SJÄTTE BREFVET. Vice presidenten med fru.

Vise presidenten i Förenta staterna intager en ganska egendomlig ställning och hans befattning äger ingen direkt motsvarighet i andra republiker; han är mera att anse som ett slags kronprins, dauphin eller presumtiv arftagare. Benjamin Franklin kallade honom »Hans öfverflödiga höghet» och som hans egentliga funktion är att intaga presidentens plats i händelse af dennes eventuellt under en presidentperiod inträffande död har en mer skämtsamt anlagd innehafvare af ämbetet en gång sagt att »det är icke något särdeles angenämt uppdrag att gå omkring som ett slags memento mori för presidenten.»

Han är emellertid äfven talman i senaten (eller öfverhuset) men äger ej säte och stämma der. Dock har han afgörande röst. Han väljes på samma gång som presidenten, af samma elektorer och tillhör därföre alltid samma politiska parti som denne, men är mycket sällan någon mera framstående politiker, ty om han skulle vara det och man ägde anledning tro att han genom alltför själfständig politik skulle kunna skada partiets intressen, såsom fallet var med Roosevelt, insättes han af partiet för att bli utaf med honom, då det af gammalt ansetts, att en vice president för all framtid är eliminerad från den mera aktiva politiken. Af de fem vice presidenter, som på af grund presidenternas död blifvit presidenter har också endast en, nämligen Roosevelt, blifvit omvald sedan tiden var utlupen.

Socialt sedt intager emellertid vice presidenten samt hans fru naturligtvis en mycket framstående ställning i Washington. De ha rang framföre ambassadörerna och deras fruar. På senaste tider har till och med försök gjorts för att, såsom fallet är med presidentens, befria dem från besvarandet af de otaliga visiterna, hvilket naturligtvis är mycket betungande, då ju alla, som önska att vara med på officiella fester, måste göra sitt besök hos vice-presidentens fru. Denna reform är dock ännu ej genomförd. Man är så konservativ i Washington.

Ofta nog har vice presidenten före sin upphöjelse varit bosatt i någon mindre stad samt lefvat i en helt annan atmosfär och, om äfven förmögen, under mycket enklare och mera demokratiska förhållanden än det är möjligt i Washington; det därföre ganska sällan som någon tränad världsdam intagit denna höga och ansvarsfulla position, men amerikanskorna med deras franka sätt och lätthet att foga sig efter förhållanden taga en sådan ändring i vanor och förpliktelser ganska ledigt i början; så småningom blifva de dock varse, att det icke bara är en sinekur att så att säga stå i spetsen för det officiella societetslifvet i en hufvudstad sådan som Washington, där visiter och mottagningar mer än någonstädes taga all tid i anspråk. När fru Roosevelt på grund af mannens vice presidentskap under några månader var kallad att i någon mån leda »society», lär hon planerat åtskilliga lättnader i sina sociala förpliktelser, men som sagdt Roosevelt blef president och ett mera maktpåliggande värf förelades henne. Hennes reformatoriska sinne har emellertid på denna senare plats haft rikligt tillfälle till verksamhet.

v. presidenten Mr Ch. W. Fairbanks (eft. karrikatyr af Gord. Ross).

Den nuvarande vice presidenten, Mr Charles W. Fairbanks, är ännu en man i sina bästa år, han är nämligen född 1852. Han är en »selfmade» man af gammal engelsk familj samt har under 23 år med mycken framgång varit advokat i Indianapolis. Såsom politiker intager han ingen särdeles framstående ställning, men åtnjuter mycket anseende som en redbar och pålitlig medlem af sitt parti. Hans politiska bana började egentligen, när han 1897 invaldes i senaten, där han satt, tills han vid Roosevelts omval utsågs till vice president för den period, som utgår den 4 mars 1909. Hans namn har blifvit nämndt bland dem som täfla om president-mandatet under nästa »administration» och ehuru han äfven sannolikt kommer att få ett visst antal röster vid det republikanska partiets stora valmöte (konvention) i sommar, är det föga antagligt, att han kan räkna på någon afsevärd majoritet och hans kandidatur har ej heller i väl underrättade kretsar tagits på fullt allvar.

Personligen är han angenäm, väl afvägd och ytterst artig, ehuru något kall samt stel i sitt uppträdande. Han är betydligt öfver sex fot lång och hans rörelser måhända litet afmätta. Såsom extemporerande talare har han få medtäflare, isynnerhet ifråga om behandlingen af rösten; när man hör honom från talmansstolen i senaten förlorar man icke ett ord; hvarje fras får sin rätta klang, hvarje ord sin för tillfället mest lämpade tonvikt. Man igenkänner den väl skolade juristen. Visserligen förmår han ej att elektrisera sitt auditorium, men däremot är det ej exempel på att han inte genom sina »speeches» vunnit sina åhörares aktning och ingifvit dem ansenlig respekt.

Han är emellertid på sin nuvarande plats, såsom presidentens sociala medhjälpare, synnerligen lämplig och har under den period han varit vice president på ett utmärkt sätt förstått att vinna alla som kommit i beröring med honom.

Han är icke ur amerikansk synpunkt en mycket rik man, men han lär dock samlat en betydlig förmögenhet, som sätter honom i stånd att på ett i allo värdigt sätt uppehålla den glans hans höga ämbete kräfver. Härutinnan har han haft en utmärkt hjälp i sin hustru, född Cornelia Cole, dotter till en advokat i Ohio.

Mrs Fairbanks, vice presidentens fru.

De gifte sig som helt unga, då Mr Fairbanks ännu blott förtjänade 20 dollars i veckan; de hade varit college kamrater. Äktenskapet har varit ovanligt lyckligt och Mr Fairbanks anses såsom en exemplarisk äkta man. De ha fem barn; alla fullvuxna. Af de fyra sönerna äro tvenne gifta, likaså dottern.

Den äldste sonens, Mr Warren Ch. Fairbanks, fru förklarades af Prins Battenberg vara den vackraste dam han sett under sin vistelse här.

Mr:s Fairbanks, som under de 8 år mannen var senator hade god träning i hufvudstadens sociala lif, har också visat sig vuxen det ingalunda lätta uppdraget att vara »landets andra dam» samt blifvit mycket populär inom den officiella damvärlden, där hennes goda hjärta och hennes förmåga att medla vid etiketts- och rangstrider varit till stor hjälp.

Hennes intressen sträcka sig äfven utom den sociala kretsens gränser; hon är mycket intresserad af musik och skön konst, samt har innehaft presidentskapet öfver den stora kvinnoföreningen »Daughters of the American Revolution», hvilket anses som ett mycket hedrande uppdrag, kräfvande både takt och kunskaper.

Det Fairbankska huset är utifrån sedt ej särdeles ansenligt, men liksom de flesta bättre privathus i Washington ordnadt för mottagningar och Mr:s Fairbanks, genom hvars salonger hela sällskapslifvet i Washington måste passera revue, har den oskattbara egenskapen att äfven på sina stora mottagningar få sina gäster att känna sig hemmastadda. Hon glömmer ingen och har ett vänligt ord för alla.

Skulle man bland de nu täflande presidentkandidaternas fruar välja presidentfru kunde fru Fairbanks vara säker på ett betydligt antal röster.

»The speaker» med dotter.

Ehuru talmannen i representanthuset eller »the speaker», som han efter engelsk förebild kallas, anses ha samma ställning som denne äro dock hans funktion och myndighet i själfva verket så olika denne hans brittiska kollegas som natt och dag. »The speaker» i engelska parlamentet, sedan han väl blifvit installerad i talmansstolen, måste afsäga sig att på minsta vis lägga sina känslor för sitt parti i dagen, ehuru vald af detta parti, eller att ens privatim söka inverka på den ena eller andra frågan. I Amerika däremot har »the speaker» en oerhördt stor makt. Icke blott att han äger obestridlig rätt att använda detta sitt inflytande till sitt partis fördel, man t. o. m. väntar det af honom. Han uppkallar t. ex. talarna såsom han bäst tycker och ger då företrädet åt sina vänner, och i frågor inom själfva »huset», hvilka ej äro förutsedda genom fastslagen praxis, dömer han alltid i sitt partis intresse. Hans myndighet öfver ärendenas gång ger honom tillfälle att undanskjuta vissa motioner eller förslag så att deras utgång däraf kunna vara beroende. Man har t. o. m. exempel på att han nekat vissa af honom ej favoriserade lagförslag eller motioner att framlämnas. Han talar sällan men äger fullkomlig rätt att deltaga i partiets privata sammanträden och där gifva råd och anvisningar.

Sin största myndighet utöfvar han dock genom sitt privilegium att icke blott utnämna utskotten utan äfven välja ordförandena i desamma. Att härvidlag det styrande partiet utan hänsyn gynnas ligger i sakens natur. Som emellertid »the speaker» själf står i obligation till sitt parti för sitt eget val utöfvar naturligtvis detta repressalier vid tillsättande af dessa utskott, hvarigenom »the speaker», på grund af sina löften före sitt val, af partiet nödgas att vid utseende af medlemmar i utskotten i stor utsträckning rätta sig efter partiets önskningar. Utskotten äro därföre verkliga uttryck för partipolitik.

Hans inflytande får emellertid just härigenom en räckvidd så stor, att man utan tvekan kan anse honom om icke den första politiska personen i Förenta staterna åtminstone den andra. Han äger makt att reglera inkomstskatten, förbjuda krig, bestämma och föreskrifva villkor för Amerikas handelsförbindelser med utlandet; han kan göra diplomatiska fördrag omöjliga genom att neka nödiga medel till deras utförande o. s. v.

Det är därföre af största betydelse för partiet att lämplig person utses till innehafvare af den viktiga posten, då därpå kan bero kongressens hela verksamhet under de två år »huset» sitter.

Ehuru »the speaker», såsom förut påvisats, utan samvetsförebråelser i det hela gynnar sitt parti, måste han dock ej helt och hållet förbise motpartiet och naturligtvis såväl vid tillsättande af utskotten som vid debatten gifva motståndarna hvad rätt och skäligt är, ehuru han utan vidare i tveksamma fall inom »huset» alltid dömer till sitt partis fördel.

Han anses i rang stå näst till vice presidenten, ehuru mången anser, att chefen för högsta domstolen, såsom permanent, skall gå före honom. Hans pekuniära ersättning är 8,000 dollars om året, hvilket ej får sägas vara mycket, då representanterna årligen erhålla 7,500 förutom ersättning till sekreterare, renskrifvare o. s. v.

Mr Joseph Cannon (efter fot.).

Denna maktpåliggande befattning innehafves nu för tredje gången af den lika populäre som originelle Mr Joseph Cannon, nästan lika känd i hela landet under spenamnet »uncle Joe». Han har nyligen inträdt i sitt 72:dra år, men är liflig som en yngling, vaken och ständigt »i selen» som man säger. Tillhörande det republikanska, d. v. s. det mera konservativa partiet har han under mer än 30 år varit ledamot af kongressen, där han med all rätt kan kalla sig som barn i »huset». Hans kännedom om parlamentarisk procedur och det orubbliga lugn, hvarmed han leder förhandlingarna tillhöra det fenomenala. Det kan gå ganska hett till i det amerikanska underhuset, men gubben Cannon, där han sitter i sin gungstol — ja, gungstol, förstår att stilla äfven de oroligaste sinnen. Behöfs det ett lustigt infall, ja kanske ett kraftuttryck, är alltid »uncle Joe» färdig att hugga in, säker på, att hvad icke maktspråk skulle uträtta det åstadkommes med humor, ett argument, som alla amerikanare förstå och uppskatta.

Han har styrt öfver »huset», säger en författare i New-York Times, med ett mästerskap, som icke tål någon inblandning och gång efter annan har han sporrat obeslutsamma eller motsträfviga medlemmar af sitt parti till att, ehuru motvilligt, understödja honom i någon fråga, som han önskat se behandlad i en viss riktning. Han har helt öppet utdelat belöningar och verkställt bestraffningar såsom erkännande af medverkan eller såsom repressalier för opposition, men ändå högaktas han af alla, ty hvar och en vet, att han är öppen, ärlig och strider på jämn mark med öppet visir. Om han har något obehagligt att säga, gör han det ej genom ombud eller på omvägar, han säger det själf med sitt litet trubbiga och kraftiga språk och seende sin motståndare rakt i ögonen.

Mr Cannon är liksom de flesta medlemmarna af det konservativa partiet protektionist och minsta tanke på ändring eller lindring i de nu gällande höga tullsatserna kan sätta honom i raseri, ty i tullfrågor låter han icke tala vid sig.

En seance i representanthuset sådan minoriteten föreställer sig den (efter karrikatyr af Berryman).

Såsom privat person är gubben Cannon ytterst demokratisk och en äkta amerikan af gamla skolan, vänlig, tillgänglig, godhjärtad samt framför allt patriotisk och road af ett godt skämt. Att höra honom tala i enskilda lifvet på hans öppenhjärtliga sätt är både roande och instruktivt. Man känner genast, att man står inför en alldeles ovanlig personlighet. En författare i New Engl. Mag. beskrifver honom så här: han är en medelstor, kantig, rödkindad man med gulaktigt, alltid okammadt hår, utom när han nyss kommit från perukmakaren, grågult skägg i Lincoln-stil ... Han är fri och obesvärad i tal och åtbörder, vårdslös i sin klädsel och mycket begifven på att gestikulera samt att använda måleriskt okonstlade talesätt.

»The speaker» Mr Joseph Cannon (eft. teckn. af Macaulay).

Han bär gärna en röd nejlika i knapphålet, ett emblem, som presidenten Mc Kinley’s beundrare allmänt anlägga på Mc Kinley-dagen. »Onkel Joe» anses såsom den starkaste rökare i Förenta staterna.

I sällskapslifvet deltar Cannon, som är änkling, endast föga, men förekommer naturligtvis icke sällan på officiella middagar och större mottagningar. Han är icke utan förmögenhet. Sina pengar har han förtjänat som advokat. Länge bodde han på hotell och såg ej hos sig annat än sina allra intimaste vänner, men på senare år har han i en fashionabel stadsdel sitt eget rymliga hus, där han på gammaldags gediget amerikanskt manér ofta ser sina umgängesvänner.

Han har flera döttrar, af hvilka endast en, Miss Helen, är ogift. Hon är värdinna hos fadern och enligt bruket här utfärdas bjudningsbrefven till Cannons middagar äfven i hennes namn: »The Speaker and Miss Cannon» anhålla etc. Hon placeras äfven af somliga med faderns rang, d. v. s. före senatorsfruar, men sedan man nekat att placera ryske ambassadörens grefve Cassinis adoptivdotter som ambassadris har Corps diplomatique naturligtvis ej ansett sig behöfva tillerkänna de officiella funktionärernas döttrar någon särskildt rang.

Miss Helen Cannon (efter fot.).

Miss Helen Cannon har sina mottagningar och ger jämte fadern middagar, där särskildt lägges an på enkelhet och där naturligtvis endast amerikanska produkter få förekomma. Det berättas, att hon skall vara en alldeles ovanlig husmoder och att hon kan täfla med den skickligaste sockerbagare i att göra konfekt; också lär all sådan, som serveras vid »the speaker’s» bord, vara tillverkad af henne eller under hennes kontroll, ett förhållande, som utgör gamle Cannons stolthet och påminner honom om »old times» enkelhet. Ehuru Miss Cannon kommit öfver den första ungdomen tillhör hon de mest beundrade damerna i Washington och säges endast af hänsyn till fadern afslagit alla giftermålsanbud. Hon är mycket kvick samt en utmärkt värdinna. Ofta kallas hon på grund af faderns ställning »the third lady of the land».