ANDRA BREFVET. Washington, »the nation’s pride».

Personer, som icke sett den nordamerikanska officiella hufvudstaden på trettio à fyrtio år och nu återkomma hit med stora förväntningar stimulerade af tidningsnotiser och entusiastiska patrioters lofsånger öfver Washingtons storartade framsteg under de senare decennierna, ha försäkrat mig att totalintrycket af staden, sådan den nu ter sig, är i hufvudsak detsamma som det var för en mansålder tillbaka.

Framstegen äro i sjelfva verket ännu så länge hufvudsakligen på papperet, om man undantager några ganska omfångsrika officiella byggnader, ett eller ett par större hotell, ett antal s. k. »apartment houses», en ståtlig järnvägsstation, samt icke så få, delvis smakfulla privatpalats. Tidningar, tidskrifter och talare ha dock så utbasunerat dessa tilltänkta framsteg och försköningar, att mången fått den alldeles falska föreställningen, att Washington redan nu skulle vara hvad det är ämnadt att bli i en ännu ganska aflägsen framtid.

Hvad säges t. ex. om följande lilla profbit på entusiastisk vältalighet, som en senator från staten Idaho nyligen gaf sitt auditorium till lifs? Han sade, att han i tjugofem år varit intresserad för Washingtons försköning och förbättring samt, att han: »sett det blifva en af de vackraste städer i världen». Han hade konsekvent motsatt sig alla förslag, som gått ut på att förlägga tillämnade regeringsbyggnader i olika delar af staden[1] långt ifrån hvarandra: »Nej», sade han, »alla sådana måste grupperas rundt omkring the Mall.[2] Vi skola nämligen ha fullt klart för oss, att våra planer böra uppgöras så, att denna stad (Washington) en vacker dag kommer att vida öfverträffa i grandeur hvarje annan hufvudstad i hvilket land som helst och från hvilken tidpunkt i världshistorien som helst».

Det är stolta ord, men åtminstone innehåller den senare delen af yttrandet endast en afsikt. Vanligen äro ej Washingtons beundrare lika försiktiga, och ofta framkomma icke blott stadens inbyggare utan äfven amerikaner från aflägsna stater med det alldeles vilseledande påståendet, att Washington redan nu kunde anses såsom en profkarta på arkitektoniska mästerverk på samma gång som det vore ett naturens underverk.

Då jag i kongressbiblioteket haft tillfälle att under ledning af en kännare af hithörande ting studera de där utställda reliefplanerna för den blifvande idealstaden och af samma sakkunnige vägledare fått åtskilliga värdefulla upplysningar såväl om Washingtons arkitektoniska prydnader som om de tillämnade förbättringarna, tror jag mig om att med en viss säkerhet kunna yttra mig i ämnet. Som jag emellertid ej vill lysa med lånta fjädrar, får jag framhålla, att jag endast är det språkrör, hvarigenom min meddelare talar. Att omnämna allt hvad han gjorde mig uppmärksam på skulle helt visst blifva tröttande; jag påpekar därföre endast i stora drag huru han ser den blifvande »storstadens» framtid och konstnärliga utsmyckning.

För den som har sinne för de modernare strömningarna inom byggnadskonsten och de sträfvanden yngre arkitekter i Europa och delvis i Amerika, särskildt i Chicago, tagit till rättesnöre är Washington i arkitektoniskt hänseende helt enkelt nästan onjutbart, isynnerhet om man betraktar de officiella byggnaderna såsom sådana och ej såsom delar af ett helt. Vare detta icke sagdt i afsikt att söka bevisa, att den på antika motiv baserade officiella arkitekturen i Washington vore oestetisk, långt därifrån, men man har så länge gått och njutit af klassiska motiv, af dessa slaviska kopior af den italienska ungrenässansen, eller af den s. k. georgianska stilen isynnerhet här i Amerika, där ingenting annat tyckes få insteg, att man verkligen med leda betraktar de många hvitskimrande palatsen med deras oundvikliga kolonnader, figurprydda pediment och monumentala yttertrappor. Man känner, att de ej höra hit, man längtar efter något annat, något som åtminstone är karakteristiskt för den stora republikens eget lif. Med få ord, om man icke just vill ha »skyskrapare», så vill man ha snart sagdt hvad som helst, men icke klassisk eller semiklassisk arkitektur.

Tager man däremot i betraktande t. ex. det öfverväldigande kapitoliets ståtliga läge, dess mäktiga kupol, dess i vissa dagrar så mystiskt skiftande färgton samt den omgifvande skickligt använda terrängen, ja då måste man erkänna, att Washington har något enastående, något af den »grandeur», som amerikanerna själfva dock först under de senare decennierna velat tillerkänna det. Dickens’ och andre engelske skriftställares kritik af Washington har visserligen sårat amerikanernas fåfänga, men den har dock haft det goda med sig, att den sporrat de mycket känsliga »yankees» till att göra uppoffringar för sin federativa hufvudstad.

Men om Washington skäl blifvit kalladt »the city of magnificent distances» eller som Dickens kallar det »the city of magnificent intentions», kan det med fullt lika skäl kallas »the city of lost opportunities». Man vill nog bra, och man tror själf, att man slagit in på den rätta stråten, men fråga är, om man, ifall de nu uppgjorda planerna komma till utförande, i själfva verket får hvad man väntat sig.

Detta blir dock ej i sådant fall vederbörandes fel, ty de ha inkallat sådana smakråd som den framstående newyork-arkitekten M’Kim samt den nyligen aflidne världsberömde bildhuggaren S:t Gaudens, men icke desto mindre synes resultatet, modernt sedt, blifvit ganska klent, d. v. s. med resultat menas den af dessa sakkunnige uppgjorda planen, som dock redan i någon ringa mån börjat sättas i verket, och således kan så godt som anses vara fastslagen.

Att dessa onekligen framstående förmågor icke mäktat lösa frågan på ett mera tillfredsställande sätt beror hufvudsakligen på det förhållande, att grunden till den plan de framlagt endast är en utveckling och ett fastslående af utkast uppgjorda för omkr. 120 år sedan af själfve presidenten Georg Washington med biträde af den fint bildade franske ingeniörofficeren L’Enfant.

Man ansåg sig ej kunna slopa hvad stadens egen grundläggare utstakat, men följden har blifvit, att man fått en visserligen storartad plan, men gammaldags och stel som en fransk slottspark i Le Nôtre’s smak. Alla de offentliga byggnader, som enligt denna onekligen pompösa plan skola gruppera sig kring det system af vägar, rabatter, klippta häckar och alléer, hvartill den nuvarande parken skall omdanas, komma att utföras med oändliga kolonnader och mer eller mindre banala lisén- eller pilasterfasader. Byggnaderna äro ämnade att förläggas på rätt stora afstånd från hvarandra, hvarigenom totalverkan förfelas och hela denna nu pittoreska »Mall», denna rustika, i viss mån i frihet uppvuxna och just därföre så måleriska »Botanical garden» kommer att te sig ungefär som ett midtelparti på en världsutställning, men tyvärr ej af lika éfémèr natur.

Hvad som dessutom i mångas ögon gör den uppgjorda planen för Washingtons förskönande förhatlig är, att man, för att »in absurdum» genomföra den L’Enfantska planen, bestämt sig för att låta nedhugga massor af ståtliga träd, delvis af sällsynta slag, uppvuxna ungefär der slumpen placerat dem. Dessa sekelgamla vittnen till republikens första dagar vill man, åtminstone på vissa platser, ersätta med stelt klippta lagerträd i krukor, ämnade att uppställas utefter de symmetriska rabatter och gångar, som enligt förslaget i ohjälplig skugglöshet utmynna från det imposanta Washington-monumentet.

Detta skulle vara en vandalism utan like, som dock dess bättre ännu ej kommit att sättas i verket och kanske på grund af de oerhörda kostnaderna för hela planens genomförande (man talar om hundra miljoner dollars) aldrig kommer att förverkligas.

Man skulle måhända ej ha så mycket att anmärka mot dessa tillämnade anordningar, om det endast gällde att återställa en plantering, som genom vanvårdnad kommit i lägervall. Men så är ingalunda förhållandet. De af Washington och L’Enfant uppgjorda planerna, hvad denna del af staden angår, förefinnas endast på papperet. Det skulle därföre bli ett verkligt nyskapande efter gammalt mönster.

Att det moderna Amerika, med sina många framstående konstnärer och sina yngre duktiga arkitekter ej skulle kunnat få mera tidsenliga planer för sin hufvudstads försköning, har man verkligen svårt att tänka sig, och man kan ej underlåta att önska, att det lika tråkiga som stela och med en nyare uppfattning alldeles oförenliga förslaget, i brist på anslag eller af andra skäl, skötes åt sidan tillsvidare, så att yngre krafter måtte komma i förgrunden och gifva Amerika en hufvudstad af en typ, som vuxit fram ur landets egen jordmån, och som komme att förläna den en mera amerikansk prägel i dess bästa bemärkelse, ej en bismak af gammal europeisk skräpkammare.

Min sakkunnige meddelare må ha rätt i dessa sina kanske väl pessimistiska förutsägelser om det framtida Washington, det vill jag visst ej bestrida, men bortser man från allt detta kommande akademiska kram lämnande de officiella planerna ur sigte och endast fästande sig vid hvad Washington nu är, skall man finna en förtjusande stad full af öfverraskningar och storslagna perspektiv, men, om jag så må säga, präglad af en slags förnäm hemtrefnad. En blommornas och den friska grönskans stad, genomkorsad af ståtliga avenuer och inbjudande gator, där högstammiga sycomorer, ekar, popplar, sällsynta japanska träd, plataner, akasior, lindar slå verkliga hvalf öfver körbanorna lämnande skugga och beredande välkommen omväxling. En mångfald pittoreska squares och staty- eller fontänprydda öppna platser göra dessutom ett väl beräknadt afbrott i det schackrutade gatsystemet, som tack vare sina väl hållna alléer och saftiga gräsmattor icke gifver samma enformiga och prosaiska intryck, som exempelvis New-York, ja hvarför inte vissa delar af Stockholm, där på de s. k. »malmarna» schackrutsystemet med hänsynslöshet infördes redan under drottning Kristinas tid vill jag minnas.

Washington påminner om många europeiska städer. Det finnes vissa partier på Pennsylvania avenue, särskildt under vintern då icke sällan slädfart kan idkas, som föra tanken på Newskyprospektet i Petersburg med dess något oregelbundna byggnader och den mäktiga Isaakskyrkan, som här ersättes af kapitoliets öfverväldigande, i fjerran förtonade kupol. En annan gång erinras man om vissa tyska brunnsorter såsom t. ex. Ems med sina låga affärshus, där i oräkneliga krambodar utbjudas souvenirer och brefkort, och där icke jäktande fotgängare i lugn och ro taga sig sin hygieniska förmiddagspromenad.

Typiskt gatuperspektiv (efter fot.).

I skymningen, då kapitoliet ännu skönjes öfver all staden i trollsk belysning likt ett sagoslott aftecknande sin kontur mot den skimrande aftonhimlen samt inbäddadt i Botanical gardens’ härliga grönska, tycker man sig i tankarna förflyttad till Monte Pincio i Rom. Jämförelsen mellan S:t Peterskyrkan och Kapitoliet ligger då nära till hands.

Massachusetts avenyen (efter fot.)

När våren med sitt trollspö låter Washington, så att säga från ena dagen till den andra lägga bort sin måhända något dystra vinterdräkt och iföra sig sin gröna sommarskrud, då kan den framåtsträfvande och för sina estetiska ideal varmt nitälskande staden upptaga täflan med hvilken europeisk stad som helst och är nästan säker om en hedersplats.

Dessutom har Washington ett stort behag i den omständigheten, att det så att säga »ligger på landet». Man behöfver nämligen icke gå sig trött för att komma utom staden; man vet ej hvar staden slutar och landet vidtager.

Denna rikedom på grönska och lummiga alléer, dessa parker, squares och »circles» med sina väl hållna planteringar, som under våren och sommaren göra Washington till något eget i sitt slag, ge dock staden under vintermånaderna, och de äro ganska långa, en omisskännlig prägel af öfvergifvenhet och vintersömn. Hvart ögat vänder sig mötes det af dessa aflöfvade grenar, dessa nakna stammar, som onekligen verka dystert och hvars gråstämda enformighet endast mycket sparsamt afbrytes af en eller annan magnolias eller en eller annan mahonias något kyliga grönska.

Denna olägenhet delar naturligtvis Washington med andra städer, där i stor utsträckning alléer pryda gångbanorna. I Champs-Elysées i Paris se ju de aflöfvade träden ej heller vidare tilltalande ut vintertiden, men där ge själfva gatulifvet, de tusentals ekipagen, de eleganta fotgängarna, de i hastiga takter förbitrafvande ryttarna en ersättning, som Washington, där gatulifvet är ovanligt stillsamt och föga omväxlande, icke erbjuder. Jag kan icke bättre karakterisera den lugna säflighet, hvarmed den äkta inbyggaren i Washington rör sig på sina breda trottoirer och präktiga asfaltgator än genom att meddela följande sanna anekdot. En liten gosse från Washington fick nyligen göra sitt första besök i New-York jämte sin fader. Knappt hade de landstigit från färjan från New Jersey och hunnit upp till Broadway vid Union square förrän den af det myrstackliknande folkhvimlet något skrämde och häpne ungdomen tog sina dagars upphof i rockskörtet sägande: »Hvar är elden lös, pappa?»

Den byggnad, som ger hela Washington en alldeles enastående prägel, och som utöfvat ett afgörande inflytande icke blott på hufvudstadens egen estetiska utveckling utan äfven otvifvelaktigt å byggnadsverksamheten i de olika staterna är det djärft tänkta, kupolbeprydda kapitoliet, den Nordamerikanska republikens riksdagshus, där Kongressen sammanträder och högsta domstolen har sina lokaler. Dess läge är präktigt, dominerande staden. Den västra fasaden med sina väl afmätta terasser, trappor och fontäner är mycket tilltalande, hvilket ej är förhållandet med den egentliga hufvudfasaden, den östra. Detta hufvudsakligen beroende därpå att kupolen, som tillkommit senare än själfva midtelpartiet, tilltagits för stor för själfva basen, som ursprungligen uppbar endast en mindre lanternin. Man har med rätta sagt att »här är en kupol med en byggnad under sig, då det i stället borde vara en byggnad krönt af en kupol».

Kapitoliet, i förgrunden ett af G. Washington planteradt träd (efter fot.).

Denna brist kommer att i någon mån afhjälpas genom redan planerad framdragning af det östra midtelpartiet omkring 36 fot, en åtgärd som är ämnad att ge den, oaktadt sina enorma dimensioner, smäckra och luftiga kupolen en betydligt kraftigare bas att hvila sin stora massa på.

Kapitoliet: östra fasaden (efter fot.).

Sådant kapitoliet nu står är det dock i fråga om helhetsverkan och i förhållande till sin omgifning kanske enastående i världen samt kommer för samtid och eftervärld i mer än ett afseende att verka symboliskt för den nordamerikanska republikens hela karaktär och utveckling.

Kapitoliet på 1840-talet (efter gammalt stentryck).

Man vill nog stort, men när det kommer till utförande, nöjer man sig ofta med halfmesyrer, och sådant som imponerar på den ytlige betraktaren, men som i själfva verket icke tål att »synas i sömmarna». Men icke heller Rom byggdes på en dag; likaså ändras och förbättras alltjämt såväl den amerikanska konstitutionen som det flere gånger tillbyggda kapitoliet; och bara viljan finnes att göra det bästa, är det ingen fara, att icke så väl den ena som det andra under sakkunnig ledning och nitiska vårdares kärleksfulla uthållighet till slut bli hvad Georg Washington åsyftade, när han om den nygrundade republiken sade: »Let us raise a standard, to which the wise and the honest can repair».

Kongressbiblioteket (efter fot.).

Närmast till kapitoliet ansluta sig tvenne ännu ej fullt afslutade marmorpalats afsedda till kongressledamöternas enskilda mottagningsrum, kommittésalar, byråer m. m. Om dem kan man endast säga, att de äro oklanderliga i sin hvitskimrande prakt, men tråkiga i sin akademiska fullkomlighet. Kostnaden för dem är beräknad till fem millioner dollars.

Kongressbiblioteket: Vestibulen (e. f.).

I kapitoliets grannskap befinner sig äfven det ryktbara kongressbiblioteket eller som det med sitt officiella namn heter »Library of Congress». Tomten oberäknad, och naturligtvis ej heller de dyrbara samlingarna, har denna byggnad kostat staten mer än 20 millioner kronor, en enorm summa, men så är också denna institution något ensamt i sitt slag. Dess yttre arkitektur påminner visserligen i mångt och mycket om vissa officiella s. k. praktbyggnader vid »Ringen» i Wien eller i Berlin, särskildt om det nya riksdagshuset i den sistnämnda staden, och gör ej något vidare tilltalande intryck; det inre däremot med sin ståtliga i hvit marmor, förgyllningar och delvis präktiga dekorativa målningar utstyrda vestibul verkar onekligen imponerande, äfven om man skulle tycka, att det är alltför pråligt för en den lärda verldens helgedom. Den stora läsesalen, uteslutande utförd i läcker gulbrun Siena-marmor, nästan utan förgyllningar samt med allt trävirke af mörkbetsad mahogny, är utan gensägelse ett af de noblaste och smakfullaste rum man kan få se.

Kongressbiblioteket: Läsesalen (efter fot.).

Presidentens bostad af ålder kallad det »Hvita huset» eller »Executive mansion» skall jag i annat sammanhang omnämna och hvad de öfriga äldre officiella byggnaderna angår är ej mycket annat att säga än, att de i allmänhet ansluta sig till den här så vanliga semiklassiska perioden från 18:de seklets slut, som tryckt sin prägel på den amerikanska arkitekturen och gifvit upphof till den s. k. kolonialstilen, d. v. s. daterande sig från de dagar, då de östra staterna ännu voro en engelsk koloni.

Posthuset (efter fot.).

Man tyckes vid officiella byggen här icke kunnat besluta sig för att bryta med denna stil, som fått liksom ett slags hemortsrätt mer i Amerika än annorstädes. Att komma ifrån dessa stela men enformiga kolonner, dessa tråkiga, men i sin förnämhet onekligen imposanta pilasterfasader tyckes vara en omöjlighet för de amerikanska arkitekterna; ja, man påstår att allmänheten här icke tror, att en byggnad kan äga berättigande att anses som »arkitektur» om den ej har ett tillräckligt antal kolonner.

Corcoranmuseet (efter fot.).

Bland offentliga byggnader i Washington af jämförelsevis yngre datum, som bryta med denna gängse stil må nämnas, posthuset i en ganska misslyckad romansk stil, Smithsonian institutionen, statsdepartementet m. fl. Särskildt är det senare, i samma billiga, franska senrenässans som posthuset i New-York, ett verkligt monstrum af fulhet. Corcoran-museet, daterande sig från 1880-talet är däremot en i många afseenden originell, för ändamålet lämpad samt om konstnärlig smak vittnande byggnad.

I stadens s. k. »residential section», där de rika ha sina praktfulla villor, och där diplomaterna slagit sig ned, finner man ett flertal intressanta och smakfulla nybyggen och en mängd äro under uppförande af hitflyttande miljonärer, som önska ordna åt sig palatsliknande hem värdiga deras gemålers fåfänga och behof af att lysa.

Ehuru Washington är kändt för att en mängd familjer flyttat till de många nyuppförda, luxuösa hyreskasernerna, anser man dock ännu icke såsom fullt passande att ej bebo ensamt hus och här liksom t. ex. i Philadelphia bor man därföre oftast inom egen port. Gata efter gata, avenyer och platser äro i denna del af staden inramade af oftast små privathus utan arkitektoniska anspråk och sällan af mer än tre fönsters bredd, låga, ojämna, skiftande i alla färger samt i de flesta fall föga tilltalande. Men man känner att inom dessa murar finnas vänliga, välvilliga, gammaldags hederliga människor af den burgna medelklassen, med utpräglad känsla för hemmet och familjen samt att där trifves en glad, icke blaserad ungdom, en anspråkslös och vänfast äldre generation. Visserligen motsvara icke dessa hem i alla afseenden hvad en europé skulle önska för att känna sig hemmastadd och ha trefligt, men amerikanerna vilja ha det så som de ha det, och det är ju i främsta rummet för sig de ordnat sina hem; man kan vara säker på, att om de ville ha det precis som man har det i Europa, så hade de långt för detta skaffat sig det. Dessa hus stå i afseende på komfort, äfven för enklare familjer, betydligt framför den europeiska medelklassens »egna hem».

Mycket skulle vara att tillägga om Washingtons naturliga skönhet, men må det nu sagda vara nog för att ge ett om också ofullständigt intryck af den federativa hufvudstadens yttre och af den miljö, i hvilken sällskapslifvets aristokratiska och byråkratiska element mötas, täfla, och utkämpa sina strider.