TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN

Fru Edgren!

Jag taenker Ni aennu mins det besoek vi en gang gjorde i "ett hem"!

I det lilla koeket der herrskade en ordning, som hvarje husmor vael foerstar att uppskatta, och man omtalade foer oss, att den alls icke vackra eller unga qvinna, som vi sago der, och som hade inraettningens matlagning om haender, aennu var aelskad af en man, som redan i femton, tjugu ar svaermat foer henne.

Ock hur foervanades vi icke, da man vidare omtalade, ait hon, denna samma qvinna, foeremalet foer sa trogen kaerlek, under en tid af naera 10 ar varit under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars boerjan och slut vi icke hoerde, intresserade oss bada. Jag kunde icke lata bli att taenka pa henne, och sa formade sig naestan mot min vilja beraettelsen om hennes foeregaende. Foerst hennes ursprung — modern finska, fadern ryss, — sa hennes foerutsaettningar, hennes omgifning och slutligen hennes oeden, som en naturlig foeljd af hennes halft oesterlaendska blod. Jag ville i allt detta soeka ett foersvar foer henne, en foerklaring.

Men — jag misslyckades. I staellet foer att bli foersvarare, dref min sanningskaerlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags foersoning i denne bondes envisa och besynnerliga, men roerande trohet.

Sa tag emot den som ett minne, min lilla beraettelse. Och tillika min beundran foer hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sadant Ni sett det!

¤Foerfattaren¤.