ELFTE BREFVET. Kläder.

Mången europé föreställer sig med mycken orätt, att amerikanskorna i allmänhet kläda sig utan smak, i öfverdrifvet granna färger, i uppseendeväckande hattar, samt att de äro öfverlastade med juveler, och hvad amerikanska herrarnas sätt att kläda sig angår är den europeiska föreställningen därom måhända ännu mer oriktig. Man har fått för sig, att de gå omkring som ett slags uppklädda »tramps» eller på sin höjd klädda som vissa konventikelpredikanter, hvilka, för att visa att de varit i det »stora landet i väster», anlägga en typ, som alls icke återfinnes bland det stora flertalet amerikaner. Verkliga s. k. »dandies» saknas visserligen och riddarne af monocle’n äro sällsynta, men amerikanen af alla klasser ger däremot ingalunda sina europeiska bröder efter i smak och gedigen elegans.

Modebild (efter originalteckning af L. de B.).

Förhållandet är, att ingen nation klär sig så väl och lägger så stor vikt vid de minsta detaljer i toilettväg som den amerikanska. Man tycker nästan att det går väl långt ibland, och isynnerhet kan man icke nog beklaga, att denna svaghet för klädseln slukar amerikanernas besparingar och gör dem ytliga, för såvidt icke, såsom andra påstå, det är deras ytlighet, som gör dem tillgängliga för bjäfs och granna kläder. Därom må de lärde tvista, men det faktum kvarstår och kan ej förnekas, att den nuvarande amerikanska befolkningen som helhet är den bäst klädda i världen.

Gör man en söndag en promenad på någon hufvudgata i hvilken stad som helst här i Amerika, skall man finna en väl, för att icke säga, raffineradt klädd, kanske något »uppriggad», promenerande allmänhet nästan uteslutande ur medel- och arbetsklassen. Deras kläder äro af modernaste snitt, väl sittande och göra intryck af att komma från skräddare eller modister af första klass och öfverträffa i det hänseendet betydligt hvad personer i enahanda ställning i Europa kunna åstadkomma. Hemligheten häraf är dels att söka i att tygen, ehuru i själfva verket af ytterst dålig beskaffenhet, äro förfärdigade efter dyrbara mönster, som i Europa endast komma till användning för första klassens varor, dels att här, där den stora allmänheten verkligen lägger an på att vara välklädd, omsättningen är så stor, att det lönar sig att anställa skickliga tillskärare eller anskaffa stilfulla modeller.

Det är ju dock naturligt, att många af dessa människor med mera penningar än smak och förfining ofta nog skjuta öfver målet samt på promenaden styra ut sig som om de skulle gå på bröllop eller danstillställningar. De ha i regel kanske endast en arbetsdräkt och en s. k. »högtidsblåsa», och denna senare användes därföre äfven när de gå i kyrkan eller göra en förmiddagspromenad. Ofta får man midt i vintern se damer helt hvitklädda; ibland möter man visserligen en eller annan pompös skönhet med svällande former iförd uppseendeväckande, enfärgade ljusblå pelucheklädningar, en vajande hvit fjäderboa och en hatt, stor som en sannskyldig blomsterrabatt, hvita knäppkängor o. s. v., men typen, som är oundviklig äfven i Europa, är dess bättre ganska sällsynt.

Att icke vara klädd så likt de rika som möjligt kan man här icke tänka sig och därföre offra kvinnorna allt, för att åtminstone på den icke kritiske betraktaren göra intryck af att tillhöra en klass, där de på grund af sysselsättning och förmögenhetsvillkor ej egentligen höra hemma. Särskildt utvecklas i afseende å skodon och strumpor en lyx, som man skulle ha svårt att fatta i Europa annat än i de mest gynnade klasserna. Här är äfven arbetarebefolkningen, hvad fotbeklädning beträffar, så nogräknad och så utstuderad, att endast verkliga eleganter i gamla världen kunna uppvisa maken. Att icke vara klädd om fötterna som en lady eller en gentleman anses vara första tecknet på »resan utföre». Går man något högre på den sociala trappstegen skall man finna, att silkesstrumpor i de mest raffinerade mönster, såväl af herrar som damer anses nästan som en nödvändighetsartikel. Det anses vara dålig smak att ej ha strumpor i samma nyans som klädning, hatt och parasoll. Herrarna ha gärna samma färg på halsduk och strumpor och lägga stor vikt vid valet af dessa persedlar.

Modebild (efter originalteckning af L. de B.).

Hvad damernas hufvudbonader angår är den föremål för minst lika stor omsorg. Också kan man utan öfverdrift påstå, att man endast helt sällan får se en verkligt ful hatt. Om detta nu är beroende på amerikanskornas egen smak eller därpå, att de mera framstående modisterna äro fransyskor, är svårt att afgöra. Sannolikt är det dock ett resultat af samverkan.

Vanligen brukar man ju säga att ingenting kan göras så fult, att man icke finner någon, som har ändå sämre smak och tycker det vara vackert. Denna sats som förklarar hvarföre man mångenstädes i Europa så ofta får se fruntimren klädda i de omöjligaste färgsammansättningar kommer dock på skam här i Amerika, där man verkligen i det hänseendet äger föga anledning till anmärkning. Det blir visserligen litet enformigt att se dessa toiletter, där de olika delarna från hatten till strumporna »match», som man säger här eller äro »assortis», men åtminstone stöter det ej ögat.

En ny hatt till påskdagen, en till sommaren samt en på senhösten är det minsta som t. o. m. fruntimmer i ganska små omständigheter måste ha för att ej känna sig förödmjukade. De rikare ha en hatt till hvarje klädning.

I de större städernas »high life» utvecklas en lyx i toiletter, som framgångsrikt täflar med hvad man får se i Paris, London, Wien o. s. v. Inga kostnader äro för stora, ingenting för dyrbart, när det gäller kläder. Med amerikansk måttstock på penningen blir en paristoilette, hvarpå man dock måst betala 60 % i tull, ändå jämförelsevis billig. Att betala 500 francs för en förmiddagsklädning är i Paris ganska sällsynt, här däremot är det ytterst vanligt att få se äfven modesta människor i en sådan dräkt, då ju 100 dollars i amerikanskornas ögon äro föga mer än 100 francs. Dyrbara pälsverk, som i Europa endast de rikaste bestå sig med, äro här tillgängliga äfven för personer med små tillgångar. Likaså hattar. En parishatt för 10 dollars är en bagatell här, men litet hvar vet, att en dam ur medelklassen i Paris anser det vara rätt anständigt att ha en hufvudbonad för 50 francs.

Modebild (efter en originalteckning af L. de B.).

En färdiggjord klädning får man för omkr. 100 francs i Grands Magasins du Louvre i Paris, visserligen utan pretention, men ganska acceptabel. Här däremot kan endast på sin höjd en kammarjungfru eller en liten bodfröken tänka på att köpa en färdiggjord dräkt för ett så billigt pris, d. v. s. 16 à 20 dollars. Så är det med allting, och detta ger naturligtvis de amerikanska kvinnorna ett öfvertag som är mycket i ögonen fallande.

När så härtill kommer att amerikanskorna göra toiletten till ett verkligt studium och riktigt lägga an på att se »stiliga» ut, att göra vackra färgsammansättningar och framför allt att koaffera sig väl eller att skickligt hjälpa upp bristerna i sina drag, är det ej alls underligt att främlingen blir öfverraskad af den mängd vackra, eleganta och raffineradt klädda damer, som man möter på promenaden.

I salongerna är naturligtvis lyxen ändå större, men där har man ju att täfla egentligen med de rikare klasserna i Europa, hvadan skillnaden ej blir så i ögonen fallande annat än i det hänseendet, att toiletterna här lida af öfverlastning samt i att många damer i tid och otid bära massor af briljanter, pärlor, äkta stenar o. s. v. Det ligger litet uppkomling i detta slöseri med juveler, men det måste man ursäkta amerikanskorna; det är i alla händelser icke deras fel att dessa prydnader för dem icke ställa sig så dyrt som för europeiska damer; de anse dem därföre mera som en oundviklig del af toiletten. Ett pärlhalsband t. ex., som kostar 3 à 4,000 dollars, är för en hyperelegant dame, som depenserar ungefär samma summa årligen endast för sina hattar, en ren bagatell, men däremot anses det nästan som en märklig tilldragelse äfven i en rik familj i Europa, om en man beslutar sig för att inköpa en halsprydnad för 20,000 francs åt sin fru.

Miss Morosini, en af de eleganta damerna i New York, depenserar 200,000 dollars om året endast för sina kläder och anser, efter hvad hon själf yttrat, att hon icke är hvarken extravagant eller klandervärd. Mrs Stuyvesant Fish, som likväl icke sagt hvad hon själf depenserar, anser att en dam i stora världen här kan vara mycket väl klädd, om hon vill depensera endast 5,000 dollars, d. v. s. 25,000 francs om året. Ja, man skulle så tycka, men i själfva verket torde det vara högst få damer bland de s. k. 400 i New York eller i miljonärsocietén i Washington, som med pretention på elegans kunna reda sig med en så liten summa till toiletten.

Någon har med hjälp af damskräddare och modister räknat ut, att endast i New York finnes det öfver 100 damer, som hvar och en depenserar öfver 35,000 dollars om året för kläder, 12,000, som för samma ändamål utgifva 14,000 dollars samt ungefär 6,000, som måste nöja sig med Mrs Fish’s 5,000 dollars.

»Hvart kommer en elegant dam med en sådan lumpen summa» sade miss Morosini, »jag ger ut 2,000 dollars om året bara för mina skodon. Nu för tiden måste man ha ett särskildt par skor för hvarje klädning, och jag betalar 50 dollars paret». Samma unga dam har klädningar, som rangera mellan 1,000 och 6,000 dollars stycket och hennes handskräkningar gå till minst 1,000 dollars om året, då hon aldrig drar på sig en tvättad handske. Hon köper för 10,000 dollars pälsvaror årligen och ofta räcka icke 1,000 dollars för näsdukar. Att använda annat än genombrutna och broderade silkesstrumpor varierande mellan 10 à 100 dollars paret är för henne helt enkelt otänkbart. En hatt för 500 dollars är ingenting ovanligt och artikeln parasoller kostar denna eleganta amerikanska fabulösa summor.

I linneväg och underkjolar är dock lyxen i allmänhet ej så stor som i Europa, åtminstone bland de mindre förmögna amerikanskorna, ty de äro i detta hänseende ej så noga; det synes ju ej! och den amerikanska smaken för »bluff» framträder här ganska tydligt. Dessutom begagna amerikanskorna mycket en s. k. »combination», d. v. s. ett linne med fastsittande pantalonger, som ju är allt annat än elegant och oftast är förfärdigadt af ett slags tjock trikå.

Men blusar! Det är som en verklig uniform, och ingenstädes torde blusen fått ett sådant herravälde som i Amerika.

När i fjor diverse intima detaljer af Mr och Mrs Howard Goulds familjelif med anledning af deras skilsmässoprocess kommo i dagen, meddelades bl. a. i tidningarna en räkning på varor, som Mrs Gould mottagit från en fashionabel nipperhandlare mellan den 30 nov. 1906 och den 6 jan. 1907, d. v. s. endast något öfver en månad. Mr Gould hade nekat att betala, men som han hade skyldighet att lämna hustrun nödigt underhåll, yrkade fruns advokat på, att han skulle betala de af henne mottagna varorna, som betecknande nog ansågos höra till »lifvets nödtorft». Däribland märktes: en hvit blus af organdy 325 francs, en hvit d:o af crêpe de Chine 550 francs, en d:o af hvit liberty satin 475 francs, en sälskinnsjacka 3,375 francs, en ljusblå aragon cape 1,250 francs, en annan blus af crêpe de Chine 475 francs, en ljusröd blus af crêpe de Chine 475 francs, o. s. v. Detta endast för klädespersedlar, hvilka ej kunna räknas bland de egentliga toilettutgifterna utan snarare som fantasier.

Kommer man så till smycken stiga summorna till sagolika belopp. Mrs John W. Mackay och hennes svärdotter Mrs Clarence Mackay anses ha för 5,000,000 francs juveler, däribland en safir, som skall vara värd minst 500,000 francs och en smaragd, hvartill endast finnes få motstycken i världen. Mrs O. H. P. Belmonts samling är värd minst 2,500,000 francs, Mrs Bradley Martins’ lika mycket, äfvensom gamla fru Astors och hennes svärdotters, den charmanta fru John Jacob Astor.

Att äga juveler för ett värde af en half miljon francs t. ex. är här alls ingen extravagans, men tyvärr har smaken för sådana prydnader spridt sig till damer, som äga mindre penningar än svaghet för yttre glans, hvadan man i stora världen ofta får se falska pärlband, imiterade rivierer och tiarer m. m. Man anser juvelsprydnader vara så oupplösligt förenade med toiletten, att man hellre använder mer eller mindre lyckade imitationer än att vara utan. Såsom en egendomlighet må nämnas att i Amerika användas aldrig rosenstenar. En amerikanska sätter hellre på sig en falsk briljant än en äkta rosensten, vore den aldrig så vacker. Det ligger något förnedrande, tycka de, i att bära en odisputabelt billigare sort diamant än att bära en oäkta, hvars värde endast en kännare kan bestämma.

Äfven kan man ju klandra en del amerikanskor för deras behof att vid de mest olämpliga tillfällen visa sig med sina grannlåter, äkta eller oäkta. Det är ingen ovanlig företeelse att få se en dam med pärlhalsband och blixtrande juvelsbroscher på sin promenadklädning komma in i en spårvagn.

Den fina amerikanskan, som endast visar sig för ett fåtal, är dock i detta afseende lika måttfull som damerna i den bästa societén i Europa. Mrs Cornelius Vanderbilt eller Mrs J. J. Astor skulle aldrig nedlåta sig att offentligt uppträda med sina dyrbarheter annat än på operan eller möjligen på en elegant restaurant och gifvetvis endast i societédräkt.

Fint folk har fina manér öfver allt i världen och det finnes mer af det slaget i Amerika än européerna i allmänhet tro, men huru många af dem visa sig för turisten? Man ser dem icke oftare än man t. ex. ser den mest exclusiva parissocietén.

Sedan vi nu sett, huru en dam ur den högre societén klär sig och hvad hon årligen måste ge ut för att hålla sig »hel och ren», kanske det icke kan vara utan ett visst intresse att studera den här i Amerika så vanliga »office»-flickans toilettförhållanden. Jag känner t. ex. en ung dam af ganska god familj, men som själf måste sörja för sitt uppehälle, och som sedan några år haft anställning i New York som stenograf, d. v. s. ungefär renskrifverska. Hennes lön är efter amerikanska förhållanden ganska modest; hon får nämligen endast 15 dollars i veckan.

Till vivre samt smärre utgifter måste hon beräkna minst 10 dollars i veckan. Hon har då 5 dollars, hvarje vecka som hon kan lägga af till kläder. Detta blir emellertid, de när femtiotvå veckorna gått, till ända, den ganska afsevärda summan af 260 dollars. Här anses det som ett verkligt rekord att kunna se något så när »stilig» ut för en sådan spottstyfver. Se här emellertid hvad hon ger ut: 2 skräddareklädningar 47 dollars, en »gåbortsklädning» 22:50, en tunn foulard eller råsilkeklädning till sommaren 20, en linneklädning 20, en kappa 25, hattar, skor, linnevaror, handskar, blusar etc. 100, samt till extra 25:50, eller tillsammans 260 dollars.

»Office girl» i New York (efter karrikatyr i »New York Journal»).

Allt detta är naturligtvis till större delen af rätt dåligt material, men det gör ingenting, då det ej skall räcka mer än ett halfår eller så; som det dessutom nästan utan undantag är förfärdigadt af inhemska tyger och ej dragit 60 % i tull som de utländska, kan man förstå, att denna lilla fröken i en renskrifverskas modesta ställning med sina 1,300 francs till sin toilette skall komma ett bra stycke före sina kolleger i Europa, som kanske i medeltal ej kunna depensera mer än på sin höjd 2 à 300 francs på kläder. Men också se de från topp till tå verkligen nätta ut, dessa oräkneliga små fröknar, som efter kontorstidens slut komma tågande upp för Femte avenuen och Broadway i New York eller Pennsylvania avenue i Washington, alla fullt medvetna om den effekt de göra, ibland kanske litet för medvetna och somliga t. o. m. litet löjliga med sina långa steg och upplyftade armbågar, men säkert är att denna »office girl» i fråga om kläder icke har någon medtäflerska, som med anspråk på framgång kan göra henne första platsen stridig om icke i andra amerikanska städer, ty där söker man ju på allt vis imitera New Yorks fashion.

Naturligtvis finnes det många som depensera ändå mera, ty 15 dollars i veckan är icke alls någon stor aflöning, när man betänker, att en kammarjungfru, som ju har mat och husrum ofta är aflönad med 10 à 12 i veckan, och dertill kommer, att till amerikanskornas dåliga sidor hör att de i allmänhet depensera ända till sin sista cent för att vara väl klädda och så likt dem, som stå närmast dem, som stå närmast de afundade 400, med hvilka dock ingen täflan är möjlig i första hand.

Något som särskildt kännetecknar de amerikanska damernas sätt att kläda sig är svårt att fastslå, allrahelst de ledande firmorna i allmänhet hemta såväl idéer som snitt från Paris, men likväl kan framhållas att t. ex. den mycket korta promenadkjolen tyckes fått ett slags hemortsrätt här och af amerikanskorna anses såsom ett specifikt amerikanskt mod, som, oaktadt det delvis kommit i glömska i Europa, på grund af sin verkligt praktiska betydelse, t. ex. i en så smutsig stad som New-York, håller i sig här trots alla växlingar på andra sidan. Det ser onekligen nätt ut och ger tillfälle till uppvisning af elegant fotbeklädnad, men med de nu gällande hattformerna passar det ej i stycke och ger hela figuren något oproportionerligt.

Modebild (efter originalteckning af L. de B.).

Man ser ofta ganska enkla fruntimmer använda siden till promenadklädningar, oftast enfärgadt blått eller svart. Först tror man detta vara ett utslag af fåfänga och drar på munnen däråt, men man har orätt. Det torde hufvudsakligen vara för att lättare frigöra klädningarna från det isynnerhet i New York olidliga gatudammet. Damer, hvilka kanske måste borsta sina klädningar själfva, ha sannolikt infördt detta mod. Trefligt ser det i alla händelser icke ut och verkar ju alltid »landtfru som har sin bästa klädning på sig vid en tripp till sta’n».

Det är i ögonen fallande hvad de amerikanska damerna gå tunnklädda midt i vintern. Man ser dem promenera »in form» som det heter här, d. v. s. i klädningslifvet utan kappa eller kofta, eller också ett genombrutet bluslif och en tunn kofta af samma tyg som kjolen. En platt pälsboa och en enorm muff är allt som antyder att det är en vintertoilette. Likaså är förhållandet med skodon. Otaliga damer promenera med låga skor (pumps) hela vintern om, sannolikt för att få visa sina eleganta strumpor, men, som det tyckes, alldeles obesvärade af kylan, som i New York och i Washington kan vara minst lika intensiv som i norra Europa.

Blusar, mest tunna hvita, användas, såsom förut sagts, mer i norra Amerika än annorstädes och ehuru tidt och ofta gjorts verkliga ansträngningar att bannlysa dem, tyckes de ej vilja komma ur modet. Inom medelklassen och den intellektuella kvinnovärlden är blusen allenahärskande; mycket praktiskt, men tröstlöst enformigt, huru elegant och dyrbar den än må vara.

Det mest karakteristiska för damernas sätt att kläda sig här är att ingen skillnad i ålder iakttages, äldre fruntimmer, isynnerhet de ogifta, tveka ej att kläda sig efter samma snitt som helt unga flickor samt med ljusa färger äfven på gatan. I detta fall, men också endast i detta, synes amerikanskans sinne för det smakfulla icke ha något inflytande.

Den europeiska turisten må vara ursäktad, om han här ibland misstager sig och tror en så utstyrd, halfäldre dame tillhöra den värld i Europa, där kvinnorna ha uteslutande privilegium på att genom ungdomligt sätt att kläda sig söka att dölja en ålder, som skulle vara dem till hinder i deras yrke. Men i Amerika synes man ej alls fästa sig därvid, allrahelst demimondevärlden här snarare är kännetecknad för en viss moderation i toilettväg, som ofta ger främlingen det intrycket, att »le batallion de Cythère» ej alls existerar i den stora republiken.

Äldre gifta damer och änkor i de förmögnare klasserna anlägga ofta samma värdiga och måttfulla dräkt som den förnäma engelskan i enahanda ställning. Särskildt är detta fallet i Washingtons societé, där de äldre damerna utmärka sig för sina gedigna och på samma gång smakfulla toiletter samt i öfrigt för sitt värdiga uppträdande.

Modebild (efter originalteckning af L. de B.).

»Vill man äta godt i München, måste man fara till Augsburg» säger ett gammalt sydtyskt ordstäf, som med någon ändring kan användas, när man talar om damtoiletter i Washington, ty vill man klä sig väl här, måste man fara till New York. Om också några utmärkta firmor vuxit upp på senare år och slagit sig ned i de finare kvarteren, ha de dock ej på långt när det stora urval som deras kolleger i New York, där dessutom t. ex. den inom den europeiska damvärlden kända firman Redfern, sedan en del år öppnat filial.

Det blir emellertid förfärligt dyrbart, isynnerhet för dem som får mottaga sina penningar i francs, mark eller kronor. Det bästa en diplomatfru kan göra, är därföre att en gång om året resa till Europa och där förse sig med allt hon behöfver, det lönar sig; eller få det sändt öfver hit ty diplomaterna ha ju den stora fördelen att slippa ifrån den här annars så betungande tullen.

Jag känner dessutom många som hålla sig med särskild sömmerska; äfven en väl aflönad sådan blir en besparing, isynnerhet när man får taga in tyg, garnityr, fodersiden och sådant tullfritt. Det billigaste är dock som sagt att göra allt i Europa, ehuru man naturligtvis, om man köper allt för enkla saker, riskerar att små bodmamseller här ha precis liknande tyger och hattar i imitation, som endast ett mycket vant öga kan skilja från det äkta.

Modebild (efter originalteckning af L. de B.).

I miljonärskretsarna i Washington utvecklas naturligtvis mycken lyx i toiletter och likaså inom diplomatvärlden. Paris-toiletter från Paquin, Worth, Beer, Doeuillet och Redfern höra här till ordningen för dagen och äro minst lika vanliga företeelser i de eleganta washingtonsalongerna som inom stora världen i Paris och London. Baronessan Hengelmüller är känd för sin elegans och senora Creel för sina dyrbara Paquin-toiletter; de stormrika fruarna Alfr. G. Vanderbilt och Larz Anderson äro ytterst raffineradt klädda, likaså väckte damerna Shonts härom året sensation med sin mångfald af paristoiletter, hvaribland en påfågelsklädning var allmänna samtalsämnet. Den officiella världens damer, om också i allmänhet väl klädda, lägga egentligen dock icke an på någon särskild lyx, hvartill deras förmögenhetsförhållanden i de flesta fall ej lämna dem tillfälle och många taga sig vid sidan af miljonärskorna skäligen enkla ut. Men i hufvudsak kan man dock säga, att Washington, ifråga om damernas elegans och den smak som här utvecklas, icke står efter för någon annan stad i Förenta staterna. Visserligen var t. ex. en mottagning i brittiska ambassaden i vintras en uppvisning af omöjliga och illa hopkomna damtoiletter beroende derpå, att bland de inbjudna befunno sig oräkneliga damer, som endast sällan få tillfälle att röra sig i Washingtons högre kretsar, men detta var ett undantag och kan icke anses såsom någon måttstock på smaken i hufvudstaden, der damernas sätt att kläda sig i allmänhet är lika måttfullt och fint som societélifvet själft.