee, en Sheridan o. s. v. Mrs Roosevelt å sin sida har, såsom förut nämnts, sin egen »social secretary», miss Hagner, som intager en ställning liknande den af en ceremonimästare, ty allt som i det »Hvita huset» ordnas i socialt afseende är öfverlämnadt åt henne att utföra, om hon också ibland måste böja sig för ett »högre råds» anvisningar. Mrs Roosevelt har nämligen anordnadt ett slags konklav af alla statsrådsfruarna, som hvarje tisdag mötas hos henne och diskutera frågor rörande societén och därmed sammanhängande ting. Dessa »konseljer» ha mycket klandrats af »society», som funnit dem både löjliga och opåkallade såsom görande mera skada och åstadkommande mera split än förr inom de olika lagren af sällskapslivet.

Nu en liten blick på s. k. »social functions» och på den etikett m. m., som är gällande i det Hvita huset under den Rooseveltska regimen.

På nyårsdagen, som inleder säsongens mera officiella afdelning aflägger hvarje i Washington boende i offentliga värf stadd person eller vanliga medborgare, som så önska, sitt besök hos presidenten. Det är denna mottagning, som litet emellan i den europeiska pressen omtalas, då presidenten ibland måste trycka handen på mer än 8,000 personer under en förmiddag. Mrs Roosevelt är äfven närvarande och jämte presidentparet äro, såsom ett slags hedersvakt, som omgifver dem, tillkallade sekreterarna (statsråden) och privatsekreteraren med fruar. Mottagningen eller rättare sagdt defileringen eger rum i det s. k. Blå rummet. Presidenten med fru samt sekreterarna med damer samlas två trappor upp och tåga i procession till festvåningen, där de i det sagda rummet intaga sina platser vid den ena kortsidan. Corps diplomatique, som, på grund af herrarnas lysande uniformer, ordensdekorationer och ofta distingerade utseenden väcka stort uppseende och intresse har jämte ett fåtal af de allra högsta statsfunktionärerna fått sig platser anvisade där.

Defileringen börjar klockan 11 f. m., då en musikkår spelar en marsch. »Hvita husets» »majordomus», nu öfverste Bromwell, utropar hvarje(!) persons namn och den officiella handtryckningen äger rum. Mrs Roosevelt böjer endast på hufvudet, men är dispenserad från att taga den oändliga strömmen af nyårsönskande medborgare i hand, utom när hon särskildt vill hälsa på någon bekant eller mycket framstående person. Så var det dock icke förr, men Mrs Mc Kinley, som var af klen hälsa, införde denna nya tingens ordning, en synnerligen påkallade reform, som sedan dess upprätthållits under den nuvarande regimen. Sedan de mera officiella medborgarna varit i elden, kommer kl. 1 hvem som helst, som önskar visa presidenten sin respekt. Vid förra årets stora mottagning aflägsnade sig Mrs Roosevelt, när den mera allmänna mottagningen skulle börja och har hon därföre fått uppbära mycket klander.

Klädseln för herrar är: uniform för diplomater och officerare; för andra redingote eller för resten huru man bäst vill och kan. Också får man se de mest egendomliga kombinationer. Damerna äro i eleganta visitdräkter. Efter mottagningen ger presidenten frukost för sekreterarna med damer.

Presidenten har utom denna officiella mottagning under säsongen fyra större semi-officiella mottagningar för omkring 2,000 personer hvarje gång samt tre stora middagar. Dessa tillställningar äro ansedda såsom något oerhördt tråkigt och ehuru många, t. ex. medlemmarna af diplomatiska kåren, erhålla kort till alla mottagningarna infinna de sig sällan mer än på en. Mottagningarna äro ordnade så att vid hvarje särskildt tillfälle äro olika korporationer hedersgäster; vid den första: corps diplomatique, vid den andra justitiestaten, vid den tredje kongressen och vid den fjärde arméns och flottans representanter.

De officiella middagarna äro: en för kabinettet, en för diplomatiska kåren samt en för högsta domstolen. Utom dessa hedersgäster äro då inbjudna en del framstående medlemmar af kongressen, administrationen, armén och flottan etc., dock alltid så valda, att de i ett eller annat hänseende passa i hop med dem, för hvilka middagen gifves. Gästerna samlas i det s. k. »East room», en balsal af ej alltför imponerande proportioner, nyligen omdekorerad, smakfull men utan pretention. Hvarje anländande gäst erhåller af förste vaktmästaren (usher) ett kort, hvarå platsen vid bordet angifves, herrarna dessutom ett kort upptagande namnet på den dam de skola föra ut; skulle damen inte vara känd af kavaljeren, verkställes presentation genom en af presidentens »aides», hvilka alla äro närvarande i samlingsrummet för att mottaga gästerna.

Balsalen i »Hvita huset», kallad »The East room» (efter fot.).

Sedan alla samlats i salens nedre ända inträder presidenten med sin fru och gästerna defilera efter rang och ordning alldeles som vid en mottagning. Därefter bjuder presidenten armen åt den förnämsta damen samt följes omedelbart af den i rang högsta manlige gästen, som convojerar Mrs Roosevelt; de öfriga ordna sig i procession. Middagarna äro i allmänhet oklanderligt serverade ehuru ingen lyx utvecklas; glas, porslin, silfver är smakfullt, bordet prydes af blommor, ljus finnes i öfverflöd och det hela är fullt värdigt en statschef. Man märker på allt, att ett kvinligt element med förstånd och smak uttänkt alla detaljer. Matsedlar användas ej, till saknad för många, som gärna skulle öka sina samlingar af sådana. Vid presidentens plats står alltid vid dessa officiella middagar en bägare af guld i form af ett gammaldags högt champagneglas; det är en present af handelskammaren i S:t Francisco. Musik utföres af flottans musikkår.

Som köket i »Hvita huset» ej är större än att middagar för endast fyrtio personer kunna anrättas, anlitas vid dessa middagar, till hvilka omkring 90 personer vanligen inbjudas, en s. k. »caterer», som ansvarar för allting och från sitt etablissement i staden förser presidentens bord, men tyvärr äro, sannolikt just på grund häraf, presidentens större middagar, såväl i afseende på mat som vin ej ansedda såsom kulinariska mönster.

Middagsbjudningarna äro utställda till kl. 8 e. m.; man sitter till bords nära två timmar. Presidenten serveras enligt gammal sed först. Sedan alla lämnat matsalen, samlas damerna i det förut omtalade »East room», och de herrar som röka tillbringa en stund i rökrummet, hvartill ordnats presidentens privata matsal.

Under säsongen ger presidenten allt emellanåt smärre middagar och icke sällan komma på besök några vänner från New-York, eller andra, för hvilka då särskilda bjudningar anordnas. Nästan hvarje fredag är en större musiktillställning för mellan 200 à 500 gäster. Bjudningarna härtill, ehuru tryckta på kort med Förenta staternas vapen, äro utfärdade endast af Mrs Roosevelt, som ensam mottager sina gäster. Det är nämligen vanligt att före konserten varit gäster till middagen; presidenten stannar därföre hos dem tills han jämte tvenne af sina »aides» träder in i konsertsalen och intager sin plats i första raden af de med förgyllda stolar ordnade sittplatserna.

Mellan numren händer det att han samspråkar med några damer. En gammal sedvänja vill att ingen sitter när presidenten står, hvilket bruk ofta ger anledning till skämt men mycket noga observeras. Det berättas, att en gammal tante till Mr Roosevelt, när hon underrättades om nödvändigheten att stå upp, när presidenten själf stående tilltalade henne, med amerikansk frispråkighet yttrade: Jag stå när Teddy talar med mig? »Well! I guess not». Mr Roosevelt själf är snarare generad öfver denna etikett, men säger sig hålla därpå för ämbetets skull.

När konserten är öfver serveras glace samt punsch, d. v. s. en slags bål. Kl. 11,30 är hämtningen efter musiksoiréerna. Man ser således att presidenten utöfvar en storartad gästfrihet, hvilket icke blott är påkostande för värdinnan utan äfven är ganska betungande för presidenten, som, då han icke äger någon nämnvärd personlig förmögenhet, uteslutande är hänvisad till de 50,000 dollars om året, som staten består, d. v. s. lika mycket som t. ex. engelska ambassadören har i lön. Detta har också gifvit anledning till beundran öfver Mrs Roosevelts förmåga att kunna ordna allt så väl och värdigt med så jämförelsevis små inkomster. Presidenten uppbär dock äfven 25,000 dollars till resekostnader årligen.

Tjänarna i det »Hvita huset» bära ej livré. De som passa upp vid större mottagningar och middagar ha frack och hvit halsduk. Vid eftermiddagsmottagningar såsom »five o’clock teas» uppträda de egendomligt nog i s. k. »smoking». Kusken och den betjänt som följer ekipaget ha dock ett enkelt livré bestående af mörkblå rockar, hvita skinnbyxor samt vanliga stöflar med nedvikta ljusa skinnkragar. På hattarna bära de en kokard i rödt, hvitt och blått. Båda dessa tjänare äro af färgad ras.

Hvardagslifvet i det hvita huset är ordnadt ungefär så här. Kl. 7 f. m. stiger presidenten upp och en timme senare intages jämte barnen gemensam frukost. Mellan 8,30 och 9 brukar presidenten taga en kort promenad i parken, där man ofta kan få se honom i lifligt samspråk med sin privatsekreterare eller med någon medlem af kabinettet. Från kl. 9 till 1,30 är den verksamme mannen utan afbrott sysselsatt i sin byrå eller arbetande med »statsråden». Mycket punktligt intager han sin lunch jämte Mrs Roosevelt och har nästan alltid någon eller några gäster, med hvilka han har något att aftala, men så snart deserten är serverad reser sig presidenten och återgår till arbetet. Kl. 4 ridning eller åkning med Mrs Roosevelt, det må störtregna eller ej, ty presidenten är okänslig för vädret och lär aldrig ägt ett paraply. Efter promenaden ägnas någon tid åt barnen; presidenten är en sagoberättare som få och förstår sig på barn, och han leker äfven med dem som en riktigt snäll gammal sköterska. Nu är den yngsta telningen redan åtta år och de öfriga börja måhända ej längre sätta så mycket värde på sagor och barnlekar, men när »pappa Teddy» kommer upp i barnkamrarna är det ändå stor förtjusning, ty ungdomarna afguda sin far.

Middagen serveras i hvardagslag kl. 7,30 och sällan saknas gäster. Mången gång går såväl presidenten som Mrs Roosevelt på teatern, ehuru Washington i det hänseendet är illa lottadt. Innan presidenten drar sig tillbaka, brukar han läsa någon nyare litteratur, mest historia, zoologiska arbeten, naturbeskrifningar. Vid midnatt går han, efter en i allmänhet ansträngande dag, till hvila.

Söndagen tillbringas i stillhet. Såväl presidenten som Mrs Roosevelt besöka reguliert kyrkan. De äro båda protestanter; presidenten är trägen i reformerta kyrkan men Mrs Roosevelt i den episkopala.

Presidenten Roosevelt (eft. originalt. af X).

Presidenten Roosevelt anses vara en af dessa lyckans »guldgossar», som endast behöfva sitta ned och önska hvad de vilja så sker det. Hela hans karriär tyckes vara en serie af lyckträffar. Men det är också sant att »lyckan träffar mannen» och det måste erkännas, att lyckan varit synnerligen förståndig i sitt val, när hon utsåg den unge Theodor Roosevelt till föremål för sina välgärningar. Han har i allo visat sig värdig sina framgångar och om han ibland skjutit öfver målet, ja t. o. m. varit hänsynslös, har han aldrig begagnat sig af sin makt eller ställning för att befordra egna fördelar. Han är dock för mycket politiker för att försumma ett enda tillfälle att gynna sitt parti såsom sådant, och vet ganska väl, att han skulle utskrattas af motpartiet, om han handlade på annat sätt.

Alla anse honom såsom en gedigen karaktär, en man som icke prutar på sina åsikter och som är absolut hederlig. Inom det konservativa partiet, som han tillhört allt sedan sitt första inträde på den politiska skådebanan vid 21 års ålder, har han dock på senaste tiden fått många vedersakare särskildt inom den falang, som redan för 8 år sedan fruktade hans något vidt flygande, åt det demokratiska hållet lutande program, och som därföre genomdref hans val till vice president, på hvilken plats han ansågs oskadliggjord, då den som mottager denna hederspost i allmänhet anses såsom politiskt död och ur spelet.

Ödet eller hans lyckliga stjärna ville annorlunda och sedan han endast få månader innehaft vice presidentskapet, gjorde han i stället sitt inträde i »Hvita huset», där han på grund af konstitutionen efterträdde den af Czolgoz mördade Mc Kinley.

Hans kraftiga uppträdande, hans i mångas tycke hänsynslösa politik i ekonomiska frågor med dess bismak af själfhärskare samt hans obestridliga rättrådighet och ungdomliga entusiasm förskaffade honom omval till presidentskapet 1904. Han blef i viss mån hela det amerikanska folkets idol. Denna hans popularitet är dock delvis hallstämplad i Europa, där hans ofta nog autokratiska tillvägagående helt naturligt skulle slå an och bättre uppskattas än här i landet. Det beröm, som i den utländska pressen ägnats den energiske presidenten, har sedan utbasunats genom de amerikanska tidningarna, som därigenom stimulerat sina landsmäns fåfänga och i väsentlig mån bidragit att få den lättledda publiken att falla ned i afgudadyrkan.

Under det senaste året med sin vidtgående panik har dock Roosevelts stjärna varit något i nedgående. Amerikanerna kunna visserligen förmås att utveckla entusiasm äfven i ganska hög grad, men deras demokratiska uppfostran och läggning gör att de i grund och botten icke tycka om att det finnas s. k. »storgubbar», som i tid och otid tala om för dem hvad de skola göra. Nej, de goda yankees äro mera upplagda för att tala om för sina stora män hvad deras frid tillhörer. Man säger sig ej tycka om förmynderskap. Ändå är det väl ingenstädes, där det utöfvas så starkt tryck på individernas mening som just af de väl organiserade politiska partistyrelserna i Amerika.

Man är emellertid stolt öfver sin »Teddy», som han allmänt kallas, och de anfall, som riktats mot honom från olika håll, ha icke kunnat rubba det allmänna omdömet om honom, att han är en af de mest framstående presidenter Amerika haft, att han verkat ofantligt mycket godt, såväl utåt som inåt samt att han endast handlat såsom han ansett vara det rättaste och för landet det fördelaktigaste, alltid skjutande personliga intressen och hänsyn åt sidan.

Franska ambassadören Jusserand säger på tal om Roosevelt, att han anser honom vara den största mannen på den västra hemisfären, icke blott ett hufvud utan äfven skuldrorna högre än alla andra.

Han är nu en man i sina bästa år, med en erfarenhet inom den högre politiken och med en kännedom om amerikanska förhållanden, som säkerligen täflar med den gamle mångbepröfvade Cannon’s vidsträckta erfarenhet.

Roosevelt föddes 1858 och tillhör en af de äldsta af de redan före midten af 1600-talet inflyttade holländska familjerna. Knappast 20 år gammal var han redan advokat och visade då så framstående egenskaper som talare och ledare, att han ådrog sig de styrande männens inom det konservativa partiet (republikanerna) uppmärksamhet; de genomdrefvo hans val till representant i staten New-Yorks parlament.

Han var då endast 21 år. Under perioden 82-84 ägnade han sig hufvudsakligen åt politik samt skriftställeri samtidigt med att han skötte sin advokatverksamhet. Han uppställdes 1886 såsom kandidat för mayor i New-York City men föll igenom. Några år senare, när presidenten Harrison, med mandat från det republikanska partiet, residerade i det »Hvita huset», inkallade han den unge, kraftige och för sina reformförslag kände Roosevelt till innehafvare af ordförandeplatsen i den civila tjänstemannakommissionen. Han visste nog att den då 31-årige mannen hade sin egen vilja samt hela sitt väsen genomsyradt af otyglad energi, men å andra sidan var Roosevelt ansedd såsom en administrativ förmåga af allra största rang. Här fick han nu tillfälle att visa sin ovanliga duglighet och innehade detta ämbete i sex år, till 1895, då han kallades till polismästare i staden New-York, hvarefter han återvände till Washington för att mottaga befattningen som undersekreterare (expeditionschef) i marindepartementet. Under spanska kriget deltog han som öfverstelöjtnant och blef för sitt modiga och djärfva beteende i slaget vid Las Guasimas utnämnd till öfverste. Återkommen från kriget »höljd af ära» valdes han med entusiasm till guvernör i staten New-York, hvilken post han innehade, tills han 1901 i egenskap af vise president återvände till Washington.

Den 14 september samma år afled Mc Kinley, och under snart tvenne perioder har Roosevelt med sällspord framgång residerat i det »Hvita huset», där han sannolikt kunde få sitta orubbad, endast han kunde besluta sig för att frångå en i öfrigt ganska sund oskrifven lag, som hittills aldrig öfverträdts, nämligen att en president icke bör mottaga mer än ett omval. Nu finnes det personer, som vilja häfda den åsikten, att Roosevelt ännu icke varit omvald, ty hans andra period är första gången han valdes; han var nämligen icke vald till president, då han inträdde såsom Mc Kinleys suppleant.

Sådana äro de yttre konturerna af hans 50-åriga lefnadslopp.

I sitt enskilda lif är presidenten mycket demokratisk, enkel i sina vanor, godmodig, skämtsam samt mycket arbetsam.

Presidenten Roosevelt (efter teckning af Macaulay i New York Times).

Han älskar sport, som han idkar med passion. Hästen anser han som en nödvändighet och hans jakter uppe i vildmarken äro kännetecknade af den sanna sportsmannens energi och uthållighet; inga strapatser kunna afhålla honom ifrån att förfölja en björn eller söka upp en kull vilda kalkoner. Allt hvad han behöfver under sina jaktfärder är: en kamrat, ett modest tält, en häst, en öppen eld, en gungstol, en bössa, en god bok samt den enklaste kost.

Han är äfven god tennisspelare och nästan hvarje dag under vårsäsongen har han sitt parti, då såsom hans medspelare bruka uppträda franska ambassadören Jusserand, den unge inrikesministern Garfield och andra. Tennisplatsen är ordnad i den till »Hvita huset» hörande parken och är väl skyddad från trenne sidor; den är belagd med asfalt. Stolar eller bänkar finnas ej. Presidenten kommer ut till spelet glad och munter som en pojke. Hans dräkt gillas icke af professionella tennisspelare: mörkblå »sweater», vanliga pantalonger sammanhållna af en rem, mörka tennisskor, ingen hufvudbonad.

Han är ganska tränad och förstår väl att taga emot de bollar, som komma i hans väg, men som han ej tycker om att springa eller anstränga sig, torde han reda sig slätt i »single». Han står gärna för nära nätet, hvilket gör att han icke sällan missar; mest spelar han från armbågen och endast sällan ser man honom våga sig på en s. k. »shouldering». Hans spel är mycket koncentreradt, och när han väntar en boll, ser han närmast ut som ett vilddjur före en attack. Hans s. k. »serves» anses vara lätta att slå tillbaka; bollarna komma snabbt, men rakt. Om man jämför hans rörelser med Jusserand’s, kan man utan öfverdrift påstå, att denne utvecklar minst 10 gånger så stor liflighet som presidenten. Någon mästare på tennisbanan är han ej, men han är en mycket god genomsnittsspelare.

Under sommarmånaderna lefver presidenten jämte sin familj ett tillbakadraget lif i sin ganska rymliga villa »Sagamore Hill» vid Oystersbay, nära New-York. Jämte skriftställeri ägnar han sig äfven där åt sport; han jagar, fiskar, ror med barnen, hugger träd i sin park o. s. v.

Hans familjelif är det lyckligaste man kan tänka sig. I sitt första gifte med en fröken Lee hade han endast en dotter, den internationellt bekanta Alice, nu Mrs Longworth, som ehuru egentligen bosatt i Ohio, dock jämte mannen under det kongressen sammanträder vistas i hufvudstaden, där hon i societeten intager en mera modest plats än man skulle föreställa sig.

Mrs Roosevelt (efter fot.).

Presidentens andra fru, »Hvita husets» nuvarande härskarinna, är född Edith Kermit Carow. Hon är nära jämnårig med sin man samt tillhör liksom han en mycket god new-york-familj. Hon har skänkt presidenten fem barn, fyra gossar och en flicka. Utan att vara någon skönhet eller läggande öfverdrifven vikt vid det yttre, gör hon ett öfvervägande angenämt intryck samt är i sitt uppträdande måttfull, värdig och förbindlig. Van att styra i sitt hem har hon måhända äfven inom de kretsar, dit hennes makt når velat utöfva en viss myndighet, som icke upptagits med uteslutande angenäma känslor. Hennes obenägenhet att i den officiella kretsen mottaga t. ex. familjen Belmont har framkallat mycken bitterhet och nästan delat »society» i tvenne fientliga läger.

Personligen sätter hon ej stort värde på det tomma och intetsägande sällskapslifvet, ty om hon visserligen är härskarinna i »Hvita huset» är hon dock i främsta rummet Theodor Roosevelts hustru. Också ägnar hon åt sina barns uppfostran och åt detaljerna af sitt stora hushåll all den tid, som fester, mottagningar, kommittéer, välgörenhet lämna henne öfrig.

Hon är framstående pianist samt mycket intresserad af historisk litteratur och har t. o. m. utgifvit ett häfte dikter. Skicklig ryttarinna, kan man ännu om sommaren alltemellanåt få se henne jämte presidenten i skarpa takter i spetsen för sina barn, alla beridna, göra långa promenader.

Det är säkerligen med icke alltför melankoliska känslor som Mrs Roosevelt emotser nästkommande 4:de mars, då hon sannolikt lämnar det »Hvita huset» och de många rätt ansvarsfulla och mycket betungande plikter hennes höga ställning pålagt henne. Att hon sökt fylla sin plats och äfven lyckats bättre än de flesta sina företräderskor, därom äro alla ense, om också röster höjts, som uttalat klander. Men man kan icke vara alla i lag, allra minst i en republikansk societé, där litet hvar anser sig ha lika mycket att säga.

Af presidentens söner är den äldsta, Theodor junior, student vid Harvards universitet; de öfriga äro ännu i skolåldern. Alla idka liksom fadern sport och anses såsom begåfvade, väluppfostrade och typiska för hvad man kallar »well-bred» amerikanska barn.

Miss Ethel Roosevelt, enda dottern i Mr Roosevelts senare gifte, är nu 17 år. Hon har gjort mycket grundliga studier i den såsom utmärkt ansedda »Cathedral school», och skall först nästa år presenteras i stora världen, men har naturligtvis redan deltagit i en del mindre ungdomsbjudningar, samt på de officiella mottagningarna någon gång varit Mrs Roosevelt behjälplig att taga emot de många gästerna. Hon är en ståtlig ung dam med blå ögon och ljusbrunt hår samt påminner rätt mycket om modern. De kraftiga ögonbrynen och hakan äro dock drag från faderns sida.

Hennes uppfostran kan i hvarje afseende anses vara den bästa som bestås en ung flicka i det moderna Amerika. Om hon icke är så briljant och lustig som halfsystern, Mrs Longworth, var vid samma ålder, har hon dock andra egenskaper, som komma att förskaffa henne många vänner och beundrare. Hon är moderns stora favorit och ofta ser man dem tillsammans på promenaden eller i bodar i muntert och okonstladt samspråk. Det blir säkert en evenemang i nästa års societélif, när Miss Ethel såsom debutante deltager i sin första bal.

Mrs Roosevelt och Miss Edith Roosevelt (efter fot.).

Familjen Roosevelt är typisk för hyggliga amerikanska människor, af hvilka man tyvärr så sällan får se representanter i Europa annat än iförda turistkappor eller automobilglasögon.

Det kan vara af intresse att afsluta dessa kortfattade och ofullständiga anteckningar med det uttalande presidenten Roosevelt hade om sig själf, när förra året franska senatens förre president, M. Paul Doumer, gjorde honom ett besök i Washington.

»Jag är långt ifrån att vara något snille. Om jag lyckats bli populär så är det beroende därpå, att nationen i mig ser inkarnationen af sin egen karaktär. Jag började arbeta vid unga år, jag har varit civil ämbetsman, soldat när det var nödvändigt, därpå åter civil ämbetsman. Jag har sex barn. Så jag kan anse mig som en god amerikan, och mina landsmän tycka om mig såsom varande ett uttryck för den mest gängse typen af vår tids amerikaner, med få ord en bra genomsnittsmänniska och väl afvägd».