Svenska bilder.

Från Norrbottens län. Kalix.

Med fyra teckningar.

Det var själfva midsommaraftonen 1905 vi med den lilla hjulångaren Haparanda anlände till Neder Kalix kyrkoby vid tiotiden på kvällen, och här började redan den rad af öfverraskningar, som sedan följde oss under den månadslånga färden i dessa midnattssolens bygder.

KALIX.

KALIX KYRKA.

När vi sydsvenskar läsa om Lappland och Västerbotten eller på kartan betrakta dessa våra två nordligaste landskap, se vi sjöar och floder och järnvägar och ett och annat ortnamn på de stora vidderna och tänka då, att här finnes bara obygder, träsk, mossar, lappkåtor med smått lappfolk i underliga kläder och med sina långhornade renar. I öfrigt ha vi en ganska barnslig och dunkel föreställning om dessa trakter. Vi ha alls ingen aning om att här finnas en mängd vackra städer och stora, folkrika byar och samhällen, hvars invånare äro svenskar såsom vi och lefva ungefär samma lif som vi, odla en rik och bördig jord, drifva handel och köpenskap, idka handtverk och bergsbruk samt bygga sig präktiga bostäder i en natur, som än är leende och mild, än storartadt skön, än vild och ogästvänlig, men nästan alltid vacker. Jag har rest genom en del af dessa bygder med öppna ögon och pennan i hand, och nu är det min mening att taga alla Barnavännens läsare med mig och i ord och bild söka visa eder hvad jag sett och hört och lära eder känna det goda, gästvänliga folket däruppe.

KALIX ÄLF.

KALIX. Privata läroverkets elever på dess lekplan.

Redan vid Kalixälfvens mynning förvånades man öfver den rika växtligheten. På en ö vid inloppet låg Nordanskärs badort, väl den nordligaste på jorden, invuxen i präktiga björk- och furudungar. Inkomna i själfva älfven påmindes vi lifligt om Stockholms skärgård. På dess södra strand lågo slottslika villor och gårdar inbäddade i löf och grönska. Och på den norra jämväl en rad af villor, hus och gårdar omgifna af furuskog och björk i vacker förening, och slutpunkten i den härliga taflan var den på en udde i älfven liggande Kalix kyrka och "kyrkstaden".

Här stannade vår ångbåt, och här skulle vår missionsverksamhet börja. Vi möttes af vänner och till och med bekanta. Våra vänner sedan många år John Hedberg och hans fru, som en tid varit Uppsalabor, hälsade oss jämte andra välkomna, och så togos vi omhänder af våra respektive värdar. Vår värd var patron P. A. Svanberg, som på egen ångbåt förde oss till sitt hem Filipsborg, en af de förr nämnda slottslika, flaggprydda villorna på älfvens södra strand. Här fingo vi nu hvila ut i ett gästfritt och godt hem efter den tre dagars långa resan från Uppsala, och här fingo vi se det sköna skådespelet af en natt utan skymning. När vi klockan half ett gingo till hvila, måste vi med rullgardinen söka stänga ute den strålande morgonsolen.

Följande dag som var midsommardagen, stod Kalix floddal som en fager brud smyckad till högtids. Björk och al och rönn voro fullöfvade. Hägg och rönn blommade. Ängarna prunkade i alnshögt gräs, det var annat det än Upplands och dess skärgårds brunbrända tegar. I Filipsborgs köksträdgård voro växterna af en sådan frodighet, att jag väl aldrig sett maken, och dock hade vi blott sju mil till polcirkeln.

Så följdes vi åt öfver älfven vi och vårt värdfolk för att komma till Kalix missionshus, där möten skulle hållas under helgen. Distriktföreståndaren Säfström från Boden, jag och missionär Walldén, som under hela resan höllo troget tillsammans, predikade på förmiddagen, Gullberg från Luleå och Walldén på eftermiddagen. Mycket folk hade samlats från Kalix, Öfver Kalix, Haparanda och Luleå. Det var en ljuflig S:t Hans dag omkring Herrens ord.

På söndagen talade jag till söndagsskolans barn. Det hade kommit en rätt stor skara, och det kändes riktigt ljufligt att tala och att sjunga för dem, och de sågo också glada ut på "Barnavännens farbror". Måtte Jesus själf, den himmelske barnavännen, få i rikt mått välsigna små och stora i det kära Kalix!

På midsommardagen voro vi alla på middag i John Hedbergs hem och här kom värden med strålande min och visade oss ett rågstånd, som var af nästan manshöjd. Det var från hans egen åker. På söndagsmiddagen voro vi alla på middag å Filipsborg. Från den öfre verandan här hade vi en den skönaste utsikt öfver älfven och dess vackra stränder, öfver byar och gårdar och öfver kyrkstaden med sin gamla kyrka och klockstapel samt öfver skogklädda berg i fjärran.

Trakten kring Kalix kyrka och omkring älfmynningen är mycket tätt befolkad. Här finnes icke blott folkskola utan jämväl en talrikt besökt privatskola eller ett läroverk för gossar och flickor. Den har ett härligt läge på den höga älfbrinken å norra stranden. Frisk luft mättad med doften af nysprucket björklöf och tallbarr tränger in till de små genom de höga öppna fönstren under vår och försommar, och i denna härliga luft få de leka ute under fristunderna. Men när vintern kommer då är här vinter på rama allvaret med meterhöga snödrifvor och det härligaste skidföre. Då förstå ni att leken ser ut på ett helt annat sätt än å vår här bredvid stående teckning. Jag hälsade på lärarinnorna. De voro så förtjusta i sina gossar och flickor, och det var ju jag också, förstån I. Ty många af barnen hade jag framför mig på barnmötet.

På söndagskvällen låg åter den lilla ångbåten Haparanda vid Kalix brygga. Den skulle nu föra oss till staden af samma namn. När vi sagt farväl till värdfolk och vänner, gingo vi upp att bese Kalix. I närheten ligger ett minnesmärke, som påminner om kriget mellan Sverige och Ryssland 1809. Här utkämpades då en väldig strid mellan svenskar och ryssar och slutade med den skamlösa kapitulationen den 25 mars nämnda år, då general Gripenberg lät narra sig att låta sin armékår nedlägga vapen och att till fienden utlämna alla svenska statens förråd mellan Kalix och Umeå. Svenskarne hade dock stridt som lejon och blefvo ytterst förbittrade öfver kapitulationen. Många krossade sina gevär hellre än att öfverlämna dem till fienden. Här stupade mången både svensk och ryss, och än flere afledo genom fältsjukan. De döde jordades i en gemensam graf i skogsbrynet invid landsvägen. På denna plats har Kalix kommun rest en minnessten och på den ristat: "Här dela samma bädd fiende och vän från Ryska kriget 1809. †. 1885 restes vården". Senare har platsen inhägnats och försetts med hvilosoffor.

Sedan vi återkommit från "ryssgrafven" gingo vi ombord på den lilla men tidsenligt inredda ångbåten, somnade godt och vaknade först, då vi voro ute på det blå, solglittrande Bottenhafvet på väg till Sveriges nordligaste stad vid kusten.

(Forts.)