MODERN.

Gud vet hvarfoer hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju sa foerskraeckligt ful. Naer man fragade henne derom pa samvete, hade hon alltid samma svar: "Nagon skulle vael ta hand om kraeket, och naer ingen ann ville ha'n, sa…"

Om han hade kunnat foersoerja henne, sa hade det kanske varit ett skael. Men det kunde han inte. Bara till haelften. Han var foer klen till en mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. — Ryggen var midt itu redan da jag foeddes, — sade han sjelf; — och naer de skulle lappa ihop'en, blef det galet. — Puckeln var ovanligt svar, sned och hoeg. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett har, borstigt och okammadt; stora oeron, roeda och dessutom utstaende liksom handtagen pa en kruka, visade sig mellan hartestarne. Han hade en liten naesa, som gick och sloek luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se honom den vaegen rakt in i halsen, pastods det.

Nagon skoenhet var han saledes icke. Och hon tog honom aenda. Menniskan var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Da var hon nitton ar, sag ut som "folket goer mest", var flink och dugtig; det var ingen af tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe pa herrgarden sa bra som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sadant der, men det fick han laegga bort. Kajsa talde inte musikantlifvet. Hon tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende pa hela Drumsoe. Han hade sin verkstad i ett rum pa "Torparbacken". Sa kallades den lilla byggnadsraden uppe pa kullen mellan faelten. Den lag inklaemd och inkilad mellan gaerdesgardarne, alldeles invid vaegen som ledde foerbi rian, ladorna och spannmalsbodarna, icke langt ifran tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Foerfallna, gra och osnygga. Staendigt lika smutsig var garden och vaegen derutanfoer. Naer solen sken, stank den torkande, orenliga leran i vaermen, naer det regnade, stod hela garden och blaenkte, det var en svart, djup, bottenloes vaelling, soporna drunknade, till haelften i smoerjan och haer och der stack det fram en gammal kaenga eller en trasig tallrik. Pa ena sidan, hoegre upp, fans en liten taeppa, som kallades Rellu-Calles "traedgard". Der tvinade tva sma krusbaersbuskar, hvilkas baer liknade enkartar till storlek och kuloer, dessutom funnos der nagra solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula kronor, stirrade upp i skyn efter stralarne, spaerrade ut med bladen och stretade emot det oraettvisa behandlingssaett de voro utsatta foer, i det de sago sa sjukligt gula ut som det var dem moejligt. En potatisplanta stred om utrymmet med en frodig tobaksvaext, men torfvan var foer liten och de vantrifdes bada. Triumferande och stolt reste sig deremot en buske naesslor, de voro utan vidare pretentioner noejda med foerhallandena och straeckte sig sa hoegt som moejligt upp mot husvaeggen. Rellu-Calle hade glaedje af naesslorna, de trifdes bra och voro sa groena, att det riktigt gjorde honom godt i oegonen att se pa dem.

Han delade rummet med draengen och dennes familj. Det svarta, otrefliga rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, da kunde han sitta hela dagen ensam vid foenstret, der hans bord stod. Han arbetade sa flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med sylen och soemmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick soemnigt. Hans natur var sa.

Hon deremot, hon lag pa golfvet i ingenioerens stora sal med de sex foenstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren sa att hon sken, det var en lust att se pa henne, lika mycket hvad hon gjorde, antingen hon bakade, bryggde, stoepte ljus, vaefde eller tvaettade. Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den baesta af alla pigorna.

Na, hon skulle nu ha honom. Dagen efter broellopet flyttade hon till torparbacken, och draengens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade, graefde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. Pa den sjunde graet hon. Men pa mandagen boerjade hon pa igen. Tvaettade, sydde och stroek. Rellu-Calle tappade becktrad och syl, han satt utanfoer pa garden med sitt bord och gloemde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den oeppna doerren, der hon syntes, hans hvita taender lyste, och hans oegon skeno af en glaedje, sa ny och stor, att han aennu ej kunde fatta den. Det blef icke mycket med hans arbete. Han funderade — oefver sin lycka. Oefver alla verldens ting. Medan han sag pa henne, floego hans tankar — langt bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersoekning. Kajsa fann i fickorna nagonting, som skulle skraemt lifvet af en hufvudstadspiga. Men hennes kaensla foer honom var "langmodig och foerlatande", hon vaende ut och in pa fodret, innehallet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio eller tio, de galopperade nedat garden, och Rellu-Calle sag med en undergifven blick den hardhaendta afskedshelsning hon gaf en, som icke ville i vaeg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans baesta kamrat, foedd och uppvuxen i rockfickan, en sa aelsklig tam en, och just den skulle doedas sa der omildt. Han hade dem kaera, dessa bruna "torrakaner", de foerstodo honom, han behoefde bara skrapa pa ficklocket sa kommo de fram, — de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha frukost … vattvaelling.

Nu var det slut med den froejden. Vaennerna voro borta och doeda allesamman. Hans kaerlek talde dock vid denna knaeck. Kajsa hade intet hjerta foer dessa varelser, som hon i sitt ofoerstand kallade "ohyra" — men han foerlaet henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med knif, tvaettade den med borste, vaedrade den och lappade den. Sa kom byxornas tur. Och sist aegaren sjelf.

Hon var med i bastun, basade pa med en ny qvast, skurade om honom, "baddade" och gned. Kamraterna foertaeljde, att hon lanat torparmors farsax, och att Rellu-Calles langa har strukit med intill sista straet. Hon sapade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval hoell hon sa laenge pa, att han var alldeles hudloes af idel renlighet. Der fans icke en skugga af beck mer; ej ens pa fingrarne. Utan ett ljud klaedde han pa sig efter processen, kroep i sina nytvaettade underklaeder och gick vid hennes sida hemat, sa foega lik sig sjelf, att han icke raett visste hvad det var at honom — han var visst icke "riktigt frisk".

Men om nagra dagar hade han skaffat sig nagot af sin foerra fernissa. Han drog in smoerjan utifran med stoeflarne, droep omkring med oljan och becket och smetade ner oefver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind, sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln. Rellu fick slaeppa till skinnet, en gang blef han litet skallad pa naesan, men det var af vada, det foersaekrade hon sa trohjertadt.

Och kom der nagra af hans forna vaenner ifran tegelbruket pa besoek in i skomakarstugan, sa var det maerkvaerdigt hvad det just da blef foer en bradska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade faerskt enristrae under grytfoten och — nagonting var det alltid med spjaellet, det roekte in och det stank, man fick lof att ga ut och tillbaka dit hvarifran man kommit.

Hjelpte icke oset, sa blef det storskurning i stugan. Hela kittelns innehall toemdes i ett huj ut oefver golfvet, det angade, en het vag svallade oefver allt, det var att akta stoeflarne, annars braende det.

Och det gick inte an foer Rellu att ga ut med de andra, det var alldeles foer bradskande med "lilla froekens skor, som skulle lappas", det fick lof att bli faerdigt inom ett par timmar senast.

Sa fort kamraterna, de forna supbroederna gingo ut fran doerren, gick enrisroeken ut fran oeppnade spjaell, sa att det bolmade ur skorstenen, och skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och trasor. I staellet kokade der snart en puttrande ragmjoelsgroet i lilla jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga laeppar. I Kajsas oegon spelade vid dessa tillfaellen ett lustigt, skaelmskt uttryck — men foersvann fort igen.

Naer sommaren led, boerjade hon stundom se troett ut. Hon stred tappert lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts och orenlighet, men — det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt, han var foedd i det, och det gick inte sa laett att aendra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af hans sort. Orenligheten stod henne upp oefver oeronen, den kom utifran, inifran, traengde in oefverallt, bredde ut sig, foertaerde och foerstoerde. Hon motade, kaempade, foerst i godo, med leenden, med skaemt och med friskt mod. Men senare med tappadt kurage, troettnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och noejd med henne. Det forna var slut foer honom. Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men aenda baettre.

Det kom nu foer tiden stundom en troetthet oefver honom vid arbetet. Han orkade icke, nu mindre aen foerr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men — det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen foell ur handen. Oegonen skymdes liksom af en dimma, han sag icke riktigt bra.

Om en stund gick det oefver, och han kunde ater boerja. Men det var baettre att se pa Kajsa. Hon tvaettade. Hennes hvita armar hade blifvit roeda. Hennes roeda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga laeppar voro ej mer sa blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela dagen. Och halfva natten.

Men aenda var der stor fattigdom. Icke noed, nej, langt ifran, bara fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes aenda icke. Hans sjael trifdes, men kroppen ej. Hans oegon boerjade glaensa, af stilla lycka mahaenda, kanske af nagon feber, som han icke sjelf kaende. Hans bruna, smutsfaergade hy bleknade, hans har fick en liten skiftning i gratt … det var kanske sapans foertjenst, eller ma haenda var det nagon ting annat…

Kajsa hade graeft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom tvaersigenom garden. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon sopade och raefsade rundt omkring, lade upp en afskraedeshoeg bakom uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade "traedgarden", rensade den, klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i froe. Det blef hoest pa allvar. En vacker dag somnade Rellu in vid laesten, satt och sof midt pa sjelfva foermiddagen. Det stackars hufvudet hade fallit litet framat, haenderna haengde slappt i skoetet pa honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den braeckliga gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, naer han sa hjelploest ursaegtande sag upp till henne: — Foerlat, hustru!

— Ga och laegg dig — menade hon — du aer troett och orkesloes, — du skall ha dig en sup, det staerker!

Rellu gjorde svarigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vaenligt vald till fallbaenken, slaetade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter byken aennu fuktiga hand, och lade honom till saengs. Han fick sin sup, insveptes i hennes kappa och kunde pa qvaellen fa hoera en stump ur bibeln, eftersom det var loerdagsafton.

Pa soendagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om nagra veckor var der granris pa golfvet, pa garden, pa vaegen, hela vaegbiten aenda ned till stranden. Han var doed och bars ned af torparn, draengen och tva af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till baten. Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts timmes vaeg fran Drumsoe om man rodde makligt, och det maste man ju foer hoegtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga loef funnos mer qvar pa traeden. Kyrkogardsgangarne voro deremot fulla af gula, roeda och gra vissnade blad, det prasslade da man gick, det var en mjuk, roerlig matta, orolig och ostadig. Kajsa i sin langa svarta klaedning tyckte, att lifvet var som en sadan hoestklaedd kyrkogard, och hennes foerhoppningar liknade de vissnade, fallna loefven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida dem, jaga dem, foerinta dem. Hon hade aelskat pa sitt vis, aelskat denne otymplige, vanvardade, olycklige, som aldrig foerr hade sett en solstrale i sitt lifs moerker foerr aen hon oeppnat foenstren pa vid gafvel och latit Guds sol instroemma i detta andliga faengelse.

Men — han talde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det blaendade. Han fick solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke manga ord pa den doede. Kajsa tyckte, att han gerna kunde sagt nagot vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han menat, att Rellu-Calle egentligen var ett "varnande exempel". Sa skulle man icke lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur tacksam, hur gladlynt och laettledd. Han — han var nu doed, visst hade han kunnat vara litet mera proper och litet mer "om sig", men — han hade ju aldrig foerr haft nagon, som uppfostrat honom eller vardat sig om honom.

Ingenioeren pa garden tillaet Kajsa att bo qvar pa Torparbacken. Endast att hon skulle ta herrskapets tvaett och hjelpa med skurningen deruppe. Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behalla rummet, hon skulle verkligen komma att behoefva det.

Pa vintern foeddes pojken. Han var frisk och faerdig, stark och dugtig, man kunde se pa honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern, det var hans lycka, en sadan far boer man ej likna, en sadan borde ju egentligen icke ha barn. Han borde oefver hufvud taget alls icke finnas till. En otaecking sadan som Rellu skulle atminstone aldrig tillatas gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glaedjestrale. Det aer de baettre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall fa mera. Och den, som eger litet, skall mista aefven det…

Men Rellu-Calles son var en praektig pojke, han frodades, blef tjock och fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek naestan aldrig, log mest, hade sma, djupt liggande oegon och fina, langa, ljusroeda fingrar, hvilka staendigt grepo i luften liksom efter foer andra osynliga fjaerilar, som floego omkring honom der han lag.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvaetten, hon stroek och staerkte, men det var aenda inte detsamma som foerr. Den lille drog henne ifran sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han fick klaeder, snygga, hela klaeder, varma och starka. Men maten blef svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat sa mycket och sa sjukdomen…

Naer varen kom, — mannen hade nu legat i mer aen ett ar i grafven, — tog Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla "roeda stugan", ett stycke fran sjelfva garden. Herrn var kapten vid ett ryskt kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, aefvenledes kosack. Denne gick haer pa landet klaedd i sin nationaldraegt, hade vida svarta sammetsbyxor, roed kattunsskjorta med baelte kring lifvet och hoega stoeflar med sporrar. Pa hufvudet bar han en sammetsmoessa och det slaeta, i midten benade svarta haret haengde rakt och slaett ned oefver nacken. Hyn var brun, men under kinden brann det roeda varma blodet. Han var tjugufyra ar, smaert, liflig och anvaende hela sin dag till ofoertrutet ifrigt arbete. Han skoette koeket, kokade och stekte, gjorde rent och var med ett ord i en kokerskas staelle. Han hoell det lilla otrefliga huset i den utmaerktaste ordning, skurade det dagligen med sand och saplut, rengjorde kaerlen i sanden utanfoer byggningen: han begrof dem, sotiga som de voro, in i sandhoegen och roerde dem derinne haeftigt, sa att de med ens blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den stoersta foervaning ryssens saett att ga tillvaega. Hon fann det foerst foega oefverensstaemmande med hans vaerdighet som man, att sa der syssla med pannor och fat, och att sa uteslutande goera en vanlig tjenstflickas sysslor, men smaningom insag hon, att arbetet gjordes baettre och laettare af en karl. Hon beundrade hans haendighet, hans arbetsfoermaga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han sjoeng vid sitt arbete, hans roest var vek, boejlig och hoeg. De vemodiga stroferna i boerjan af hvarje visa lockade tarar i hennes oegon, liksom hon af de muntra, naestan vilda omqvaedena vid slutet af hans sanger tvangs, naestan mot sin vilja, att goera nagra danssteg eller vagga pa hufvudet i takt med rytmen.

Pa qvaellen arbetade han i traedgarden. Der var han lika outtroettlig. Han hade pa en manad gjort underverk. Alla blommor vaexte, som om de gloemt, att de stodo pa finsk grund, i en omild, blasig skaergardsmark, och koekstraedgardsplantorna frodades hejdloest. Han goedde jorden, vattnade, rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med undran, somliga af maennen, isynnerhet de lataste, logo hanfulla loejen, da de sago den unge kosackens ifver, och vaende honom medlidsamt ryggen.

Pa loerdagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller ocksa vid torparbacken foer att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos inspektorn i "stora byggningen" och roade sig da med att "kasta omkring" gungan eller att dansa, solo och parvis. "Store Jaska", den starkaste af brukskarlarne, han som eljes var sa allvarsam, han var den vildaste solodansoer pa soendagarne, da han fatt i sig ett halfstop braenvin eller sa. Da knuffade han undan de andra, beredde sig plats pa bergsplatan midt framfoer balkongen der herrskapet satt, och upptraedde med solodanser och monologer.

Han framtraedde i sin kostym af skjorta och byxor, bada af oblekt linne. Skjortan var oeppen i broestet, och den ludna barmen syntes igenom. Byxorna voro knaeppta ofvanpa helt loest, sammanhallna kring hoefterna af den laederrem, vid hvilken knifven haengde blaenkande och nyss slipad. Pa foetterna hoega smorlaedersstoeflar. Hufvudet med det langa orediga haret var beklaedt med en hoeg skinnmoessa, patraedd bakifran, sa att hela det bleka, stora ansigtet med de utstaende, vilda oegonen framtraedde.

Sa han dansade! Otymplig och tung. Det blagroena, vida hafvet stod bakom som en fond, naer han pa bergsplatan med langsamma, klumpiga, men vilda gester dansade sin "bagarevals" och, svaengande med sina langa armar, ropade den staende slutstrofen:

— Ah, ah, bagarevalsen boer du aldrig foergloemma!

Den unge ryssen, som aldrig soep, icke ens om soendagarne, betraktade finnarnes maerkvaerdiga braenvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt loeje. Han visste, att "store Jaska", en oesterbottning, aldrig talade ett ord, da han var nykter, och att ingenting i verlden da kunde foerma honom att skaemta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en tyst, smutsig, men fridsam karl, da han ej soep, men att braenvinet gjorde honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans blanka knif, och att foersta stadiet i hans rus alltid ingick med dansen… Om han vid det laget fick aennu litet till, sa blef der slagsmal, det visste han, och blodigt handgemaeng.

Man hade alltid ett par af maennen i "stugan" pa mandagen, de lago der foerbundna och i sarfeber… Stundom maste de foeras till staden, till polisen. Jaska hade "maerkt" dem. Och ingenjoeren hade vael foer laengesedan gjort sig af med honom, om han ej varit sa stark … vid bruket arbetade han som en haest, drog kranlasset, der leran tillmalades … koerde stundom sjelf kaerran med sand fran gropen, bar de faerdiga tegelstenarne ned till stranden och lassade dem sedan pa skutan der nere.

Han var en jaette. Da han dansade, talade han alltid pa vers, improviserade, aen till kamraterna, aen till qvinnorna och aen till herrskapet uppe pa balkongen. Alla fruktade honom. Man var raedd att adraga sig hans vrede. Ingen vagade lemna berget, medan han dansade, annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt moejligt, detta stor-Jaskas sangspel, naer han var sa der pa treqvart. Aen hotfulla, ofoerklarliga anspelningar pa laengesedan lidna ofoerraetter. Aen klagan oefver ett foerspildt lif, foer hvars olyckor han anklagade de store. Aen var det gamla slagdaengor, stumpar ur nagon gammal sjoemans- eller kaerleksvisa. Oftast paspaedda af egen fatabur.

I qvaell var det bara recitativ. Han hade oefvergifvit all slags form. Innehallet af sangen var mer aen vanligt dunkelt. Man kunde spara uttryck af kaerlek och svartsjuka. Han sag pa Kajsa. Suckade, halfskrek, slaengde med sina tunga armar och svaengde sig langsamt och klumpigt som en elefant.

Alltjemt stannade han, sag med hufvudet pa sned bort till henne och sjoeng med sorgsen, stark, skorrande basroest nagra i moll staemda strofer sasom:

Det tunga, tunga hjertat mitt Som syndat Gud och djefvulen, Det aer sa argt … ja, ……..

Han slutade med sangen, och halfhviskade: — Jaa, Kajsa, minsann aer det sa. Och du skall aennu en gang fa foertret af ryssen! Ja, det skall du fa. Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser du foer det han har sammetskjolar om benen pa sig.

Ahoj! Det tunga, tunga hjertat mitt Som syndat Gud och djefvulen, Det harmas at ett ansigt hvitt Som frestar Gud och djefvulen…

Ha, ha, ha, vaenner alla, ovaenner skulle jag eder kalla, Bagarevalsen skall ni aldrig foergloemma.

Han blef allt mer oredig, det langa recitativet fick allt mer utsvaefvande kadenser, och slutligen sjoenk han ihop der han stod, blef troett och melankolisk, samt gick bort, brummande pa en langt uthallen, sucklik ton en fermat, oaendlig och troettsam. Han gick in i stugan och kastade sig der pa en baenk. Der lag han nu och sof sa soett.

De qvarblifvande drogo en suck af laettnad och gjorde sig lustiga oefver stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, sa fort den andre lemnat platsen, talande en stroem af ord, som ingen foerstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp ur fickan en roedbrokig bomullsnaesduk med S:t Alexander Newski i gult pa roedt faelt, bredde ut den pa berget och staelde sig derpa.

Sa spottade han i haenderna, jemkade moessan, sa den satt riktigt bra, och boerjade sin dans. Alltid pa samma flaeck. Foerst foersigtigt, sirligt, langsamt, naestan hoegtidligt. Sedan flyttade han foetterna fortare. Sa allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett hoegt "huj", da han tog ett hopp, boejde sig sa alltmer och blef slutligen sa flink i benen, att oegat ej mer kunde foelja dem. Det var egentligen pa smidighet, knaestyrka och boejlighet han lade an. Han tycktes sitta pa marken, med aen det ena, aen det andra benet langt ifran sig, pilsnabbt flyttade, och sa upp igen och ned, staendigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt pa naesduken, …. da han slutat var den lika slaet som i boerjan. Konststycket var ypperligt utfoerdt. Alla herrskapen der uppe pa balkongen klappade i haenderna. Men folket rynkade pa naesan. De hyste agg till ryssen, "fienden" som han kallades. Och de tunga, braenvinsdasiga bruksarbetarne af landsens egna barn menade trumpet, att "man nog minsann foerut visste af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet, om de inte med sina penningar koept de svenska foerraedare, som da styrde landet. Nej." Och trumpna och missnoejda vaende de ryggen till den grupp, der kosacken, omgifven af qvinnorna, skaemtade, skrattade, sladdrade eller sjoeng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla, kysste bade unga och gamla, svaengde om med bade gummor och flickor, drog "fingerkrok" med pojkarne och lyfte barnen hoegt i vaedret, foer att lata dem se "kejsarens gyllne slott".

Kajsa, som var barnskoeterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej foeljde efter. Pratande och skaemtande. Han smekte henne, tog hennes arm, kysste den varm och stroek hennes haender. Redan laenge hade han foerfoeljt henne med allehanda aelskvaerda vaentjenster, burit vatten at henne, hjelpt till med tvaetten och gifvit henne en slant eller par af sina drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet oem emot, bar det pa sina armar, lekte med det, gjorde leksaker at det.

Den lille bodde egentligen pa torparbacken hos en arbetarhustru, men var ofta hos sin mamma. Nu i qvaell hade hon honom der nere, kaptenskan hade sjelf skickat henne upp till garden foer att se folket roa sig och lofvat taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gang ned ifran berget, genom aengen och till roeda stugan. Kajsa gick foerut, rodnande och saell, Sergej efter. De trampade i det hoega graeset, som stod dem aenda till midjan, foeljde stigen ned till diket, der detta var sa tort, att det kunde begagnas som gangstig, och gingo som i ett groent hvalf af doftande, vajande timotej. Solen gick ned. Det sken och stralade, foglar sjoengo, fiskmasarne slogo nere i viken. Allt var rosenroedt, roedt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra ar. Men hon hade hittills gloemt, att hon aennu var ung. Han, ryssen, han var ocksa ung. Hon hade gloemt, att det oefverhufvud taget fans ungdom i lifvet aennu. En maerkvaerdig sympati foer denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet, uppstod hos henne. Det var nagonting alldeles nytt. Hon hade foerut varit ensam om allt, hon hade ensam dragit allas boerdor, hade kaempat och lidit sa mycket. Han kom, med samma tendenser, kaempande samma slafkamp, men med laetthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon foersoekt goera, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra maen foerefoello henne i jemfoerelse med honom sa raa, smutsiga, klumpiga. Han var liksom fran en annan planet aen de andra, och han talade ej ens samma sprak.

Hon visste ej hvad han sade, men foerstod honom aenda sa vael. Hon foerstod ej orden, men tonen, roesten, blickarne. Hon trodde, att han aelskade henne, hon taenkte det icke, utan anade, kaende det.

Denna qvaellen isynnerhet. Han tog pa lek ur kammen, som sammanhoell hennes flaetor, de foello ned pa ryggen. Han kysste det ljusa haret och virade flaetorna kring sin hals. Hon smaelde honom skaemtsamt pa kinden och sprang foerut. Han efter. Han snafvade i graeset, steg upp, snafvade igen och lag der pa knae och bad. Med knaeppta haender boenfoell han, hon bara skrattade. Men — med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om hvad, det visste hon icke.

— Han friar, — taenkte Kajsa och rodnade sa vackert, — han friar, jag skall fraga ingenioerens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vaegen. Kajsa log at sin beundrare. Hemma hoette hon at honom med naefven, tog godnatt, oaktadt hans foerestaellningar och staengde doerren. — Saftri — ropade hon efter honom, — Saftri, i morgon, i morgon skall du fa veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en liten stum scen. Sergej ville egentligen — ingenting. Han sag generad ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Sa boerjade kurtisen om igen. Nu ville han bestaemdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom aennu en gang emellan som tolk. Sergej ville "foerlofva sig". "Endera giftas eller ingenting alls", foerklarade Kajsa.

Tre dagars stillestand. Tva dagars skaermytsling. Mulet vaeder, regn, aska i luften.

Pa den sjette dagen klarnade himlen. Pa den sjunde sken solen. Sergej aelskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes oegon, hjertelagan. Hon var i sjelfva verket redan oefvervunnen.

Foer tredje gangen gingo de in till herrskapet, bada tva, hand i hand. Nu ville Sergej gifta sig. Kaptenen foermanade, paminte om hemlandet, dit de kanske snart nog maste atervaenda, Sergej foersaekrade, att han skulle taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas daliga affaersstaellning, om pojken som fans till och maste klaedas och foedas, om de barn som skulle komma med tiden.

Sergej skakade betaenksamt pa hufvudet; han hoell pa att ge sig, men da han sag pa Kajsas roeda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han upp sig. Han ville gifta sig, och det genast … sa fort som moejligt, ju foerr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de bada. I ryska kyrkan pa Sveaborg, och sa hemma hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara. Kajsa var mycket nograeknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina bestaemda asigter om raett och oraett. Icke ens kaerleken gjorde henne vacklande.

Som gifta bodde de lika som foerr. Kajsa inne med barnen, han i koeket. Pa hoesten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa maste stanna en tid i sitt rum pa Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han lag i fem veckor. Skarlakansfeber foerst, sa foeljderna. Hon vakade natt och dag.

Det blef hoest. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne pa soendagarne, han rodde med Fiskar-Annas bat och for hem pa morgonen, i moerker och blast, klockan 5 eller 6. Sa fort lille Weli blef frisk, skulle hon in till herrskapet igen. De skulle da blifva lyckliga, fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hoesten kom tidigt, kom med frost och koeld. Drumsoe besoektes den tiden af inga angbatar. Isen lade sig. Den var foer svag att baera gaende, foer stark att forceras med bat. Sa broet stormen upp den om naetterna, men blef pa morgonsidan oefvermannad af tio graders kyla. Isen slog vagorna i bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Sa fortgick det i fjorton dagar. En skymningsstund nagra dagar foere jul kom Sergej ut, gaende. Han var nedstaemd, frusen och vid daligt lynne. Kajsa kunde aennu icke foelja honom till staden, barnet var aennu foer sjukt foer att flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade oegonbryn och lifliga gester. Hon foerstod ingenting. Men hon var ledsen, hon ocksa, han hade pa laenge icke gifvit henne nagra penningar — och hade foer resten alls icke brytt sig om henne sedan de foersta veckorna. Hon foerebradde honom hans kaerleks korta varaktighet, — hon talade svenska, och han foerklarade — pa sitt sprak —- hvad som hindrat honom att komma.

De foerstodo hvarandra icke. Hon kaende det nu foer foersta gangen. Och hon vred sina haender och utropade gang pa gang, att hon hellre bort taga Stor-Jaska, han skulle atminstone ha gifvit henne nagonting att lefva af.

Det var emot baettre vetande hon talade om denne sin beundrares foeretraeden. Vael visste hon, att Jaska satt inspaerrad i smedjan; under sista ruset hade han haft ett raserianfall, som naera nog kostat en af kamraterna lifvet. Detta raptus varade aennu, och man var beredd att snart nog foera honom till Lappvikens Darhus. Han satt bunden och vaktad af de tre starkaste maennen. Men Kajsa visste icke i sin foerbittring, hvad hon skulle ta till, och kom derfoer med talet om Jaska.

Sergej foerstod. Han behoefde i allmaenhet icke mycket foer att af en liten vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstaemning i dag ej heller behoefde mycket, innan den brusade upp i full laga.

Kajsa fick foer foersta gangen i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig maett pa henne, patog han sin langa kasernluktande chinell och gick tillbaka till staden, foeljd af hennes grat, hennes jaemmer och hennes haeftiga, onda ord.

Hon var bragt ur jaemnvigten, det goda, glaedtiga lynnet talde icke foerolaempningen. Hon gloemde sig och rusade, utom sig af foerbittring, in till grannhustrurna, framvisade sina blanader, snyftade, skrek och beklagade sig oefver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig talt Kajsa. Hon var dem oefverlaegsen i mycket och visade det. De hade alltid kaent sig tryckta af henne; alltid illa behandlade af sina maen, ofta agade raett handgripligt, hade de afundats henne den magt hon utoefvade oefver maennen. Hennes sinne foer andlig och lekamlig renlighet hade aldrig staemt oefver ens med deras smak foer ra sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu stodo de alla pa samma punkt, hon hade sjunkit aenda till deras niva, nu kunde man aendtligen taga bladet fran munnen och sjunga ut.

— Det aer raett att du fatt dig foer din hoegfaerd! — sade en och vaende henne ryggen.

— Det goer dig godt! hvad hade du med ryssen att goera? — sade den andra.

Och den tredje drog upp aermarne pa sin stoppade kofta, ref upp den i broestet och visade de blanader hon aennu hade qvar efter mannens sista smekningar.

— Du pjakar dig foer den der smulan, du, — ropade hon, — du skulle ha min Jaako en vecka, sa fick du se! Han ger mig aldrig en smula om loerdagen. Aldrig! Derfoer kan jag vael inte svaelta. Jag later honom supa sa mycket han orkar. Naer han aer sa full, att han inte kan ga, sa baer de hem honom och laegga honom der! Da vet jag, att han alltid har qvar nagra mark aennu. Dem tar jag, och dem lefva vi pa under veckan, ungarne och jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt… Jag tigger och ber honom om en smula, men far intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en del. Och derfoer regerar han sa vildt. Jag slar tillbaka! Och han aen vaerre! En gang kladde jag honom med oeskaret, sa han fick blatt oega. Men den dagen gaf han mig igen, sa barnungen dog, foerraen den kom till lifvet.

Kajsa hade aldrig hoert dessa foertroenden foerr. Hon boerjade frysa, hennes tinningar bultade, hon maste stoedja sig mot spiseljernet.

— Men sa kom ingenioeren emellan. Jaako fick en predikan der uppe, da jag lag haer och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt beskedlig, men naer jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu slass vi hvar annan dag.

— Och hvar natt, — infoell en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skaemt vexlades, det gick helt oeppet foer barnen, som lago och lekte eller sprungo pa golfvet. En af gossarne stod med rynkade oegonbryn och lyssnade. Kajsa hoerde, hur han under moderns tal halfhoegt mumlade:

— Ja, vaenta bara, naer jag blir stor, skall jag bulta ihjael pappa, och jag skall supa sa jag blir rigtigt stark, och da skall jag ta en dugtig sten och sla i hjael honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som vaerst, smoeg Kajsa sig ut och in till sitt igen.

Barnet lag i slummer. Modern boejde sig oefver det. Det lag der, icke mer sa blekt som foerut, icke i orolig, qvidande soemn, det sof lugnt, och kindernas faerg hade af soemnen blifvit purpurroed.

Kajsa satte sig vid baedden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att klaga oefver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga penningar, loenen var ma haenda innestaende. Eller — han hade kanske hyrt dem ett koek i staden — kanske koept bohag och kaerl dertill. Hvad visste hon, hon foerstod honom ju icke!

Angern kom med blygseln. Kanske froes han nyss, da han kom, och hon hade ej ens kokat honom en tallrik vaelling att vaerma sig med! Han hade kommit oefver den svaga isen, vagat sitt lif foer hennes skull, och hur hade hon emottagit honom? Hon blygdes oefver sig sjelf.

Hon gloemde slagen och skymforden och mindes blott sin egen oraett.

Hon lyssnade, — det var nu alldeles moerkt. Man hoerde hur stormen tilltog der ute, den vanliga nattstormen. — Han aer saekert redan i staden —, taenkte hon, — eljest vore hans lif i fara, stormen rycker sa fort upp den aennu tunna isen.

Hon gick till det lilla foenstret och sag ut. Hon urskilde ingenting. Allt var moerkt.

Hon oeppnade doerren och gick ut pa vaegen. Lika ogenomtraengligt. Det var blidare aen nyss, ett taett duggregn floet ned, det stormade, man hoerde braenningarne der nere vid Langviken, de koerde haeftigt upp mellan isstyckena mot klippan och foello sa ater skummande ned. Det laet som rop af masar, det danade i traeden borta vid hagen, molnen jagade fram med ett sus, i magasinerna hven det genom de oeppna foenstren, det knakade och brakade, gnisslade och tjoet oefverallt der vinden fick ett motstand. Nedifran stranden tyckte hon sig hoera hur isstyckena med dan slogo mot hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det laet som en kamp mellan osynliga, vaeldiga makter. Sjalen svepte hon taetare omkring sig, men stod aenda stilla och stirrade ut.

Ja … nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det staelle pa vaegen ifran oen och till staden, som ansags farligast, detta staelle hade han ju passerat allra foerst, saledes foer mer aen en timme sedan. Sedan var han ju i skydd af Lappvikslandet. Mahaenda gick han upp der, eller kanske foerst vid Graesviken. Hur som helst, han maste nu vara i skydd. Gud kunde vael aenda icke straffa sa grymt. Han kan icke vilja goera menniskor sa olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa pa saengen och graet.

Fram pa natten vaeckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i luften med armar och ben, ur hans klara moerka oegon laeste hon troest, och morgonen fann henne nagorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af foerst flere dygn efterat. Det froes pa, da det blef lugnt. Isen vaexte till foer hvarje dag. Man akte snart fran Drumsoe till staden.

Kajsa for med mjoelkbudet, hon skulle aendtligen besoeka den efterlaengtade.

Det gick sa laett, denna vandring utat tullen, der kosackerna hade sin kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vaenlig! Foerst skulle hon saega: "foerlat!" Sa — ja, hon visste sa vael, hur hon skulle ta honom. Det behoefdes inga resonnemanger, han skulle se att hon angrade sig. Och de skulle bli sa lyckliga. Nu foerst rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta, braennande kinder sprang hon upp dit, karlarne pa garden sago skrattande efter henne.

Skrifvarne foerstodo henne delvis. De sago medlidsamt pa hvarandra. De skakade sina hufvud. Han var borta, foersvunnen sedan den dagen han tagit permission foer att ga ut till Drumsoe och helsa pa hustrun. Utstruken ur rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne boeckerna, dem hon icke heller foerstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hoerde icke pa dem. Kapten Daschkoff bodde i naerheten. Dit sprang hon andloes, foertviflad.

Samma besked. — Oh, Katuschka — oh, Katuschka, han aer doed, doed den stormiga qvaellen ute pa isen! — sa ropade kaptenskan emot henne.

Frun laet koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack. Mekaniskt sag hon framfoer sig, vaggade med hufvudet, sloet sedan oegonen och knaeppte ihop haenderna.

Den dagen gick, och veckan, och manaden. Vinterns snoe smalt aendtligen.

Pa varen aterfans liket pa soedra stranden af Brunnshuset vid Batterierna. Den brokiga bomullsnaesduken med St. Alexander Newskys bild i gult pa roedt faelt hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild bar han dessutom pa halsen, maladt pa det grofva korset af messing. Och i hjertat kanske aennu en bild. Hennes.

Till midsommar foeddes Sergejs dotter Nadja i stugan pa Torparbacken. Unga froeken fran herrgarden stod fadder. Kajsa taenkte pa den svara decembernatten, da stormen spraengde isen. Det var idel svaghet att nu taenka pa en vinter som varit. Hon froes, och det aennu i juni, da trasten slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern och kinin, — hvilket hon fick af froeken. Men hon blef aenda ej botad. Hon froes lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej baettre. Slutligen, efter flere ars foerlopp kom tiden och laekte hjertesaret.

Hennes ungdom var foerbi. Hennes lilla roman utspelad.