DOTTERN. (continued 2)

En vaeg var graefd fran gatan och till hvarje port, det knarrade i snoen, naer slaedar foerspaenda med rykande haestar koerde fram och tillbaka. Samuli stod och lyssnade, midt i vaegen, med ena foten i en drifva och den andra pa sjelfva gatan. Han hoerde de olika ljuden och visste icke hvar han befann sig. Hon hade erbjudit sig — och han hade vaegrat. Hon! Den, som han vaentat pa i lika manga ar som Jakob hade vaentat pa Rachel. Han och hon! Var det henne han satte sa hoegt vaerde pa? Henne?

Han hoerde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande pa toemmarne, med en hel skala svordomar bad honom ga ur vaegen, ifall han ej ville bli oefverkoerd. Han hoerde honom aflaegsna sig och nya komma och ga, men han stod qvar. Aendtligen kaende han en stickande smaerta i foten … den hoell pa att foerfrysa. Med moeda kunde han roera den och ga till stranden, der han hade sin haest hos en fiskarhustru. "Bara hon kunde baettra sig, innan det blir foer sent."

Han koerde oefver isen. Koelden knep om oeronen. Samuli satt med pipan i munnen och laet det ga som det baest kunde. Den uttroettade haesten drog och knogade, men det led inte. Naer de kommo pa andra sidan af fjaerden, i Drumsoe skog, hoerdes tjut inifran Lonkabergen. Det kom naermare. Karl och haest oroade sig icke. Djuret spetsade oeron, men tog icke fart. Samuli hade annat att taenka pa, emellertid roekte han, det vaermde en smula pa samma gang som det distraherade.

Nagonting tassade efter slaeden, ett svart, langsvansadt foeremal, det luffade i takt, pustade och fnoes. Haesten begynte rycka i tyglarne, slog in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och toemmar. Samuli blossade ur pipan.

De kommo till granskogen. De moerka, pa grenarne snoebetaeckta traeden skymde sa att man icke sag en famn foer sig, Haesten ville icke loepa jemnt, aen sprang den, aen stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog. Skogens hungrande varg andades taett bakom dem. Samuli slog efter den med piskan. Det hjelpte icke.

Da blef Samuli arg. Sa ond som han icke varit sedan foerra sommarn, da han slog draengen, som supit sig full tre arbetsdagar a rad.

Han steg upp i slaeden, fick tag i ett par langa och tjocka jernbommar, som han i dag koept i staden foer potatiskaellardoerrarne, ryckte i toemmarne, sa att haesten haeftigt skoet tillbaka slaeden, och kom sa taett pa foerfoeljaren. Med en mustig och lang svordom hoejde han vapnet, laett som om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Sa satte han sig langsamt ned i slaeden, svepte faellen baettre omkring sig och koerde, utan att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans kraft, sa vael tillaempad, hade kunnat fa en bjoern att stupa. Han fortsatte att mumla en maengd oqvaedinsord, att smasvaerja och graela. Pipan hade slocknat, det var det foerargligaste. Sitta der hela qvarten och suga pa torra vinterluften. Gralle skulle fa umgaella sin onoediga nervositet. Och sa slog han. Haesten hade icke pa laenge kaent sadana snaertar. Sa slaengde de upp pa garden, han spaende ifran, taende pipan, staelde Gralle i spiltan, slaeden i boden, bar upp faellen och gick till sitt ensamma rum. Naer han efter slutad maltid kastade sig pa saengen, mumlade han mellan taenderna: "Herre Gud, bara hon ville baettra sig! Sa kunde jag vael bli en lycklig menniska, jag ocksa en gang!"

— — — — — — — — — — — — —

Naer froeken Sergejevna gick uppfoer teaterns artisttrappa och vidare foerbi kulisser, staellningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon kom upp till konsternas rum, foerstod hon att hon kommit foer sent. De andra maste redan vara pa scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt. Hennes klaeder haengde huller om buller, en del haer, andra der. Hon ryckte plagg efter plagg ned fran haengarne, kastade sig i dem, knaeppte kjolar och lif hur det foell sig, bara det gick i en hast. Sa stod hon da aendtligen faerdig. Det var en spansk donnadraegt, gula sidenkjolar, broderadt linne, sammetsspens, sloeja och rosor. I sin lilla spegel foersoekte hon att se hur det satt. Men — hon sag ingenting. Det var som en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med aermen. Nej, det gick inte bort. Hon andades pa glaset. Det hjelpte icke. Hon sag och sag. Ah! det var nagonting roedt hon sag… Hon hade gloemt sminka sig.

Sa sprang hon till bordsladan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, pa ett af de andra borden lago burkar och askar i massa. Hon skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manoever. Foerst det hvita, sa det roeda. Och pa munnen en smula fet stangsmink, fy! … den smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och froes pa en gang. Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk foer att styrka sig, foer att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef aenda icke annat aen att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara, en gafva af en vaen. I spegelladan lag korkskrufven. Bara en klunk, och sa —

Dit upp traengde tonerna fran scenen. De hade endast sjungit foersta koeren. Hon kaende mycket vael igen staellet — foell in i sin altstaemma och gick ned, saeker och med atervunnen fattning, traengde sig genom en hop "teaterfolk" mellan kulisserna, stoette undan de naermaste och kom in pa scenen.

Det gick lyckligt. Hon smoeg sig foerbi basarne, knep en guldstickad grand i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom till sin vanliga plats, sjungande sa starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen langt fran sina kamrater, hvilka som vanligt nagot drogo sig undan henne. Hon maerkte, att dimman foer hennes oegon tilltog. Det blef skumt. Hon foersoekte oeppna oegonen, men sag ej baettre. Gaslagorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna krympte foer hennes syn ihop till sma, bla, dunkla, hon foerstod icke detta maerkvaerdiga fenomen, utan stirrade skraemd framfoer sig. Hon sjoeng som i soemnen, icke mera samma staemma som de andra, utan en entonig strof, en kromatisk gang sakta upp och ned. Det snoerde sig ihop i hennes hals, det blef alltmer skumt foer hennes oegon. Scenen liksom vek undan foer henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda boejlig planka hon stod pa. Foer att ej falla grep hon i naermaste foeremal, det var en stol.

Koeren gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut tva om tva, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju denna stol, den var ett stoed.

Framfoer rampen stod hvitklaedd och rund primo-amoroson, en tjock tenor fran nagon smateater i soedra Ryssland; han hade gjort sig sa skoen och foertrollande han kunde, malad om kind och oegon i hvitt och roedt och svart, i loesperuk och draegt af hvit atlas foer en mark alnen, och med svaerd vid sidan. Han stod och smalog, blickade med smaektande oegon in i salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kramade en smula pa kroppen, svaengde helt elegant med svaerdet och haemtade andan foer att efter slutadt foerspel hoegtidligen begynna sin stora aria.

Men — det blef en roerelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett skratt.

I orkestern straeckte herrarne pa halsarne … det var en oro, ett tissel och ett tassel.

Tenoren kaende, hur hans runda kinder bleknade af foerskraeckelse och hur hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat baera honom. Hans tunga braende, hans hals sved som om man hade hallit pa att strypa honom. Hvad var det? Hans foersta tanke floeg till trikoterna, voro de uppspruckna … eller hvad? Och hvad skulle han goera, sjunga eller ga ut? Foertvinad, med hjertats slag naestan afstannade i angestens qvalfulla oegonblick, sag han sig om efter raeddning…

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod froeken Sergejevna. Men hur hon sag ut! Draegten, ansigtet, allt. Han fick foerst lust att skratta, men sa blef han ond och sa skraemd, hon var visst galen.

Kjolarne haengde, den oefversta var uppviken pa sidan och visade hennes underklaeder … broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var alldeles i oordning, oeppet i broestet, och sammetsspensen knaeppt pa sned. De roeda ullstrumporna! Och sa haret! … sloejan foell till haelften oefver pannan, den roeda flaetan, som haengde ned pa ryggen, var halft upploest… Ansigtet, blekt, med roeda sminkflaeckar, uttryckte en sa fullstaendig tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man slaeppt in denna galna menniska pa scenen.

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram foer att hjelpa henne.

Men — naer han tog i henne, for hon upp fran sin dvala. Med ett ryck. Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals och skrattade, skrattade. Sa sag hon upp, blef i ett oegonblick varse publiken framfoer dem, och ropade med hes, oklar staemma:

— Han vill, att jag skall baettra mig, jag! Baettra mig! Det aer herrligt! Baettra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett vaesen, man skrek pa rida, man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde foer att fa henne ut. Nu var han ond, han ocksa. Hon hade foerstoert hans scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att hon var hans aelskarinna. Och han kom ej loes. Han liksom hela publiken kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade sig om honom!

Aendtligen kom en handtlangare. De voro nu tva. Men hon stretade emot. Hon hade fatt i sitt hufvud, att de ville goera henne illa och att hon haer var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Aefven der ropade man allt ifrigare: "rida, rida"!

Men ridan gick ej. Maskinmaestarn och hans handtlangare suto nagonstaedes nere och ato sin vanliga smoergas i tanke att tenoren sjoeng sin langa aria. Direktoeren, en skallig utlaendning, drog i raseri och foertviflan sista haren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in pa scenen, det hjelpte, och ett oegonblick derefter var Sergejevna foerd pa sitt rum.

Ridan kunde aendtligen saenkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer traengdes pa scenen, i gangarne, i foerstuar, korridorer.

Direktoeren laet ridan ga upp, han steg fram, der blef oegonblicklig tystnad.

Han stammade … han tryckte handen mot hjertat. Han skakade pa hufvudet. Aendtligen, da han maerkte, att man blef otalig, fick han fram nagra ord:

— Tusen ganger … det aerade, hoegtaerade … hoegstaerade publikum. Tusen ganger … foerlatelse, ursaegt, oefverseende… En olycka … en stor olycka … laekarn foerklarar … bedyrar … tillfaellig olycka … tusen ganger…

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar pa hjertat retirerade han in i kulissen.

Uppe i ett af paklaedningsrummen lag emellertid Nadja Sergejevna pa en trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Laekaren och direktoeren rynkade pa naesorna, polismaestaren och nagra af stadens teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den "obehagliga skandalen", paklaedningsmadamer, koaffoeser, staederskor och tvaetterskor hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, oefver- och underordiska stucko in sina hufvud foer att fa se en skymt af corpus delicti, medan foer resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor, bondflickor med guldpapper pa kjolarne, roefvare och roefvarinnor, englar och smadjeflar kommo och gingo, smafnittrade eller skrattade hoegt, allt under det hoegljudda snarkningar fran soffan bekraeftade laekarens nyss faelda yttrande: — Hon aer full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten boerjades aendtligen, men man hade icke oeron eller oegon foer nagonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. — Det var foerskraeckligt, foerfaerligt, oerhoerdt, ja vidrigt, ohyggligt, vaemjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog… Men det var uppiggande … lifvande … det var som om man sett en tjurfaektning eller en amputation. Nagonting riktigt rafflande. Det var icke manga som verkligen angrade sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som haendelsevis varit tillstaedes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmaen till direktoerens loge. Med tarar i sina ljusbla oegon och vridande haenderna i foertviflan bad och besvor han dem om tystnad… Det var endast med svarighet han lyckades i sina oefvertalanden. Man anhoell hoefligt om tillatelse att helt flygtigt fa omnaemna det som ett enstaka beklagansvaerdt olycksfall: en af sujetterna, som hade traeffats af ett ploetsligt illamaende, en svimning med atfoeljande krampattack, alltsamman foerorsakadt af en allfoer stor dosis medicin, tagen i anledning af de smaertor, som atfoelja en vanlig sjukdom etc. etc.

Och sa blef det. Direktoerens teaters rykte blef raeddadt — — Nadjas teaterbana foer alltid bruten, pa denna ort atminstone. Hon hade blott spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade varit tillraeckligt lang att foerskaffa henne rykte foer lifstiden. Hennes namn var i allas mun, och da hon nagra dagar derefter var pa resa till Petersburg, visade konduktoererna obemaerkt hvarandra "den ryktbara aktrisen fran Lilla Teatern".

— — — — — — — — — — — — — —

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupe och tuggade konfekt. Det hela var som en elak droem. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf, druckit ett par glas portvin, efterat talat med den alltid sa beskedlige Samuli eller nagon annan pa gatan, sa var det dunst och dimmor alltihop. Hvarfoer soerja oefver sadant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade saendt henne en kolossal pase konfekt … nagon annan hade skickat en andaktsbok som fick ligga i sitt papper i kappsaecken, modern nagra par ullstrumpor — sa naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare oeden till moetes. Det var ingenting att vara ledsen foer. Konfekten var utmaerkt, hon satt beqvaemt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det baettre. Med detta vaelsignade goda och glada lynne var ju verlden ett paradis! Om menniskorna bara inte sage allting i sa moerka faerger. Nadja var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en foernuftig flicka, en af dem, som foerstodo att ta lifvet raett. Att se verlden sa som den var, en treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och ovaenskap, med misstro och onoedig foersigtighet, nej, utan i glaedje, munterhet och frihet.

Sa ville hon ha det. Gick det inte haer, sa gick det der. Inte var det vaerdt att soerja foer sa litet. Hon laeste konfektsdeviserna och fann nagra, som passade utmaerkt in pa hennes staemning. Der var en, som syntes henne specielt skrifven foer hennes egen kasus:

"Om du har mist din baeste hjertevaen. Soerj ej, ty du far saekert tre igen."

Det var nu bara fragan hvem som var hennes hjertevaen. Herr Adolf — na det var endast ett barndomstycke, nu var han ju foer laengesedan borta. Ulf? nej, detta var nagonting helt annat. Ryssen — ah nej, han var ju en foerbigaende, hade inte gjort annat aen foerargat henne… Och alla de andra! Nej! Det skulle da vara Samuli? En sadan der odraegligt hederlig karl, hade han bara inte varit sa exemplarisk, och sa bondisk sedan! Sa han gick klaedd! Usch da! Och sa han luktade tobak och halfylle, smorlaeder och stall. Man kunde vael inte begaera att hon skulle halla sig till en sadan toelp heller. Att folk kunde tala om kaerlek! Att de kunde skrifva hela boecker och teaterpjeser om sadan smoerja. Kaerlek! Hvad var det! Ett elaendigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro pa.

Nadja kom att taenka tillbaka pa sina erfarenheter. Det var den der asigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den kaensla som skrikits om sa mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte kunnat fa henne pa andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af nagonting, som hon trodde var kaerlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats barmhertighet eller lust att goera godt. Hon hade ju haft passion foer att tvaetta af all smuts hon sag i verlden, och goera det rent. Rellu kom, och sa tog hon honom. Det var nu ocksa ett noeje! Och kosacken. Hvad skulle man saega om en sadan kaerlek? De hade ju inte begripit ett ord af hvarandras sprak… Och sa kom hon, modern, och foerdoemde dottern. Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern hade alltid varit sa omstaendlig, hallit pa form och andra sadana bagateller.

Och sa de andra qvinnorna fran de laegre standen. Hade hon sett kaerlek bland dem? Jo visst, en kaerlek som slutat, da barnen kommit till verlden, oftast nagot foerr. Aldrig hade hon sett aekta folk, som sett sa vaenligt pa hvarandra efter broellopet som foere. Det var ett stort dike i det — pa ena sidan gingo de, som inte fatt hvarandra, det var kaerlek, foeraelskade oegonkast, hon gick foerut, han efter. Sa gaf hon vika … och sa kom diket. Pa andra sidan gick han foerut, hon efter. Sura miner, likgiltiga eller hatfulla oegonkast.

— Gud foerskone oss foer aektenskapet! — Sa hade hon taenkt, da hon var sexton ar, sa taenkte hon aennu, tio ar senare. Hon hade under sina tjenstear observerat andra klasser, foerst de sma halffattiga familjer, der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust att byta med frun. Hos en enda familj sag hon kaerlek hos mannen, men der var frun en glad sjael, som inte brydde sig ett dugg om den stackars lille haeradshoefdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned och smafnaskig, hon deremot var statlig, vacker och talangfull. Han, mannen, var den oedmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke otrogen, nej, visst icke. Hon var tvaertom riktigt utmaerkt, vaenlig och oefverseende med honom, glad och lekande. Hon laet sig dyrkas af ett par i stoeten, det var i synnerhet en. Na, han draenkte sig ocksa, stackarn, hon hade visst varit foer hard. Nadja fann, att hardheten hade sina graenser. Det var det enda lyckliga par hon kunde paminna sig ha sett… De hade naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var det!

I alla de andra husen hade kaerleken varit pa andra sidan diket. Eller ock hade frun haft det kaerleksfullt sjelf, medan mannen… Na, Nadja trodde inte pa gift kaerlek.

Och modern, som pa hennes invaendningar alltid sagt: — Du har inte varit i nagra ordentliga hus, Nadja, du kan inte doema raettvist. — Jo, det var visst sa. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade sa behagligt i kupen, knyckte till, sa att hon icke precist kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon taenkte pa sina personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade aennu en gang revy, denna gang liksom mindre ytligt…

Adolf, hvarfoer blef det aldrig nagon kaerlek dem emellan, ehuru hon?…

Naja, hon var sa barn. Det som faengslat henne var hans snygghet. Det kunde inte nekas, det var nagonting hon hade af modern, men icke pa det viset. Hon, Nadja, ville ha allt faerdigt. Hon ville njuta strax. Adolf var fin, han doftade herre, det var nagonting redan i hans yttre, som steg henne at hufvudet. Hade han bara velat, sa… Men han ville ju rakt inte. Hans natur var obegriplig foer henne. Han var nog hjertegod, men aenda ville han inte. Det var bara pjask, foerstas. Froekenaktighet, som Ulf sade. Han var visst inte nagon riktig karl med kaenslor, eljes kunde han vael inte statt emot allting. — Men just hans oberoerdhet staelde honom sa hoegt, der var ocksa nagot af helgon, liksom hos modern. Dessa bada retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo aenda. Hon hanade dem infoer sig sjelf, men de foerblefvo utan flaeck. Hon kastade sin tankes smuts oefver dem, men de foerblefvo rena. Rena! sadant dumt ord, liksom det fans nagot rent. Det rena aer emot naturen, naturen, som nu foer tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: var egen mensklighet! Naturen, den fria, som drifver oss, sasom den drifver andra skapade varelser! Naturen, som bjoed henne att lefva efter som "det var roligt" — naturen, den hoegsta religion, liksom den hoegsta lag!

Hennes vaenner i Helsingfors hade laert henne en hel del sadan "bildning". Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belaesta herrar, riktigt bildade gossar! De hade haft moderna boecker, de visste minsann hvad som "roerde sig i tiden". Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur laerd och klok var icke han! Hade hon ej varit hans vaeninna och fatt "bildning" af honom! Och hon, "det okunniga barnet", henne hade han uppfostrat, medan hon i staellet skaenkte honom sin beundran, sitt vaesendes friskhet, sitt glada sinne, ja, aennu mer.

Men kaerlek! Ja, lite haer och lite der. Den var pa sitt vis en bra sak, liksom konfekten, det var soett, medan man at. Ju flere dess baettre. Det gick inte att bli maett af en. En! Sa var ju inte heller naturens mening. Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpasen full! Sa skulle det vara.

Hvad som foerargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte fruntimmersaktig som Adolf, nej han var aennu obegripligare. Han var tvaertom sjelfva manligheten. Stark som en bjoern. Hade hon inte sjelf sett, hur han ensam baende upp en sten ur jorden, som de andra inte radde pa, fastaen de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte manga ganger bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, da det var slagsmal, och skilde de stridande at. Han grep de rasande karlarne, som om de varit barnungar, ruskade om dem, sa braenvinet skakade i dem, och hoell dem pa rak arm, tills de sprattlat sig troetta. Han var den duktigaste arbetare och ordhallig som fa. Hon fann bara en sak hos honom, som var vek och foega manlig, det var staemman. Der var en klang i den, som icke passade en man.

Han var den ende, som pa allvar tyckt om henne. Aenda sedan han sett henne och fadern tillsammans. En sadan tokig karl, att halla pa i flere ar och taenka pa en enda. Och hvad hade hon gjort derfoer? Rakt ingenting. Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles sa som det foell sig. Ena minuten ytterst vaenlig, den andra sa ohoeflig som moejligt. Han hade talt allt. Hon hade blott en dunkel foernimmelse af, att hon nu sist, "den der aftonen", pa nagot vis foerverkat hans sympati foer alltid. Men allt detta var nu afslutadt och foerbi.

Hon somnade in, det var ett langt stycke vaeg mellan stationerna. Soemnen faergade hennes kinder aennu hoegre, laepparne svullnade en smula, det roeda haret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupen. Lampan osade, flamman blef allt mindre klar, hon droemde sa ljuft, der hon halflag. I soemnen knaeppte hon upp klaedningen, som spaende en smula, loeste upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina foetter pa motsatta sidan och ilade sa nya oeden till moetes.

* * * * *

Min elskade Mamma! Petersburg i Februari.

"Sam jag sistens lafvade, fattar jag nu i penan foer att sega att jag befiner mig vel och oenskar dig detsama. Her i Petersburg opsoekte jag jenast Herr Adolf sam du vet han aer i et kanceli ock int traeffa jag herr Adolf sam var ute sam nu aer gift med en fin rysk enka sam aer rik och sam var hemma da jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska, utom svenska som gick dalitt men jag foerstog at jag skulle bli sittande sa vi skulle pa theatern men der var foerskraecklit hett och dom sjoeng sa utmaerkt bra pa franska spraket foer haer aer inte ryskan sa fin sam den aer i vart land och der var en fru sam hade likasa grann roest sam jag har sa den hoerdes likasalangt sam fran garden till torparbacken och en karl sam hade sa smala ben sa jag har aldrig sett sa smala ben och jag skratta sa jag har aldrig skrattat sa foer han var i koeren foer du kan nog foersta att premiaererna alltid har oppstoppade ben om di ae magra sam ingen tycker am. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller barn, bara att haer aer fina herrar i maten. Ock snart skal jag soeka mig en riktigtt bra plass, sa fin plass att am du nu kan skika mig litet pengar sa far du nog snart igen foer her fins ett finskt herskap som talar bara finska och ae galna i finskt och blev galna i mig foer jag talar sa grann finska och har sa dugtig roest och di ska skaffa statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och sa far jag fara till riktiga utrikes och laera metod hos en stor utlaerd profesor sam kan skaffa mig in till en stor teater sa jag blir sa fin som jag altid har sagt, foer de anlag sam jag alltid har haft foer det teatraliska livet.

Helsa Samuli foer hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int vara lissen dett gar nog sa bra med mig sa han ska inte soerga foer mig, inte. Nu gar jag redan sa fint klaedd sa jag int skulle vala mig att haelsa pa er her pa gatorna som aer sa granna och har sa mycke jus sa det aer som om dagen mitt i natten och sa monga koerkor sam om hela var stas alla hus va koerkor och alla har di klackar sa det aer en musik i vintertraedgarden ocksa gar kejsarn med en annan snygg herre i bredd med sig alla dar naer jag gar ut och gar foer att fa frisk luft i stan.

Skikar du sa skika snart medan jag aer her teknar Nadja Sergeiovna, Pantelemonskaia pereolok no 5."

Hastigt foerseglade hon brefvet, skref utanskriften och slaengde sa det hela at sidan. Att skrifva var det vaersta hon visste. Det hon kunde hade hon laert sig sjelf. Hennes "bildning" hade ej straeckt sig sa langt som till ortografien, den ansag hon foer resten fullkomligt onoedig. Sjelfva det kalligrafiska var foer henne svart nog. Stilen var ojemn och alla bokstaefverna lago efter hvarandra utan sammanhallning, som om de varit missnoejda med hvarandras saellskap. Haer och der var ett ord borta.

Nadja tog pa sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer, haelde oefver sig en half flaska stark essbouquet, braende nagra lockar som raknat en smula, klaedde pa sig en bla klaedning och sag sig i spegeln. Hon log mot sig sjelf, svaengde sig med armarne i sidorna, beundrade ryggens raka och broestets starkt bugtiga linie och slutade sin moenstring med ett litet haeftigt, hoegt skratt. Sa sag hon sig om i rummet, fick syn pa helgonbilden med messingssiraterna borta i hoernet och kom att observera, att lagan i ampeln framfoer den heliga St. Isaak brann daligt och osade. Hon gick foer att slaecka den, men hejdade sig, raeckte hanande ut tungan, svaengde om pa klacken och gick. I trappan hvisslade hon en glad melodi, plirade med oegonen at dvorniken nere i portgangen och kastade sig gladt midt i vimlet. Traengseln var som vaerst vid hoernet. En oraeknelig massa ekipager stretade fram och ater. Brun snoemassa, halffuktig och soenderkrossad, lag likt ett hoegt lager af rasocker oefver hela gatan. Stora aflanga roed- eller groenmalade trag med fyra vaeldiga hjul inunder koerdes af brunskaeggiga, kaftanklaedda maen i pelsmoessor. De skreko oefver hvarandra, aen till haestarne, aen till hvarandra. De klatschade med langa grant utstyrda piskor, aen skrattande, aen litet smatt svaerande i de buskiga skaeggen.

Emellan dem gnodde en maengd sma istschwoschiksslaedar, foerspaenda med finska arbetshaestar och oefverhoeljda af mer eller mindre malaetna faellar. Haestarne sprungo som gaelde det lifvet, och kuskarne drogo i toemmarne at alla hall, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty traengseln hindrade dem att ett laengre stycke fa fortsaetta i traf. Eller ock var det en eller annan kyrka eller ett kapell, framfoer hvilket kusken maste stanna och foerraetta sin andakt, bestaende af nagra boener, mumlade mellan taenderna, och en maengd korstecken och bugningar.

Statligt banade sig de elegantare akdonen vaeg fram mellan de andra. En del pa hjul, andra pa medar. Praektiga, moerka, vapenprydda kupeer med tva haestar, mindre, oeppna vagnar eller slaedar i alla fasoner, faerger och storlekar. Trespaenda troikor ilade med en fart i vaeg, haeftigt sa snoen yrde om dem. Snedspaennare med halsarne vridna utat och i konstigt snedt traf spraengde fram med hvita naet spaenda mellan lokar och slaedkarmar. Sma tranga snaeckor efter hoega och eldiga trafvare koerdes af unga eleganter fran palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en bradska.

I butikerna var det ocksa ett vaelsignadt spring. Pigor i bara armar kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade och smaskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen och konverserade under lifliga gester, naer och fjerran ringde kyrkklockor, sma och stora, pinglade och danade, alltefter som de hade kropp till.

Nadja gick med dansande gang framat gatan. Der stod i en lang rad en hop istschwoschikslaedar och vaentade pa kunder. I veckrika moerkbla kaftaner gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhaengande pa bottnen af slaedarne. Nagra ato loek och smoergas, andra hade stora skalar med rykande spitting (sirapste med en liten tillsats rom), som de foerde till munnen. Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann foer att halla sig varma.

Den unga flickan hade redan laert sig konsten att underhandla med dessa akare … hon tog derfoer pa sig den oefliga likgiltiga minen och ropade, under det hon gick foerbi kuskarna, med gaell roest namnet pa den gata, dit hon skulle, tillika med den summa hon ville betala foer en koersel dit:

"Stritninka pereolok, sorok kopiek!" ( — — gatan, fyratio kopek).

Ett tjog olika roester svarade henne genast, upprepande gatan och priset. Nagra lamenterade ljudligen oefver det laga anbudet och skakade ovilligt pa hufvudena, andra bado henne med vaenliga ord och inbjudande gester att oeka pa summan en smula, aennu andra traengde naera inpa henne, beroemde sina haestar och slaedar och naemnde i bevekande tonfall den summa, foer hvilken de ville koera.

Nadja gick raden utfoere, doef och blind foer alla dem, som sprungo efter. Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljoedo nagra roester "Paschalusta barischna, sdies!" och nagra beskaeftiga sma langrockar sprungo fram, bockande och pratande.

Men Nadja hade ploetsligt fatt ett annat infall. Hon ville ga. Luften var ren och hon kaende en lust att promenera. Hon knyckte pa nacken, blandade sig i den folkmaengd, som traenges pa den temligen breda trottoaren, och arbetade sig sa modigt fram genom folkmassan pa Ulitsan.

Der kommo nagra unga studenter fran naermaste kneipe, de roekte simpla cigarrer och luktade starkt "pivo". Nadja saende dem ett broderligt oegonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert saellskap. De foerstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i full gang. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade langt nihilisthar och en smal, liksom urvriden naesa samt en sorgsen gratmild min, kunde hon dock inte foerma att skratta med. Da tog hon upp sin naesduk och med en min af stor andakt hoejde hon den upp i niva med naesan, torkade den sa, derefter munnen och sist oegonen, liksom en mor sitt gratande barn. Den langharige tog henne om lifvet och kysste henne. Det var ett oegonblicks verk. Hon bet honom i oerat till svar. Det var knappt en sekund. Sa svaengde hon af at hoeger, kilade in i en portgang, sprang uppfoer en trappa, trefvade fram genom en lang surkalsluktande korridor och ringde pa koeksklockan. Pigan oeppnade, sneglade argt och misstroget pa Nadja, sag pa henne nedifran och upp och fragade derefter pa aekta skaergardssvenska:

— Hvad ska' mamsell ha?

— Middag, kaera dadda, jag aer bjuden till middag till hennes herrskap, var hon lugn foer det! Jag aer fran Finland liksom hon sjelf. Se sa, upp med doerrarne, hennes husbonde aer min gamla vaen! Visa nu hvad hon duger till. Rappa sig … tack.

Med haret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i huset sprang emot henne, och herrn kom langsamt efter.

Det var verkligen "herr Adolf". Saeflig som foerr, nagot blekare och aennu mer betaenksam och tillsnoerpt. Hans krage steg upp at hakan, liksom raedd att blotta foer mycket af den mjuka och vaelskoetta halsen. Han bar sammetsrock och straeckte hufvudet framat, med en min som ville han staendigt be om foerlatelse. Oegonen voro lika oskyldiga och uttrycksloesa som foerr, det hade blott kommit nagot foerskraemdt i dem.

Frun var sjelfva frimodigheten. De kaecka oegonen blickade stickande fram, och ur hennes stora roeda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade alltjemt med den i munnen, det roek om henne, tankarne togo form och orden rullade ut som padrifna af ett angande inre maskineri, det var ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon hade langt, rakt nedhaengande har, svart och tunnt, brun frisk hy och en figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig, dyrbar och pralande. Hon kisade ofta pa den hon talade med, pasatte och tog bort lorgnetten, svaengde ogeneradt med armar och ben. Men roesten var klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk och saeker, det var nagonting oefverlaegset, sjelfmedvetet och manligt hos henne, dock icke utan behag.

Hon placerade Nadja i ett hoern, skaffade henne en god fatoelj och oefverlemnade henne till sin man.

Generad och naestan missnoejd satte han sig pa den lediga stolen bredvid henne.

— Sa, aer du nu haer, Nadja … jag hoerde af min hustru, att hon bjudit dig hit … ocksa har jag haft bref fran Finland om dina sista aefventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera … och … jag aer lite foervanad att se dig haer nu. Du borde foersta, … jag aer gift karl nu, hyggligt hus … jag vet inte hur du … hm.

— Ah, sjapa dig inte, Atte, och var inte sa generad foer mig. Som du ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag aemnar bli riktigt fin nu, ser du… Artist! Jaha, du behoefver inte skrika om, att jag var hos Guroffs inte… Den gamla historien… Frun din aer riktigt god vaen med mig nu. Ni har inga barn, foerstas. Ah, goer inte sadana sura miner, du, jag skall inte foerfoera dig nu mer inte, jag haller mig allt till de andra herrarne.

Hon skrattade foer full hals, taenderna glimmade och groparne i kind och haka voro djupare aen foerr. Herr Adolf log ett blekt loeje och sag motstraefvigt pa henne.

— Du har blifvit fet, du, Nadja.

— Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit vaerfning och har harda dar, hvasa? Aer korpralen stygg mot dig, gamla gosse?

Herr Adolf hade sa naer korsat sig. Han steg upp, sag sig omkring, men satte sig igen med en suck.

— Tala litet — mer vardadt, soeta du … annars! Haer komma Maeienens, gudskelof! De aero — jo, du har ju traeffat dem haer, da du var foersta gangen hos min hustru — de aero mycket hyggliga. De ae' fennomaner, saerdeles framstaende, utmaerkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik som bade Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf aer skicklig malare, ja, en stor, utmaerkt artist, fast han annars aer arkitekt. Aeldsta dottern aer liksom modern, spelar till och med pa konserter … en af soenerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har tenor, och de yngsta froeknarna ska' visst till operan. Utmaerkta roester… Ja, du far sjelf hoera. Men ett ber jag dig, Nadja…

Han hade talat sig andtruten, och sa ovan som han var vid anstraengningen, steg der upp en liten svag rodnad pa hans kinder.

— Ett ber jag dig, var sa fin och foersigtig du kan, kompromettera dig inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du laete dem tro…

— Var Lugnkvist — skrattade Nadja — jag skall vara sa utomordentlig, att … och sa skall jag sjunga foer er…

Det ringde till bords. Saellskapet bestod till fyra femtedelar af familjen Maeienen. Sa var der en ung nygift finsk ingenioerofficer med sin hustru, foer resten ingen. Herr Adolf satt i hoegsaetet och sag ut, som om han varit fraemmande hos sig sjelf. Hoegrest tronade hans hustru vid hans sida, cigarren osade pa en foensterkruka, en soppterrins svarta innehall rykte i staellet framfoer henne, hon serverade, resonnerade, konverserade och foerde ordet som en riksdagsman.

Nadja satt och var omgifven af Maeienenar pa alla sidor och midtemot. Hon kunde inte sjelf fa saega ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo och hoerde pa. De voro atta om en. De talade alla till henne. Alla surrade i oeronen pa henne. De beraettade om sig sjelfva, om hvarandra, om familjen Maeienen, familjen Maeienens utmaerkthet och om hela verlden i foerhallande till familjen Maeienen. Familjen Maeienen, fattig, talrik, obemaerkt, hade likvael sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som lif och anda hade erkaende, beundrade och foell till fota, sa fort de blott kommo inom familjen Maeienens periferi. De voro Finlands baesta barn, landets aedlaste soener och doettrar, dess stolthet, aera och hopp, de som skulle goera landet stort och ryktbart och beroemdt, de som skulle bringa en stralglans af beroemmelse kring Suomis skoena panna, de som skulle foera landets fana framat pa den ena och enda saliggoerande banan, genom musik, teater och skoen konst pa det ena och enda spraket, landets egna, det finska.

Nadja hoerde pa med oeppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala detta, men hon hade trott, att "herrskapet" borde tala svenska. Hon hade aldrig foerr funderat pa dessa saker, men nu fick hon en dunkel foerestaellning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer vaerd att halla pa aen svenskan, som hon icke kunde. Och sa laet det sa vackert, det der talet om faedernesland, fosterjord och hemtorfva. Pa det haer afstandet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset ett stolt loefte att bli patriot, sprakpatriot.

Sitt program skulle hon nog fa af Maeienens, dermed var ingen noed. Och med ofoerstaeld beundran hoerde hon pa herr Maeienen, som satt naermast och som foer oegonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda och braekande aeljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid pa foersta stafvelsen. Det var ett oupphoerligt gungande fram och tillbaka med roesten i de omoejligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vaenliga ansigte sken, upplyst bade in och utvaendigt, hans knubbiga haender smekte vinglaset, medan han talade, och sa fort han hemtade andan, sag han upp till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, nagon af "ungherrarne" eller "smafroeknarne".

— Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina aer foer en! Ja, der sitter hon, fattig barnet, och ser sa enkel och anspraksloes ot, och fast jag saeger det sjelf, sa aer hon en tusan sa framstaende och begafvad _pi_anist! Hon _pre_ludierar om aftnarne sa man kan grata at det, och sa'na _ha_rmonier! _Mo_sikalisk aer hon, och en _opp_fattning har hon! Naer den der _Ro_binstein var i Helsingfors, sa gick hon opp till _So_cieteten och spela' foer honom, och han blef sa _op_piggad och sa', att sadant hoer man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade rad att bekosta den sista slipningen.

Fina log och sag ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor likhet med nya tvaetthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgra suflett-tak, den moerkroeda gafveln och de sma hvitkantade foenstergluggarne hoegt uppe.

— Pappa saeger no alltid — Fina vred sig generad pa stolen, men hemtade sig snart och foell in i samma tonart som fadern.

— Nej, Dion skulle froeken hoera! Naer Wieniawsky var hos oss pa te, sa spela Dion legenden, froeken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den aer vacker!

— Ack ja, gudomlig! Ah! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig — hela koeren foell in, fattad af en extas. — Och Fina fortsatte:

— Och Dion spela' den och alla graet. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen och klappa honom och sa', pa tyska foerstas, men det spraket foerstar vi alla, hela familjen, alla Maeienenar, liksom vi foerstar fransyska, foer det ha vi laert, och vi ha sa laett foer sprak sa. Ocksa engelska kan vi, foer mamma hade en vaen, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas Ails, som laerde oss och sa' att vi har utmaerkt goda sprakhufvud alla, foer hon hade oefversatt fran amerikanskan till finskan med min hjelp, foer jag har sa laett att uttrycka mig i skrift pa vart skoena finska modersmal.

Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror Anton upp den foerlorade traden och fortsatte:

— Och Wieniawsky tog Dion till sitt broest och sade: kom, unge vaen, i mina armar, ingen kan spela som vi bada, och under supen sa sa' han at pappa, hur var det nu igen, pappa?…

— Det aer aenda ingenting, froeken Sergeievna, mot smafroeknarnes roester. Jag hoerde no sjelf i gar pa stora italienskan den der omskrikna Patti, som no skulle vara sa utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no _e_stimerar henne sa foerskraeckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek gjorde hon med, men det var ingen riktig kaensla. Int foerstar jag jo mej pa det, men min hustru Anna saejer, att dom skalorna va' sa slarfviga, sa! Och drillarna, dom saejer di va' pa galen _ha_rmoni! Int vet no ja', men det tycker ja' visst, att vara smafroeknar har lika sa goda roester.

Fina, som vid ett glas vin och en kalpirogg aterhaemtat krafterna, satte nu i:

— Kapellmaestar Lirus, som var hos Lagusses pa soiree, sa' att di har di baesta roester som nagonsin har sjungit pa svenska teatern. Foer pa svenska teatern aer det bara skraep. Int kan di spela och int kan di sjunga, och det ligger inte i hela nation, det saeger alltid farbror Klas. Svenskarne aer en omusikalisk nation. Det aer en historisk nation, ja, men harmonisk kaensla har den inte…

Anton hostade och skoet in, roed af ifver:

— Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine Nilsson. Om vi skulle skicka ut vara smafroeknar, sa skulle man fa se, bara pappa hade pengar nog foer att _re_klamera och _an_nonsera och _ko_kettera, och _in_trigera!

— Foer det aer klaederna som goer det — suckade melankoliskt fru Maeienen fran sin bordsaenda — som man aer klaedd, sa goer man lycka i stora verlden, man kommer ingenstaedes med aekta finsk aerlighet och sanningskaerlek, neej, glitter och krams och fafaenglighet, sadan aer verlden!

Fagelsteken gjorde slut pa dessa reflexioner och i anledning af den uppkomna pausen fattade fader Maeienen sitt glas, hoejde det mot Nadjas och talade:

— Unga finska qvinna, do aelskliga, goldhariga naturbarn, ifran folkets egen kaerna aer do oppstanden, fran landets ofoerfalskade hjerta, vaelkommen ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken foerenar oss. Vart mal aer att verka foer vart lands storhet, vi ska' offra var blod foer det!

Vid ordet blod tog han munnen full, och roesten fick en grafklang, dof och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.

— Vi ska' aelska det, beroemma det, foera det fram. Vi ska' tala dess sprak, om inte vaerden vore sa — — okonnig, foerlat, sa skolle vi no ocksa tala finska, men vi maste jo vara artiga mot honom ocksa, foer hvad man aen ma saeja, menska aer han aenda, na, alltnog, vi ska ocksa halla ihop tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och beroemma hvarann och _in_tressera folk foer hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en opera och der aer vara baesta vaenner, och jag har en brorson i en tidning, och Fina har en — hm, bekant i en annan tidning.

Fina tog honom ordet ur munnen och sade:

— Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions vaenner och Antons vaenner blir bjudna pa dans till oss, tillika med redaktoern af det ena bladet och kritikern i det andra, och sa har jag en vaeninna, som aer foerlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af dem toers skrifva ett ord om var teater och vara konserter, som inte aer vackert, foer naer en gang kritikern var bortrest, sa var det en fru som skref i hans staelle under tiden, som klandra Ella Visberg foer falskhet, och sa' att inte Ella sjoeng rent, och Ella blef ond och gick till direktoern, och direktoern gick till redaktoern, och redaktoern gick till frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert om Ella och om alla vara. Sa skall det vara!

Gamle Maeienen at smaelt glace med matsked och talade emellan munfullarne: — Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne och poblikum. Det aer bara en klick, som inte har vett, och det aer s_ve_komanerna! Det aer inte riktigt klart med var vaerd, men eljes aer han ett beskedligt och hyggligt v_ae_sende, som vi alla synnerligen vaerderar. Voj, voj, no boerjar talena!

— Mina damer och herrar! — Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka panna med en fin naesduk, hostade och sag pa glaset, som vaentade han derifran den felande inspirationen.

— Mina damer och herrar! I det jag ber, att fa uttrycka — fa uttrycka, de kaenslor — som jag ber — att fa uttrycka — foer eder alla — ber jag — att fa uttrycka, hm, fa dricka denna skal, foer — mina damer och herrar, min hustru ber, jag ber — tillika pa det hoegsta foerbunden och tacksam, min hustru, och jag…

Hustrun sag ut, som om herr Adolf sagt nagot, som kunde anstatt en Cicero, hon smalog foernoejd, klingade med sina grannar, men korsade sig tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer och herrar begafvo sig till roekrummen och roekte sa den qvinliga delen af den artistiska familjen var naera att qvaefvas; Nadja hade fatt fatt i ingenioeren och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat aen de oemmaste vaenner, hon visade den unge mannen en hoegst smickrande uppmaerksamhet, sag med ofoerstaeld beundran pa hans vackra unga ansigte, sade honom en hop ytterst vaenliga saker, lade sin hand smekande pa hans arm och sag honom ifrigt och haengifvet in i oegonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, sag pa en gang road och brydd ut. Han sneglade gang pa gang foerlaeget pa sin hustru, som var en helt anspraksloes qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, da hon icke var frisk. Nadja roade honom, hon var sa oeppenhjertig, sa naturfrisk, sa passionerad. Det var som en varm sommarflaekt att kaenna hennes andedraegt naera sig och att hoera hennes naiva fragor och se hennes eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fatt klart foer sig, att han ocksa var "ett helgon", att han naera nog alltid varit ett helgon. Hon fick honom att tala om hela sin historia pa en liten kort halftimme. Tidigt foerlofvad med en ung flicka, nagra ar aeldre aen han sjelf, aelskade han henne pa afstand, var henne trogen under alla de ar han gick pa akademien, och gifte sig vid tjugofem ar, sa fort han tagit examen och fatt en god anstaellning. Han hade icke sett sin brud pa sex hela ar. Hon bodde i Abo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under tiden. Da de skildes, var hon en roed ros af vanlig sommarfaerg, ett par och tjugu ar, glad och soet. Vid tjugoatta var hon allvarlig, blek, litet krokryggig och gudsnadlig. Hennes roest laet alltid docerande, det var nagonting oefver hela hennes personlighet, som paminte om laerarinneseminarium. Rosens blad voro laengesedan faelda, det aterstod ett halffoertorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och talade om trohet, hon var roerd, dels af hans enkla beraettelse, framstaeld i hennes fragor och hans svar, dels af den kaensla han ingaf henne, och dessutom af vinerna. Medan hon sag pa honom, fick hon tarar i oegonen och hennes laeppar darrade. — Hvad ni aer beundransvaerd, — sade hon med sin laga staemma, — jag kaenner mig sa ringa i bredd med er, sa ovaerdig, sa dalig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den aer lycklig, som far se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har, eller sjunga foer er, eller skratta foer er och goera er glad, ni ser minsann sa melankolisk ut, stackars gosse, sa det goer ens hjerta ondt.

Ingenioeren taenkte pa hustrun, som just i dag varit i daligt humoer, som gratit och beklagat sig, sjuk och troett som hon alltid var. Nadja satt der som en kraftfull moerk ros, doftande som om en varm sol hade vaeckt henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna aelska, denna qvinna! Hon skulle kunna goera jorden till ett paradis, icke staendigt paminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, laecker och len som en spansk aprikos, svaellande och soet som en ungersk drufva.

Han vagade icke mer se upp. Hennes oegon liksom faengslade hans blick. Han taenkte, att om nagon observerade dem, skulle de maerka, hvad? Hon var ett ofoerderfvadt, oeppet naturbarn, ursprunglig som en skaergardsfagel, litet vild kanske, men — sa full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begafning hade hon blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig denna originella bildning, som aennu hade en bismak af saltvattensklippor och fiskarbatar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig, en bild af Suomi sjelf, ung, ofoerderfvad, delvis ociviliserad, men skoen, skoen, skoen!

Skulle de obehagliga fennomanerna fa henne i sina klor? Sjelf var han svekoman, trodde endast och fanatiskt pa svensk civilisation, hatade allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svaermade daraktigt foer Finlands aterfoerening med Sverige.

Hon skulle ingalunda fa bli fennoman. Han ville varna henne i tid och foersoeka eroefra henne foer sin ide. Kanske hon kunde goera landet heder — — — t. ex. som skadespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara utmaerkt pa scenen, denna praektiga figur, detta gyllne har, detta lifliga och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur beraettade sina oeden, eller raettare den del deraf, som hon tyckte tog sig baest ut att omtala, satt han och betraktade henne med inspirerade blickar. Han sag henne som i en spegel, henne skaergardsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptag och dans borta pa Drumsoe.

Han taenkte sig henne ga der laengs den oefversvaemmade stranden, med bara, mjellhvita ben och naken barm. Han blef naestan svartsjuk pa Adolf, som hon svaermade foer den gangen, den da aennu litet smatt karlaktige studenten, hvars parfymer stego henne at hufvudet. Han naestan led, naer hon beskref, hur hon "under sina tjenstear" blifvit foertryckt af sina matmoedrar, och han hade kunnat ga i faelt mot dessa usla intrigoerer, som astadkommit hennes afsked fran ryska teatern!… Dessa afundsamma, dessa foertalsjuka, dessa loegnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant foer denna oskuld, som foerfoeljts sa skuldloest. Och naer hon under sma halfundertryckta suckar beraettade om alla de onda rykten, som gatt om henne, kaende han blodet sa varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs att vaenda sig bort. Hardt och fast klaemde han hennes stolkarm med sin hand och svor inom sig en ed att foersvara henne mot dem, som kanske aefven haer aemnade foerfoelja henne…

Ett stycke ifran satt husets vaerd med den unge mannens hustru. Hon tyckte mycket om Adolf och kaende sig lycklig att da och da fa "tala ut" med honom.

Ehuru med ryggen vaend at sin man, hade hon dock observerat honom och kaende, utan att hon foerstod sig sjelf, en underlig stickande smaerta stiga upp ifran hjertat och aenda upp i halsen. Det var som om hon ville qvaefvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu sa i oegonenfallande, hon liksom kaende hela sin fulhet som en lekamlig smaerta. Hennes laengd skraemde henne, och hon sjoenk ihop ofrivilligt, som om hon ville goemma sig.

Hon hoerde icke deras tal. Foerst hade det varit skaemt, sma skratt och vanligt kallprat … sa blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar … hon kaende hur han, hennes man, sag pa den andra.

— Du aer sjuk, Sigrid, — Adolf sag ifrigt ned pa henne, — vill du ga in i ett annat rum kanhaenda?

Den unga frun rodnade aennu mer. Nagra foerraediska tarar stego henne i oegonen. Men, — att hon kunde blotta sig sa! Hon, gamla menniskan! Hon blygdes, foersoekte stramma upp sig och jagade med vald en massa vilda tankar bort igen. Men, sa blef hon foerargad. Det "daliga humoeret" kom pa. Hon svaeljde sina tarar och sade med stadigare roest:

— Tack, Atte, jag vill tvaertom stanna qvar. Jag kan inte begripa den der menniskan ni har haer i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl … jag tycker hon aer faslig. Ra och — ja, du far ursaekta — riktigt fraeck. Sag du, hur hon vid middagen koketterade med Maeienen? Sa fick hon se Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann haengifven ut. Det aer en obehaglig person. Jag aer saeker, att det aer nagot ondt med henne.

Adolf foersoekte dra fram alla foermildrande omstaendigheter. Hennes brist pa uppfostran, hennes sydlaendska temperament, hennes artistiska begafning, som gaf anledning till sa manga frestelser, dem "vi andra hade svart att foersta".

— Jag har alls inte svart att foersta frestelser, — sade den stackars frun, som nu fullstaendigt retat upp sig, — foer jag har sjelf stor frestelse att ta henne i oerat och leda henne till naermaste polisstation. En sadan loesdrifverska. Fran ryska teatern! Fy da … och artistisk begafning. Jasa, det skall vara en ursaekt foer folk att baera sig at hur som helst. Det aer sa att — — hoer du, foer mig bort — till fru Maeienen i groena salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Foerlat, soeta Atte … ett glas vatten, men kokt, du — — jag toers inte dricka Neva-vatten, foer jag blir strax dalig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting maerkt, de fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Maeienen satt med husets vaerdinna och utgoet sitt hjerta. Hon talade i korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstaemman pa en kammarorgel, blasande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

— Gud! fru Baeck, det aer foerfaerligt med de pigorna! Hvad man maste lida! Hade jag inte mina barn, sa! De aer' i staellet nagot, de! Det aer roligt foer en mor, skall jag saega. Naer Dion foeddes, min lilla vaen, sa hade han, ah herre Gud! Taenk! Segerhufva! Min man! ah, ni skulle bara kaenna en sadan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han kom in. Min innerligt hoegt aelskade, sade han. Det blir ett geni. Himmelske Fader! Ett geni! Vi aer lyckliga i var fattidom, vi. Tror du det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad han!

— Var det er man som hade segerhufva? — fragade den ryska frun med artificielt, men vael speladt intresse.

— Ah, men kaera hjertandes, det syns att hon inte fatt nagra barn aen! Fast det skulle visst inte bli nagra segerhufvor; na na, hvem vet, herr Adolf aer inte sa dum som folk sade foerr, nej… Ah! hvar var jag nu igen? Lilli min docka, ga och tag mammas naesduk ifran muffen, nej du, fran pappas bakficka. Jag maste skicka bort ungen, det aer inte bra att ungdom hoer sadant haer. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli aer sa oskyldig. Taenk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Haeromdagen…

Hon lutade sig helt naera intill sin granne och fortsatte hviskande. I samma oegonblick hoerdes ett buller fran rummet bredvid, doerren oeppnades och herr Maeienens mage syntes, atfoeljd af honom sjelf. Han kom in som en angmaskin, pustande och med fart, och i hans koelvatten svaefvade de andra in som sjoejungfrurna efter Aegir. Fina i ljusblatt, Lilli i ljusroedt och Clara i gult. Sist Dion och Adolf slaepande pa sina instrument. Det blef ett staemmande och knaeppande, ett dragande med stolar. Ett vaelsignadt foersoek med noter och kuddar pa pianostolen, ett loepande oefver tangenterna, ett bestyr och ett brak. Det skulle "_or_ganiseras" musik.

Fina uppvek sina klaedningsaermar, som om hon beredt sig till kalfslagt. Sa rullade och vek hon pa noterna, gjorde hundoeron pa hvarje blad, skrufvade stolen aennu en stund, pasatte ett par bla glasoegon, gaf broederna en blick som en faeltvaebel, den der latit ladda kanonen och ropar: fyr! hoejde begge haenderna, slog ned med ett brak och boerjade.

Da de spelat en halftimme och stycket var slut, fragade Adolf troskyldigt: — Hvad hette det der vackra stycket? — hvarpa Fina med en knyck pa nacken svarade:

— Trio.

— Hvem har komponerat det? — hans fraga var denna gang framstaeld ytterst oedmjukt.

— Beethoven naturligtvis.

— Ah, det kunde man sa vael hoera, det var foertjusande, briljant, soett, charmant. — En koer fran de olika ahoerarne sloesade med alla de foer tillfaellet mest passande adjektiver, det haglade beroem, pappa Maeienen klappade sina soener pa deras spaeda axlar och kysste dottern pa den jungfruliga pannan.

— Ja, det saeger jag bara, att det aer nagot, det! Hvad saegs om det? De spela no minsann som m_ae_stare. Tre sadana har jag no aldrig hoert pa k_on_serterna, det aer no riktigt sanning, det!

Fru Maeienen sprang fram och tackade sin dotter, de groena negligebanden fladdrade om henne, hennes oegon lyste af stolthet och foertjusning. Fina sjelf torkade svetten fran pannan, snoet sig och foerklarade anspraksloest, att "det haer var nu ingenting, herrskapet skulle bara hoera min solokonsert".

Fru Baeck, som med skael fruktade foer sin nya flygels hallbarhet i profvets oegonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om solokonserten. Hon ville gerna hoera Dion, andra Wieniawsky, som hon sa smickrande kallade honom. Det skulle vara en saellsynt njutning, ifall han ville vara sa god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han staemde och satte instrumentet pa foersoek under hakan. Jo, det passade. Sa slaengde han upp sitt tunna artisthar, som likt en moerk flottig rullgardin pa alla sidor foell ned oefver halsen, tog ett fast sigte pa Nadja och begynte sin kaepphaest legenden.

Hvad som fattades Fina i kaensla, det hade han. En spaed rosslig ton, som foer mycket paminte om katt-tarmstraengar, eljes ungefaerlig renhet, nagon ansats och god rytm. Det var en elev, sadan som de flesta, som komma in i nedersta violinklassen pa konservatoriet, icke saemre, icke baettre. Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Foeraeldrarne omfamnade hvarandra och sago med tarade oegon pa sitt segerhufvade geni. Fina appladerade, Adolf med, och smasyskonen hoppade omkring honom likt gula och roeda sma fjaerilar. Fru Baeck var vaeltalig i sin haenryckning, och Dion sjelf bockade och tackade, skinande af vaenlighet och en viss blygsam artistisk sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och raeckte den unge mannen handen. — Ni har gjort mig en stor glaedje — sade hon, — det skulle vara mycket roligt, om ni ofta i vinter ville besoeka oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke foer vana att sloesa med sitt beroem. Dion tog vaerdigt och likt en gammal lagerkroent konstnaer emot alltsamman, men haeftade aennu sina oegon envist bort at kakelugnen. Hans blickar utraettade dock ingenting. Nadja och ingenioeren sutto alltjemt qvar, foerdjupade i samtal.

"Smafroeknarne", de sjuttonariga tvillingarne Clara och Lilli, skulle sa fram och sjunga. De drogo ned klaedningslifssnibbarne, jemkade om rosetterna, staelde sig pa oemse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och gafvo till lifs en af Mendelsohns duetter, "Ach, wie so bald".

Allegro agitatot "uppfattades" af sangerskor och accompagnetrice som ett vanligt andante. De sma fjaerilarne sjoengo klockrent. Det var som tva myggor en ljum sommarafton, naer man faelt ner gardinen och det eljes aer moltyst i rummet.

Sa vekt och oskyldigt, sa spaedt och klart. Den lilla duetten kunde gerna ha hetat "liljornas grafsang" eller "sylfidernas doedsdroemmar", eller nagonting annat i den stilen. De sma appladerades vaeldigt och foeredrogo derpa en maengd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sangerna hade en hop fioriturer och Clara sjoeng dem con amore. Det var omoejligt att hoera den lilla laerkan utan att kaenna sig roerd. Nagonting mer taeckt och sant musikaliskt kunde man ej hoera. En miniatyr-genre, men korrekt utfoerd. Ett bullrande jubel beloenade den upptraedande.

— Aer det inte en stor och praektig operastaemma, en riktig _it_aliensk _ko_lorator — skrek fadern och klappade Clara pa hufvudet — det har ju jag alltid sagt! Far jag no bara tjensten haer i Petersburg, sa skall hon minsann till stora operan, sa sant som jag heter Robert Isaak Elias Maeienen! Och da skall hon ocksa sjonga pa finska, sa sant som vi ae' finnar. Foer det aer nagot, det!

Ater var fru Baeck framme vid pianot, denna gang med Nadja vid handen.

— Nagra finska nationalsanger — bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med nagra fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop qvintparalleller, som skulle lata riktigt "stiliga", och foell sa in med sangen.

Hon sjoeng en finsk folkvisa, en af de skoenaste bland de skoena. Hennes verkligen starka och malmrika staemma saknade ej vaelljud, hon sjoeng icke alldeles rent, men det var icke alltfoer skaerande. Hon kunde ej ha valt baettre. Sangen klaedde henne. Den gaf hennes staemma skoenhet, liksom de vackra orden redan i och foer sig voro musik. Hon uttalade tydligt och fick vael fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof skulle kunna roera en sten.

Om de andra gjort lycka, sa uppvaeckte Nadja fullstaendig storm. Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror och tant oefver lag. Atte stralade, han bad henne i later och blickar om foerlatelse foer att han foerut behandlat henne sa illa. Fru Baeck slungade en stoertsjoe af rysk foertjusning oefver henne. Carl stod qvar vid kakelugnen. Sa svekoman var han icke, att icke den underbara sangen tjusade hans sjael … och sa mycket man var han, att han foerstod, att hon sjoeng foer honom. En tar steg honom upp i oegonen, han sarades bittert oefver att hans hustru intet ord hade foer sangerskan, utan stod stel och kall. Han fann henne sa obehaglig just nu, kaensloloes och taktloes.

Dock Nadja maerkte ingenting. Hon njoet af sin triumf och nekade bestaemdt att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala med ingenioeren.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att fa foelja med dem. Naturligtvis kunde man ej saega nej. Man tog en istschwoschick, de bada damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt pa kuskbocken. Nadja hade foerlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt. Aendtligen voro de pa andra sidan Liteinaiabron och stannade vid Granbergs port. Carl foeljde sin hustru till porten, laste upp, laste igen om henne, vaende om och hoppade derefter i slaeden bredvid Nadja.

De koerde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu foerst sag Carl, att det var alldeles stjernklart. Pa afstand skimrade der tusen och tusen af roedaktiga gaslyktor pa andra sidan Newan, och floden lag bred och vid likt en vaeldig hafsfjaerd, bunden i famnstjock is.

— Oh, jag fryser — Nadja smoeg sig naermare intill honom — Er hustru aer sa kall, sa!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

— Nej — sade hon — lat mig komma inom den, eljes blir jag sjuk naer jag fryser sa haer.

Han tog upp pelsen, hon goemde sig vid hans barm.

— Oh! jag aer sa ensam i verlden — det kom efter en stunds paus — vill ni inte vara min allra baesta vaen?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke goera sin hustru foer naer, nej, langt derifran, men han kunde a andra sidan inte heller vara oartig mot en sa ensamt staeld ung varelse som Nadja. Han tyckte hans pligt alade honom ridderlighet, ja, en viss vaenskaplighet. Han roerdes af det stora foertroende hon visade honom, han fann det sa intagande, detta barnsliga, okonstlade saett. Dessutom sag han vael, att han gjort ett djupt intryck pa henne … hon foerstod minsann ej att doelja sina varma kaenslor.

Hans foernuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men det hjelpte inte. Nadja lag mot hans barm, pelsen vaermde dem begge. Hans ridderlighet och vaenskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon hoell hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Da de hunnit hennes hem, braende den foersta kyssen het pa hans laeppar, och da de skildes, hade han gifvit henne loefte att komma redan i morgon.

Fru Granberg lag hemma och graet. Gang pa gang steg hon upp, lyssnade vid den oeppnade foensterluckan, gick till spegeln, sag sig i sitt elaende, graet aen mera, gick till tvaettfatet och laet det friska, iskalla vattnet gang pa gang skoelja bort de varma tararne.

Om ett par timmar hoerde hon hans steg. Hon visste precist hur hans bottforer knarrade i den hardt sammanpackade snoen pa trottoaren. Han gick uppfoer alla trapporna, det kunde dra om en minut, sa kom han i foerstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina klaeder — sa kom han in i salen. Ah! hon skulle vara sa vaenlig, icke saega hur sjuk hon var, hur sorgsen, hur misstaenksam, hur vael hon skulle behoeft hans hjelp, hans, hennes egen mans! Hon skulle tvaertom visa ett vaenligt ansigte. Hon skulle le, ja, se sa snaell ut. Med det samma brast hon pa nytt ut i grat.

Han hoerde vid doerren den undertryckta snyftning och de haeftiga suckar, som hon foergaefves foersoekte qvaefva. Da vaende han om, gick genom salen till sitt rum, staengde doerren med nagot hard hand och vred den i las efter sig.

Naer pigan pa morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade den lilla frun just somnat. Med utvattnade roeda oegon sag hon upp.

— Kom hit, Anuschka.

— Ja, matmor.

— Laegg din hand pa mitt hufvud! Sa der ja, det aer sa skoent. Du aer snaell, Anuschka. Jag har en snaell flicka i dig, Anuschka, och det aer godt, naer man aer sjuk och ensam.

Pigan pysslade vaenligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon foerstod sa godt situationen. Hon hade varit med om sadant foerut, pa andra staellen. Hon hjelpte pa med morgonklaedningen, ledde frun till bordet, serverade chokoladen och kammade haret. Sa gick hon in till herrn. Fru Granberg tog sitt handarbete, tararne trillade en efter en ned pa den lilla smabarnsskjorta hon sydde. Och sa tryckte hon sina laeppar mot det fina linnet och kysste det innerligt, som hade det foerstatt henne.

De talade haerefter saellan till hvarandra, de tva, herrn och frun. De "foerstodo" icke mer hvarandra. Han gick sin vaeg, hon sin. Han var sa mycket ute, alltid affaerer. Pa qvaellarne var han aen hos den ena, aen den andra kamraten. En gang skulle han ga till Sibrynoff — pa bjudning. Kl. 8 kom Sibrynoff och soekte honom. Frun foerstod foer foersta gangen, att Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarfoer var han staendigt borta, hvarfoer var hon sa ensam? Var det kanske alltsamman hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig foer kall, emedan hon var foer blyg att blotta sina verkliga kaenslor foer honom.

Hon funderade och taenkte, hon grubblade och led. Hon angrade allt och fattade hundra nya beslut. Hon begraet sin foersvunna lycka, som hon en gang begratit sin moders doed. Men hon hade denna gang ingen att foertro sig at. Inga egentliga vaenner i den stora fraemmande staden, hvars sprak hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat foertro sig at var Adolf Baeck, och han var ju dock "ej egentligen" qvinna. Sa behoell hon sin sorg foer sig sjelf, och dagarne gingo, tunga och langa.

* * * * *

En af Dions buketter med band i de finska faergerna var faestad pa "ryssgudens" bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der framfoer, det var en ynklig liten laga, lampan var illa skoett och groen af erg. De vissnande blommorna spredo en angenaem doft, men haengde redan med bladen, liksom de vetat, hur foega glaedje de gjorde den de voro aemnade at. Dion hade dock haft sa stor moeda att fa ihop pengarne. Stackars pappa hade sa litet, och det maste raecka till foer allt moejligt. Dion hade lanat litet haer och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af mamma, 5 af sma froeknarna och 15 af Adolf. Naer han sa till sina egna 30 kop. lade pappas blanka rubel, sa hade han summan.

Man arbetade i Maeienenska familjen ifrigt foer Nadja. De sago i henne en ny profet foer sitt faedernesland och voro lika ifriga att befraemja hennes sak, som om hon varit en af deras allra naermaste. Fader Maeienen, som fatt ett loenande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin lediga tid med att agitera foer henne lika energiskt som foer sina egna underbarn. Att fa Fina in pa konservatoriet som laerarinna, Dion och Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till operan eller till konsertsangerskor, det var hans plan, och han fruktade icke ett oegonblick, att den kunde ga om intet. Nadja skulle genast fa engagement vid stora operan, annat kunde vael inte komma i fraga med hennes staemma och dramatiska begafning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar. Med gloedande faerger skildrade han "en privat-soiree i en petersburgsk societe" och beskref noga det musikaliska programmets utfoerare och utfoerarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin foerundran hoera, att Nadja Sergeiewna gjort fullstaendig furore som kammarsangerska, att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang, hvars staemmedel, kaensla och stora begafning saekert voro fenomenela. Landet hade sa foega rad att foerlora en talang, att det vore att tillrada, att man toge vara pa denna, skaffade henne medel, foerst att utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag foer att sedan moejligen fa henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som sa manga andra stora, foeredrog att stanna ute, vid nagon verldsteater borta i Soedern.

Och detta var icke det enda man laeste om Nadja. Den unge svekomanen Carl Granberg, som var tillfaellig medarbetare i ett af hufvudstadens mest ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succes till sina laesare. "Det aer en originel och rik begaefning", skref han, "ett naturligt, friskt sprudlande geni, vaerdt uppmuntran. Framsprungen som en kraftig telning fran den folkstam, hvars aedlaste soener och doettrar fatt andlig naering fran broedralandet i vester, har hon nagonting till haelften svenskt i hela sin uppenbarelse. Hoegrest, fyllig och stark paminner hon om en af Tegner beskrifven Ingeborgsfigur, pa samma gang som hennes eldiga glaensande oegon tala om oesterlaendskt inflytande, och hennes varmt bruna hy om lifligt kosackblod. Men", slutade han, "froeken Sergeiewna aer en dotter af vart land, och vart land skall hafsa aeran af henne, naer hon en gang faerdigrustad star pa scenen, redo att maeta sig med de baesta vart land hittills kunnat prestera. Froeken Sergeiewnas manga gynnare och beundrare i Petersburg vaenta att kunna utverka ett statsanslag till 1:sta maj, da det aer ett faktum, att var unga landsmaninna hittills haft att kaempa mot stora ekonomiska svarigheter. Hon har beklaedt de anspraksloesaste platser foer att kunna dra sig fram, och hon har arbetat med en roerande ifver under kampen foer lifvet. Detta mal att bli konstnaer har dock staendigt som hoegsta ideal svaefvat foer henne — och det aer genom toernen hon vandrat fram, omgifven af foertal, intriger och afund af forna kamrater, som missunnat henne hennes rikare begafning. Att salunda en ljusare framtid ma beskaeras denna uppgaende stjerna, oenska vi haer alla, vi som haft tillfaelle att hoera och beundra hennes vackra sang."

Vidare hade man till hennes foerman taenkt arrangera en soiree, hvartill biljetter skulle saeljas foerst under hand och sa offentligt. Familjen Maeienen skulle naturligtvis bitraeda. Fina skulle spela solo, Dion spela sin Wieniawsky, smafroeknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera alltsamman bade det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhoerdt brak. Maeienens sleto ut flere par skor under sina promenader fran den ena aendan af staden till den andra. Ingenioer Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det minsta. Fru Baeck hade atagit sig att presentera Nadja foer nagra ryska musici, hvilkas vaelsignelse det var godt att ha till sitt foerehafvande; hon hade aefven lofvat att hjelpa med rad och dad angaende toaletten, i fall det skulle behoefvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vaenner hade taenkt foer henne. Allting var redan afgjordt da hon blef underraettad, sal hyrd, tillstand utfaerdadt, dag bestaemd, programmet uttaenkt, allt utom hennes tva solostycken och tva ensembler. Detta skulle hon naturligtvis bestaemma sjelf.

Foernoejda och med laetta samveten gingo sa en vacker marsdag fru Maeienen och fru Baeck till Nadjas bostad foer att meddela henne den glada underraettelsen, att hon bara behoefde straecka ut handen foer att fa nagra och hundrade rublar, bara sjunga nagra sma enkla toner, allt besvaer vore undanroejdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och tacka.

Naer de bada fruarna stego in, traeffade de den unga damen insvept i en ny och elegant nattrock, liggande pa soffan med foetterna pa fatoeljkarmen, en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, foervanad och generad oefver besoeket och gloemde att be de fraemmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod pa en stol, en maengd klaedespersedlar lago pa en annan. Oefver pianot en ljus, nagot trasgrann sidenklaedning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett misstroget, icke vaelkomnande leende. Fru Maeienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och onoediga preludier kom hon slutligen fram med sitt aerende. Man hade, foer att bereda froeken Sergeiewna tillfaelle att lata hoera sig, arrangerat en liten konsert, en liten soet konsert; ifall froeken ville sjunga, skulle hon fa alltihop, hela nettot. Kanske ett par hundra rubel, hvem vet, hon hade manga beundrare, kanske flere hundra rubel. Taenk!

Den lilla godhjertade gumman stralade som en sol, hon blinkade vaenligt med sina blanka och stora oegon, boejde af och an pa hufvudet, som om halslinningen satt foer stramt, men det var idel vaelvilja. Hon aelskade att goera andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggoera alla, som kommo i hennes naerhet. Voro de bara inte hennes fiender pa ett eller annat vis, sa voro de hennes vaenner. Och hade de nagot med den finska saken att goera, sa kunde hon ga i elden foer dem. Hon idealiserade sina "vaenner" liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstralade dem med helgongloria. Hon kanoniserade dem, sa att de blefvo sa flaeckfria som de foersta kristna martyrerna. Hon padiktade dem allskoens fullkomligheter. Och naer hon sa fatt dem faerdiga, foell hon ned och tillbad tillika med sin "lille gubbe, den kaere Robert Elias", lille Dion, lille Adolf, unga Fina samt begge smafroeknarna.

Hon gaf sig ingen ro, innan de foerut vunna vaennerna foello till fota liksom hon. Hon maste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det maerkte hon icke. Hon trodde aenda. Hon steg alltid upp igen, hur hon aen blef slagen till jorden. Hennes spaenstiga natur kaende icke slagen. Hennes goda hjerta maste likt ett ymnighetshorn evigt floeda oefver. Och det fans alltid nagon, som foerst tog emot…

Fru Baeck var sa nyligen gift och hade aennu sa litet att goera, att det foer henne var ett icke oangenaemt tidsfoerdrif att "protegera konsten". Nadja var till haelften hennes, till haelften hennes "lille mans" landsmaninna, foer tillfaellet kunde man ju proefva krafterna pa henne. Hon tyckte alls icke om henne, men var foer mycket verldsdam foer att lata sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i allmaenhet smatt originela, med Nadja var det ju foeroefrigt foerklarligt nog, en fattig fiskarflicka… Foer resten helt poetiskt!

Nadja hade staende hoert pa fru Maeienen. Hon hade svart att foersta. Men aendtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska, hon solosangerska! Nagot sa roligt hade hon aldrig taenkt sig.

Hon slog ihop haenderna och gaf sig till att skratta. Naer hon kunde hejda sig, slaengde hon sig ned pa soffan och utbrast, aennu i skratt:

— Men aer ni galna, gummor, hvad skall jag sjunga?

Lilla fru Maeienen blef litet dekontenancerad, fru Baeck gjorde en nagot foervanad mine med sin mustaschbeprydda laepp, och begge sago pa hvarandra.

— Ni ser ut, som om ni inte foerstod svenska, — fortsatte Nadja, — hvad skall jag sjunga?

— Nagon liten vacker aria, — proponerade fru Maeienen blygt, — om vi skulle ta Lucrezia Borgia, "nella fatal", — och hon gnolade melodien.

— Nella Fatal? Kaenner jag er Nella! Visst inte. Hitta pa nagot annat.

— Kanske Fides' aria ur "Profeten."

— Hvad foer en profet? Daniel eller Manasse, dem kaenner mamma till, inte jag.

— Men mitt kaera barn, ack, hvad ni aer naiv och soet, ja, det aer sa naett, aer det inte, fru Baeck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde alla moejliga stycken?

— Jag sjoeng i koeren i den der Kocks operetter, och min altstaemma i "En loejtnant i kloster" kan jag aennu, den laet sa haer:

Hon trallade och klappade takten pa den lilla fruns spaeda axlar.

— Men, min soeta flicka, nagot kan ni vael?…

— Jo, "Joachim uti Babylon hade en hustru Susanna".

De bada fruarna skrattade. Det frivola skaemtet hade nagot godmodigt, som de icke kunde motsta.

— Na, och mera?

— Den haer duger kanske: "Har ni hoert en sa ynkeliger haendelse". Ja, den aer om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

— Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsanger, passande foer konserter? Nagra ordentliga repertoirstycken?

— Jo, "Minae seison", "Yksittaein ole heitaetty", "Toull on mun", "Minun kultani kaunis" och — "Rullan gar".

— De blir charmanta som ett smanummer, men ni maste ha en introduktionsaria.

— Skall det vara en marsch, sa tar vi Bjoerneborgarne?

— Ni har ingen aria?

— "Saa blomaande hallena", aer det en aria eller aer det nagot annat?

— Jasa, ni kan det der, den aer ur "Martha". Ska vi foersoeka … hur hoegt vill ni ga?

— Hur hoegt som helst, gerna foer mig.

Fru Maeienen vaende sig till fru Baeck:

— Beundransvaerdt! Hur hoegt som helst! Vi ta den i Ess dur — pa foersoek.

— Hoer pa! Nadja satte sig pa fatoeljkarmen och foersoekte sjunga. Men det passade inte med accompagnementet. Fru Maeienen gjorde hvad hon kunde, generad foer sig sjelf och foer sin protege, men det gick inte. Nadja hade "gloemt" takten. Melodien hade gatt henne ur hufvudet. Och i hoejden skrek hon, sa den helige St. Isaks heliga eld var naera att blasa ut. Det var alldeles stoert omoejligt.

Fru Maeienen vred sig pa pianostolen, fingrade pa sina hattband, hostade, rodnade och visste inte hvad hon skulle taenka.

— Jag skall skicka hit Dion med noter, — menade hon, — och sa kan han laera Er.

— Kan Dion plugga? — Nadja var sa glad som en fagel, — jag behoefver en riktig tusan, om jag skall fa i mig nagon kranglig takt. Men kaenslan, den skall han inte behoefva laera mig, foer kan jag en gang noterna, si, da sjunger jag sa ni skall fa ondt i magen allihop af bara kaensla och passion. Foer det aer det, som aer min furore, sir ni, sma gummor! Begriper ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Maeienens skuldror och tog fru Baeck beskyddande under hakan. Damerna bjoedo Nadja hvar sin afton "pa repetition", lofvade skicka Dion och gingo. Pa atervaegen voro de bada tysta. De tvekade att omtala sina intryck foer hvarandra. Fru Baeck, emedan hon ansag fru Maeienen sig sa underlaegsen, att hon icke trodde sig bli foerstadd. Fru Maeienen, emedan hon kaende, att hennes nyaste pelarhelgon var faerdigt att hoppa ned med hufvudet foerut fran piedestalen foer att ta till foetters.

Och de skildes under foerbindliga leenden, vaenskapsfoersaekringar och varma handtryckningar.

Nagra timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu staedadt och fint, pa bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En dyrbar matta, aennu med prislapp pa, lag pa golfvet, och en magnifik toilettspegel hade fatt plats der den fula byran nyss stod.

Utan att knacka steg ingenioer Granberg in; Nadja sprang upp och kastade sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt broest och betaeckte hennes hufvud med kyssar.

— Du ruinerar dig, Calle lilla, — sade hon, — sadana blommor, och sadan solfjaeder! Du skaemmer alldeles bort din fiskarflicka! Men — sa aer hon ocksa lycklig! Saeg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han sag upp med en stor, feberaktig aelskareblick och tryckte henne aennu en gang till sig.

— Kanske du ruinerar mig … det aer moejligt, — hviskade han, — men du aer ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstaenksamma aelskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara, men du, aelskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du har, utan klagan, utan tvekan, med kaerlek och entusiasm, du ger dig sjelf, och du offrar allt — allt, till och med ditt goda namn och rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle da jag kunna tveka?

— Bryr jag mig om rykte, da jag har dig! — Hon omfamnade honom pa nytt.

— Och jag, jag taenker icke pa konventionela band och trak och gnat och olycka, naer jag har dig.

— Min hjertepojke!

— Min engel!

Nadja boerjade beraetta om fruarnes besoek. Den unge mannens excentriska blickar voro faestade pa henne med ett uttryck midt emellan melankoli och fanatism, han sag henne, men hoerde henne icke. Han hade redan offrat sa mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade foersvunnit som en roek, hans arbetslust var borta, hans haelsa led. Hans lilla obetydliga foermoegenhet kunde hon fa, den var han skyldig henne som den ringaste atergaeld — men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin sjael, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och akte ut. Varluften traengde stark och ljum genom de oeppnade foensterna. De superade pa Petrowsk, men Carl laengtade hem … till Nadja.

Sent pa qvaellen suto de ater i hennes lilla salong. Foenstren voro aefven haer oeppna, endast de skira gardinerna nedfaelda. Manen sken in blek och fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gafva, aterspeglades rummets motsatta hoern sa vackert. Der stod pianot, bordet med blomsterkorgen, Nadjas stora moerkroeda fatoelj och doerren midt emot. Draperier i samma faerg foello ned och taeckte till haelften ingangen till sofrummet, tapetseradt och moebleradt i groent.

Han drog henne sakta till spegeln. I det osaekra skenet stodo de der och betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon moerk och blossande. Han svaermisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon sloet sina oegon och laet sin leende mun kyssas. Och sa, naer det blef hennes tur, dolde hon hans oegon med sina haender och ledde honom som en magnetisoer hvart hon ville. De moerkroeda draperierna foello slutligen ned foer det rum, der St. Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig manen ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade gloemt att staenka dem med vatten, och vatten behoefde de foer att lefva. Carl hade tillbringat en hel foermiddag foer att ordna dem riktigt smakfullt. Och han hade betalat sa mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en hel manad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas sma skratt ljoedo ifran det groena rummet, daempade af det tjocka foerhaenget, de foertonade och tystnade slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager traengde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid doerren upp. Den unge ingenioeren smoeg fram med stoeflarne i handen. Hans oegon flammade, hans kinder voro blaroeda. Han skyndade ut, kastade en slaengkyss mot den ater tillslutna doerren och foersvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och djupa. "Naturbarnet" droemde, tills solen var hoegt uppe.

* * * * *

Fru Baeck hade ett ovanligt langt samtal med sin man. Herr Adolf beraettade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia. Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och var det pa sitt saett. Endast att hans saett att se sakerna var sa vackert. Hans naturel tillaet honom icke att uppfatta verkligheten som den var. Han sag verlden som genom ett roedt foerskoeningsglas, som hade den lyckliga egenskapen att aflaegsna det fula och daliga pa samma gang det aennu mer framhaefde det vackra och goda.

— Vi voro vaenner — beraettade han och slog troskyldigt upp sina oegon och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna — vi voro vaenner, pa det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, naer hon var exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastaen jag sade, att det inte alls gick an.

— Horribel person — afbroet frun.

— Jag betalade hennes utgifter en tid … jag trodde, att det var min pligt som hennes bekant.

— Saliga aero de som tro — frun talade litet a part.

— Men sa gjorde hon daliga bekantskaper. Hur det var, kom hon pa sjukhuset. Du foerstar! Barnet dog. Hm, professorn — hm, skaffade henne en utmaerkt bra plats, der hon fick stor loen och blef firad och hallen som en prinsessa.

— Dygdens beloening.

— Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der det gick bra i boerjan, tills hon en afton blef sjuk pa teatern.

— Tills hon ater igen kom pa sjukhus? Hvad? Och professorn…

— Nej, visst inte. Ah! hvad kan du tro? Hon blef sjuk pa scenen, tog afsked och kom hit, som vi vet', foer att studera.

— Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala foer henne hos en sanglaerare, lata henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, sa kan hon med det samma fa lite "saett", foer nu aer hon alltfoer vulgaer. Fina Maeienen oefvar in henne till konserten. Hon har det svart, mycket svart. Protegen aer visst mer aen lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, foer att fa henne att intressera sig foer Nadja, men fru Baeck ville icke. — Ga sjelf — sade hon — mig foerstar hon icke, och dig tycker hon om! Hon aer inte af mina far. — Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom beskyddande pa hans bleka kind och gick.

Herr Adolf iklaedde sig sin promenadkostym, laet pigan hjelpa pa sig pelsen, tog ett par nya gredelina glacehandskar, traedde ytterligare pa dem pelsfodrade mufftiser, taende en liten fin papyross och gick med sma foersigtiga steg den langa vaegen at finska jernvaegen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fatoelj med sitt arbete och log troett, men sa vaenligt hon kunde emot sin slaegting. Atte observerade, att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta aterfinner hos en viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde saega, att hon sag foersummad ut. Liksom en krukvaext, som statt i skuggan och som man gloemt vattna.

De talade om likgiltiga aemnen. Atte trodde foer resten, att alla aemnen i verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och aennu foer ett ar sedan hade han sett henne glad, liflig i sina roerelser, med rodnande kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad. Da hade hon varit lycklig. Hade nagra fa manaders kroppsligt illabefinnande kunnat goera sa mycket? Det var da vael, att hans hustru var sa frisk. Han var innerligen foernoejd med sin lott och med hela verlden. Gerna hade han hjelpt sin slaegting, om han kunnat. Men — naer icke ens laekarne…

Aendtligen tyckte herr Adolf sig boera komma fram med sitt aerende. Det skulle bli en konsert till foerman foer den fullkomligt medelloesa froeken Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derfoer, koepa nagra tiotal biljetter foer den stackars vaernloesa flickans skull?

— Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kraeket, och kunde jag goera henne nagot ondt, sa gjorde jag det … men nej, det skulle jag likvael inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu mera. Hon aer mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne — det bryr jag mig inte om.

— Du doemer foerfaerligt straengt. — Atte sag foerebraende pa henne. — Du aer kanske aennu — svartsjuk! Hvad? En liten smula?

— Inte nu mera. Da jag fick visshet, var jag ju rasande nagra dar, — jag skulle kanske saega nagra veckor, — men sa, ju mer jag fick taenka mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu aer jag resignerad. Det hela intresserar mig inte. Var sa god, froeken Sergeiewna! Var sa god! Slit honom med haelsan. Sug ut blodet pa honom, efter han sa vill. Jag aer snart ifran det. Men vara med om naer det odjuret skall visas foer pengar, nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes staemma darrade icke af vrede och gaf icke nagon illustration till hennes ord. Hon laeste upp hela detta anathema, som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet foeraktfullt drag kring oefverlaeppen, eljes skulle man kunnat tro, att hon talade om sista snoen, det laet sa fullkomligt likgiltigt.

— Men — Atte rodnade och hostade af foerlaegenhet, han aftog stillsamt sin andra handske, hoejde handen i niva med sina oegon, boejde fingrarne och betraktade sina langa vaelskoetta naglar, som om de kunde ge honom foerklaring — men jag foerstar inte.

— Inte? Hvad?

— Hvad du menar. Du vill vael inte insinuera, soeta vaen, att din kaere man — hur skall jag saega — har nagot, hm, nagot slags foerhallande, vaenskapligt foerhallande till — hm, damen i fraga.

— Eftersom du aer min enda slaegting haer pa orten, kan du gerna hoera hela historien, om eljes dina finkaensliga oeron kunna tala vid det: din protege aer sedan tva manader min mans aelskarinna.

Atte var naera att korsa sig. Han hostade nervoest och stack omedvetet alla venstra handens naglar pa en gang i munnen, hoppade upp ifran stolen, satte sig igen och raettade foerlaeget pa sin krage, generad oefver sin brist pa sjelfbeherskning.

— Herre Gud! Soeta vaen. Bevare oss Gud! kaera lilla … det aer vael inte ditt allvar?

— Det aer deras allvar … jag skaemtar inte … ser jag ut, som om jag ljoeg, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, foergratna ansigte med de moerka ringarna kring oegonen. Langsamt sloet hon oegonlocken och oeppnade dem sa igen och sag laenge och sorgset pa honom. — Ser jag ut som om jag ljoeg? — Hon sade det snyftande, men med undertryckt roerelse. Af tonen i hennes roest kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte kaende sitt hjerta krympa ihop. Han hade laett att roeras, och tararne stodo honom redan i oegonen.

— Aer det sanning, aer det verklig sanning? Kan en menniska — kan var Carl vara sa elak? Hvad skall man goera? Herre Gud aenda!

Han hade tappat koncepterna och satt och sag hjelploes ut. Den ena handen straeckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. — Jag vore glad, om jag kunde goera nagonting. Men — hvad?

— Ingenting kan goeras, kaere Atte, ingenting. Mitt lif aer nu en gang forstoerdt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en manad, se'n jag samlat en smula krafter, sa jag kan komma till Finland. Det aer alltihop.

— Resa, utan Carl? Men det kan du vael inte?

— Jo, jag kan det!

— Jag trodde, att…

— Att det foerestod mig nagot? icke sant?

Atte sag ned, aterigen litet brydd. — Ja, jag hoerde, att du…

— Det var sant, det du hoerde, men det aer det inte! Vi trodde foer nagra manader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att fa ett litet barn. Men foer nagra veckor tillbaka, da jag sag — och hoerde och foerstod…

Foer foersta gangen darrade hennes roest en smula. Men hon haemtade sig snart och fortfor:

— Da jag foerstod, hur det var, da blef jag sa upproerd och kunde inte beherska mig! Jag graet och soerjde, och — det var mitt eget fel. Alltnog, jag blef sjuk och — hela vart hopp gick om intet. Aennu kan jag inte resa, jag har inte oefvervunnit det och inte aterfatt krafterna. Men — doktorn tror, att om tre a fyra veckor —

— Och hvad saeger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

— Han har icke ens brytt sig om att hoera efter hvad som felats mig. Han har naestan gloemt, att jag fins till. Han tycker — foer resten liksom jag sjelf — att vi inte passa foer hvarann. Han ser mig icke mer, om han ocksa har mig framfoer sig. Och det aer knappt fjorton manader sedan vi vigdes, lyckliga och saella.

Atte skakade pa hufvudet. Han hade icke mer ord, sa grep honom vissheten om denna verldens ondska. Slutligen kom han pa en ide.

— Du misstar dig kanske, alltsamman aer kanhaenda ett litet ledsamt missfoerstand.

Hon nickade langsamt med hufvudet. — Ett litet missfoerstand! Om det sa vael vore! Jag gick en gang, sjuk och svag som jag var, efter honom, da han sagt, att han skulle ga till klubben, foer att hinna upp honom och be honom om foerlatelse foer att jag varit … na, det der foerstar du inte. Emellertid gick han icke i den riktningen, utan at motsatt hall. Jag foeljde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag sag hennes namn pa doerren och taenkte ga in, men vagade inte. Sa hoerde jag honom sjunga … som han foerr gjorde foer mig. Jag gick da ned, der fins ett kafe i porten, och derinne satte jag mig vid foenstret. Det droejde ett par timmar, innan de kommo ut. Sa akte de bort. Jag tog en istschwoschick och foeljde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in pa gula vaerdshuset. Jag var i rummet bredvid. Da de superat, foro de af igen. Jag foeljde alltjemt med min istschwoschick. De togo vaegen hem till henne aennu en gang. Han stannade der, jag var alltjemt pa kafeet. Naer klockan slog tolf, maste jag ga hem, ensam i moerka natten. Klockan var naera sex, da han atervaende. Sedan dess har mycket haendt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande laet fredligt i det lilla hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de suto, i det andra roerde sig langsamt en gammal aerevoerdig matsalsklocka i foerra arhundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

— Jag sjuknade pa morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att han gjort nog, da han gick efter en laekare. Sedan dess har doktorn icke sett honom. Jag heller icke mycket. Han skaenker mig da och da en ny bok, en pase drufvor, nagra resedor i kruka… Na, det aer inte mera, hela historien aer slut, det aer ju helt hvardagligt, inte sant?

— Men far jag inte tala med Carl, foerehalla honom, eller — kanske skicka bort henne?