SONEN.

Na, han, pojken, vaexte och blef stoerre. Hans yttre liknade hvarken fars eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till nagon af herrskaperna der uppe. Blek och fin, smaert och rak i ryggen, en riktig herremansfigur. Och de stora svartgra oegonen, hvar hade han fatt dem ifran? De voro melankoliska i blicken, tittade fragande omkring och sago svaermiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara pa sista tiden, da han langsamt kaempade med doeden, som oefverraskat honom under hans lyckas korta dagar.

"Konstiga oegon" var allmaenna omdoemet, naer nagon af torpargummorna i foerbigaende rakade se at barnet. Formen var dem sa fraemmande och uttrycket aennu mer. Det fans nagra af kaeringarna, som pastodo, att han var en "tattarunge…" De visste icke, att det var artistblod, till och med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom fran Rigatrakten med en guitarr, var sangare och hade langt vackert apostlahar, svart och vagigt.

Lilla Nadja deremot sag ut som en aekta, ofoerfalskad torparbacksunge. Det var endast oegonen och det roedbruna, tjocka haret som sqvallrade om hennes far. Hon hade moderns hy, naesa och mun. Foer resten en liten bondsk unge, en vanlig "grinvarg", skrikig, bredmunt, glosoegd och klafingrig.

Kajsa tvaettade, stroek och sydde groft. Pa loerdagarne skurade hon. Det var hela hennes lifsgerning: tval, stryklod, nal och skurviska.

De sma fingo skoeta sig sjelfva. Hon hann icke. Maste ju "uppehalla lifhanken" med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till bjoerkbacken naermast husen, der vallgrafvarne fran 1854 samt taeltgroparne aennu paminte om den tid, da Drumsoe var laegerplats foer en stoerre styrka rysk militaer, hvilken sa godt den kunde soekte goemma sig undan engelsmaennens kulor bakom batterier samt i kaellare, grottor, grafvar och gropar.

De sma trifdes sa godt i foerdjupningarne, der fordom taelten statt. De lekte med skaerfvor af granater eller bomber, som de hittat naermare stranden, graefde gropar i sanden, funno fragment af svaerd eller gevaer, af kaskar eller gamla vaerdeloesa bleck- och jernkaerl, som militaeren begagnat. Aen jublade Nadja i sina lekar, aen skrek hon, oefverdrifven i sorg och glaedje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig. Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och oem, det var alltjemt hon, som fick raett. Alla hennes roerelser voro haeftiga och buro en praegel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var sa foerstandigt, sa lugnt, oefverlaegset och bradmoget, att det pa betraktaren af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera honom.

Det var som om han redan vid sju aer foerstatt lifvets allvar. Systern sag ut som om hon icke ens vid trettio ar skulle komma att foersta eller vilja foersta det.

Det var en soendagsmorgon i boerjan af augusti. Kajsa hade hvilodag. Stugan var naestan lika ren som foerr, ehuru det nu var svarare att halla den snygg. Der inne bodde sa manga. Hon och barnen pa ena sidan, pa den andra gamle Stor-Jaska, numera foerstandsinvalid, utslaeppt fran darhuset pa grund af obotlighet, oskadlighet och — medelloeshet.

Han soep ej mer och var saledes fullkomligt ofarlig. Hans kraft var ocksa borta till en del, han arbetade ej mer pa tegelbruket, utan anvaendes till utarbete pa akrar och aengar. Men stundom kom det oefver honom ett gratanfall, och vid dessa tillfaellen kunde intet foerma honom att lemna stugan. Han satt da pa saengen med haenderna foer oegonen. Anfallen raeckte ett dygn eller sa omkring. Sedan var han ater flyttbar. Hans oegon stirrade uttrycksloest framat, han suckade och teg samt laet Kajsa leda sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete sag upp till henne som ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes roest blindt, liksom en hund sin egares. Sju ar, tillbragta i cell, hade gjort honom kraftloes, vansinnet hade oefvergatt i fanighet och apati, han skulle gatt under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om vintern, hon foedde och klaedde honom, och hans lilla arbetspenning, som han under sommarmanaderna foertjenade, var hennes enda reela vinst. Den understeg dock betydligt hennes utgifter foer honom, men — hon hade nu engang adopterat denne oefvergifne.

I dag skulle Kajsa ut foer att andas en smula luft i skogen; hon hade laest hoegt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hoert pa, fran den plats der han satt med haenderna hopknaeppta och den kolossala oefverkroppen slappt framatlutad. De voro troetta af solbaddet inne i det qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om barnen, det var saellan hon hade tid med dem nu.

Hon gick foerut i svarta soendagsklaedningen, den samma hon bar pa mannens begrafning. Hon gick langsamt och med blicken faest vid marken. Stor-Jaska foeljde efter. Han foeljde henne tankloest i haelarne, andaektigt, allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gaerdet och naermade sig bjoerkbacken. Begge stannade, det var musik deruppe, man spelade inne i nagon af taeltgroparne … hvem kunde det vara?

Kajsa gick naermare. Hon smoeg sig fram sa sakta hon kunde. Hon steg upp pa kanten af en af vallarne och stannade der. Pa bottnen af gropen sutto barnen, hennes bada barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till haelften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vaend at systern och musicerade.

Barnet maerkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med oegonen droemmande faesta pa traeden der uppe spelade han ett maerkvaerdigt instrument, hvars ton stod i intet foerhallande till dess utseende. Aen laet det som en dalig fiol, aen som en guitarr, aen hade det nagot af en kanteles metallton.

Sorgsen och foerbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var ingenioerens gamla aflagda cigarrlada, hon kaende vael igen det betsade, aflanga och hoplappade mahognyskraellet, som han sagt vara ifran hans farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne sma hal och spaent deroefver en hop vaxadt segelgarn till straengar. Straken var gjord af en sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel… Skrufvarne utgjordes af spik. Aen gned han med straken pa straengarne, och aen knaeppte han pa dem med fingrarne. Naer ljudet det oaktadt var svagt eller till och med ohoerbart, hjelpte han till med roesten, en vek, skoen sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han foeredrog. Nagra strofer ur den populaera Normaduetten. Sa svek honom minnet. Da gaf hans fantasi honom ett lyckligt stoed och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska motivet, i samma rytm, men pa ett nytt, originelt och foega italienskt saett, som mer paminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och fioriturer, aen det liknade nagonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju laengre hon lyssnade.

— Olyckliga unge, — ropade hon, — hvem har laert dig det der handtverket! Du har det i dig fran farfar din, kan jag tro, han var en sadan der! Vet du hvad, det aer det som mest foertretar mig, att du skall ha den der uselheten i kroppen pa dig! Sade jag dig inte, naer de voro haer, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro foer slag — sade jag dig inte, att de kringstrykarne voro vaerre aen tjufvar! Sadana der spelmaen! Odugliga latvargar! Smutsiga odagor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig ocksa!

Weli tittade upp fran sin grop. Modern stod der sa statlig, vreden hade faergat hennes kinder roeda.

— Hvarfoer, mamma, hvarfoer far jag inte spela? Det aer ju sa vackert!

Kajsa rodnade aennu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond laengre aen ett oegonblick.

— Hvarfoer, jo, — derfoer att det aer vackert, sadan der vackerhet som foerderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade musikantandan i sig, han ocksa. Derfoer blef det aldrig nagonting af honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han laesa. Bara sitta och gnida pa ett gammalt fiolskraelle, som han aerft af far sin, det kraeket…

Weli blef med ens uppmaerksam. Ett skimmer for oefver hela hans ansigte.

— En rigtig fiol, mor! Far jag se den, bara en enda liten gang? — bad han.

— Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle sa laenge ha hallit den goemd bara foer att du nu skulle fa den? Ahnej, min gris, det slipper du. Jag tog den fran far foer att fa honom till menniska, men — det blef han inte aenda. Han var egentligen en engel — ja, — Kajsa fick tarar i oegonen — ja, en engel, men — arbeta orkade han inte, och smuts tyckte han om. Smuts och musik — de passa vael ihop. Kom hit, Weli, grat inte! Torka naesan. Du aer en snaell pojke, men blif inte af den sorten, hoer du! Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kaerleksfullt till sitt hjerta, goemde den under rocken, som om han velat skydda den, och fick upp graten, som redan stod honom i halsen.

— Gif hit fiolen.

— Mor! det aer, det aer … det aer min kaeresta.

Kajsa smalog… Kanske paminde hon sig, naer hon sjelf en gang hade en kaeresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon foerstod att locka toner, som kommo hennes hjerta att roeras.

Hon veknade vid asynen af barnet, men efter nagra oegonblicks stum tvekan straeckte hon anyo ut handen och sade:

— Gif hit fiolskraellet, jag tal inte att du spelar pa det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och raeckte modern sin "kaeresta".

Hon tog den braeckliga ladan i sina haender och betraktade den med haelften vemod och haelften foertrytelse. Sedan goemde hon den under sjalen.

— Kaeresta, — mumlade hon, — kaeresta! Hvarifran far han alla sina ord? Se sa, Nadja, lat bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn, sa ga vi hem, det aer middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta pa Stor-Jaska hela kaskader af fuktig sand, reste sig nu och laet den stackars fanige jaetten springa hemat pa fyra foetter. Hon satt sjelf pa hans rygg och "koerde". Det var hennes favoritnoeje, och han laet henne hallas,

Om en stund gloemde de flesta af den lilla familjen hela scenen fran bjoerkbacken, da de vid groetfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast en gloemde den icke. En liten blek attaaring, hvars hjerta valdsamt klappade af fruktan foer att foerlora sitt aelskade saellskap, sina egna haenders verk, sin spellada, som af mor sa omildt kastats upp pa spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde na.

Men — gudskelof, hon hade icke braent upp den, icke trampat ihjael den — endast skiljt dem at, de goda vaennerna. Och han suckade vid groeten och gloemde ej sin sorg foerr aen klockan 8 pa aftonen, da Nucku-Matti kom och bar honom bort till Droemoearne, der kanske foer honom hela himlen var full af fioler.

* * * * *

Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle saettas i laera. Men i hvilken? Pojken hade ingen lust foer nagot. Han hade sjelf helst velat i skola, men det var omoejligt. Pa Drumsoe fans ingen sadan. Och i staden kunde han ej bo. Det hade hon ej rad till.

Saledes, till hoesten i laera. Under sommarn maste han hjelpa till med allt moejligt.

Naer det led mot september, fick han en omgang nya grofva klaeder, sydda af mamma sjelf. Stoeflarne voro nagot foer stora, de voro ett arf efter far. "Man kunde binda fast dem vid smalbenet, sa sutto de nog pa", foerklarade mor och tillade: — Under de langa byxorna syns det foer resten inte hurudana stoeflarne aero.

Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en praegtig utstyrsel, tyckte Weli, vaerdig en prins. Och han laengtade naestan till den dag, da han skulle fa alla de nya klaederna pa sig, ehuru han visste, att han pa samma gang skulle lemna hemmet.

Mjoelnarn pa andra sidan oen, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom. Foer maten. Det var inte sa illa foer en attaaring att kunna foertjena sig maten sjelf. Weli var riktigt stolt.

Det var sista qvaellen i hemmet. Han hade redan emottagit flere foermaningar att ej vara sa drumlig, sa tankloes, sa lat. Utan utmaerkt pa allt vis. Den lille hoerde pa, men orden susade foerbi hans oeron som en vind. Han taenkte pa annat. Han foerstod aennu icke afskedet. Da modren slutat, bad hon honom goera knytet i ordning … de nya klaederna haengde pa bodvinden.

Barnet gick till boden, klaettrade uppfoer stegen och kroep in. Modren sag efter honom. Han stoekade laenge der uppe. Bakom en lar full af obrukbart skraep sag han nagonting, som foerefoell honom vaerdt hans uppmaerksamhet. Han letade och fann slutligen under nagra braeden och trasiga moebler en fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han sa ofta hoert modern tala om.

Hans hjerta klappade. Hans oegon stralade. Han torkade af dammet med aermen, blaste bort en hop med sopor, som hade lagt sig pa den mellan skrufvarne, och sag att alla straengarne voro i behall. Han proefvade skrufvarne, spaende till, knaeppte pa straengarne, staemde.

Men hvar var straken? Han letade och letade. Med en hunds vaederkorn fann han den aendtligen. Litet djupare ned, pa bodgolfvet under en hoeg gamla tapeter.

Der fans en kista, pa hvilken en smal strimma af hoestsolen lyste i gult, matt sken, en solstrale, men foerdunklad af bodluckans lilla spindelvaefbehaengda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.

Foerst proefvade han den helt sakta och skyggt. Men gloemde sig sa smaningom och satte i med mera styrka och fart. Det skraelde och qved, men gaf ljud. Det kom stundom en skoen klang fran instrumentet och nagra strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet bakat och fantiserade, for ut pa sin inspirations haf med fulla segel.

Han droemde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som floeg fram i sin slup foer morgonbris. Och hela verlden lag framfoer honom i klaraste morgonljus.

Han var lycklig. Han kaende den friska hafsluften, sag en bla sommarhimmel hvaelfva sig hoegt oefver honom. Bodvindens laga, svarta tak var borta liksom vaeggarne, och hoesten hade foervandlats till var.

Sa hoell han pa en lang stund. Slutligen blef han troett och hoell upp. Nervoest och bradskande sprang han ned fran sin kista, tog klaederna, svepte dem omkring fiolen, gjorde sa ett knyte och band om med ett tag. Han kaende sig som en foerbrytare.

Hon stod utanfoer, modern, blek och foerstoerd. Hvad hade hon att goera? Det aelskade barnet stod da ej att raedda. Han var da sa hemfallen at denna last, att han kunde foer den bega aennu flera foerbrytelser. Stjaela. Doelja undan det stulna och — hvem vet, kanske ocksa ljuga.

Han klef ater ned foer stegen, som ledde upp till bodvinden, slaengde hurtigt knytet pa marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.

Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Sa af qvinnorna inne i huset. Vid brunnen stod mor.

— Farvael, mor, nu gar jag.

— Farvael, barn, haf Gud foer oegonen! Hvar har du knytet?

Weli rodnade. — Der ligger det.

— Der aer vael ingenting i nu, som vore baettre att ha haer hemma?

— Nej, ingenting.

— Du skulle kanske se efter foerst.

— Nej, mor, der aer ingenting.

— Ga da, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig sa manga ganger:

Fan tar den vilse far.

Arbeta, hall dig ren, var aldrig lat, ty boerjar du med det en gang, sa… Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du far stryk af maestarn, foer det aer vaelbekommet… Naesta soendag far du komma hem.

Weli gick. Knytet vaegde sa mycket. Det tycktes honom sa tungt, langt mer aen nyss. Det var visst foer det onda samvetet.

Han graet vid vaegskilnaden; taenk om han skulle springa hem med fiolen, bekaenna allt och fa foerlatelse?

Men nej, det var foer sent, solen boerjade redan sjunka.

Knytet vaegde foerfaerligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef riktigt troett.

Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet, veckla upp, borttaga fiolen och goemma den under en ihalig traedrot? Och foera den till mor naesta soendag och fa foerlatelse. Om? Han skyndade vidare… Att mista fiolen, den kaera fiolen, det kostade pa! Skulle han ej foersoeka aennu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den saledes.

Han oeppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I staellet tre stora vedklabbar och tva sma papperspaket. I det ena var nya testamentet, i det andra en hop smoergasar, praektiga, harda, svarta halbroedssmoergasar med "bondost" pa.

Weli svaeljde med smoergasarne sin grat och sina bekymmer och fortsatte vaegen med laettare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt laett. Vedklabbarne lago qvar i skogen.

Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof pa sin halmkaerfve, Nadja i sin saeng. Kajsa hade lagt fiolen pa bordet, hon lag med hufvudet derpa och graet bittert. Hon hade menat vael, men — det hade kostat henne mycket.

Det skulle nu goemmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af hennes man en "latvarg" och som hoell pa att aefven foerderfva sonen. Skulle begrafvas pa kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.

Ja! hon hade handlat raett …… men, — det kostade pa! Det lilla instrumentet var ju oskyldigt och hade sa vackra toner. Hon kysste det. Men skyndade sedan till kistan och goemde det der… Nu spelar han ej mer derpa, sa laenge hon finnes i lifvet.

* * * * *

Weli kom hem naesta soendag, men man talade icke om "den saken".

Soendagen derpa kom han icke och sa icke pa flere veckor. Hon hoerde dock ofta nyheter ifran honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde nytta foer sig. Mjoelnarhustrun i synnerhet var noejd, han skoette sa bra om hennes dotter, den lilla femariga Maja.

Naer Kajsa hoerde detta, skakade hon pa hufvudet. Nog var det bra, att han var omtyckt, men — han fick ju ej laera sig nagonting. Att vara barnpiga at Maja — det var egentligen icke det hon menat.

Nagon tid foerfloet. Gossen gick icke hem. Modern hoerde, att han trifdes, att han icke dugde till karlgoera, men att han skoette sitt. "Sitt", det var barnpigsarbetet.

En vacker loerdag kom sjelfva mjoelnarmor oefver till Torparbacken. Hon hade aerende till herrgarden och ville med detsamma se till Kajsa. Den snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade pa hyllan, grytorna blaenkte, friskt doftande granris lag i foerstun.

Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar, stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och oefverst en stor groen sjal bunden bak.

— Goddag och haelsningar fran pojken.

— Tack foer sist; hur aer det med barnet?

— Det slarfvar allt af… Tackar som fragar.

Kaffet kom pa och blef faerdigt, och under det man njoet deraf, oeppnades de bada qvinnornas hjertan pa vid gafvel.

— Ser madam, — beraettade mjoelnarmor, — han har inte lust foer groft. Han syr — inte klaeder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor, haestar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin ser di ut. Det roar han ungarna med. Och sa spelar han fiol hela qvaellen, sa fort de komma fran qvarnen.

Kajsa steg upp fran sin baenk. Hon vred sina haender.

— Spelar … spelar, hvar har han nu fatt fiol ifran? Har han stulit fiolen? — Madamen spaerrade upp oegonen.

— Hvad tittar hon efter, hvad gar at henne? Fiolen aer fars, far har laert pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor aen 'varan' sjelf kan. Det kan bli nagot af honom! Klockare — om han far laesa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit oppe pa herrgarden och spelat foer herrskaperna. Och de beroemd'en, och der var en spelmaestare fran sta'n och han beroemd'en, och di sa' alla, att om han skickas till sta'n, sa…

— Oj, oj, oj, att di alla ska' saetta sig opp mot en ensam stackare — klagade Kajsa. Sa der foerderfva' di Rellu-Calle foer mig, foerr aen jag var till foer att foersvara honom. Men jag har hoert talas om det. Naer han spela' och sjoeng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, braenvin och oel af det saemre folket, men da han arbeta', ville di inte veta af 'en. Sa blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till pa koepet. Far hans dog pa landsvaegen med hufvudet pa positivet, och han sjelf, mannen min, han dog utaf bara ovana, naer han skulle fa det lite rent omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha nagon som hoell af'en… Men det aer musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi saemre folk ska' vara till haer i verlden bara foer att roa dem! Till annat duga vi inte…

— Hvad pratar ni nu foer smoerja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt! Hoerde ni inte, att jag sa', att han kunde laesa till klockare?

— Laesa och laesa … hvem laer honom att laesa? Jag har satt i honom abcd och det gick som fluga i tjaera. Hon tror kanske, madam, att jag aer loenkroegerska eller nagot annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om laesa … och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag har inte annat aen hvad jag far in med tvaett och skurning, och det gar till maten och till klaedtrasorna… Klockare … sa' hon klockare?

— Jaha, har madam nagot emot den sysslan?

— Jag tror hon haller mig foer narr, madam! Naest presten sa kommer klockarn. Jag aer en gudfruktig menniska, skall jag saega henne, madam, jag staeller inte till dans hos mig om soendagsqvaellarne, jag, och tal inte nagot syndigt spelande haer i min stuga. Men ni, ni hjelper till att goera honom till en sadan der … en sadan der … musikant.

Kajsa snyftade. Mjoelnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa vandrade pa villovaegar, det hoerdes af hennes ord, men det var aenda nagonting sant i allt detta. Han var egentligen en odaga, pojken. En flegmatisk, lat slarf. Han hade saledes dessa froen i sig af farfar och far. Froen till musikantvagabonderi. En musikant, han ma nu vara klaedd i trasor och ga pa landsvaegarne eller i frack och spela foer kejsarns hof, han aer dock blott en musikant… — En sadan der — det aer nagonting af loesdrifvare, af pack med ett ord, i sadant folk. Mjoelnarmor ville ej ha en son, som vore af "den sorten". Hennes man, naja, han var nog en odaga, han ocksa, men — han dugde aenda att foertjena pengar. Och det aer alltid en foertjenst. Stackars Kajsa! hon var en praektig qvinna i alla fall. Sa hon hoell stugan! Och skoette om fanen; det, som ingen annan skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett lefvande bevis pa sin mors foermaga att styra om sitt och sina?

Efter dessa reflexioner steg mjoelnarmor upp och gick till spiseln. Der blaste hon sjelf under trefoten, sa att elden flammade upp. Lyfte sa pa kaffepannan och atervaende lugnt till baenken igen.

Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade aen en gang de brokiga, guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjoed sin gaest pa mera.

Man haelde uti af graedden i sadan maengd, att det gick oefver koppen och till haelften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och drucko fran faten i langa, soerplande drag.

Intet ord blef taladt.

Aendtligen var det undangjordt. Mjoelnarmor knoet den groena sjaelen taetare om sig, neg och tackade foer vaelplaegningen. Naer hon stod faerdig vid doerren med den vantbeklaedda handen pa doerrklinkan, sade hon:

— Hon aer en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon aer en riktigt bra menniska. Pojken aer oss till nytta, som han aer, foer han passar sa bra till barnpiga at varasses Maja. Men — det blir ingenting af honom hos oss. Far aer en slarfver, han med. Det aer aldrig nagot med manfolk, ser hon. Jag kaenner inte en som aer en riktigt duglig menniska. Foer endera sa aer di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med nagot, och da supa di foer det… Hur det aer, sa super di! Och sluska ned sig. Och oss med. Och barnen. Neej! Men — i stan fins det allt nagra yrken, der di inte vagar vara oordentliga. Till ett sadant ett ska vi skicka eran pojke. Det skall jag bli karl foer! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta honom med mig, naer jag far till Tabunoffs med mjoelsaeckarne. Kanhaenda Tabunoff tar honom. Da far han sta i bod. Och laera sig ryskan. Di ha kultabeller att raekna med. Och inget spelande blir der af. Soendagen arbeta di ocksa, fast i smyg foerstas.

Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes ansigte, som nu stralade af foerhoppningar och glaedje. Hon nickade foernoejdt och smagnolade, under det madamen gjorde sina glaensande foerespeglingar. Det dagades foer dem alltsa. Och nagonting af detta var det just hon ansag som "det lyckligaste!"

Mjoelnarmor fortfor aennu en stund. Kajsa hoerde pa. Slutligen gick hon ut med sin gaest, foeljde laengs hela spangen, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvaegen till mjoelnarns udde gick. De pratade vaenskapligt och skiljdes sedan, nigande bada tva, ehuru snoen stod dem upp pa benen. Kajsa hade icke varit sa lycklig pa manga ar… Hon hoppades nu pa framtiden. Hon visste, att mjoelnarmor kunde hvad hon ville. Och nu ville hon. Weli skulle fa uppfostran, bli nagot … hvem vet, kanske till och med handelsman. Lyckliga dag!

Hon vaende hemat. Det var nu alldeles moerkt.

Stor-Jaska, som huggit ved i skogen naera invid, var nu hemma. Han satt med yxan i famnen pa saengkanten. De stora runda oegonen rullade meningsloest och vildt omkring i rummet.

Naer han sag Kajsa, foermildrades blicken och han laet hufvudet sjunka ned pa broestet. Hon tog yxan ifran honom och foerde honom till bordet, gaf honom groet och kaffe och skakade, under det han at och drack, pa garden ut pelsen, som han brukade ligga pa uppe vid spiselloftet.

Sa ordnade hon hans baedd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i stugan. Jaetten snarkade uppe i sin saeng, diskarne stodo pa hyllan, elden knittrade stilla i spiseln.

Hon tog fram testamentet och beredde sig att laesa….

Da knackade det haeftigt pa foenstret.

Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem, nagon som i foerbifarten ville skraemma henne? Hon oeppnade icke.

Det knackade aennu en gang, aennu haeftigare. En allvarsam roest ropade, att hon skulle oeppna.

Hon floeg upp — det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och just i dag, som hon varit sa lycklig och foerhoppningsfull!

De stodo der fyra stycken och hade nagonting moerkt emellan sig, som en af dem bar pa axeln. Nagon doed? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Doed?

Nej, icke doed. Mjoelnardraengen foerklarade helt lugnt huru allt gatt till. Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skoett honom hos mjoelnarens, men han graet och ville hem till mor. Och en af karlarne visste, att doktorn skulle vara pa middag i dag pa herrgarden hos ingenioerens.

Kajsa tog det langa, tunga barnet, bar det pa armarne och foerde det i saeng. Armarne haengde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blatt, fruset, en strimma af blod klibbade fast haret i pannan.

— Hvar har han fallit, aer det i pannan som han slagit sig? — fragade hon.

— Ah nej vars —, svarade draengen och ref sig i hufvudet. — Maja trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och pojkbytingen sprang efter henne foer att dra henne undan. Och med det samma han slaengde flickan ned och fraelsade henne, fick han sjelf ett slag, foerst i foerbifarten ett som inte var hardt, men traeffade i pannan. Men si, sa kom den andra vingen, och den knaeppte till med en sa jaeklig fart i axeln, sa armen allt var naera pa att lossna fran kroppen pa'n…. Anders der fick tag i benet med det samma, och naer vi skulle baera in'en, ville han hit, och nu ae' vi haer.

Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och saende Anders till herrgarden efter doktorn. Sjelf tvaettade hon saret, baddade hufvudet, drog af stoeflarne, men vagade ej roera vid kroppen. Den lille qved sa erbarmligt, sa fort man roerde vid honom.

Hon hade hittills alltid varit sa kall emot honom. Aldrig smekt detta barn. Aldrig varit oem. Men nu brast isen.

Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och staelde allt sa godt hon kunde. Rena lakan och oerngott, — mjukt och fint skulle han ha.

Vaegledd i den moerka farstun af den sjukes snyftningar och klagan, trefvade doktorn efter laset och kom in. Han var moerkroed efter middagsvinerna, trumpen oefver att noedgas ga i moerker och snoe ut till denna koja, hvars yttre alltid foerefallit honom sa obehagligt och motbjudande. — Lys mig — befalde han utan att ta af sig oefverrocken. — Haer!

Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon taende ett pertbloss och gick naermare.

Laekarn sag vid foersta oegonkastet hvarom fragan var. Han slaengde bort hatt och oefverrock och miste vinfaergen. — Bort med klaederna —, skrek han till Kajsa, — och skynda sig sa fort hon kan.

Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade valdsamt, graet, men utan ord.

— Ja, det der goer ondt —, sade doktorn — gif hit en sax, jag skall klippa upp aermarne och axelstyckena, men fort.

Den lille spaerrade upp oegonen och sag foerskraeckt pa laekarn. Hans bleka laeppar darrade, och de bla oegonen tycktes be om foerbarmande.

— Foerstoer inte min rock, var sa snaell, det aer den nya, ser snaelle doktorn! — bad han — klipp inte soender nya rocken, mor hade sa mycket besvaer att fa den faerdig.

Det var Welis foersta ord, och de uttalades med ett sa roerande uttryck, att doktorn maste smale. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken klipptes af, stycke foer stycke. Blodet var fasttorkadt i klaederna, endast med stor moeda lyckades det dem att fa saret rent.

Emellertid saendes bud till herrgarden. Doktorn hade skrifvit pa en lapp nagonting som gjorde dem der uppe stort besvaer. Frun sjelf kom ned med en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och mat.

Der blef konsultation. Doktorn ansag baest att redan i afton goera operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation maste ske. Armen var foerlorad … barnet skulle kunna raeddas, men endast om man genast tog bort armen.

Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen foerskraeckelse, ingen scen. Inga tarar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman godt. Kajsa icke minst. Weli foerstod allt, han var nu vid full sans och gillade fullkomligt allt hvad man foeretog med honom. Nagot af faderns stilla resignation lag utbredt oefver hans vaesen.

Man var i ordning med instrument, fat, klutar och foerband. Kajsa skulle halla i den lille. Hon lutade sig oefver honom och hviskade stilla i hans oera:

— Barn, vi tva ska' sakta be Gud, att han hjelper i var stora noed.

— Mor —, hviskade gossen tillbaka, — tror du att det haer aer Guds straff foer att jag spelade?

Modern fick en stor tar i hvardera oegat. Den rann ned pa hans panna, braennande het. Hon hade intet svar. Men med kaerleksfull hand smekte hon hans tinning. Den straefva handen — den kunde aenda smeka ljuft. Om en halftimme var det oefverstandet. Stor-Jaska satt pa golfvet och vaggade sitt hufvud i haenderna. Lilla Nadja hade, sittande i saengen, trumpen och troett, gratit sig till soemns igen. Doktorn var borta och den unge medicinarn med. Kl. 6 pa morgonen skulle han komma igen och ge nytt foerband — och nya droppar.

Barnet lag alldeles stilla, men hade feber. En gloed brann pa kinder och laeppar. Modern fuktade dem sa ofta hon kunde.

Nu var det intet vidare. Nu vagade hon aendtligen fram med det. Med sin kaerlek. Hon kysste hans hand — hans enda, kysste taecket, graet, snyftade och suckade. Hon bad och stred. Hon vred haenderna i foertviflan. Hade Gud straffat henne? Och hvarfoer?

Mot morgonen vaknade han. Ett leende for oefver hans ansigte, da han sag sin mors omsorger omkring honom, sag i hennes oemma, sorgsna, tarade oegon, hur hon led.

— Var inte ledsen, mor — sade han, — jag aer baettre nu. Jag skall inte goera dig ondt mer. Nu aer det slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela. Nej, aldrig.

Kajsa graet hoegt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, pa knaena, kysste ater snyftande hans bleka hand, som lag pa taecket.

Morgonskymningen vek foer en gul solstrale, som matt broet in genom foenstret och belyste scenen.

— Ja, — snyftade modern, — ja, det aer slut nu. Allt aer slut. Och presten saeger, att Gud aer med oss, saemre folk. Jag tror det inte.

— Jo, mor, — foerklarade barnet, — jo, Gud aer med oss. Var inte ledsen. Det blir nog bra. Jag far laesa. Jag kan bli klockare, foer jag har ju roesten qvar. Eller ocksa kan jag bli prest. Det skall du fa se. Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hoeg herre, jag vet det. Du far aldrig grata mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han aelskar? Nog vet jag att Gud aelskar mig, foer — det gjorde sa ondt, sa. Han vet nog hvad han goer. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han grater efter kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det aer visst sommar! Alla foglar sjunga, jag hoer hur de sjunga, se! de flyga oefver ragakern! Far jag ga ut, mor?

Sa yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att grata. Hon visste nu allt. Det var skedt, det vaersta. Hon beredde sig att se honom doe.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten morfin. Han skulle ha gifvit morfin at det bloedande modershjertat. Men — det behoefdes icke. De kunna baera allting, dessa "saemre folk". De aero af "den sorten".

Andra dagen var hon uppe pa herrgarden foer att hjelpa till med stortvaetten. Man maste ju lefva. Och lefva — ja, det gjorde de, men ett lif!…

Weli dog icke. Atminstone icke riktigt. Han halflefde i sin saeng aenda tills sommarvinden, som traengde in genom den oeppnade stugudoerren, foerde in till hans baedd nagra lifgifvande flaektar.

Till midsommar steg han upp och fick sa langsamt igen krafterna. "Den nya rocken" var ihoplappad, aermen fastsydd bade upptill och nedtill. Den haengde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia aer kort eller lang, alltefter som man tar det. Weli var ej en af de olyckligaste. Han foerfoell aldrig till last, han var endast hvad man kallar "en loesdrifvare". Man ser honom pa gatorna i Helsingfors, ibland i brunnsparken, ibland i Thoeloe. Han baer pa sina axlar en lada med cigarrer. Naer "ryska musiken" spelar pa nagot af dessa staellen, da star han foersjunken i droemmar och lyssnar. Oegonlocken aero halft slutna, blicken irrar utan mal i rymden. Hans fina naesa ser naestan genomskinlig ut, hans kinder, med gra skiftningar i det blekroeda, aero insjunkna. Men munnen ler lycksaligt, naer det aer nagon af de nationella melodierna, som tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som pa nervoesa konstitutioner verka sa illa…

Men Weli har aldrig haft nagra nerver. Han har nagonting annat i staellet, nagonting som ofta koer upp salta tarar i hans Oegon, tarar dem han ej sjelf foerstar.

Allt aer som det skall vara. Han har ingenting fatt laera. Men — han foertjenar sa mycket med sin handel, att han kan aeta sig maett, minst en gang i veckan. Och han kan klaeda sig, modern hjelper till. Han aer inte smutsig och han aer ej musikant. Hvad Kajsa fruktade vaerst hade uteblifvit. Hennes son blef ej en af "den sorten". Han skulle ej som farfar frysa ihjael pa en landsvaeg bredvid sitt positiv, skulle ej som far doe af snygghet. Han skulle aenda sitt lif pa en klinik, till gagn foer vetenskapen. Han hade kommit langt, han. Och hade aenda ej fylt sitt tjugonde ar.