DOTTERN. (continued 3)

— Nej — ingenting kan goeras. Jag vill, att ingenting skall saegas. Jag har redan arrangerat om allt. Min vaen, fru Stenius, hvars man aer prest i Kyrkslaett, tar mig till sig. Jag skall laesa med hennes barn, jag far fritt vivre och en liten loen. Det aer hvad som passar mig. Jag aer ju guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som aer sa obehaglig. Som har ingenting att bjuda. Med mig maste han bli olycklig.

Hon talade foer sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro. Efter aennu en paus fortsatte hon i samma ton:

— Fran foersta maj aer jag bunden vid min guvernantsyssla och, lat se, i dag ha vi tjugoandra mars … det aer var, jag blir nu snart raskare. Det aer hoppets arstid. Saeg, det aer ju sa, Atte? Den haer tiden gar det raskt?

— Om du skulle tala med honom sjelf, du aelskar honom ju? Hvarfoer skall du uppge hoppet sa der. Fick Carl bara veta detta, sa gaf haen nog flickan pa baten.

— Jag skall saega Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen aendring i fraga. Mellan Carl och mig aer allt slut. Jag har mist tron pa honom. Jag vill aldrig mer tillhoera honom. Jag aer foer god att aeta upp hennes qvarlefvor. Han aer mig nu sa likgiltig som — vore han en annan. Ingenting kan uppraetta honom! — Och tro mig, min vaen. Han aer en annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han aer besmittad och blir aldrig mer frisk.

— Du skulle inte vara straeng och ofoersonlig. Taenk pa den menskliga naturens skroeplighet.

— Ja visst, men ursaekta, sa usel aer jag inte, att jag behoefver taga pa mig den klaedning som i manadtal legat i raennstenen. Sa usel aer jag inte, att jag behoefver taga till mig den man, som i manadtal legat i raennstenen eller det som vaerre aer. Ingenting binder mig. Ingenting skall heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

— Men taenk pa verldens dom?

— Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif aer rent som en engels, det veta alla. Min karaktaer aer utan vank — atminstone foer hvad man kallar "verlden". Om jag felat som hustru, na, sa har jag fatt min loen! Jag kan sta mitt oede. Och nu, min kaere vaen, du maste ga, foer jag aer troett. Kom hit ibland med din hustru, hon aer sa snaell. Och — lycka till med din protege. Du foerstar mig ju och aer inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Baeck kysste aennu en gang hennes magra och heta hand och gick, echaufferad och upproerd. Sa fort han kom hem, meddelade han sin hustru alltihop. Med manga utrop och korsningar ahoerde hon honom, kastade sa pa sig sin pels, tog en droska och for direkte till Maeienens.

* * * * *

Maeienens hade en liten bakgardsvaning pa tre sma rum, hoegt uppe. I ett af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje, som pa en gang var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lang. Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal akarehaest, det ljoed och klagade fran morgon till afton. Grannarne vandades, bultade i vaeggar och tak, beklagade sig foer portvakt och vaerd, allt lika foergaefves. Det spelade nu mera naestan af sig sjelf, detta pianino. Och naer Fina oefvade "stora konserten" derpa, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belaten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift och linialer, mor hoell pa att i stort koeksfoerklaede koka potatis pa fotogenkoeket; smafroeknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen piga, det kom en gang om dagen en madam och gjorde det grofva… Far och "gossarne" buro mestadels upp maten fran butikerna nedanfoer.

Det ringde. Fina, styf i haenderna efter en foerfaerlig octavpassage, oeppnade. Fru Baeck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett vaelkomnande och kyssande. Smafroeknarna stucko fran doerroeppningen in sina lockiga tvillingshufvud, slaengde bort foerklaeden och dukar, och traedde in i salongen. Man slet i idel kaervaenlighet bort kappan fran den besoekande, knoet upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den vaelkomna gaesten in i fraemmanderummets baesta vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande och genom en arkipelag af fatoeljer, bord och pallar, aendtligen hamnade alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi oefver "Don Juan" af Liszt, en rhapsodie af dito och sa trion, naturligtvis af Beethoven, med broederna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit Goltermann.

— Och sa pluggar jag "Lucrezia" med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon aer soet. — Finas moerkroeda, omfangsrika kinder liknade mer aen nagonsin roeda strandladan vid Morsviken, och hennes oegon glaenste. — Vi tala finska, och det aer sa roligt! Hon laer sig sa bra. Hon tycker sa mycket om mig, vi ae' sa goa vaenner, sa! Vi laer oss ocksa "hafvets unga taerna" af Pacius foerstas. Och Dion aer ocksa der, och hon aer haer. Och Dion aer alldeles tokig i henne, smafroeknarna tror att di ska foerlofva sig och goera konsertresor och fa sa mycket pengar, att di kan inraetta ett nytt konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli laerarinna och da far jag visst en sju, atta mark i timmen, foer si froeken Algren, som var i Paris…

Fru Maeienen kom in, hon alade sig fram med vaenligt blinkande, af fotogenkoekselden glaensande oegon och kinder aennu fuktiga af angan fran den nykokta potatisen.

Nytt vaelkomnande, nytt ordfloede, allt i samma musikaliska stroemriktning.

Aendtligen fick fru Baeck med en mycket uttrycksfull gest fru Maeienen att foersta, att de borde vara i enrum.

De unga damerna foersvunno som roek dit fotogenkoekets laeckerheter lockade dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Baeck beraettade hvad hon visste om Nadja.

Fru Maeienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist bara inbillning.

—- Kaera hjertandes, det aer visst foertal! Det aer svekomanerna, som ha spridt ut det. Nog aer hon litet ofoersigtig, men det aer ju bara naturen. Det aer bestaemdt inte sant! Har han varit der en afton — sa har han vael laest hoegt, tills det dragit litet laenge ut … ungt folk … en svartsjuk fru … fraen Abotrakten, der aer' di alltid sa trakiga, sa … nej, det aer bara prat, Dion har taenkt sjelf — han aer alldeles betagen, nog vet man, unga menniskan!

Fru Baeck gick henne naermare inpa lifvet, visade henne allt flera sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, naestan att sticka fingrarna i saren. Men det hjelpte aenda inte. Fru Maeienen var sa hjertans god.

— Lilla hjertans kaera fru Baeck, vi maste halla upp henne, hon aer finska, riktigt landsbarn, foerstar ni, och skall nu sjunga "Nella fatal" pa finska, som min lilla englagubbe der har oefversatt! Och vi ha bestyrt om till alla tidningar, och vi ha sprungit haer till alla moejliga, och konserten skall bli om atta da'r och mina barn ska' spela och sjunga, och biljetter ae' salda, och nu kan det inte aendras!

Det kunde icke aendras. Fru Baeck insag det nog. Hon menade, att moejligen de, som protegerade en sadan aefventyrlig uppenbarelse, komprometterade sig, men icke heller det kunde numera komma fru Maeienen att uppge Nadja. Maeienens hade roert pa bastrumman, och en gang i farten gick den af sig sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna vaexte, det var sa romantiskt med denna unga sangerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af folket! Finskt i foerening med ryskt, sa intressant! Hon hade dessutom laert sig sjelf allt hvad hon kunde och var sa naturlig och ursprunglig, pa samma gang som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln pa den bestaemda dagen. Huset var nagot mer aen halft. Herr Adolf Baeck hade koept nagra och trettio stycken biljetter och delat ut dem som han baest kunde bland kreti och pleti. Ingenioer Granberg disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras vaeninnor och vaens vaenner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade icke foersummat nagot. De Maeienenska numren gjorde lycka, isynnerhet smafroeknarnas. Fina i ponsoroedt atlaslif hade slagit af ett par straengar med Liszt, eljes hade det gatt utmaerkt. Nadjas furore var mer artificiel aen naturlig. Hon kom af sig i bade text och melodi, men skrattade bort alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars illa. Hon hade icke gloemt sina forna teaterfasoner och sparkade med slaepet lika som foerr. Sin dramatiska talent visade hon medelst nagra haeftiga roerelser med armarne och med valdsamma rynkningar pa oegonbrynen sa ofta som moejligt. Nagra korrespondenter tog hon med sina da och da ut och in vaenda oegon, andra med sina uppmuntrande leenden och sma skratt, hennes "naturliga och otvungna vaesende" behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en ofoerklarlig antipati foer debutanten. De tyckte, att hon baest hade passat foer nagot cafechantant, nagra ville till och med foerpassa henne aenda till zoologiska traedgardens taeltfoerestaellningar. Icke en tyckte om hennes sang! De funno roesten ra och utan klang samt hennes foeredrag lika plumpt som affekteradt. Allmaent anmaerktes mot intonationen.

Pa atervaegen fran konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter folkvisorna tillkastats henne nedifran, de hade praektiga band i de finska faergerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne skrattade at alla dessa anmaerkningar. De funno den nya artisten pikant, retande, artistiskt begafvad och absolut naturfrisk. Det var bara afunden, som kunde doema annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici naervoro pa konserten, funnos inga recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpa en svassande blomsterspaeckad artikel, deri Nadjas upptraedande rosades som nagonting utmaerkt. "I den fullsatta salongen jublade en haenfoerd publik, och ett regn af blommor jemte lagerkransar hoeljde snart den unga stjernan, som nu foer foersta gangen visade sig foer en stoerre publik".

I finska blad citerades begaerligt allt detta. Nadjas rykte vaexte. De, som kaende henne, ryckte foeraktligt pa axlarne, men andra gladde sig at att landet fatt en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, sa var bestaemmelsen. Hon hyrde sig i staellet en egen liten vaning, moeblerade den och klaedde upp sig sjelf. Dion kom pa ett maerkvaerdigt saett att hjelpa till vid arrangementerna. Fru Maeienen upptaeckte foer sent, att hon gjort en dumhet i att beskydda deras bekantskap. Pappa Maeienen aen hotade aen bad sin son, — der var naera att ske en olycka. Dion hade blifvit som en "annan menniska", emanciperat sig fran familjen, sagt upp "pappas kammare" och svaermade bade dag och natt borta pa egen hand.

Maj manad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Baecks hade foerbjudit Nadja huset, Maeienens foernekade bestaemdt hennes existens. De hade aldrig kaent nagon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett askmoln nagonstaedes vid horizonten. Det hade staelt till nagon oreda, i foerbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smatt galen. Den aelskvaerda och praektiga fru Granberg hade ocksa fatt en stoet och blifvit skild fran sin man. Foer dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna, det odjuret.

Ingenioer Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin laekare hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke baettre. Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmaen, och de kamrater, hvilkas saellskap han foerr mest soekte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram pa sommaren aterfick herrskapet Maeienen sin foerlorade son. Hon hade fatt nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade ocksa fatt nog. Och man stekte kaerleksfullt den goedda kalfven vid hans aterkomst.

Talet om den utmaerkta nyupptaeckta talangfulla sangerskan Nadja Sergeiewna tystnade fort. Man gloemde henne foer nya utmaerktheter. Statsanslagsfragan, som foer det aret blifvit bordlagd, gloemdes ocksa. I nagra smanotiser i finska blad laestes, att froeken Sergeiewna rest till Paris foer att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes foernaemsta maestare. Och dermed var man noejd. Om man bara hade talamod att vaenta, skulle hon nog aterkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne en viss popularitet. Hon blef modern och foerstod en tid att halla sig pa hoejden. Granberg och unge Maeienen foerkastades, den foerre emedan han plagade henne med sina loejliga fordringar pa hennes oemhet foer sig allena, den senare helt enkelt emedan han var "bade fattig och dum". Loejtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nader igen, det gamla kamratlika vaenskapsbandet emellan henne och honom aterknoets pa nytt.

Hon foerde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en bestaemd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De baettre teatrarne besoekte hon dock icke, hon vantrifdes pa "italienskan", gaespade sig halft ihjael pa "ryskan" och roade sig egentligen blott pa "Bouffe", "Varietes" och andra tvetydigare staellen. "Benstyckena" voro nu en gang i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan hennes foertjusning. Och i allt detta trifdes hon utmaerkt. Och var lycklig.

* * * * *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en uthuggning i skogen kunde man oefver faelten se en bit af hafvet och holmarne langt borta. Hoega skogbevuxna klippor med sluttningar, som stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulroeda graniten bjert. Vattnet sqvalpade friskt och groent om de djupa braeddarne, och nagra seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqvaell.

Ragen vaggade, och laengs gaerdesgardarne vuxo hoega hallonbuskar, tunga af baer. Lingonen stodo stinna och rodnade pa ena sidan, de trifdes oefverallt pa de sandiga tufvorna, fetmade foer hvar dag och traengdes i klasarne. I de fuktiga dikena suto aennu en maengd oefvermogna akerbaer bland blommor och stra, laerkorna sjoengo alltjemt och sparfvarne smaqvittrade i saeden.

Ofvanfoer Kajsas foenster hade svalor byggt sina bon. De floego af och till med korta jublande skri, stora faerdigfjaedrade ungar stucko upp oeppnade gap ur boen och ville staendigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

Pa lilla blomstertaeppan nedanfoer stod en rad resedor och loefkojor. De doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom foenstret. Grannfamiljens sophoeg saende en fiendtlig lukt omkring, men vinden kom vaenligt fran vester och foerde bort de osunda angorna. Den sjuka inne i rummet kaende blott de goda.

Golfvet var bestroedt med enris, och vid troeskeln lag en sammanflaetad, af granrisqvistar hopsatt matta. Elden smapratade i spiseln, sprakade upp nagon gang, da en kadig tallgren tog eld, men domnade af igen under askan.

Pa trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid pa sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid "slagit inat", hon hade det alltsamman qvar; inte sa att hon lag och yrade som foer fjorton dagar sedan, men pa ett annat vis.

Det var hennes femtiondefoersta foedelsedag, och den firade hon allena. Herrskapet fran garden hade saendt henne kaffe, socker och en ny huspostilla med knaeppen, alltsamman var lagdt pa byran, prydligt i rad. En af grannhustrurna hade pa foermiddagen lanat henne sin lilla dotter, medan hon sjelf var pa utarbete. Den lilla hade legat pa golfvet och lekt med nagra af Welis gamla traedockor, ty Nadjas alla voro foerstoerda, sa att icke ens ruinerna aterstodo. Det hade varit en fest foer Kajsa att observera barnets sma fridsamma lekar. Hur taeckt det lekte med hvad som helst. En traed kunde sysselsaetta den lilla Majalisa en hel halftimme. Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten sticka, stor som en knappnal, och laerde det att tala sitt eget outvecklade lallande jollersprak.

Kajsa satt och taenkte pa Nadja, naer hon var vid samma alder. Skrikig och bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig talt det hon hade sjelf, utan endast det brodern hade. Sa hade hon foerstoert allt foer dem bada, brakat och kranglat, utan att unna sin mor nagon ro, och skrikit dag ut och dag in, ar ut och ar in, tills hon fann pa att skratta i alla vaeder, naer hon var ond som naer hon var god. Kajsa hade alltid troestat sig med att Nadja var sa god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvaegde ju mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.

Det var ett och ett halft ar sedan hon sist haft bref fran Nadja. Kort derefter hade det statt i tidningarne sa mycket om henne. Hon hade blifvit naemnd med utmaerkelse, som en musikalisk artist. Aterigen det der maerkvaerdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kaempat emot. Hade saledes Sergej det ocksa? Eller hade hon det kanske sjelf, eftersom det gjorde sa starkt intryck pa henne?

Mahaenda var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon taenkte efter. Nej. Det var inte moejligt. Vael hade hon som helt ung fatt beroem foer sin roest, patrons fru hade ju foersoekt henne vid pianot och sagt, att hon kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig talt. Bara orgel. Inte sadan der laettfaerdig dansmusik med horninstrumenter, eller gnidmusik pa fiol, eller klingeliklang pa fortepiano, nej, bara ordentlig, langsam klar sang, i staemmor eller ensamt, men allvarligt. Hon aelskade blott predikomusik.

Af henne hade saledes Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon varit Rellus — men det var ju inte sa. Sergei hade kanske varit vid musiken? Det visste hon inte. Han hade en haest och var kosack, hade lefvat, aelskat i foerbifarten och doett i en hast. Det var hvad hon kaende om honom.

Nadja skulle saledes bli en teatermamsell pa allvar. Hon hade soerjt deroefver den foersta tiden i Helsingfors, men gladde sig, da hon i tidningarne laeste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig. Hon hade redan gifvit dottern foerlorad, hon hade oefver henne gratit sina kinder vissna, sina oegon roeda … kanske hon nu kunde blifva nagonting stort.

Pa de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat. En gang hade hon saendt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon hade dock hellre emottagit ett aldrig sa kort bref med nagra vaenliga ord. Tiorubeln hade hon aennu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde kanske en gang behoefva den sjelf … hvem vet.

Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att "herrarne satt ihop alltsammans", allt det granna man laeste om henne. Hon var icke en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En verklig stadsdam, som dugde foer en ordentlig herrskapsteater. Hon passade inte, pastod han, "och blir hon nagot, sa blir det till hennes eget foerderf".

Kajsa deremot trodde pa dottern. Hon hoppades och lefde pa detta hopp. Hon planerade, vaentade, sag i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin vildfogel sag hon som en skoen, firad storhet och sig sjelf vid hennes foetter, tjenande, oedmjukt aflaegsnande alla hinder och alla obehag fran hennes vaeg!

Sa blef det tyst i tidningarne en lang tid. Modern blef orolig. Samuli rynkade aennu mer oegonbrynen och ingen vagade boerja ett samtal om den de bada taenkte pa.

Samuli reste ofta till staden. Da och da hoerde han nagot fran resande, som sett eller hoert om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till Kajsa och svarade missnoejdt och afboejande pa hennes fraga: Nadja har det bra…

Men nu en tid hade han ingenting alls fatt veta, tills foer nagon vecka sedan loejtnant Ulfs betjent atervaendt till den finska hufvudstaden, emedan hans herre doett. Denne betjent, som var en gammal bekant till Samuli, hade ute i staden beraettat, att Nadja var fullkomligt pa foerfall. Det sista aret hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var foer att hoera detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i gar. I afton skulle han komma hem.

Kajsa vaentade sa saekert nagra glada underraettelser, hon tyckte sig naestan ha raett att fordra nagon glaedje, det hade ju laenge varit sa sorgligt foer henne, lifvet. Hon vaentade, naestan i hoegtidsstaemning. Med otrolig moeda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris foer att stroe oefver … allt var nu faerdigt, han maste komma och med honom nagon helsning fran hennes enda barn.

Solen sjoenk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hoerde hur katten, som krupit in genom foenstret, lade sig pa sin vanliga plats under saengen och snurrade liksom en slummersang at sig sjelf. Minnena stego, hon sag tillbaka som i en spegel sitt foerflutna lif inom ramen af detta tranga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit och sin straefsamhet. Och hon kaende, att hon hunnit till sista kapitlet utan att nagon lycklig foeraendring var att vaenta. Endast nagonting godt ifran Nadja, det var hennes hopp, den vaentade fodelsedagsgafvan. Gud var ju sa god, och hon hade fatt upp en sa hoppingifvande vacker vers ur nya testamentet nu pa qvaellen. Det maste komma nagonting godt, — men han droejde.

Taenk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfroeken, med foernaema maner, litet hoegmodig kanske, men med ett godt leende, sadant hon hade som barn, da hon ville ha nagonting och foersoekte kokettera sig till det…

Kajsa smalog foer sig sjelf. Hon sag sin Nadja foer sig, ehuru hennes oegon voro faestade pa den gra strumpan, hon sag sin dotter sitta i sidenklaedning pa stolen och sag sig sjelf lycklig och foertjust boeja sig ned foer att smekande kaenna pa det mjuka, fina klaedningstyget. Hon tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vagade beroera Nadja sjelf, bara sakta smeka hennes klaeder. Och hon taenkte, att om Nadja ville sjunga en enda ton, sa skulle hon, modern, visst inte kunna halla tillbaka sina tarar. Det var visst sa skoent, sa roerande, det hon sjoeng. Hennes enda aelskade dotter!

Hur hon ville goera allting naett och beqvaemt foer sin kaera gaest! De fina sakerna hon saekert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byran fans dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig traka ut sin dotter med "foermaningar" eller "predikningar", som hon visste att Nadja icke talde. Och aldrig skulle hon naemna ett ord om det foerflutna och de ungdomsdarskaper Nadja begatt.

Allt skulle ga sa sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, loes bomull. Daempadt hoestsolsken inne i det lilla rummet. Hvita musslinsgardiner oefver de dunkla, groena foensterrutorna.

Kajsas oegonlock begynte tynga. Det foell en sloeja oefver hennes oegon, en sloeja i laett, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare, fingo vingar och floego ut i den stora, vida, obekanta verlden.

De lyfte hennes afmagrade gestalt sa stilla oefver alla materiela hinder, buro den oefver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde oefver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.

Tankarne i droemgestalter foerde henne till ett annat och baettre land, der allt var sa putsadt och fint, att fattigdom och elaende icke kunde trifvas der. Allt var faerdigt och ingenting behoefde goeras. Kajsa kaende hur ungdomskraften aterkom och det glada, vaelsignade ungdomsmodet.

Hon gick ater igen ung och laett i det hoega och doftande graeset, hoerde sorl af baeckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var sa glad, att hon maste springa, och i staellet foer att lata sina foetter foelja den groena stigen, hoejde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjaeril fram oefver blomstren, mellan hoega traed, mot fjaerran skoena trakter, allt laengre och laengre.

Hon sag nagon framfoer sig, ett ungt vaesen liksom hon sjelf. Det var dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa sag att Nadja foell ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro maerkte hon, att hon sjelf icke var tung nog foer att fa faeste vid marken. Hon foersoekte tynga sig ned, gjorde anstraengningar foer att na jorden, men studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer krokig, tills hon slutligen kroep. Med gratande suckar ville modern lyfta upp henne, men foergaefves. Hon nadde icke dit ned.

Ocksa haer fans saledes en ofullkomlighet. Kajsa kaende det som ett moln af missnoeje, som likvael foersvann snart, hon hoejdes sa smaningom alltmer, kom upp i dimmiga regioner, der hon foerlorade allt medvetande om sig sjelf och allt annat. Hon sof. Droemmarne kommo och gingo likt toecken.

En kall pust ifran det oeppna foenstret vaeckte henne slutligen. Hon froes. Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och gloeden i spiseln var slocknad. Hon var ater gammal och skroeplig, ater sitt eget sjelf.

Hon hoejde sig foer att staenga foenstret, lyfte sig moedosamt fran sin plats, flyttade foetterna besvaeradt. Hon tog ett steg, men stannade. Hvad var det? Der pa stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?

Nagon, som lag med hufvudet pa haenderna, lutad mot bordet. Han, inspektorn, den regelraette och nyktre inspektorn, som atnjoet Kajsas stora aktning, honom som hon beundrade och naestan aelskade som en son. Han haer — och i soemn.

Hon gick sa sakta hon kunde, svaefvade som en ande, stilla och ljudloest till foenstret, staengde det och gick tillbaka.

Da hoejde han sitt hufvud, sag upp och laet ater hufvudet falla.

Kajsa sag, att han icke druckit, Hans ansigte var foervridet, men af sinnesroerelse, och hon foerstod, att han var i uppror. Hvad hade haendt? Hon vagade icke fraga. Hon var raedd foer sanningen.

Utan att saega ett ord, satte hon sig. De magra haenderna knaeppte hon igen oefver knaet och gaf sig till att stirra pa golfvet.

Det moerknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Sa steg han upp och slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skraemd. — Hvad aer det, spektor, har nagot haendt? — hon vagade knappt tala.

Om en stund kom der fram ifran honom ett ljud som ett hot eller en foerbannelse. Han svor en ed och slog aennu en gang i bordet. Kajsa hoerde nagra afbrutna ord och foerstod, att de gaelde Nadja:

— Om jag inte skall straffa henne i hennes foerbannade synd, tills fan far ur kroppen pa henne, sa ma jag aldrig fa namn af hederlig karl mer! Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, sa den roeda bloden rinner ur och bleker hennes fagra kinder, sa ma djefvulen kasta mig i sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flar henne, tills hon inte har ett qvitt af synden i sig mer, sa ma ni spotta pa mig, mor, men sa mycket vet jag, att straff ska hon ha och det sa att lifvet hennes inte aer vaerdt en pris snus. Foerr blir hon inte menniska! Ja, ni ma ursaekta, men det aer det sista medlet. Om jag inte haft henne kaer, sa hade jag latit henne fara foer laengese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sadan der med hoftang en gang. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall maerka henne. Det skall inte bli manga hon foerfoer mer. Och med superiet ska det ocksa ta en aenda. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon till Petersburg. Sist om en manad aer jag tillbaka. Sa, grat inte. Jag har ett paket at er. Var inte ledsen, hon skall bli folk aennu, skall ni fa se, men jag skall foersoeka mitt saett hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi ses igen.

"Spektorn" gick. Kajsas foedelsedag var till aenda. Hon klaedde sakta af sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och sag inga ljusa syner mer, inga glada droemmar kommo, bara sorgsna och tunga tankar.

Om nagra dagar traeffade hon uppe pa garden Ulfs betjent, som varit Samulis sagesman. Hon hade svart att fa honom att tala. Men sa mycket fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt makarne at och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett ar i "stoerre foerhallanden", men foer tillfaellet hade det mindre gladt. Hon var ofta hemloes och dref omkring pa gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man henne, lefde hon bekymmersloest nagra dagar, "etablerade" sig, men oefvergaf snart alltsamman foer att boerja om pa nytt igen med det gamla lefnadssaettet. "Hon har blifvit aeldre och ser inte mer sa bra ut", beraettade mannen, "men aer lika glad och lustig som foerr." Och foer att foersona nagon del af det onda han sagt, tillade han: — men hjelpsam aer hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon ocksa! — Han raeknade upp en hel hop med tillfaellen, da hon hjelpt landsmaen, som soekt upp henne, — en god sjael, — slutade han och tillade aennu en gang som troest: — fast hon har en dalig natur, men det kan hon inte ra foer.

Kajsa hade i sitt lif burit sa mycket, att hon nog kunde baera detta till, taenkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han aldrig laegger tyngre kors pa en aen man kan baera. Hon skulle foersoeka skicka sitt stackars barn nagot penningar, alltid kunde man fa ihop nagot. Kanske det kunde goera henne en glaedje.

Hvarfoer hade Nadja blifvit sadan? Hon fragade sig sjelf detta tusen ganger, och kunde inte fa det klart foer sig. Hon hade dalig natur, sade man. Hvarifran? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?

Eller var det dalig uppfostran? Kajsa hade inte foerstatt att goera det baettre. Hon hade gifvit henne det baesta hon kunde. Ett godt exempel. Och sin kaerlek. Och sin boen till den allsmaektige Guden. Ingenting hade hjelpt.

Inte aennu. Men kanske med tiden.

Kajsa funderade hit och dit. Hon radslog med sig sjelf och sin erfarenhet. Hvarfoer bli menniskor, specielt flickor, daliga pa det viset?

Vanligen frestas de foerst i begynnelsen af andra, falla foer frestelsen och fortsaetta i synd. Nagra fa af hennes bekanta hade lockats oskyldiga i olycka. Det var en eller tva. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat och foert henne in pa denna vaeg?

Den ryske officern … ja, nej? Hon hade redan foerut varit sa der lite… Hvad hade varit hennes frestelse? Fafaengan? Aerelystnaden? Nej och aterigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var den onda naturen. Och boten deremot? Fans det nagonting annat aen hennes gamla, eviga botemedel, det som aenda inte hjelpte, kaerleken och boenen?

Kajsa gick till sitt lilla hem, gick langsamt med sin gra stickstrumpa i handen. Hon tog vaegen genom stengaerdena, den gamla vaelbekanta vaegen, och fingrarne flyttade stickorna sa flinkt och snabbt. Hon gick rak och styf, munnen litet snoerpt, de glaensande oegonen faestade pa skogen framfoer henne. En het rodnad brann pa de magra kinderna, och endast hufvudet med den svarta sidenduken pa var boejdt, som fruktade hon ett slag.

Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och atertog med vanlig lugn ifver foersummadt och kaert arbete, som dock i dag anstraengde henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mal. Att bereda sin stackars olyckliga dotter en glaedje. Da hon nu var i olycka och saknade hem och vaenner skulle hon kanske med foertjusning emotta en hjelp af sin ringa foeraktade mor.

Hon stroek med lugnare mod sina kragar. Det var alltid sa uppfriskande att arbeta, ocksa om det anstraengde en liten smula. Foer hela denna tvaett kunde hon fa ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken. Ja, hon kunde aennu arbeta, och sa roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!

Samuli hade kostat ut en del af hvad han under aret sparat pa sin jernvaegsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken. Men den han soekte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med "ett saellskap" rest till Moskwa. Saellskapet skulle ge foerestaellningar nagonstaedes, pa nagon stor och utmaerkt teater. Nadja hade beraettat i det hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var nagon kejserlig opera hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sadan trasvarg som Sergeiewna egentligen vore foer dalig till och med foer cirkus. "Saellskapet" gjorde konster pa lina foer det mesta — Nadja hade redan en tid sjungit pa samma staelle som de dansat … och nu skulle de foersoeka sin lycka i Moskwa.

Samuli, som foer laengesedan laert sig nagot ryska, foerstod likvael icke mycket af portvaktarmadamens beraettelse, men hufvudsaken begrep han. Polisen hjelpte honom pa trafven, och nu var han pa vaeg efter henne. Det var icke kaerlek, som dref honom. Det var haemd. Han visste ej hvad han ville, blott straffa. Den langa resan oefver den hundra mil langa steppen foerefoell honom oaendlig. De breda floderna, som vaeltrade sina vattenmassor fran oester till vester, fran norr till soeder liknade kolossala ormar, som slingrade fram genom oeknen, staederna med sitt bullrande lif liknade i hans tycke sma obehagliga oaser, mot hvilka sjelfva oedemarken var tilldragande och angenaem.

Men aendtligen kom han fram.

Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i naerheten af det hus, der han genom polisen fatt veta att Nadja bodde. Det droejde, innan han kunde orientera sig sa mycket, att han foermadde soeka upp henne. Luften i det vaerdshus, der han logerade, plagade honom, bemaengd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande bomolja, qvaeljde honom, och rummen, laga och illaluktande, voro sa smutsiga, att han med sina nya klaeder fruktade att saetta sig ned.

Kocken i detta hus var honom en gata, fin och hvitklaedd stod han halfva dagen i porten och paraderade. Koeket sag ut som en svinstia, det var inte troligt, att kocken nagonsin var der.

Och sa gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgangar at samma hall, foervillande och farliga.

Moerka, laga hus i hela denna stadsdel med omoejliga gardar och maerkvaerdiga trappor. Oefverallt kyrkor och kapell, oeppna hela dagen. Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklaedda prester, poper i fladdrande har och langt skaegg, med tofflor och smutsiga kalsonger som syntes inunder kaftanen da de gingo, korpojkar, som stulo fran pepparkaksmadamerna vid hoernen och sjoengo, svaengande roekelsekaren oegonblicket derefter inne vid altaret, glaedjeflickor, som korsade sig och knaefoello i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klaedda messingsbelaete, kaeringar med qvastar laengre aen de sjelfva, och som sopade gatan, sa att all orenlighet stannade qvar, allt sag han med yrvakna, missnoejda oegon, utan att raett veta hvart han skulle eller hvad han ville.

Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i backar och bugter, de vackra traedomgifna husen i lackerad sten med tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han foerbryllades af det hoegljudda larmet, som i styrka vida oefversteg bullret pa gatorna i St. Petersburg, han skraemdes af stojet pa Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal roefvarkula aen en orientalisk marknadsplats.

Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna andas. Der var hoegt till himlen och vida utsigter oefverallt omkring. Flodens gula vatten bredde sig nedanfoer, floet under breda broar och rann som ett baelte af guld genom aengarne. De herrliga antika palatsen med sina borggardar faengslade honom som underverk fran droemlanden, de hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omoejliga former och i bizarra, djerfva faerger kommo honom att haepna. Gyllne kapellets solglaensande kupol blaendade honom, och han stod som en bildstod framfoer Guds moders hus vid roeda porten, nagonting sa praktfullt, sa vansinnigt praktfullt hade han aldrig kunnat taenka sig!

Det folk, som stimmade omkring honom pa gator och torg, syntes honom sa fraemmande, som hade han hamnat pa en annan planet. Samuli kunde inte fa i sitt hufvud, att de alla voro "kristna". De roedkjolade ryska matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i Petersburg vant sig vid, ocksa maennen i sina rynkade svarta sammetskjolar och de roeda, vida skjortorna, med vida byxor och hoega stoeflar, fann han sig i, men det var en massa annat maerkvaerdigt folk, som sago okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig maett pa.

Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade langvaestar och fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring laenderna, arkangeliter med hvita langa rockar, tscherkesser i bla, atsittande, pistolbeprydda syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och sa militaerer i otaliga olika uniformer, roeda, groena, bla och gula, i silfversnodder eller guld, i fina klaeder eller illa dolda trasor.

Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar oefverstralades laett af de brokigt klaedda, som gingo till fots. I blatt och roedt, i sjaelar och sloejor, i sammet och silke, oaekta och billigt, slitet och gammalt, men pittoreskt och lifligt i faergen. Ett stoj och ett skrattande, ett lif och ett spel med svarta oegon.

Samuli skuffade ifran sig allt hvad han kunde. Nagra togo honom under armen, andra fattade honom i handen, nagra talade med honom, andra foerfoeljde honom eller gafvo honom de otvetydigaste blickar.

Han skakade sitt langa hvitgula har, som om det varit bromsar, som angripit och stuckit honom. Han ryckte pa sig, som om de varit insekter, dessa skoena med mogna behag, som erbjoedo honom sitt saellskap. Och naer det icke hjelpte, hoejde han hotande armen utan en gnista ridderlighet. Det var en bjoern utan maner och omoejlig att uppfostra. Och der han gick fram, skallade det hanande skratt efter honom. Han hade varit faerdig att "maerka" flere aen en af "damerna" med sin knytnaefve, han hade sinnet uppe, det hade bara behoefts en flaegt, och det hade brustit ut och tagit laga.

Aendtligen, efter manga bemoedanden, hade han fatt raett pa Nadjas egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets stoersta och minst vael beryktade hus bodde hon med nagra af saellskapet. Men det var omoejligt att traeffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de foertrollade prinsessornas hus, hade intet foertroende foer Samulis aerliga ansigte, haerute var det en dalig rekommendation.

Han besloet att sta utanfoer och vaenta. Dag foergick efter dag och han traeffade henne icke. Det var en langtradig parad; i denna kasern var det manga som kommo och gingo, men henne sag han icke.

En dag, han var sa uppretad, sa foega blid och i en sadan sinnesstaemning, att han hade kunnat foeretaga sig hvad som helst, en dag foersoekte han att traenga sig in och soeka henne genom hela huset, genom alla de elaendiga flyglarne, rum ut och rum in, om sa skulle behoefvas. Men han hejdades redan i porten. "Njanian" med de vaeldiga armarne i sidan tog honom i armen och vaende om honom, ledde honom ut pa gatan, som om han varit en vante. Den gamla megaerans grin verkade som ett oegonkast af medusa, Samuli laet sig motstandsloest foeras tillbaka, foerbluffad infoer detta odjur till qvinna; han besloet att vaenta till afton, utan att foertaera nagot pa ett helt dygn, om det vore noedvaendigt.

Han blef icke gladare mot qvaellen. Hon droejde och droejde. Klockan slog atta och nio och tio, och hon syntes icke. Men naer han var faerdig att springa till polisen foer att aennu en gang be om hjelp, hoerde han ett skratt inne pa garden…

Roesterna kommo naermare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhoeljda i kappor. Hon gick emellan dem, hon var den laengsta. Det var ryska de talade, hon en bruten rotvaelska, de andra genuint. Det var icke vaenliga roester, icke vaenskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, nagot lifvad af sitt konjaksblandade te, munhoeggs sa godt hon kunde, och naer de ryska oqvaedinsorden icke voro tillraeckliga, tog hon till svenska och finska.

Samuli foeljde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt graelande gatan framat. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras vaenliga, instaellsamma staemmor och i smickrande ordalag, kom der en dam, skrattade de, som om de sett en karrikatur.

Samuli gjorde sig faerdig att bakifran fatta tag i Nadjas axlar och ta henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgang och foersvunno.

Der brann en groen lykta vid porten, och en skylt med bilder haengde oefver ingangen. Samuli ringde, blef inslaeppt och stod framfoer ett slags svartmuskig vaektare, som mer liknade en roefvare aen en hederlig menniska. I sjelfva portgangen var halfmoerkt, den groena lyktans sken upplyste helt otydligt en trappa, som ledde nedat, och visade de tjocka roeda draperier, som skylde en doerr langt i fonden.

Vaktmaestaren hindrade Samuli att ga vidare. Han moenstrade honom noga och straeckte ut handen med ett dundrande: "Stcho?" Men foermildrades sa smaningom och nickade.

Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i handen pa den svarte och gick till trappan.

Med fasta steg klef han nedat, lyfte gardinen, skuffade doerren till sidan och steg pa.

Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas, endast nagra osande lampor. I hoernet naermast doerren lyste en Kristusbild i messingsklaeder vid skenet af en liten laga i ett oljefat. Derunder sutto en hop maen i skjortaermarne och spelade. Nagra drucko oel ur de stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade pa stolarne och baenkarne bredvid dem, andra bara spelade, alltfoer ifriga foer att ge sig tid att dricka.

Vid de oefriga borden naera der han stod sag Samuli nagra andra drickande, spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare, inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klaedda maen bland dessa kunder, utan idel loesdrifvare och vagabonder i europeiska klaeder, hattarne pa. Sjoemaen och positivspelare, musikanter med och utan ben, tiggare och foerfallna foerdettingar af alla slag. Cylinderhattar, frackar, rester af militaeruniformer, bestraffade polismaen utan tjenst, men med galonprydda moessor, utslaeppta foerbrytare, efterspanade misstaenkte, alla slags personer, som hade nagon anledning att sky dagern och menniskorna, samlades haer att ostoerdt roa sig efter baesta foermaga natten igenom.

Det laga rummet var oefverfullt med roek. Samuli kunde icke se det hvaelfda taket, der uppe var luften tjock, sa den skulle kunnat skaeras i skifvor. Langt borta i fonden var en upphoejning, en hop sma fotogenlampor brunno deromkring. Uppe naermast denna estrad var det lifligare bland gaesterna. Det skrattades och skreks, halfsjoengs och hojtades. Samuli tog sig en stol, bestaelde sig af en kringspringande piga en biffstek och oel, och sa vaentade han hvad som komma skulle.

Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in pa estraden, bockade och staelde sig i rad. Sa begynte de sjunga. En var foersta sopran, en andra, en var alt och sa ett par basar. Samuli tyckte i boerjan, att det verkligen liknade sang, men sa paminte det honom om kattorna vid Torparbacken, da de skreko i hunger. Publikum skrattade, nagra sjoengo med, endast nagra troetta stackare gaespade at alltihop.

Andra numret intresserade allmaennare. Der kom nagot in pa fyra ben, ett stort djur i hvita faellar. Det dansade och svaengde sig, pep och jamade, staelde sig aen pa foetterna, aen pa haenderna, under jubel nedifran. Men da appladerna ljoedo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kroep fram en stor och yppig qvinna, klaedd i en balettdanserskas laetta draegt.

Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sangen var hes, hon hostade och blef allt mer utan roest. Ackompagnerande henne med glasen, maerkte man icke i boerjan nagot, men naer slutligen ingen sang hoerdes, foell det en af ahoerarne in att ropa till sangerskan, att hon skulle sjunga baettre. Hon blef ond, rynkade oegonbrynen och hoette med knytnaefven at den naesvise.

Den tillraettavisade tog upp en loek ur sin ficka och kastade pa sangerskan, som traeffades pa oegat. Ursinnig af vrede tog hon en af de lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att traeffa honom med loeken.

Men den foell midt ibland ahoerarne, den brinnande fotogenoljan floet ned pa golfvet, lemnade en laga pa bordet och astadkom stor oreda. Man skrek, svor, sprang, slog omkring sig och foersoekte slaecka.

Det var en foervirring och derunder haglade det glas och buteljer pa den flyende sangerskan. Hon sprang ut, gratande af foerskraeckelse. Samuli rusade efter, banande sig vaeg genom denna menniskomassa tack vare sin styrka och sitt lugn. Han nadde Nadja, der hon bloedande och hoegt gratande sprang i korridoren foer att finna en utgang, kastade sin langa paleta oefver henne, tog henne i armen och foerde henne med vald ut. Garden, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halffoerfallen vedbod pa andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade span.

Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade pa sin dam och laet honom foersta, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog lyktan, betraktade i foerbigaende den bloedande och klagande qvinnan och bad dem foelja sig.

Han gick genom vedboden och uppfoer en trappa. Der lag ett rum, jemfoerelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade pa ett aembar vatten, en handduk, en stor, bred saeng och gick.

Samuli drog kappan af Nadja och beskadade henne. Hon bloedde i ansigtet och darrade af koeld i sin tunna draegt, halfnaken och trasig.

— Fall pa knae, — sade han, — fall pa knae och kyss mina foetter.

Hon foell snyftande ned och graet som ett elakt och ilsket barn.

— Bed om foerlatelse och lofva, att du angrar, — befalde han med sin inspektorsstaemma.

Nadja hoejde trotsigt hufvudet och sag mot doerren, faerdig till flykt.

— Bed om foerlatelse.

— Nej.

— Bed om foerlatelse.

— Nej. Hon sag upp med sina blodspraengda, oklara oegon och det stroemmade emot honom en doft af konjak.

— Sa boej din rygg, foer nu kommer aendtligen din stund. — Samuli hoejde sin kaepp af god mazur, den gamla kaeppen, som sa mangen gang skipat lag bland bruksarbetarne pa Drumsoe och om hvilken aennu ingen klagat, att den varit i oraettvis hand. Men Nadja floeg upp som en boll och sprang emot doerren, skraemd af hans ton och hans blickar.

Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne till golfvet samt hoejde kaeppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han slog henne. Han var sa hardhaendt som han foermadde och skonade icke ens ansigtet. Han visste vael hur mycket man kunde tala utan att taga skada foer alltid. Och han gick till yttersta graensen.

Hon kunde icke mer skrika. Hon lag pa golfvet i yttersta elaende och drog efter andan med slutna oegon. Samuli torkade sig med sin stora laerftsnaesduk om pannan och stod och sag pa henne, der hon lag, soenderslagen, en blodig massa.

— Du kan inte roera dig tills i morgon, — sade han, — ligg der och toersta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle hoera dig! Naer solen gar upp, aer jag haer! En timme derefter ae' vi pa vaeg hem. Ifall du inte aer beskedlig, far du mer stryk. Och hvar gang du haerefter syndar, sa kommer kaeppen. Nu vet du hur den smakar; adjoe.

Nadja kunde icke svara. Hon lag redan utan medvetande. Gubben fick med en ny silfverpenning befallning att icke ga in. Han foerstod och hoell sig undan.

Pa morgonen hade Samuli koept en omgang vanliga bomullstygsklaeder fran en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne aennu pa golfvet, nu i soemn. Han tog ett aembar vatten och staelde det bredvid henne, lade klaederna derjemte.

Aennu en gang gick han ut, koepte denna gang en enkel paleta och en duk i ett klaedstand och atervaende.

Nadja hade vaknat, tvaettat och klaedt sig. Hon satt pa saengen och kammade sitt har, oigenkaenlig, svullen och i feber.

— Du blir nog frisk, — sade Samuli. — Mat far du naer vi aero pa vaegen. Det foersta du dricker nagot starkt, kommer kaeppen. Vill du be om nagonting, far du falla pa knae for mig. Foer mig, som aer en hederlig menniska!

Nadja kastade sig pa golfvet. — Lite mat! — bad hon.

— Drick vatten. — Han sag ett stop med vatten i spisen och raeckte henne det, — och plagas liten smula! Du star nog ut med det. Ja, du! jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett far, och — det aer din skuld. Men jag aer elak bara emot dem, som ae' sadana som du!

Nadja klagade: — Ah kaere, jag aer sa sjuk, ge mig en liten smula mat!

— Klae pa dig klaedningen, den aer anstaendig och bra, och paletan, duken och vantarne! Skynda dig, naer du aer faerdig, sa ga vi.

Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklaedd ett slags kuskdraegt. Denne andre hade en smutsig hvit naesduk bunden om hufvudet, och pa detta vis framstod hans graplussiga och farade ansigte tydligt. Oegonen voro dimmiga och utstaende, hans tjocka laeppar haengde slappt ned, och oefver hela ansigtet lag ett uttryck af verldstroett skenhelighet.

Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken haengde som en kjol ifran hoefterna ned till smalbenet, hvars strumploeshet den osnoerda skon blottade. Broestet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen boerjade redan under armarne, spelade oefverkroppen likvael ingen stor roll.

Men sina langa armar viljeloest haengande ned, som om de varit vissna, gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.

Naer de bada maennen fingo syn pa Samuli, gingo de sakta emot honom. Den kuskklaedde betraktade under sina halffaelda oegonlock den stackars Samuli, som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig blott foersta, att gubben menade, att hans vaen i kuskrocken var laekare och begaerde tillstand att fa ga in till den sjuka uppe i rummet.

Samuli nickade och blef alldeles foervanad oefver att derpa se de bada maennen aflaegsna sig. Han gick sjelf af och an pa garden och vaentade.

Om fem minuter hoerde han ett ekipage stanna utanfoer porten. Hans vaen, gubben fran vedboden, sprang foerst fram, oeppnade med en gammal rostig nyckel de stora inkoersportarne, kastade sig, da han fick syn pa vagnen, ned i smutsen, boejde hufvudet, tills det tre ganger beroerde marken, steg sedan upp och bockade sig framfoer det langsamt inkoerande akdonet aenda till jorden. Sa gick han med moessan i handen, alltjemt korsande sig, framfoer haestarne, under det han med hoeg, andaektig roest mumlade nagra slavonska boenefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf foerstod.

Samuli stod och stirrade pa hvad han sag. Det var ett slags vagn pa fyra hjul med ett litet lusthusformadt tempel pa. Vagn, hjul, lusthus och allt var maladt i hvit oljefaerg och utsiradt med guld. Pa toppen af det lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti pa en baenk en i hvita sidenklaeder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona pa sitt svarta, boeljande har, med roeda rosor pa vaxkinderna och otaliga rader olika faergade perlor kring hals och armar.

En silfverstickad sloeja foell ned ifran kronan pa hennes hufvud, och ett grannt, stenbeprydt baelte var knaept om det veka lifvet. Hon hade en spetsnaesduk i ena handen, i den andra ett krucifix.

En maengd folk sprang in pa garden efter "den hvita guds moder". Arbetare, kaeringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt saellskap, de talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo foer kusken eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.

Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades, afslogs och ingicks koep om den underliga vara, som kusken, han med naesduken pa hufvudet, kallade "Guds moders vaelsignelse". De allra fattigaste noejde sig med att kasta sig ned pa gardens smuts foer att med haenderna omfatta de "heliga" hjulen och pa sa vis moejligen goera sig helbregda, andra kysste fransen pa det smutshvita sammetstaecke madonnan hade oefver foetterna, men detta kostade redan fem kopek. Ater andra, som fingo bestryka sina sjuka staellen med en flik af hennes klaedning, fingo betala 25 kopek.

Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo troestade eller laekta genom att kyssa, trycka eller beroera kuskens rock. Men det var icke sa dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Nagra stucko en strut med konfekt, russin eller torkad frukt i ladan under kuskbocken, andra kommo med en butelj oel, en flaska braenvin eller en droppflaska, full med konjak. Barn med kalhufvuden i haenderna sprungo fram och bado om vaelsignelse, sma flickor med taendsticksaskar eller en knippa loek erhoello nadegafvan och handpalaeggning foer hvad de erlagt.

Allt vandrade i vagnsladan eller i bottnen pa vagnen, der kuskens strumploesa foetter hade plats, och handpalaeggningen foeljde med vaelsignelsen, uttalad i denna enformiga sangton med stor intervall pa slutordet, som aer den ryska messan egen. Alla gingo derifran, glada och lyckliga, stralande af tillfredsstaellelse, de sjuka friska, de sorgsna fulla af nyvaknadt hopp.

Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika oroerlig som den heliga madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med moerkbrunt skaegg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.

Gubben fran vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom en maengd vaenliga fragor under lifliga gester, dels pekande pa madonnan, dels pa foenstret, der Nadja fans.

Samuli svor och bad honom dra aet Helsingland. Gubben nickade foernoejd, som om han fatt hoera den angenaemaste sak i verlden, gjorde ett tecken at diakonen, och sa blef der ett sjungande, ett vaelsignande och ett brak. Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet naestan beroerde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen korsade sig. Kusken tog fram ett roekelsekar, svaengde det och sjoeng. Diakonen sekunderade, en oktav laegre i basen.

Sa hoejde de roesterna tillsammans och rabblade upp dubbelt sa manga ord som nyss, pa dubbelt sa kort tid. Derpa togo de under djupa bugningar den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.

Vael der uppe sattes dockan pa bordet mot foenstret. De bada maennen foello pa knae under korsningar.

Gubben intraedde derpa med tva braenvinsbuteljer. Han raeckte en till diakonen, en till kusken. Sedan dessa bada herrar uppfriskat sina strupar en smula, togo de pa nytt fatt der de slutat och sjoengo sa mycket de orkade.

Nadja satt pa saengen iklaedd duk och paleta. Hon var blek och uppsvullen, med stora blanader oefver hela ansigtet. Hennes kropp skaelfde af den smaerta slagen foerorsakat henne, och oegonen lyste af feber och oro.

Men upptraedet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula pa munnen och sade pa svenska till Samuli, som stod i doerren, att det var foer hennes helbregdagoerelse och heliggoerelse som man slaepat dit upp den heliga hvita Maria. — De veta, att jag aer en synderska — sade hon — nu skall det haer goera mig ren igen. Hm — som om det hjelpte med sadant.

Naer diakonen hoerde de fraemmande, i hanfull ton uttalade orden pa det fraemmande tungomalet, svaengde han roekelsekaret oefver Nadja, sjoeng i djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.

Sa tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och laet den hvita vaxhanden ett oegonblick beroera Nadjas panna. Med en qvick roerelse grep hon efter braenvinsflaskan, som tittade ut ur fickan pa hans rock och var i faerd med att foera den till sina laeppar, naer ett kraftigt slag kom henne att faella handen.

Samuli hade fatt nog af upptraedet. Han bad herrarne pa god finska att packa in och ga sin vaeg, hans religioesa kaensla, i boerjan tilltalad af det maerkvaerdiga i denna mystiska helbregdagoerelse, gaf vika foer hans sunda foernuft, och han blef ond oefver det foega heliga i diakonens savael som kuskens uppfoerande.

Men de ville alls icke aflaegsna sig. Samuli gick da fram till bordet, lyfte vaxbelaetet, sa att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen under de tre maennens foerskraeckta utrop, svordomar och foerbannelser.

De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre pa "dengi, dengi, tio rubel foer ett besoek af hvita Guds moder, tio rubel, tio rubel". Han ref upp fran sina fickor nagra stora och sma silfverpenningar, kastade dem i broestet pa kusken, skuffade undan diakon och vedgubbe, sa att de foello i smutsen, tog Nadja under armen och gick med vaeldiga steg bort. Innan man hann raekna pengarne och raedda sin vaerdighet, var han foersvunnen i folkhopen och ute pa gatan.

En timme senare sutto de bada i en tredje klassens kupe pa godstaget till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra svarta ylleduken dolde foer oefrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt sta af smaerta, att sitta var lika plagsamt. Hon halflag med oegonen slutna och qved hela tiden.

Da och da hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt te med broed. Eljes talade han icke ett ord med henne.

Efter ett par dygns resa sutto de natten oefver pa finska jernvaegsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig pa en stenbaenk, han satt ett stycke derifran.

Hon lag likt ett bylte klaeder, ditkastade pa mafa. Hon plagades af kyla. Utan hufvudgaerd, naestan utan hvila. De braende, hennes sar, som eld, och dock skakades hon af koeld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.

Samuli hade gjort upp sitt program foer sig. Nadja kunde inte visas foer modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om, att Jussi, Ulfs betjent, omtalat sa mycket.

Kajsa skulle, sa taenkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstand icke kunna baera asynen af Nadja. Hon skulle doedas af vissheten att hennes dotter vore en foerlorad varelse, en fullkomligt foerfallen qvinna. Hon skulle soerja doeden pa sig, och det var baettre, att den stackars qvinnan fick somna af i frid, i tron pa sitt kaera barns oskuld.

Han ville leda Nadjas naermaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda langt och hardt straff.

Foerst skulle hon fysiskt utmattas, aenda derhaen, att "djefvulen kunde drifvas" ur kroppen pa henne. Sa skulle hon komma i ordentlig skola. Han kaende till en inraettning, der man tog vard om personer, som man var nog vaenlig att kalla "vaernloesa" qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest hoegaettade qvinnor, pa samma gang hon var en af de mest begafvade, de mest modiga och de mest godhjertade man kunde finna.

Han taenkte vaenda sig till henne.

Men var hon tillraeckligt straeng, kunde hon utfoera det svara uppfostringsverk, som var af noeden? Samuli paminte sig, att hon hade en annan qvinna till sin hjelp, en som "gjorde det grofva arbetet". Denna var van att skipa raettvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det vilda spannet, hon, som sag till att foerestandarinnans befallningar gingo i verkstaellighet prompt och korrekt.

Till detta arbetshem ville han foera Nadja. Hon skulle aendtligen fa laera sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen foere solen, gnida och gno i tvaetthuset, hela dagen igenom, mager kost, boen, tukt och Herrans foermaning.

Fru Lund, underfoerestandarinnan, kaende han ju dessutom till. Hon hade varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klaemma till, da det behoefdes.

Nadja skulle laeras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit foer svag och husmoedrarne foer ointresserade foer att ge sig af med att uppfostra en vildkatt sadan som hon.

Samuli hade fran boerjan fatt i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade sa mycket godt i sig, att hon icke foer alltid skulle stanna qvar pa samma daliga moraliska standpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda en gang skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hoert om hennes oemhet foer gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor, baeddat hans saeng, ja, tvaettat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina halfslocknande oegon betraktat henne sa oemt och med ett sadant uttryck af tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.

Der han satt i den kalla vinternatten pa bangarden vaktande hennes soemn, taenkte han pa allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken i bibliska historien, specielt funderade han oefver den samaritanska qvinnan.

Detta var ju en omvaendelse. Hvarfoer skulle hon der ej kunna raeddas genom boenen. Om straffet i hans hand kunde skaerpas aennu ytterligare, sa ginge det nog. Hon, den elaendiga menniskovarelsen der borta, hon skulle kanske aennu kunna vinna syndernas foerlatelse infoer Gud och bli ateruppraettad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli sa pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde foerma henne att arbeta sig fri fran foerdoemelsen.

Nagra soemniga banvakter gingo med slaepande steg laengs golfven, taende nagon lampa haer och der, sopade perrongen och smaelde i doerrarne sa det danade.

Morgonen randades blekgra och daskig. Aendtligen blef der lifligt, passagerarne anlaende, det danade och brakade vid bagagets inlemnande i godsdepartementet, klockor ringde och taget afgick mot den finska graensen.

Timme efter timme foergick. De suto stumma i kupen. Samuli med rynkad panna och slutna laeppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna kurage.

Aendtligen boejde hon sig framat, sag pa Samuli och fragade:

— Naer far jag se mor?

— Det vet jag inte, — svarade han.

— Aer hon frisk?

— Naer jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke kunde bli frisk; hvarfoer fragar du da?

— Far jag inte se mor, som aer sjuk? Taenk om hon doer!

— Hon lefver inte laenge, men fick hon se dig, sa skulle hon inte kunna lefva en dag till.

Der blef en tystnad. Nadja sag med dof resignation ut fran kupefoenstret. — Vet hon ingenting?

— Ah jo, en del. Men inte haelften.

Ater en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro naera hufvudstaden. Thoeloeviken lag frusen, traeden i parken stodo hvita af rimfrost. De vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvaellhimmeln, hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.

Samuli pekade mot vester.

— Der borta bakom bergen och sjoen aer Drumsoe. Der var en gang ditt hem. Du var en gang der en hederlig qvinnas enda glaedje. En gammal man aelskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag tror, att du en gang kan fa din synd foerlaten, ifall du vaender om nu.

— Det aer foer sent, jag kan inte numer.

— Mins du hvad Herren sade…

— Boerjar du predika, sa stoppar jag igen oeronen pa mig. Jag tal inte prestgnaellet. Det aer det, som alltid hallit mig ifran dig.

Samuli vaende henne ryggen.

— Foerlat, — bad hon. — Jag gloemde! Jag vill inte saega sa der mera. Jag skall foersoeka tala det. Jag skall inte supa mer. Men — om du visste hvad det braenner…

— Om du inte lofvar att halla dig ordentlig, sa far du inte en bit mat pa flere dygn. Nu tar du sakerna och foeljer mig. Baer!

Hon bar kappsaecken och gick med lutadt hufvud efter honom fran bangarden laengs gatorna. Han vaende sig ploetsligt om och sade med ett saellsamt tonfall:

— Vill du rymma ifran mig nu, sa kan du. Goer du det, sa tar jag aldrig mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men foeljer du mig, sa gaeller det att ga igenom straff, och det blir en straeng kasern du kommer i. Goer nu hvad du vill haer nere, jag gar upp och koeper mig mat haer.

Han gick. Hon stannade vid gathoernet med kappsaecken i handen. Nagra soldater gingo foerbi. Sa nagra glada studenter. Ingen sag pa den hopsjunkna gestalten. Der kommo tva pigor med hvar sin gesaellpojke under armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett pa de hoega frisurerna, och skrattade utmanande och ratt at sina kavaljerer.

Nadja kaende som en elektrisk stoet. Hon hoejde pa hufvudet, raetade pa sig, lystrade som en kasserad militaerhaest efter en bekant marschmelodi.

Hon tog ett steg som foer att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vaende hon tillbaka, tog den tunga kappsaecken som ett barn i armarne och staelde sig der han lemnat henne.

Om ett oegonblick gingo nagra damer foerbi. Det frasade af siden och smaklingade af perlor och armband. Da de gingo foerbi, kaende Nadja en stark bedoefvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin cigarettroek slog henne foer naesan.

Hon sag roedsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor… Det var elegans och foerfining, hennes hjerta boerjade att klappa, hon var naera att springa efter dem, boenfallande.

Nagra enkelt klaedda arbeterskor med glada ansigten moette de eleganta damerna och yttrade skoningsloest dygdigt foerakt foer dem.

— Jag skulle inte vaga ta i samma las som en sadan der luktpase foer aldrig det, — sade den yngsta, — foer 'en kunde fa ondt foer hela sin tid, — och sa trippade de foernoejda hemat med sina tvaettkorgar pa armarne.

Nadja gick naermare huset. I ett af foenstren haengde spetsar och dukar, sidenband och solfjaedrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick fran det ena till det andra. Sa han droejde!

— Ur vaegen, kaering! — En gatpojke med ett tunnband kom svaengande pa trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var faerdig att ta honom i nacken och ge honom en oerfil, men hon afstod. I staellet suckade hon och laet hufvudet sjunka aen djupare. — Kaering, ja, det aer jag visst, och det aer det lugnaste … bara jag slapp svedan af allt ondt — bara jag fick mat.

— Sa, du aer haer aennu. — Samuli kom ned med ett stort paket. — Jag taenkte du var borta. Vet du hvart vi ska' ga?

— Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir ordentlig? — Hon stammade en smula och sag upp foerstulet. — Om jag blir riktigt ordentlig?

— Aer du galen, menniska? — Han stannade och sag pa henne, — med dig! Jag aemnar foera dig till arbetshemmet, till fru Lund, och hoera, om hon vill ta dig. Du vet hur der aer. Foerhaller du dig hyggligt der, sa det blir folk af dig, sa kan du tjena dig opp att en gang fa komma bland menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig aennu en gang, jag skall koepa din mor en sjal haer; du kan rymma, om du vill.

Hon satt qvar pa butiktrappan, da han atervaende.

— Naer traeffar inspektorn mor?

— I morgon; hvad har du att saega?

— Att jag har straeng tjenst och — — arbetar.

— Bra.

De gingo ett stycke utom staden. Der lag ett ensamt hus, omgifvet af traed och inhaegnadt af ett plank. En skylt ofvanfoer inkoersporten angaf: "Arbetshem foer vaernloesa qvinnor."

Samuli ringde pa. Doerren oeppnades. Han steg in foeljd af Nadja.

* * * * *

Inspektoeren hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle foerst atertaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om Nadja. Patron kaende hela historien om flickan fran Torparbacken, han intresserade sig mycket foer Samulis nya funderingar och gillade hans planer.

Kajsa hade dagligen blifvit saemre och vaentade bara med oro "barnens" hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man saende henne dagligen mat fran garden. Som hon ju aerligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog skoeta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60 mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte langt qvar.

Inspektoeren tog pa sig soendagsklaederna och gick. Land och vatten var i vinterdraegt, skatorna hoppade pa taken, det var lugnt och gratt och snoetunga moln haengde lagt ned.

Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit aennu graare aen foerr. Ett sadant litet mullvadshal med sma daliga foenster och foerfallna skorstenar! Eller raettare, ett sadant getingbo uppe bland stenarne pa kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta bort.

Hon sof, da han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla qvinnan, som de sista dygnen skoett Kajsa, neg litet vardsloest foer "spektorn", tog sin soem, den stora saxen och gick in till sig.

Da den sjuka vaknade, sag hon upp. Ett stralande och gladt leende. Hon sag naestan frisk ut med sina roeda kinder och laeppar. Den magra, nu sa hvita handen straeckte hon ut.

— Aen flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? — Hon talade sakta, men tydligt och med en ton af sa glad tillfoersigt, att Samuli fann, att han maste goera sitt ansigte sa gladt som moejligt foer att inte stoera henne.

— Jo, visst lefver hon, och frisk aer hon ocksa. Bad sa mycket haelsa mor sin. Och skicka' med sa manga vackra saker till er, Kajsa, jag har hela kappsaecken full.

Den sjuka fick oegonen fulla af tarar. Hennes ansigte lyste af glaedje.

— Hvad jag aer foer en lycklig menniska. Alla aer sa goda mot mig och jag har sa bra, vet spektorn. Sjuk aer jag inte mera, bara troett, men det gar nog oefver nu. Jasa, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var sa dalig. Det har gnagt mig laenge, men i sista veckan kom spektorns bref, att allt skulle ga bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela trycket och tyngden pa broestet gick bort. Herre Gud, sa lycklig jag aer, som fatt hoera allt det goda om henne. Men saeg, naer kommer hon sjelf?

— Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifran … hos en prost, naera Viborg … ett stort hus … frun haller henne som en perla … och…

Spektorn hade svart att fa fram orden, men Kajsas stora stralande oegon beloenade honom foer hans bemoedanden.

— Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina foerra herrskaper.

— Jo, nu aer hon noejd, mor Kajsa. Hon aer sa innerligt noejd. Det aer ett sadant rart herrskap. Fina vackra froeknar och sadan vaelsignadt bra prost.

Samuli hade redan vaenjt sig en smula, det gick nu baettre.

— Der fins inga — hm — unga herrar?

— Neej, inte en.

— Har hon jungfruplats, eller hurudan?

— Hon aer hushallerska.

— Saa! Gudskelof! Hon har da laert sig mycket pa de aren… Ordning och allt. Hvad det var foer ett vaelsignadt land, det Ryssland, och foer ena vaelsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon laerde sig sa dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog aenda raett och jag oraett. Hon visste nog hvad hon gjorde, da hon for. Fastaen jag i min blindhet soerjde och graet. Jag har visst varit bra oraettvis och gnatig mot henne, stackare. Jag gamla trakiga mor.

Inspektoeren gick till spisen och vaende pa braenderna med sin kaepp. Kajsa sloet troett sina oegon, andtruten af talandet.

Da hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma naermare.

— Spektor, jag vill sofva nu … men lofva mig foerst en sak, med handen haer pa postillan — lofvar han?

Samuli nickade: — Om jag kan halla det.

— Han kan nog, och jag tror ocksa han vill. — Hon log smatt skaelmskt. Man sag foerdjupningarne i hennes kinder, som foerr i hennes ungdom spelat rollen af "kaerleksgropar", och taenderna syntes en smula:

— Lat henne inte vara der laenge, ni gifter er ju — — — sa fort ni kan, lofva mig det.

Samuli betaenkte sig. Men hon sag sa bedjande pa honom. — Saeg, det goer ni ju, sa fort ni bara kan.

— Ja, — hans roest var nu fast. Jag lofvar, sa fort jag kan. Jag gifter mig med henne, sa fort jag kan.

Det var ett uttryck i roesten, som Kajsa icke foerstod. Men hon gloemde det snart och tryckte sakta hans hand.

— Nu har jag sa bra. Patrons skickar god mat och vin, och Gustafssonskan goer rummet haer snyggt i ordning. Alla grannarne ae' sa vaenliga, och Carlson, han som soep, aer borta. Haer aer lugnare nu och riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag far sa god medicin af doktorn, som jag tar tre ganger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud aer god mot mig, fattiga synderska. Presten var haer i foerra veckan. Han bad sa vackra boener, sa. Och — — — — nu kom den allra stoersta glaedjen, den med Nadja. Och sa gifter ni er i var och flytta in i stora byggningen. Nya tapeter, ljusa och naetta. Hvitt golf och hvita, stora foenster. Nadja haller ju rent nu, hon ocksa! Och hon aer arbetsam och kan sjunga. Sma sommarvisor och julvisor och paskvisor. Alltihop till Guds lof. Och barnen skall jag laera aelska Gud, som … som … hafver barnen kaer.

Hon somnade med samma lycksaliga leende pa laepparne, som nyss upplyst hela hennes ansigte. Soemnen blekte henne dock snart, och "spektorn" gick. Tidigt pa morgonen fick han bud, att hon var doed. Hon hade aldrig vaknat.

I hemmet.

Fina stod vid pulpeten och blaeddrade i kontorsboeckerna. Det Maeienenska blodet pa hennes kinder hade koncentrerats inom nagra skarpt begraensade konturer, och de energiska blickarne hade under tio foerflutna ar icke foerlorat nagot af sin glans. Hon bar aennu glasoegon liksom den tid, da hon oefvade sju timmar dagligen pa "stora konserten", och hon hade under det foerflutna decenniet icke foerlorat nagot af sitt lyckliga maeienenska sjelffoertroende. Tvaertom.

Nu var det "Hemmets foer vaernloesa qvinnor" affaerer hon skoette med samma utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade foer sex ar sedan oefvertagit bokfoeringen pa inraettningens kontor och hade strax kastat sig oefver det ekonomiskt administrativa med en maerkvaerdig, naestan virtuosmaessig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp raekenskaper, skref in och skref ut som en hel bokhallare. Hon lemnade ut och foerdelade numera arbetet mellan de "vaernloesa qvinnorna", hoell raekning pa allt, skref upp allt och gloemde aldrig nagot.

Haret bar hon nu foer tiden alldeles kortklippt och nyttjade pa kontoret en herraktig rock af svart klaede. Pennan bakom oerat, nagra skarpa veck mellan oegonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio ar hade hon aldrig haft en sorg.

Boeckerna voro i det utmaerktaste skick. Hon hade utom hufvudboeckerna 43 sma filialhaeften, en foer hvar och en af de "vaernloesa". Dessa haeftens innehall var af mer privat natur, ett slags betyg foer vederboerandes uppfoerande, tecknadt upp efter underfoerestanderskans uppgifter dag efter dag.

Det skulle komma besoek i hemmet i dag, foerst skulle presten goera sin vanliga rond, derefter vaentades nagra af Finas egna vaenner foer att haelsa pa. Det var en lycka, att allt var sa vael i ordning. Direktrisen var utrikes pa foerelaesningsresa, men underfoerestandarinnan var pa sin plats, likasa uppsyningsfrun, tvaettfoerestandarinnan, syfroeken och sist och foernaemst hon sjelf, Josefina Susanna Maeienen.

Det knackade. I staellet foer pastor Mielk kom der en annan andans man, atfoeljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och boerjade sina fragor. Pastorn hade antagit en gratmild, sorgsen och beklagande ton, som Josefina alls icke tyckte om.

— Med hvad sysselsaettas dessa arma qvinnor?

— Med arbete, hvad annars?

— Jag trodde med boen och sang.

— Jasa, pastorn trodde det! Det skulle vara skoent! Med boen! Vara flickor skulle sysselsaettas hela dagen med boen! Da ginge det rakt uppat vaeggarne. Och med sang! De fa sjunga sina visor en half timme efter aftongroeten, och det aer nog.

Pastorn boejde sorgset sitt hufvud och sag beklagande till sin adjunkt.

— Har hemmet kunnat omvaenda nagra till den saliggoerande kristliga tron?

— Nej, det tror jag inte. Men vaenta, jo, der fins ett par sjuka gamla flickor, som ga och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra ryggmaergslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen foer det mesta. Men dem ska' vi skicka bort till nagot sjukhus, sa fort det bara passar, och det fastaen de sjelfva inte vilja bort. Foer se, vi haer…

Fina hoell pa att gloemma sina foeresatser och komma in i den gamla takten att beraetta om allt och alla, da tvenne yngre flickor med famnarne fulla af ved och qvistbraensle traedde in.

Pastorn vaende sig mot dem och fragade i langt utdragen predikoton: — Na, ni stackars foerlorade varelser, aero ni haerifran staden eller hvar ha ni foerdrifvit ert syndiga lif foerraen ni togs in haer?

Fina tog pennan fran oerat och rynkade sina oegonbryn.

— Hvad saeger pastorn, stackars foerlorade varelser! Hvad vill det saega? Hvad menar herrn med det? Syndiga ae' vi allihop, herrn med och jag och vi allesamman. Stackra dem alls inte! De aer' inte saemre aen annat folk! De arbeta sa godt de kunna. Ga ut, flickor, och be Maja komma in, om jag ringer. Muntra er nu i vedboden bada tva. Du sagar aennu ett par matt, Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hoer du! Sa farvael, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var bara inte ledsna!

Flickorna sago tacksamt pa Fina, sneglade pa pastorn och foersvunno. Fina oeppnade en motsatt doerr och erbjoed sig att "visa laegenheten".

De kommo foerst in i en aflang sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor af olika aldrar sutto haer och sydde, klippte till eller stickade pa maskin. Nagra stego upp och haelsade pa de intraedande, andra goemde fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vaende sig bort med sura miner. En aennu ung qvinna med ett anstaendigt ansigte och blek hy satt och "hoell ordning". Pastorn vaende sig med sina fragor till henne.

Adjunkten betraktade generad ett faerdigt klaedningslif, som lag pa ett af borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna passade pa, smoeg sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt i samma sekund pa stolen igen, stel och stram, syende som gaelde det lifvet.

Den stackars adjunkten gick laengre in i rummet och stannade vid ett nytt bord. Den unga flickan behoefde nu en sax, steg sakta upp, gick foerbi adjunkten, drog ater i rocken och gled derefter hal som en al tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.

Adjunkten rodnade och sag ut, som ville han brista i grat. Fina hade bakom glasoegonen sett upptraedet, gick till flickan, utan att saega ett ord, och medan hon halfhoegt kritiserade ett af de andras arbeten, knep hon med sina langa naglar i oerat pa den unga flickan sa laenge och sa eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blatt och naestan bloedande. Den tillraettavisade satt derunder och sydde, hon vagade icke ett knyst.

I naesta rum stroeks och staerktes. Haer stodo tolf stycken, ifrigt sysselsatta under ett fett och svettigt aeldre fruntimmers uppsigt. Pa ett par undantag naer, voro arbeterskorna alla litet aeldre och sago haerjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, foervildadt uttryck, de voro grableka eller blaroeda och sago ut att ha lemnat ett brokigt lif bakom sig.

Endast borta vid foenstret stod en ensam aennu ung qvinna och stroek plisseer. Hon slog skyggt ned sina oegon och rodnade, da hon sag de fraemmande. Hennes draegt var moerk och anstaendig och man kunde af hennes yttre ej sluta till nagot som helst, som icke talade till hennes foerman.

Presten bad strykfrun underraetta honom om denna unga flickas historia. Men han fick intet direkt svar. — Hon aer en flink strykerska, — blef det sagdt, — en gang rymde hon, det var foer ett par ar sedan, men nu vill hon inte bort, fastaen hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna heller inte mista henne nu mera. Och, — tillade hon sakta, — hon har sa fint saett, en riktig dam. Hon aer ocksa prestdotter — har varit mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu aer hon, tack vare fru von Bilde, alldeles frisk, bade till kropp och sjael, och vi tycka alla riktigt om henne!

— Guds nad ha vi att tacka foer denna omvaendelse fran moerker till ljus, — pastorn hostade och hoejde roesten. — Kaera — hm — barn — hm — I skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse foer djefvulen i edert eget koett.

En af staerkerskorna nere vid spiseln boerjade vid dessa hans ord att snyfta hoegljudt. Hon foervred sitt fula ansigte till grin och gjorde stort vaesen med naesa och naesduk. Ett par af de andra gjorde henne saellskap, nagra smafnissade oefver sina jern at alltihop. Ingen sag upp. Efter en stunds idkeligt foermanande i samma snyftande ton gick pastorn in i matsalarne, der dukningen som baest foersiggick. Han skakade hela tiden pa hufvudet, som om han hade nagot slags spasmer, och drog mungiporna aennu laengre ned. Adjunkten trampade honom i haelarne, skygg, liksom ett barn i sin mors kjolfallar, och vagade inte se upp fran golfvet.

Vid borden sysslade tva snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga ansigten. Aefven de sago hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af denna "vaernloeshet" oefver sig som gifvit inraettningen namn, och tycktes trifvas utmaerkt.

Fina, som tillfragades om dem, svarade, att de voro tva riktigt hyggliga och bra flickor, som blifvit fangade pa gatan, bjudna pa "te" till hemmet och stannat. Den ena hade varit "foer polisen" i flere ar, den andra hade bara varit loesdrifverska och haft stora anlag foer superi. Bada voro nu utmaerkta och uppfoerde sig klanderfritt.

— Bland strykerskorna ha vi foer tillfaellet vara vaersta — upplyste hon vidare. — Tva af dem ha suttit ut sin baesta tid i faengelse, bada foer barnamord, en har stulit och suttit inne foer det, de andra ha eljes varit litet aefventyrliga. — Men nu — sade hon raskt — nu aero de riktigt bra och snaella. De goera hvad de ska' och slass saellan. Om nagon ibland rymmer, sa kryper hon snart till boenboken igen, kommer tillbaka, och aer da dubbelt baettre aen foerr.

Pastorn befann sig icke raett vael, han sag pa sin klocka, hviskade nagot i oerat pa adjunkten och gick med en kall bugning foer froeken Maeienen. Fina gjorde en liten fnurrig knyck pa hufvudet, tog vaegen till sitt kontor, antecknade i privatboeckerna och var knappt faerdig dermed, da det ater ringde.

Hon oeppnade. Hela tamburen var full af folk. De traengdes in allesamman, barnen foerst. Fina tog ett par pa armarne, medan ett tredje omfamnade henne oefver knaena.

En tjock och glaensande herre med langt artisthar kom med utbredda armar emot henne, kysste henne atskilliga ganger pa munnen och de roeda kinderna, svaengde om med henne och kysste henne ater igen. Hans langa hemvaefda stoppade paleta var alltjemt i vaegen och hans vida och nagot korta byxor stodo som stubbar om hans ben.

— Ah, min hjertans pojke, min soeta lilla Dion, hvad du aer dig lik, alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor…

Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen, kroep nu fram, tunn och slank som en ande, haelsade hjertligt pa svaegerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig trearing.

De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora kontorssoffa.

— Men fet har du blifvit i Janakkala, det aer visst mjoelken hos svaerfar, hvasa?

Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen. — Men artistharet har han qvar, gudskelof, det var da roligt. Na, hur ma dina kalfvar och dina kor … svaerfar har ju en hel hop, lyckliga ost der!

Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru pa ena knaet, yngsta flickan pa det andra och gungade. Han var sig sa olik som moejligt. "Andre Wieniawsky" var som bortblast, en aerlig landtis fans i staellet med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som en prest.

— Na, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt slaegtmoete! Och Lilli med! Att hon sluppit fran sin skola sa haer tidigt. Vaelkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!

Smafroeknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratoer, som kunde foeda bade hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos redan i farstun om en karamell och gafvo sig ingen ro, foerraen Fina fann pa ett bra saett att loesa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att den aeldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf oefvervakade hon domens verkstaellande, och frid stiftades.

Lilli var ej uteslutande skollaerarinna. Hon hade inte liksom systrarna alldeles oefvergifvit musiken, utan upptraedde stundom pa konserter i qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blaklocka, gick i ljusbla rosetter och blickade omkring med bla foergaetmigej-oegon, anstaendig och naett.

Kontoret genljoed af munterhet. Barnen stojade, foeraeldrarne suto i det vaenligaste samsprak. Finas seminaristiska miner hade foersvunnit, hon bara diskuterade med Dion om allt angaende hans landtliga hem, hans foervaltareverksamhet och sadant. Lilla Janakkala-frun satt och beraettade Clara sin sista sjukdoms besvaerligheter, det var alldeles foerskraeckligt, och Dion hade varit som galen af aengslan och gratit.

Lilli gnolade pa sopranstaemman i en af Mozarts terzetter, gjorde sma vigilanta loepningar och gladde sig at sin lilla staemmas stora boejlighet.

Kaffet dracks under trugningar och krus. Fina hade latit koka det riktigt starkt och godt. Sa skulle man bese inraettningen.

De gingo oefver garden, till tvaetthuset, alla damerna. En ljum, vat anga slog dem till moetes. Den laga och stora kaellarsalen var foer tillfaellet litet skum, i en vaeldig spisel brann en eld, hvars sken faergade vattenangorna roeda och visade de arbetande qvinnorna i roedflammande belysning.

De stodo vid sina hoega bunkar och gnodde, sa loeddret skummade hoegt. De pratade, sa orden floeto i kaskader fran evigt roerliga laeppar. Nagra sjoengo, en eller ett par borta vid foenstret hvisslade flinkt och behaendigt nagra dansanta och laettsinniga melodier.

Bara armar, roeda som tulpaner. Kraftiga hoefter, kinder i ponso, svettiga pannor. Naer de besoekande intraedde, blef der en liten stiltje, men blott foer ett oegonblick. Flere par armar sattes i sidorna, och det blef ett oemsesidigt beskadande. Naer man fatt nog, begynte arbetet igen.

Vid stora kitteln stod tvaetterskornas kommendant och oefversteprestinna, i hvardagslag kallad "farmor". Det var en gladlynt men straeng faeltherre, som foerstod att pa samma gang goera sig aelskad och atlydd. De nitton tvaetterskorna sago upp till "farmor" som till en hoegre foersyn, hon var deras ideal och deras afgud. De voro lyckliga att arbeta under henne och gjorde allt hvad hon bjoed. Hon tillaet dem att halla sig glada med sang och prat under arbetet, som derfoer gick aen baettre.

Farmor svaengde om byken i lutvattnet. Hon hoerde pa ungdomen och gjorde bara da och da en mustig anmaerkning, som ofelbart kom hela flocken att brista ut i skratt. Men ve! om nagon slarfvade eller droenade vid arbetet. Da tog "farmor" spiran ur luten och smekte med den heta traedstoeten vederboerandes kinder taemligen omildt. Ocksa undvek man att goera henne ledsen. Farmors vrede var tung att baera. Hellre hvad som helst.

Tvaettstaben var inraettningens stolthet. Man levererade ifran tvaettafdelningen en utmaerkt tvaett. Allmaenhetens foertroende var vunnet, och det var egentligen tvaetthusets foertjenst, att inraettningen ekonomiskt bar sig.

"Farmors" flickor gjorde alltsa raett foer sig. Hon hoell dem i styr, der var staendigt god ordning. Inga rymningar, inga braenvinshistorier, intet kif, ingen kurtis. En moensterbataljon styrd af en idealkommendant.

De fraemmande gingo omkring till de olika grupperna och resonnerade lite smatt. Fina, som stod nagot afsides vid doerren, beraettade lilla svaegerskan "farmors" historia i korta drag. Hon, den som helgon dyrkade gamla, som omvaendt sa manga af de vaersta synderskorna, som genom sitt personliga inflytande kunde taemja den vildaste och foer ett ordnadt lif vinna den mest depraverade, hon hade tillbragt trettio ar af sitt lif i faengelse. Hon hade loesdrifvit, varit under polis och sa stulit, rymt och ater stulit. Hon hade "oefverfallit oefverhetsperson", slagits och Gud vet inte allt hvad. Foer tio ar tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio ars alder. Och under dessa tio ar hade hon varit exemplarisk.

Fina gick aendtligen fram till tvaetterskorna, inledde haer och der ett litet samtal, klappade nagra af flickorna pa kinderna, tog de vackrare under hakan och gaf "farmor" en smekning pa axeln, som skulle ha faelt en vanlig spinkig balkavaljer till marken. "Farmors" runda skuldra bagnade icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, sa att de aennu friska taenderna lyste.

Hvar hon gick fram, "kontorsfroeken", logo de emot henne, vexlade sma frimodiga repliker och nickade vaenligt. Dion, som skoette smabarnen utanfoer, blef otalig och stack in hufvudet. — Uh, hvad haer var varmt, kom nu.

Man gick ut. Endast svaegerskan ville se aennu litet till. Kanske koeket.

Fina tog afsked af de andra och foeljde lilla svaegerskan. Hon omtalade, att koeket haer var det baest ordnade koek, hon nagonsin sett. Ehuru det var alldeles foer litet foer sa stor matlagning, kunde kokerskan likvael skoeta alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat foer naera femtio personer, och aenda var der alltid exemplariskt snyggt i koek, skafferi och spisel.

Kokerskan stod vid kaffepannan, da de kommo in, hon haelsade buttert pa Fina och vaende ryggen till, sa fort hon sag den fraemmande. Det var en hoeg och aennu rak gestalt, hon bar en moerkgra bomullstygskjol, svart kofta och duk pa hufvudet. Det tittade ett par moerka, lifliga oegon fram, men bara en enda gang, eljes sag hon oafbrutet ned pa sin svarta blankskurade jernspisel.

Unga fru Maeienen tilltalade henne en gang med den vaenligaste roest. Det kom ett mummel till svar, omoejligt att foersta. Fina naermade sig och foersoekte inleda en konversation. Det gick inte.

— Han kommer ju i dag, kaerestan, inte sant? Det aer loerdag, hans dag. Da har han ater igen nagot roligt med sig att laesa, fa se hvad det blir?

Hon mumlade ater, det kunde vara bade ja och nej. — Det aer en af "farmors" omvaendelser, hviskade Fina, — hon aer eljes en mycket maerkvaerdig person. Ingen vill hon tala med, och hon aer heller inte tald af nagon haer i hemmet, utom oss foerestandarinnor, foerstas!

— Hur laenge har ni varit haer nu, Maja? — fragade Fina, denna gang i en ton, som fordrade svar.

— Tio ar. — Svaret, ehuru hoerbart, uppmuntrade icke till vidare fragor.

Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, traekaerlens aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blaenkande faegring. Skafferiet med sina larar, hyllor, lador, tunnor, askar, pasar och fat vaeckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles haenryckt: Ah, herre Gud, Fina, jag har da aldrig sett nagot sa naett och vael arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som pastar, att koek och skafferier alltid komma honom att qvaeljas. Men det haer! kan man se! Och sa fort hon fatt det fint efter middagen. Fina lilla, fa vi ropa pa Dion?

Kokerskan vaende sig foer foersta gangen om, sag med en moerk blick pa Fina, gick fram till henne och bad: — Froeken, tag inte honom hit, jag ber, inte honom.

— Var lugn, Maja, vi ga nu! Du kokar vael godt kaffe at din inspektor, hoppas jag. Haelsa honom fran mig. Och hoer du, skicka honom upp efter skapnyckeln till mig, sa du far duka honom en liten sexa. Sedan kommer jag kanske sjelf och haelsar pa, innan ni ga ut pa aftonpromenaden.

Maja neg och lilla svaegerskan ocksa. Hon sag med sina gra, beundrande och vaenliga oegon pa denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet och utan nagonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, foerstod dock att beundra detta saellsynta och utmaerkta exemplar af en tjenarinna. Hon boejde sig ovilkorligen och ofrivilligt foer denna duglighet, som sa eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristfaelliga koek, der sa manga moderna beqvaemligheter saknades.

— Det aer en argbigga — sade Fina — men en utmaerkt menniska.

— Hvarfoer aer hon haer? — fragade svaegerskan — hon ser ju sa korrekt ut? Har hon stulit?

— Neej. — Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet att svara pa fragor.

— Har hon kanske moerdat? — Svaegerskan ryste till. — Det var verkligen nagot hemskt i hennes bruna oegon och roedaktiga har.

— Nej du, aldrig — direkte.

— Nu foerstar jag inte, Fina. Hon, den der, hon har vael aldrig i verlden varit laettsinnig.

— Ah jo, — det aer just det.

Lilla svaegerskan oeppnade sina alltid haepna oegon aennu mer.

— Det aer vael inte moejligt, hon, som ser sa straeng ut. Och ful se'n.

— Hon var inte ful foer tio, tolf ar se'n, da hon aennu hade sin hvita hy.

— Sa loejligt, hvem kunde ha smak foer en sadan roedharig fuling! Och hon har ju aerr i ansigtet, icke sant?

— Jag vet inte, jag har aldrig fatt se henne riktigt noga. Du vet, att jag aer sa naersynt. Hon visar sig ocksa ogerna.

— Har hon inte rymt?

— Inte pa min tid, se'n hon kom under "farmor". Hon uppfostrades foerst under fyra ar i tvaettstugan. Hon laer ha varit farmors hardaste noet. Men knaeckt blef hon, och nu aer hon saeker.

— Om jag bara visste hur nagon kunde ha smak att foerfoera henne.

— Ah, foerfoera, det gjorde hon sjelf, soeta du! Du skulle bara veta! Ah, du skulle bara veta. — Fina tog lilla svaegerskan varsamt om hakan och sag medlidsamt ned pa hennes oskyldiga ansigte med dess hjelploesa min.

— Och sa talte du om kaerestan, en inspektor, hvad vill det saega? Har den der gamla menniskan aennu en kaeresta och en inspektor till pa koepet?

Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes roest klingade litet ovanlig, da hon sade:

— Den der maerkvaerdiga nu snart trettioattaariga qvinnan har fatt erfara mera trohet och kaerlek haer i verlden aen de flesta skoena och begafvade damer. En praektig och duktig karl har i omkring tjugo ars tid hallit af henne, hvad saeger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett par ganger, varit aktris pa skojteatrar, dansat pa kafechantanger, och jag tror haft polisuppsigt oefver sig ocksa i nagra ar. Na, jag vet inte … ingen kaenner till det sa noga. Foer tolf, tretton ar se'n, i min foersta ungdom, hoerde jag lite talas om henne. Men hon var sa otaeck da, usch — lat oss inte taenka pa det. Jag blir ond pa verlden och pa de otaecka qvinnfolken, bara jag rakar taenka ditat, och det passar inte min nuvarande staellning. Inte heller mina filantropiska qvinnoemancipationsstraefvanden, nej! Maja aer nog bra, hon nu!

— Och hennes inspektor?

— Han kommer hvarenda loerdagseftermiddag kl 1/2 5. Sa sitta de i koeket, och han laeser hoegt.

— Ah, hvad da, du?

— Historia och geografi. Allt moejligt. Ocksa resebeskrifningar.

— Aldrig Guds ord?

— Nej, hon tycks ha nagon inrotad foerdom mot predikningar. Pa sista tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under hufvudgaerden… Jag vet inte hvad det betyder.

— Och hvarfoer gifta de sig inte, ha de inte rad?

— Det aer gatan! Han vill visst inte aennu. Och inte vill hon ta' tjenst, fast manga fina hus ha latit hoera efter, om hon aer ledig. Nej, han vill inte, och hon — hon vaentar vael.

— Na, vill han da verkligen, vet man det?

— Direktrisen laer ha talat med honom i julas. Han laer da ha' sagt, att om hon nu, "det sista proefvoaret", foerhoell sig lika bra som de fem, sex foeregaende, sa skulle han ta henne hem till sommaren. Sa troligen mista vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt.

— Sa maerkvaerdigt allt det der! Aer det nu ingenting aktrisaktigt mer qvar hos henne se'n den tiden hon var pa kafe?

— Ingen gar nu sa enkelt klaedd som hon. Ingen har sa slaeta kjortlar och ingen har sa vid, ful kofta som hon. Hon har fullkomligt atergatt till sitt eget stands saett att vara, i seder och klaededraegt. Det fick "farmor" henne till. Troligen inverkade kaerestan ocksa. Ja, kom nu in till mig, det aer fuktigt att promenera sa laenge haer i vinterluften. De andra aero laengese'n hos mamma.

Fina gick in till sig, tog pa sig hatt och kappa och kom ut igen. Lilla svaegerskan stod under ett af gardens nu loefloesa traed och blickade svaermiskt mot koeksfoenstret, der foeremalet foer sa trogen kaerlek aennu stod vid sina kaffekoppar. I porten syntes en boejd medelalders man, hvars ljusgula har haengde langt ned i nacken. Han bar ett par boecker under armen och styrde sina fasta och trygga steg langsamt mot koekstrappan. Han blottade hufvudet, da han sag Nadja i foenstret, tog de laga trappstegen i ett, knackade ljudligt pa och steg in. Doerren sloet sig efter honom, och der inne i det varma lilla koeket taendes lampan.