Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg n:r.)

Och en vacker morgon,—en oförgätlig, härlig morgon, då blefvo på en gång alla slafvarne i den stora bomullsplantagen, där Booker lefde, kallade tillsammans. "Ni skola genast samlas utanför herrgårdens stora veranda", hette det.

Där kommo de nu, gubbar och ynglingar, kvinnor och barn—alla—och de stodo där i ljudlös tystnad med klappande hjärtan och ängslig väntan. Den glans, som hos negern ersätter våra friska, röda kinder, hade vikit bort ur de oroliga ansiktena och lämnat rum för en blek, matt färg. Några af de små barnen, ängsliga öfver den ovanliga tystnaden, voro nära att gråta.

"Tyst, tyst!" förmanade dem mödrarna.

Plötsligt trädde ägaren till godset ut på verandan, åtföljd af ett ombud från regeringen. Han såg mycket nedslagen ut. Ty för honom betydde negrernas frigifvande hans fullständiga ruin.

En skrifvelse från regeringen lästes upp, och sedan talade den forne husbonden några korta ord:

"Ni äro fria, alldeles fria", sade han. "Från i dag äro ni blott skyldiga att aflägga räkenskap för Gud, för ert fosterland och edert samvete. Farväl!"

Knappt hade dessa ord förklingat, förrän en obeskriflig rörelse uppstod bland de svarta. De skreko, de gräto och jublade, de omfamnade hvarandra. De föllo på sina ansikten och snyftade högt. För några ögonblick sedan voro de slafvar—nu voro de fria medborgare i ett fritt land!

Det var en obeskriflig anblick.

Äfven Bookers mor hade hjärtligt kysst sina tre små. "Nu resa vi till far", hviskade hon till dem. Hon hade i flera år varit skild från sin make—han var slaf, hon slafvinna, skilda från hvarandra hundratals mil.

Många af negrerna beslöto sig för att stanna som arbetare på plantagen, och detta antogs med glädje af deras husbonde, ty denne, som nu fick betala en liten lön till hvar och en af dem, såg sig därigenom i stånd att fortsätta med sin bomullsplantering, hvilken var hans enda inkomstkälla.

Några familjer utvandrade, däribland också Bookers moder med sina barn. De hade lastat alla sina tillhörigheter på en liten dragkärra, hvilken de omväxlande sköto, medan de andra marscherade bredvid. Blott den lille Booker, som var liten och vek, fick ibland, då tröttheten alldeles öfverväldigade honom, sätta sig ofvanpå kärran och åka ett stycke. Om nätterna sofvo de vanligtvis i öfvergifna negerhyddor, hvilka efter befrielsen funnos i stort antal.

En kväll, när Bookers mamma gjort upp eld i en sådan hydda för att tillreda kvällsmaten, föll en stor orm ner från eldstaden, till barnens stora förskräckelse. Men modern hade sinnesnärvaro nog att med sin träsko trampa sönder hans hufvud.

Och dock—trots resans besvärligheter hade aldrig världen synts dem så skön som nu. Himmeln var mera blå, solen mera strålande än vanligt, menade de. Blommorna doftade så ljufligt, och trädens kronor tycktes dem hviska det enda ordet: "Frihet! frihet!"

Kort efter sedan den lilla familjen lyckligt kommit fram till Malden, så hette den plats, där fadern arbetade i saltgrufvorna, förfärdigade mor de första hufvudbonaderna åt sina kära små. Det var naturligtvis en stor glädje, ty såsom slafvar fingo de aldrig hafva hufvudet betäckt. Vid samma tid lät också regeringen kungöra, att negrerna skulle få välja familjenamn. Listor med olika namn sändes till dem; nu skulle de få välja något af dessa. Namnet Washington, den mannens namn, som befriat förenta staterna från Englands öfverhöghet, stod också där.

När lille Booker hörde detta, blef han ifrig. "Pappa, mamma", sade han, "låt oss få heta Washington—ack gör det!"

Föräldrarna biföllo villigt, och så fanns det då ännu en familj med namnet Washington i landet.

Men de så plötsligt frigifna negrerna i Amerika hade det ej så lätt till en början. Tanklösa, okunniga barn, såsom de flesta af dem voro, hade de aldrig lärt känna lifvets verkliga ansvar. Och nu måste de på en gång föra ett själfständigt lif, de skulle vara fria medborgare, omsorgsfulla familjefäder, men det föll sig mycket svårt för dem. Och så härskade mycken nedslagenhet, mycken fattigdom och många gäckade förhoppningar ibland dem. Ja, saltgrufvorna vid Malden voro för många ibland dem en mycket mera hopplös plats än de förra bomullsplantagerna. Det var svårt för dem att förtjäna det dagliga brödet, och äfven barnen måste bära sin del af bördan.

(Forts.)