Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Sålunda fick nu icke blott den nästan fullvuxne John och systern Amanda utan äfven den lille Booker arbeta i saltgrufvorna, där hettan ofta var så plågsam, att man knappt kunde uthärda den.

Dock höllo barnen tappert ut, och isynnerhet Booker klagade nästan aldrig. Han fick stundom därnere under jorden tillfälle att lära sig betydelsen af tal och siffror, och detta var något, som kom hans hjärta att klappa af glädje. Hans fars korg bar numret 18, och detta tal var det första han lärde sig förstå. Efterhand lärde han sig också läsa de andra siffrorna och äfven skrifva dem.

Men ack—bokstäfverna! Hur skulle han få tillfälle att lära sig läsa och skrifva dem?

"Om jag ändå hade en abcbok!" brukade han hviska till sin mor, när hon om kvällarna sade god natt till honom.

Och en dag, när han åter uttalade denna sitt lifs stora önskan för henne, då log hon. Därpå tog hon fram ur sin klädningsficka en sliten abcbok.

"Jag har kommit i tillfälle att skaffa mig den här, Booker", sade hon, "lär dig nu allt hvad du kan ur den, mitt kära barn."

Och den lycklige gossen lät icke säga sig detta två gånger. Med stor uthållighet arbetade han för att lära sig bokstäfverna, men då han icke hade någon lärare, så behöfde han månader för att lära sig hvad han under god ledning kunnat inhämta på några timmar.

Någon tid därefter kom till Malden en ung mulatt, som kunde läsa. Så snart negrerna fingo veta detta, prenumererade de på en tidskrift, ur hvilken den unge mannen måste läsa för dem om kvällarne.

Dock—detta kunde ej tillfredsställa den törst efter kunskap, som denna tid fanns hos de stackars negrerna. Sålunda skaffade de sig en lärare. Och då de icke hade medel att betala honom, så stannade han två dagar i hvarje hydda och höll skola. Ingen var för gammal och nästan ingen för ung att deltaga i denna egendomliga undervisning. Fyra à fem års barn lärde sig bokstäfverna tillsammans med sjuttioåriga gubbar. Alla voro uppfyllda af en brinnande önskan att åtminstone en gång få läsa i sin bibel, innan döden kallade dem hädan.

Naturligtvis fanns det ingen ifrigare lärjunge än vår lille Booker. Men det var svårt för honom, ty det var knappt möjligt att eröfra en timme om dagen för skolan, emedan han nu var anställd i en kolgrufva, där arbetet var ännu mera pressande än uti saltgrufvorna. Dock—den gode Guden vakade öfver den lille negergossen, och han visste väl, hvarför denne skulle arbeta här.

En dag, när han arbetade uti en af de djupaste grufvorna, träffades hans öra af några märkvärdiga ord, uttalade af tvenne arbetare, som talade med hvarandra. Booker kröp på alla fyra dit bort, hans pulsar slogo, hans kinder brände, han måste höra, hvad de sade.

"Du säger, att man i Hampton kan få lära så mycket", sade den ene.

"Ja, visst, och så får man också lära sig ett handtverk."

"Hvem har styrt om detta?"

"Det har general Armstrong, sedan han fört kriget till slut. Han fann, att negrerna inte bara behöfde ha sin frihet, utan att de också måste lära sig någonting riktigt. Därför inrättade han i Hampton denna stora skola för dem."

Booker hörde icke mer, men det var nog för honom. I hans själ tändes en brinnande önskan att få komma i denna skola, och han fick ej mera någon ro för den tanken.

Men Hampton låg öfver åttio svenska mil från Malden—huru skulle han kunna komma dit?

Då blef en plats ledig hos generalen, som hade högsta ledningen öfver kolgrufvorna, och ingen anmälde sig till denna plats. "Fru generalskan är så elak", hette det allmänt.

Sålunda blef Booker den ende, som sökte platsen. Och där gick åter ett gammalt ordspråk i uppfyllelse: "goda tjänare göra goda husbönder". Booker kom ganska bra öfverens med sin matmor, och under de två åren han tjänade i generalens hus, lärde han mycket hvad skick och seder beträffade. Om han hade aftnarna lediga, så gick han i skolan eller ock läste han hemma ur sitt "bibliotek".

(Forts.)