En svår uppgift.

Med teckning.

Nog minnes jag än, huru jag och mina skolkamrater grubblade öfver lösningen af räkneuppgifterna i S—gs gamla räknelära. I en lång bänk, som räckte tvärs öfver skolsalen—det fanns flera sådana bänkar—och kallades "öfversta bänken" sutto vi en hel rad gossar och flickor på en elfva, tolf år och funderade och försökte. I alla de öfriga bänkarna fanns det en monitör, som hjälpte och rättade, men i vår bänk fanns ingen sådan, hvarken under skrif- eller räknetimmarna. Vi voro ju alla lika långt komna och hade ingenting att lära bort åt kamraterna, ty de kunde ju lika mycket ungefär. Läraren skulle personligen undervisa oss, men han satt i katedern och ville inte bli störd. Det var inte ofta vi vågade oss fram till honom med en fråga. Därför ansträngde vi oss själfva, så det knakade i våra hufvuden, och när en af oss gjort en upptäckt, så hviskades den utefter hela bänken från den ena till den andra. Så lärde vi oss själfva allmänna bråk, det ena talet, det ena räknesättet efter det andra under småtrefliga samspråk och friskt mod. Naturligtvis hade det gått litet fortare och stadigare om vi fått hjälp. Men det lilla vi lärt oss själfva satt så mycket säkrare fast i minnet. Det här som jag skildrat tilldrog sig för en 45 år sedan i en s. k. "lankaster-skola".

Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna: Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut! Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes vara en så svår uppgift.

J. B. G.