FJORTONDE BREFVET.

Käraste Marianne!

Ditt bref kom som en blixt från klar himmel, som man säger. Och jag som så mycket gladt mig åt att få se dig här! Många kära vänner har jag visserligen förvärfvat mig i mitt nya fädernesland, men ändå, du förstår nog att det aldrig blir detsamma. Hur det än är, man hänger alltid fast vid det gamla landet och så intima vänner som vi äro, inser du lätt, att det för mig var en stor missräkning, att dina planer på grund af din mans utnämning till en annan post helt och hållet ändrats.

Vet du, om du gjorde rätt, skulle du öfvertala din man att låta dig göra en trip öfver hit, bara som turist. Det går ju så lätt nu för tiden. »Lusitania» gjorde nyligen färden från Southampton till New York på 4 dagar och 20 timmar; det är ju som en dröm.

Jag är säker på att du, om du under endast en månad kunde slita dig ifrån man och barn, ej skulle ångra färden, ty icke blott att själfva landet i hög grad skulle intressera dig, utan äfven menniskorna med alla sina fel men med sina verkligt goda egenskaper skulle helt säkert i mångt och mycket tilltala dig. Ni ha så många fördomar mot amerikanerna däröfver i Europa och ni döma dem endast efter de ofta mindre tilltalande individer, som i egenskap af turister komma öfver på en blixtturné eller försöka att trassla sig med de högre kretserna.

Nej, den sannskyldige amerikanen, sådan man lär känna honom i hans eget land, är helt olika den typ ni uppkonstruerat. En anekdot från en tysk skola rinner mig just i sinnet; den kan med någon omskrifning lätt nog apteras på amerikanen.

En yngling hade såsom ämne för en kria fått »Des Königs Lieutenant», en bekant fransk typ inom den tyska litteraturen. Det var något af de första åren efter 1870-71-års krig, och den af franskhat besjälade unge skribenten började sitt scriptum med följande ord, som skulle karakterisera hjälten: »Obgleich er Franzose war, war er doch nicht ganz schlecht.»

Nå väl! Jag är öfvertygad om att du vid närmare bekantskap med de många högt bildade och förfinade amerikaner och amerikanskor, jag skulle göra mig ett nöje att presentera för dig, komme att finna, att de icke alla äro så »ganz schlecht». Man måste studera amerikanen i hans egen omgifning, se honom arbeta, höra honom skämta, lyssna till hans klingande barnsliga skratt, höra honom sjunga sina kanske något sentimentala sånger och lära känna hans godmodighet, hans okonstlade sätt, hans ömhet för barnen, hans litet gammalmodiga galanteri mot kvinnan samt hans allt annat öfverträffande fosterlandskärlek och vördnad för sina minnen, för att förstå och uppskatta honom. Att han är skrytsam och ej så litet hypokrit kan ej förnekas, men han är det på ett så barnsligt och älskligt sätt, att man gärna förlåter honom.

Han är dessutom mycket konservativ och hänger fäst vid gamla sedvänjor med en envishet, som gränsar till det otroliga; allt som är nytt såväl i konst, litteratur och musik som i politik finner icke nåd för hans ögon, såvida det icke är företrädt af europeiskt rykte eller ostentativt utbasunats och adopterats af ledande personer, ty »leaders» måste amerikanen ha. Han är bekväm och om jag så får uttrycka mig: »hjulspårsmänniska». Allt skall gå sin gilla gång eller vara så systematiseradt och vägen på förhand så utjämnad, att han ej behöfver öda tid därpå.

Om du, såsom jag innerligt hoppas, gör mig den glädjen att komma öfver hit på några veckor, skall du få se, att jag har rätt.

Tala nu vid din man och sök att förmå honom att låta dig hälsa på mig. Med litet god vilja går det nog. Jag kan försäkra dig, att du ej kommer att ångra utflykten. Vi skola ordna allt på bästa sätt. Men kom snart, så att du ej blir öfverraskad af värmen och medan säsongen ännu är i flor här i Washington.

Jag tager emot dig i New York, där vi bo hos min svägerska, en rik änka, som har ett stort hus vid Femte avenyen och är litet svag för förnäma utlänningar. Hon skall bli förtjust att göra les honneurs för dig och du kan vara öfvertygad, att hon trummar ihop gräddan af sina vänner, så att du får ett godt intryck af de »400». Hennes hus ligger midt emot den fashionabla Central park, som täflar med de ståtligaste parker i världen och i parentes sagdt endast i tomtvärde anses vara uppskattad till mer än tusen miljoner kronor.

Mer än tre dagar få vi ej ägna åt besöket i metropolen. Naturligtvis borde du se Niagara, men ehuru det är ju imposant och en visit där alltid blir ett »minne for lifvet», tror jag dock ej att vi ej hinna med det; jag stryker det därföre från programmet, åtminstone tillsvidare. Om jag känner dig rätt är du mera intresserad för att få en inblick i det dagliga lifvet samt att lära känna människor. Jag ville därföre föreslå dig, att vi resa upp till Boston, min mans hemort, där vi ha många vänner och där du med dina engelska sympatier helt visst kommer att känna dig hemmastadd. Det är en stor stad må du tro, öfver 600,000 invånare och det är en fin stad. Man lägger i Boston an på att vara högt bildad; litteratur och konst stå där i mycket anseende och man talar i de högre kretsarna en engelska, som i renhet och godt uttal kan täfla med det bästa i själfva moderlandet, det stolta Albion.

Sedan vi under två dagar studerat lärdomsstaden och umgåtts med de gästfria, okonstlade nyengländarna, måste vi resa direkt ned till Washington, som du redan något känner till genom mina försök att göra dig förtrogen med dess utseende och sällskapslif. Du får vara beredd på, att du blir bortbjuden hvarenda dag, men jag skall ej pina dig mer än en vecka, ty min afsikt är, att vi i min mans sällskap skulle göra en färd ned till det herrliga Florida, som man måste ha sett för att förstå, att Amerika icke består bara af skyskrapare och fabriksskorstenar. Det är ett verkligt paradis, och om jag någon gång skulle skrifva en bok, skulle den blifva om Florida.

Vi ha vår privata järnvägsvagn, som enligt amerikansk sed har sitt eget namn, den heter »Philomène»; hela färden behöfver ej taga mer än en vecka, om vi ej skulle resa öfver till Cuba, men det hinna vi nog ej.

Ett par dagar måste du på återfärden stanna i Washington igen, men så är det slut med det roliga, som barnen säga, om du ej själf vill stanna, ty du vet huru hjärtligt välkommen du är. Men jag är rädd, att du ej alls kommer, ifall jag föreslår dig att utsträcka vistelsen längre än omkring tre veckor utom färderna hit och hem.

Mina bref, som möjligen skulle kommit att fortsättas, om icke eder hitflyttning blifvit inhiberad, kan du ju så länge behålla. Gudarna ska veta, att jag ibland skäms litet öfver deras brist på fullständighet och öfver de många för dig nu värdelösa uppgifterna om personer, som du kanske aldrig får se, men de äro ju skrifna bara af intresse för dig och jag tröstar mig med, att du måhända vid läsningen af dem åter kommit mig närmare, och att vår gamla vänskap därigenom funnit ny näring, skjutit nya skott. Skulle du önska att visa uppsatserna för dina vänner, har jag intet däremot.

Välkommen, välkommen, välkommen! ty du måste lofva mig att komma, hör Du det!

Helsa baronen från mig och säg, att jag ej bjudit honom, då jag vet huru upptagen han är med anordningarna för eder flyttning och med sina studier i den internationella handelspolitiken, som ju är hans specialitet.

Skrif snart och låt mig veta när och om du kommer.

En varm omfamning från din i alla skiften tillgifna

Daisy.

P. S.

Du får allt beräkna att taga med dig åtminstone fyra »gå-borts klädningar», ty amerikanskorna äro så noga, när det gäller kläder, som jag förut sagt dig.