Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Detta ståtliga namn hade han gifvit åt en gammal packlår, från hvilken han tagit bort locket och spikat upp några bräder såsom hyllor, och där han gömde alla tryckalster, som föllo i hans händer.

Det var år 1872. Booker var nu fjorton år gammal. Han hade af sin ringa lön sparat ihop en liten summa, som skulle räcka åtminstone till en del af resan.

"För resten är jag ung och stark och kan genom arbete under vägen förtjäna litet till natthärberge eller en bit bröd ibland", sade han till sig själf. "Gud skall nog hjälpa mig att nå mitt mål på ett eller annat sätt."

Han anförtrodde alla sina förhoppningar åt sin goda moder.

"Du går en vågsam stig, min gosse", sade hon, "och mitt hjärta är oroligt, då jag nu nödgas skiljas ifrån dig; men vi vilja ej hindra dig. Gud vare med dig!"

När arbetarne i salt- och kolgrufvorna hörde, att en af dem hade någonting så stort i sinnet, lade de i dagen ett rörande deltagande och en stolt glädje. Många af dem kommo för att säga farväl till den unge resenären, och de som kunde, ville gärna gifva honom något minne med på resan. Några gåfvo honom litet mat, andra några slantar eller en bomullsnäsduk eller något annat nyttigt föremål.

Och dock, när Booker på hösten 1872 omfamnade de sina för sista gången och sade dem farväl, då förfogade han icke öfver stor packning. Alla hans ägodelar fingo bekvämt plats i en röd påse, som han bar på ryggen.

Ibland till fots, ibland på taket af en postvagn kom han framåt. Det var en lång, besvärlig resa.

En afton stannade postvagnen framför ett värdshus vid foten af ett högt berg. Alla de resande välkomnades vänligt, men när till slut också den unge Booker tänkte gå in, då ställde sig värden i vägen för honom. "Ut med dig", röt han, "negrer få inte komma in i mitt hus."

Stackars gosse! Det var en kall natt, och intet hus fanns i närheten. Det blef ej annat för honom än att vandra, oupphörligt vandra, hela natten ända tills morgonen.

När den modige gossen några dagar senare hunnit fram till Richmond, den första stora stad han någonsin sett, då hade han ej en enda slant kvar i sina fickor.

Hvad var nu att göra? Hvart skulle han nu gå för att icke nödgas tillbringa natten på gatan? Det var sent på aftonen, men ännu voro butikerna öppna. Booker var förfärligt hungrig. Hufvud och lemmar värkte af trötthet och mattighet, och stor var frestelsen att på något oärligt sätt skaffa sig föda. Det hade varit lätt för honom att taga ett bröd ur en bagarbod eller en korf, som hängde som skylt på en dörr.

"Åh, så hungrig jag är!" suckade den stackars gossen. "Jag ville gärna försaka all den bildning, om hvilken jag drömt, bara jag kunde få en bit bröd och en af de där stekta kycklingarna därborta."

Men beslutsamt vände han sig ifrån alla dessa läckerheter för att blifva fri från sina frestande tankar. Då märkte han, att trätrottoaren låg mycket högre än gatan. "Här kan jag få ett kryp-in för natten", sade han för sig själf, "kvickt bara!"

Ingen gaf akt på honom, och så kröp han in, lade sin röda påse under hufvudet och somnade.—

Flera år efteråt, när Booker Washington, då en firad talare, en gång uppträdde i staden Richmond och mottogs med bifallsrop af mängden, då gingo hans tankar ofrivilligt till den där trätrottoaren, under hvilken han såsom en stackars dödstrött, utsvulten gosse fann skydd under natten.

När han vaknade följande morgon, var han tämligen uthvilad, endast hungern plågade honom fortfarande. Då varsnade han vid kajen ett stort skepp, hvars last skulle lossas. Genast gick han till kaptenen, som ledde arbetet.

"Herr kapten", sade han, "får jag hjälpa till med arbetet för att få några öre till bröd?"

"Ja, visst får du det", svarade denne vänligt.

Och trots sin trötthet och den hunger, som plågade honom, arbetade Booker flera timmar och förtjänade därmed så mycket, att han kunde köpa sig ett mål mat, och aldrig i hela sitt lif hade han ätit med sådant välbehag som den gången. Huru glad var han icke nu, att han kunnat motstå frestelsen dagen förut!

(Forts.)