DOTTERN.

Hon stack in hufvudet mellan albuskarne foer att hoera baettre. Det var sang och musik inne i huset, saekert Hadenaesfroeken, som spelade till herr Adolfs sang. Han var patrons fran garden yngste son … student fran Helsingfors. Och sa han sjoeng! Nadja lyssnade som till cherubim och serafim. Hon hoerde icke, att det stundom gick litet foer lagt i hoejden och foer hoegt i djupet — foer henne var det fullkomligt rent. Och hon kaende icke hur de drypande traeden vid en vindil skoeljde oefver henne ett regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne naestan begrof hennes sma foetter, sa hon sjoenk ner aenda till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men hoell nu upp. Gangarne, som ledde till den lilla villan, sago ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade simmande sma oear; astrar, georginer och loefkojor hade lidit skeppsbrott och slogo med brutna stjelkar foer aftonvinden. De sista dagarnes storm var slut, men det blaste, aennu nagot.

Det var en riktig fest haer ute pa landet att fa hoera en smula musik. Nadja var hemma pa besoek i Torparbacken och foerde aftonmjoelken ifran garden till Hadenaes. Nagon nytta skulle hon goera, stora flickan. Sexton ar och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat pa en femton, sexton olika staellen. Blifvit bortskickad fran det ena huset till det andra, hon "passade" aldrig. Till hennes mor hade man staendigt sagt, att hon var foer barnslig, foer ofoerstandig, foer slarfvig, ja, en mindre finkaenslig matmor hade till den foer sin ordentlighet och aerbarhet kaenda Kajsa rent ut sagt, att dottern var "en dalig natur".

Nu var hon aterigen utan plats … gick ledig och fick springaerenden aen af den ena och aen af den andra. Hon var en glad flicka, "slaengde kaeft" med hvem som helst, sprang och floeg, boejlig och vig, smidig som en videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde fa henne att sta stilla, allting boerjade hon pa med och ingenting slutfoerde hon… Samma troettsamma ifver, samma energi i hvad hon foeretog sig. Hon var stark som en karl, det fans ingen af draengarne pa garden, som hade fatt henne att "niga", da hon spaende armmusklerna till motstand.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det roedkrusiga haret nedfallet, de stora, kraftiga haenderna pa hoefterna, och sa framlutad mot det oeppna foenstret. Mellan albladen sag hon in i salongen. Der var hemtrefligt och behagligt. Alla moebeloefverdrag och draperier voro af ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande tallved, ett roedt sken upplyste pianot i andra aendan af rummet, unga froeken satt med ryggen at Nadja, som endast sag hennes langa bruna flaetor och da och da rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjoeng en tysk vals. "Du hast Diamanten und Perlen, hast alles, was Menschenbegehr…

Und hast die schoensten Augen — Mein Liebchen, was willst du mehr?"

— Usch, hvad var det som prasslade? — froeken for upp, som om hon sett ett spoeke, — hvem aer der bakom foenstret? — Hon sprang dit och kom i tid foer att se Nadja med mjoelkkannan i haenderna rusa till koeket.

— Den der otaecka pigan fran Torparbacken — sade hon, — det aer en obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invaende, att det var en vacker flicka i alla fall; hon hade nagonting sydlaendskt, varmblodigt, som intog.

— Och syperba oegon, — Adolf kastade fram det helt vardsloest, — praektiga oegon … riktigt charmanta — jag mins dem fran fordom.

— Oegon, som man mest far se hvitan af — menade froeken, — ja, sa mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det aer visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick at koeket. — Det aer synd, — talade hon i foerbifarten, — hon har en sa ordentlig mor, det skulle da vara saellskapandet med de oefriga i Torparbacken, som gjort henne till den slyna hon aer, eller, hvem vet, det aer kanske faderns blod, som gar igen.

Adolf sjoeng aennu en slagdaenga, sjoeng med sentimentalitet och en viss hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han sjoeng naestan alltjemt falsett och gjorde kadenser pa de dertill minst egnade staellen. Da han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja aennu qvar, denna gang pa ett annat och baettre goemstaelle. Hon satt inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade hela tiden lyssnat, utan att foerlora en ton. Genomvat och darrande af koeld var hon dock oefverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Da Adolf var utom synhall fran huset, sprang hon fram till honom, staelde sig rakt i vaegen och sade med sin vaenligaste roest:

— Jag har hoert pa herrn — — Herre Gud, hvad herrn sjunger, det aer sa en kan bli tokig foer mindre!

Adolf smalog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidoeppna oegon och sag med foertjusta blickar pa den unge mannen.

— Hvad herrn har blifvit gentil — och vacker! Jag har aldrig sett nagon sa vacker och fin och snaell! Ah! sa fina haender herrn har! Far jag?

Hon boejde sig haeftigt ned och tog en af hans hvita och vaelskoetta haender i sina.

— Hvad den luktar! Af eaudecologne och baesta sortens herrskapstval! Jag har aldrig taenkt, att det fans nagot sa godt. Tusen ganger baettre aen bade rosor och konvaljer!

Adolf sag litet generad ut. — Kaera Nadja, kom litet laengre in i skogen och sta inte haer och saeg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett oegonblick hade hon gloemt tillraettavisningen.

— Mins inte herrn, hur vi lekte foerr tillsammans? Vi var' alltid ett par, vi tva, fast jag var sa mycket yngre och — saemre.

— Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var haesten, som vi flydde bort med fran det foertrollade slottet.

— Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

— Och din mor var draken.

— Som spruta' eld.

— Och min far var konungen…

— Och sa skulle vi gifta oss och fa hela konungariket.

— Nej du, bara halfva.

— Och nu har herr Atte —

— Ja, kalla mig sa, det later trefligare.

— Och nu har Atte blifvit sa laerd och sa fin.

— Och sa du har blifvit en vacker flicka.

Nadja sag ned — hon skrattade… Ja, det aer manga som tycka det … men jag kunde aldrig tro, att en fin herre…

Adolf tog ett steg framat.

— Min kaera flicka, vi maste ga nu. Ga du andra vaegen, jag gar den haer, det passar inte att vi ga tillsammans genom skogen … om nagon sag oss, sa…

Nadja drog sig at sidan. Sa gick hon en stund efter honom. Han sag da och da bakom sig. Da rodnade hon. Han log och svaengde med sin roerkaepp, vred pa de korta mustascherna och sag helt belaten ut. Hans oefverfoerfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir omkring sig i den friska och raa hoestluften, roeken fran hans dyra cigarr steg upp i sma genomskinliga moln. Sa gingo de en stund tysta.

Adolf stannade ploetsligt och sag proefvande pa henne. Hon slog ned sina oegon. Det var en maerkvaerdig kostym hon presenterade sig i, genomvat, slankig bomullskjol, som slaengde henne om benen, en liten atsittande troeja med uppkaflade aermar, en duk kring halsen och det roeda haret i en kort, tjock flaeta, som fallit ned.

— Hur gammal aer du nu, Nadja?

— Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser sa haer ut, jag har hatt, handskar och en klaedning med sidenband.

— Jag tycker mest om dig sa haer, du aer riktigt pittoresk … bara du inte hade det der otaecka klaedningslifvet, som aer bade smutsigt och vatt och sitter sa illa. Det aer omodernt dessutom.

Nadjas oegon lyste. Hon kastade mjoelkkannan ifran sig, ref upp lifvet, slet duken fran halsen, slaengde alltsammans ned pa marken och gick naermare Adolf.

— Far jag komma sa haer naera herrn, nu naer jag aer torr, sa att jag far kaenna pa all den goda lukten … ah! det aer det baesta jag vet, det baesta i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft foernaem, spelade honom om laepparne. Hon kom naermare, langsamt, betaenksamt, med oegonen bedjande faestade pa honom.

Slutligen var hon taett invid honom. Hennes varma andedraegt stroemmade emot honom. Hennes hvita och vaelformade armar lyste honom i oegonen. Hennes oegon hoello honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon foersigtigt sina haender pa hans axlar och naermade sitt hufvud till hans finstrukna skjortbroest. Hon insoep foertjust den atmosfer, som omgaf honom, och njoet af att vara honom sa naera. Men ploetsligen lyste det till i hennes oegon. Med tummen och pekfingret fattade hon i en liten krasnal, hvars rosensten skimrade i aftonskymningen, lekte med den, aenda tills hon kaende hans ena arm smekande fatta sig om lifvet.

— Du aer sa tunnklaedd, barn, — sade han, — bara det grofva linnet, vill du lana min rock? — Han gjorde en min, som om han ville klaeda af sig rocken, men hejdade sig sedan ploetsligt liksom generad att visa sig i blotta vaesten.

Hon ryckte till och kastade haeftigt armarna om hans hals, tryckte sig intill honom och bjoed honom sin mun till en kyss.

— Toka, — sade han, vaende sig till haelften bort, gjorde en pryd gest, men laet henne hallas. Hon kysste honom. Och sa, rusig af sin lycka, tog hon honom haeftigt i handen och drog honom i yster fart framat.

— Haer fins en stig, en smal stig som foer till stranden, der ser oss ingen, vi ska' ga den vaegen, Atte — vi ska' vara glada! Du far inte vara sa fin och foernaem, du ska' vara som jag! Kom, sa roa vi oss! Ah! haer aer lustigt, skall du se, — tror du jag fryser, nej, jag har sa varmt som en eld — jag kunde fa lif och vaerme i en is, kaenn pa mitt hjerta, kaenn hur det slar.

Han skrattade pa sitt eget fruntimmersaktiga, foernaema vis. — Du aer litet tokig, flickunge — sade han, men foeljde med. Det bar af genom buskar och snar, regnet fran grenar och blad oeste ned pa dem. Han foersoekte fafaengt att skydda sina klaeder, de voro redan foerlorade. Stoeflarne hoello ej mer emot, han blef vat om foetter och ben, men det hjelpte icke. Hon drog honom framat, tryckte hans hand, elektriserade honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glaedtighet, sitt joller och prat.

— Hoer du, flicka, hvart drar du mig?

— Till stranden.

— Tackar oedmjukast! vet du inte, att det varit oefversvaemning och att sjoen gar aenda till gaerdesgarden, som eljest aer hoegt pa backen! Hvad vill du, vildkatt, taenker du alldeles foerderfva mig haer ute, hvad?

Hon svarade med en slaengkyss. — Skoelja af dig liten smula hoegfaerd, sa du blir min vaen, — skrattade hon — jag vill bara det. Vi ska' ga min vaeg, strandvaegen, inte din! Du vill ga der uppe pa storfolksgangen, men jag vill hit. Nu ska' vi oefver gaerdet.

— I sjoen — aer du tokig.

— Ser du inte, att vattnet faller, det aer grundt haer, inte en half aln, kom, vattnet aer ljumt, se sa, haer har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i vattnet lika litet som kyssen. Men han blef oefvervunnen och gaf efter, skrattande, naestan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas entraegenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han atlydt henne, afklaedt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu med henne i aftonskymningen laengs gaerdesgarden i vattnet pa den mjuka graesmattan. Det var icke kallt laengre, blasten hade lagt sig och i vester rodnade skogarne under de sista solstralarne. Hela viken skimrade i roedt och guld, och traeden haer pa stranden speglade sig i vattnet. Alarne stodo langt ute i sjoen i grupper eller en och en, stodo med stammarne omplaskade af saltvattnet. Haer och der stucko groena tufvor upp, nagra med yfviga lingonplantor, andra med ljung och krakris. Det hade blifvit naestan lugnt. Langa och blanka dyningar hoejde och saenkte sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka moerkgra skyarne smulto och foersvunno, da och da lyste himlens bla emellan. Vattnet, som alltjemt foell, susade och sjoeng da det rann ned mellan det langa graeset pa stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka sa smaningom kommo fram igen, glaensande och drypande. Luften, ren och klar, var laett att andas, fiskmasar kretsade omkring i vida ringar, loejor och moert slogo oefverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick foerut med hoegt uppskoertade kjolar och benen bara aenda hoegt upp oefver knaena. Hon trallade och sjoeng, sqvalpade med vattnet, sa det staenkte hoegt upp, fangade tang och alger med tarna, slaengde dem ut at vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick foersigtigt efter. Graeset i vattnet gjorde i boerjan hans foetter ondt … han beklagade sig, gaf till sma fransyska utrop, smaskrattade, protesterade, skrattade igen, men foeljde. Sa fann hon en sjoemanshatt, som lag och floet. Den torkade hon med kjolen och tvang den pa honom. Ett stycke laengre fram lag en upp- och nedvaend korg och simmade, den haengde hon pa hans arm. — Sa, nu kan ingen kaenna igen dig, och hurra, nu ae' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under! Bara rofskaften titta upp. Vaenta, sa ska du fa se, det blir kalas!

Hon tog upp en maengd rofplantor, skoeljde dem och skalade dem med taenderna. Den unge herrn satte sig pa gaerdesgarden, en liten fin pennknif af elfenben fick goera tjenst som bordsknif. Promenaden hade gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmaerkt. Hans bleka kinder hade fatt en smula faerg.

Sa fortsattes promenaden. Naermare garden blef herr Adolf mindre vael till mods, och naer de hunno sjoehagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste honom pa munnen, pa pannan, pa kinderna, fick en femmarksedel utom krasnalen och kunde endast med stor svarighet slita sig loes fran sin riddare. — Lat se, att du aldrig gloemmer mig, — sade hon och kysste honom pa kinden, — jag aelskar dig mer aen mitt lif, foer det star det alltid i visorna, och det aer ocksa sant. Adjoe, farvael, min dyre vaen, foergaet mig ej, kom snart igen!

Med sma steg trippade han sa uppat gangen med vaerkande foetter och foerstoerd sommartoilett. — Sadan maerkvaerdigt paflugen unge — sade han till sig sjelf och vaelsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde inbilla staederskan och den oefriga familjen, att han fallit i sjoen vid bryggan hos Baecks ute vid Hadenaes — men hur skulle han foerklara, att han kommit sa naera stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier och gick in, prudentligt och regelraett som eljes. Att hon kunnat fa honom, den fine, af sina kamrater sa kallade "markisen" till sadana darskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och dessutom en dalig natur, — en riktig otaecka. Men oegon hade hon, charmanta oegon. Det var dermed han troestade sig, naer han en halftimme derefter somnade in. — Charmanta oegon. Sa naera han hade varit … naera den vata, slarfvigt klaedda varelsen. Hon angade sa varmt, han kaende det aennu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Oegonen droemde han om hela natten, och de tjocka, varma, roeda laepparne. Fy, men obehagligt var det hela. Det jagade honom hela natten … om kamraterna bara visste! En sadan slamsa, som…

* * * * *

Nadja klef oefver ett par af gaerdesgardarne, skyndade foerbi boden, stallen och faehusen och hade sa naer sluppit foerbi draengstugan, da en roest tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som staelde i ordning der inne.

— Hoer, Naja, — sade hon, — har ni en saeng till oefvers der hemma? Nya draengen har kommit en dag foer tidigt, och jag har ingen plats foer honom aennu.

— Andersonskan kan skicka honom hem och fraga mor, jag vet inte hvad saengar vi ha! Han kan vael sofva i ladan foer resten, han aer vael inte sa fasligt foernaem heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck pa nacken. Pa nagot afstand foeljde "nye draengen", utan att hon sag honom.

Torparbacken sag ut som foerr. Kajsas "lifsgerning" hade icke burit stora frukter. Garden var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och nagot utvidgad, foerstuarne sopade, ehuru mer foerfallna aen nansin. Bland mossan pa taket frodades langa graestorfvor, sma kardborrs-och hallonbuskar; haer och der stoeddes vaeggen af en skaeggbelupen stock, trappstegen voro murkna och gafvo efter vid minsta steg, doerrarne haengde tungt och snedt pa rostade och knarrande gangjern.

Nadja trampade af sig sanden pa den granrismatta mor Kajsa lagt framfoer trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i foerstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro pa baenken derinne.

— Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle herbergera nya draengen… Han aer haer strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af foerskraeckelse betraktade hon dotterns draegt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att fran ett skap framtaga rena lakan och en rya foer gaesten.

— Sa — du vill han skall sofva i Jaskas fallbaenk, nej! da aer det baettre vi baedda den, som aer ung, uppe vid ugnen, mor — pratade Nadja med armarne upp oefver hufvudet. Kajsa nickade — det hade skael foer sig, menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gaestens intraede i rummet. Hon gick till fallbaenken, boejde sig ned och tilltalade med vaenligt gaeckande ton den gamle som lag derinne, slaetade honom pa det okammade haret och sade, som om hon haft ett litet barn framfoer sig:

— God afton, Jaska, ser du hvad du skall fae … en blank mark till snus och tobak. Den har jag fatt och mera till af en, som har godt om fyrkarne. Mins du unge herrn pa garden? Jasa, du mins. Du var haest den tiden, du, nu ligger du haer pa latsidan och goer inte guds skapande grand — na, hvad saeger du om slanten, hvad?…

Det hoerdes ett obestaemdt laete inifran fallbaenken, gamle Jaska foersoekte att tala.

— Se sa, goer dig inte till, du, ta bara emot! Det aer inte sa ondt om pengar haer i verlden som du tror — och jag aer inte den som aemnar arbeta ihjael mig foer nagra usla marker, inte! Men det saeger jag, att naer jag far nagra, sa ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, saej?

Han hostade litet, den gamle, tog sa hennes arm, hjelpte sig upp i sittande staellning och sag sig ett oegonblick omkring radvill och med tomma blickar.

Nadja jaemkade de harda kuddarne baettre omkring honom och slaetade alltjaemt hans hvita, stripiga har. Om en stund fingo hans blickar stadga, han faeste dem pa nagot foeremal i andra aendan af stugan och fragade sa i otydlig, men foer qvinnorna i rummet vael begriplig ton: — Hvem aer han der?

Nadja sag dit bort. — Nya draengen, — sade hon. Jaska straeckte fram sin langa magra arm, pekade med fingret, boejde det langsamt, vinkade och sade sa bedjande:

— Kom hit, jag vill se pa dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortvaext karl, men ovanligt starkt bygd. Han hade ljust, naestan hvitt har och ett aerligt ansigte, allvarligt och manligt.

— Aer den gamle er inhysing? — sporde han Kajsa.

— Det aer sa, — sade hon, — han aer lam nu.

— Hvad heter du? — ljoed det fran gubben.

— Samuli!

— Och mer?

— Jag heter efter mor min — foer fars namn har jag inte. Mor hette Sutkinen.

— Anna Katri Sutkinen — hemma fran Limingo, — Anna Katri Sutkinen — Anna Katri — Anna Katri — gubben upprepade namnet flere ganger med allt mera uttryck, roesten darrade, hans haender lyftes upp i skaelfvande roerelse.

Den unge mannen stod och stirrade — han begrep inte ett ord. Kajsa lutade sitt hufvud mot spiseln och sag med troetta oegon i gloeden, hon var blott till haelften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, ploetsligt uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och roerelse.

— Hette din mor Anna Katri?… — Jaska gjorde fragan naestan ljudloest … man hoerde det blott som en hvaesning.

— Ja, sa var hennes namn.

— Och du sjelf, du blef foedd nagra manader efter se'n han rymde?

— Tva manader knappt.

— Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

— Min far, som moerda' sin egen bror — Ja, han hette sa, den uslingen.

— Sa hette den uslingen — Jaako Askanen — Jaskanen, Jaska, moerdaren — — — — moerdaren, brodermoerdaren.

— Han var full — och visste inte hvad han gjorde, — det undslapp den unge mannen naestan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedroefvad ton. — Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjoenk. Ett oegonblick tycktes han foerlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och sag sa hjelploest olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade foer sig sjelf, i korta, afbrutna meningar:

— Jag visste inte, att jag tyckte om henne, foerr aen den aftonen. Jag hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. Naer jag kom hem fran marknaden, sag jag bror min i saengen, pa min plats. Sinnet kom pa mig. Jag blef blind, det for oefver oegonen som en tjock saeck. Taenkte jag, att hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat aen att hon lag bredvid? Han var en ung vacker sjoeman — och — det droejde inte en minut. Yxan haengde der den alltid brukade haenga, der — pa den klykan! Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom laett ifran det, han.

Stor-Jaska stoenade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste icke att hvarje ord traeffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop laepparne, hans aerliga bla oegon tarskymdes.

Jaska fortsatte.

— Sa sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, sag mig der uppifran. Jag trodde jag doedat henne med. Den natten gick. Morgonen, dagen. Jag soerjde. Jag soerjde. Jag soerjde mig galen. Pa skeppet tog de mig foer att jag var stark. I ryssens land fick jag baera sten till en kyrka… Herre Gud, hvad jag soerjde henne.

Den unge mannen sag fullt pa sin far … den ena taren efter den andra for honom ned foer kinderna.

— Den oesterbottningen, som talade om att der i hans hemort en man blifvit moerdad, utan att man funnit moerdaren, han visste inte att moerdaren, det var jag! Hustrun soerjde sin man, sa' han … fast hon visste, att han var en sa grof brottsling… Anna Katri, Anna Katri … aldrig gjorde du nagot, som ondt var.

Han teg. Nya draengen tog ordet:

— Mor taenkte, att far hade manadssjukan och var galen af den … hon soerjde sa laenge… Naer jag foeddes, tog hon plats… Sa va' vi tillsammans, tills jag blef tolf aer. Hon talade om hvad far var … foerr aen det skedde. Och sa varnade hon mig foer braenvin. Af braenvin blir man tokig. Mor var en bra menniska, hon!

— Anna Katri, Anna Katri… — Naer du blef tolf ar? —

— Da tog mor plats hos gaestgifvarens, och sa…

— Sa?

— Fick hon en annan.

— En annan?

— Man. Ja, gaestgifvarn tog 'na. Det var foer min skull hon sa' ja. Och sa dog hon, foersta aret.

Det blef en paus. Nadja slaetade med vaenliga haender den gamles har. Kajsa blaste sakta pa de slocknande braenderna. Gubben suckade — — hans hufvud sjoenk tyngre mot broestet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen och stirrade mot golfvets moerknade plankor, som om han i dem soekte foerklaring oefver lifvets oloesliga gator.

Slutligen sprang Nadja upp — skakade sitt hufvud, som ville hon jaga bort alla onoediga funderingar. Hon vaende sig till draengen och sade i sin brutala ton:

— Na, hur kom du hit, Samuli?

— Jag var en tid herde hos gaestgifvarns, blef sa hallkarl, sa draeng. Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I foerra veckan sa for prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Haer fick jag mina goda betyg, patron talte med prosten och gaf mig "pa hand" strax. Jag har stor loen nu… Och i dag for prosten hem till sitt igen. — Jag ville inte vara i stan ensam, derfoer kom jag hit genast.

— Har du goda betyg, du?

— Ja, jag aer en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera mig, foer det foertjenar jag.

— Saa, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

— Tror du man super, da — — han sag langt pa den gamle, som lag som om han sof — da man har en ordentlig mor, — tillade han litet betaenksamt.

Nadja kastade pa hufvudet.

— Ga och laegg sej, eftersom han aer sa ordentlig! Jag gar ut till garden aennu ett tag. Der fins en kastgunga och jag aemnar ta' mig en slaeng med de andra. Mor, du goer vael maten i ordning at det der dygdemoenstret… Du, som ocksa aer en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslada, tog ett foerklaede och knoet det pa sig, kastade en bla silkessjalett oefver hufvudet och gaf sig bradskande i vaeg.

Samuli sag langt efter henne, steg sa upp, nickade langsamt och med melankoliskt allvar at saengen, der den gamle lag, tog sin hatt, boejde pa hufvudet till Kajsa och foeljde sa efter Nadja. — Den flickan har ett godt hjerta, — mumlade han och gick utfoer trappan.

Hon sprang ned foer backen, hennes skratt ledde hans steg… Hon skaemtade med draengar och pigor, fick hela flocken med sig och gick atfoeljd af sin svit ned till gungan.

Samuli stod pa afstand och sag pa hur hon laet gungan ga omkring, foerd af aen den ene, aen den andre af karlarne.

Foerst sent pa natten skildes man at. Nadja sprang hem. Han gick efter, langsamt, pa nagot afstand.

Da han beraeknat, att hon var i saeng, tog han stoeflarne af sig ute pa garden, gick ljudloest in och kastade sig klaedd pa sin baedd vid lafven. Han var raedd att genera de bada qvinnorna och ville ingalunda visa dem nagon missaktning, som han ansag det vara att klaeda af sig i samma rum. Kajsa var oegonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja — — hon var ju hennes dotter.

Det var sa stilla. Han hoerde de bada sofvande qvinnornas andedraegt. Manen steg roed upp vid horizonten, bleknade, da den kom hoegre upp, och saende snart en gul strale in i det laga rummet.

Bredvid foenstret, belyst af manskenet, lag fadern i sin fallbaenk. Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fatt nagon att aelska, och i morgon redan skulle kanske denne nagon tagas ifran honom och kastas i faengelse.

Han, som icke utan fasa kunnat taenka pa sin far, kaende nu, att han foerlaet honom allt…

Manens sken blef sa klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte han sig upp i saengen. Han begynte tala som i soemnen och straeckte ut handen i riktning at "nye draengens" plats, famlade en stund i luften och laet sa handen sjunka igen.

— Aer det Anna Katri — fragade han — aer du der?

— Jag aer haer — svarade Samuli.

— Lemnar du mig aldrig mer, fastaen jag aer foerdoemd? — fragade han anyo.

— Aldrig mer.

— Och foerlater du?

— Jag foerlater.

— Da aer det godt — Jaska skrattade smatt, ett underligt, foernoejdt, barnsligt, halfvaket skratt. Det laet som en soemngangares.

— Det aer godt — upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig mera.

* * * * *

Pa varvintern stormade det och baende pa isarne kring Helsingfors, sa att aendtligen midt i april den bla randen utanfoer Grahara bak kom allt naermare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgra faerg, som aendtligen i slutet af manaden blef lika klar som vattnet, tills det hela sjoenk likt skum och foersvann foer solstralarne och nagra milda vindar i foerening.

Studenterna firade som vanligt sin foersta maj i Kajsaniemi, stodo utanfoer vaerdshuset i snoemuddret och sjoengo, medan en maengd kypare och jungfrur ombesoerjde en artificiel vaerme och dito solsken medelst en maengd punschbalar, hvilkas innehall toemdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjoeng icke med i qvartetten. Han hade boerjat taga lektioner foer stadens fashionablaste sanglaerarinna och fick inte slita ut sin fina tenor i korsang. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna, fruntimmersaktig som han var. Han tillhoerde ett litet kotteri fattige adelsmaen, hvilkas ekonomiska stoed han, den borgerlige, i nader fick vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna modejournalsungdomar, mycket nograeknade om sitt rykte, da det gaelde det, som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste familjer, talade endast med de unga damer, som i allmaenhet i societeten voro mest observerade, och aktade sig pa allt vis att i nagot afseende visa nagonsomhelst sjelfstaendighet eller karaktaer. De sago i allmaenhet helst pa, voro oefverallt, logo oefverlaegset at allt, och drogo jemt och staendigt i sma noedvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo laengre.

De svaermade i klunga foer foernaemsta balskoenheten, suto pa de dyraste platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma a part, nagon vaenlig cigarrfroeken, limonadmamsell, kanske nagon qvinlig ganymed fran en af restaurationerna. Pa de obemaerkta unga flickorna fran hyggliga hem haelsade de aldrig vid dagsljus, om de ocksa sett dem i nagon familj qvaellen foerut.

Adolf stod i dag med sina vaenner och observerade den alltjemt sig oekande folkmassan vid Kajsaniemi vaerdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors hade nagon haer denna morgonstund. Hela den vackra parken var oefversallad af menniskor. Man traengdes i slasket, trampade i snoen oefverallt, stod taett som packade sillar, ett par hundra fingo rum i vaerdshuset, andra pa verandorna, i sjoesalongen, pa broarne. Ater andra stodo eller suto vid stranden. Pojkar roade sig med att med langa stoerar sla soender isstycken, segla ut pa vaken, med lifsfara hoppa fran isbit till isbit och upp igen. Sa kom gardesmusiken! Ny foertjusning! Den vackra sangen hade sin publik liksom den praegtiga hornorkestern. De unga damerna voro de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke hade sin hjertanskaer vandrande haer i snoeslasket denna foersta maj. Af hundrade fans det kanske blott fa, som pa aftonen icke hade slutat "flamma", ifall hon bara rakat fa se sin hjertanskaer "bakom kulisserna". Men — ridan gick gudskelof ned i tid, — — — endast nagon gang en smula foer sent.

En piga med tva sma herrskapsgossar traengde sig med makt fram mellan grupperna, styrde kurs at det hall, der de unga eleganterna stodo, och da hon kom tillraeckligt naera, lagade hon att hon kom herr Adolf sa in pa lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet at sidan och laeste en uppmaning att strax ga hem till sig … "hon" hade en timme ledig … barnen kunde vara hos en madam pa garden sa laenge.

Han gjorde en liten missnoejd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna med ett "laett illamaende", bjoed i alla fall pa middag pa Opris och foersvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvaning vid Boulevarden. Tre smarum, moeblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet mottagningsrum i moerkroedt med en Minervabild af marmor, ett bokskap med syperba guldornerade band, som aldrig roerdes, ett planschbord med portfoeljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk… Och sa roekrummet, med groena draperier, groena moebler, groent pipstaell, dekoreradt med fruntimmersarbeten och prydt med sma cigarrhallare af imiterad malakit.

Men saengkammaren var den taeckaste. Den var herr Attes jungfrubur, ljusbla och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk cretonne, med oaekta spetsar och rosetter oefverallt. En liten hvit saeng med ljusbla omhaengen. Bakom skaermen haengde en ljusbla flanellsnattrock med silkestofsar, en roekmoessa, sydd med blatt silke pa kanevas af syster Louise, och under saengen stodo sa naett i bredd ett par ljusbla tofflor. I taket haengde en lampa med bla kupa, den lilla soffan hade bla kuddar, och pallen bar bla rosor, bla liljor och bla foergaet-mig-ej. Pa toiletten stod en maengd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag, pulverdosor af alla former, borstar, penslar, staenger… Det var ett batteri, vaerdigt en primadonna. I byran fans en loenlada, en staederska pastods der ha funnit nagra askar fransyskt smink. Ibland under saesongen gafs hos generalguvernoerskan nagra saellskapsspektakel pa fransyska… Kanske att … eller Gud vet, brukade han kanske pa balerna i grosshandelssocieteten —?

Herr Adolf bytte om stoeflar, haengde upp sin promenaddraegt och patog en kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui af silfver, kammade upp haret, gned ansigte och haender med eau de Milan, bestroedde dem med puder och aflaegsnade det sa ater med en vippa af svandun. Sa kastade han sig i gungstolen, boerjade putsa sina naglar och for skraemd upp, da det ringde. Han trippade till tamburdoerren och oeppnade.

Nadja kom in, slaskig om fallar och skor, svettig och bullersam. Med oeppnade armar och haenryckning malad i sitt ansigte gick hon fram till honom.

— Min sol och min glaedje, min efterlaengtade enda aelskling, min afgud, min sjaels skoenaste ros!

— Soeta barn — herr Adolf var litet generad, — torka foetterna, du gloemmer alltid!

— Ah, foerlat! Na, jag aer nu ett noet! Foerlat, min engel. Sesa, nu aer jag fin! Far jag sa en enda kyss?

Han laet sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska, blomstrande kinderna. Hon rodnade aennu mer — — och fick efter en paus fram de enda orden:

— O, hvad jag aelskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt pa pallen och han i bla soffan laet sig dyrkas, fragade han sa ploetsligt, utan oefvergang:

— Na, Nadja — hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. — Det aer nagonting annat, nagonting helt annat, Atte! Ja, nu ska vi tala allvar, det aer inte vaerdt att jag skjuter upp dermed nu laengre. Jag maste, ser du… Jag maste, ty sa haer vill jag inte ha det laengre.

— Aer du inte noejd? Jag har ju inte gjort dig nagot emot, och pengar har du fatt, sa mycket jag kunnat undvara.

— Det aer inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig nagot ondt! Jag skall saega, att jag inte aer den som skulle ha sparat nagot besvaer foer dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen ganger kropp och sjael, om du bara tagit emot! Nej — jag har nu kommit att taenka pa allvar…

— Saa, det skall bli lustigt att hoera. Allvar? Hvad menar du med det? Aer du aterigen bortkoerd fran ditt herrskap?

— Nej — inte just det … men jag aer led vid det haer lifvet. Jag tal det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i smuts, hoera snaesor och grael och kif!

— Ah, det aer vael inte sa farligt, herrn kifvas vael inte med dig. Han ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg foer frun.

— Herrarne har jag ocksa ingenting emot. Det aer fruarna. Usch! hvad jag hatar de fruarna.

— Aero de stygga mot dig, liten?

— Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plaga.

— Men du tyckte ju om den haer i boerjan.

— I boerjan ja, men — — naer jag var borta en qvaell — jo da —

— Stackars Nadja. — Naa, och hvad vill du nu? Pengar, foerstas.

— Nej, hvad jag nu vill, det skall jag saega dig, Atte… Jag vill fa bildning!

Herr Adolf skrattade hoegt, sa hoegt han ansag oefverensstaemmande med sin vaerdighet.

— Saa, min pulla, na, saeg mig, hurudan bildning?

— Jag vill bli fin. Jag vill laera mig att se ut — som du och dina froeknar. Jag vill ha fina klaeder. Fina rum. Fina moebler och fin lukt. Jag vill —

— Aer det hela bildningen?

— Och sa vill jag laera mig franska och piano, naer jag foerst far det andra. Men allra foerst…

— Na, allrafoerst?

— Jag vill — gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo, din, du!

— Aer du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke sa ogeneradt som foerr. Nadja tog en foernaermad min.

— Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara saemre aen din svaegerska, som kom fran landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat aen hushallerska i all sin dar…

— Kaera Nadja, Amanda var en visserligen anspraksloes, men arbetsam och mycket bildad qvinna, som —

Nadja steg upp fran pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade haeftigt med sig sjelf. Hon gick till foenstret. Sa tillbaka igen. Slutligen kastade hon sig ater till hans foetter och brast i grat.

— Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag aer dalig! Jag vet, att jag aer en stackare. Jag har en dalig natur, det har jag alltid fatt hoera. Af mor, af frun, af alla mina matmoedrar. Jag aer en stackars oefvergifven, elaendig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag aer olycklig.

— Kaera barn, jag vet inte hvad du menar … hvad skall jag goera med dig? Grat foer all del inte. Jag foermar inte se det. Inte tarar, nej, foer all del. Stig upp! Lugna dig!

— Mitt hufvud braenner alltid och mitt hjerta slar alltid. Kan jag ra foer det? Jag aer sadan. Jag har sadant blod, och mor har sadant som hon har. Jag vill, och hon vill inte! Hon aer helig och jag aer inte. Jag tal inte prester och katekes.

— Du har sa svart att halla dig till aemnet, liten! Lugna dig nu och tala foerstandig!

— Jag aer nu sadan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och tro pa Gud och laera mig tala prester och vara liksom din svaegerska! Ah! Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga ganger hans knaen, hoejde bedjande sina haender och sag sa boenfallande, sa vildt, sa braennande pa honom.

Han steg upp, hostade, som om han fatt dam i halsen, slaetade ut skrynklorna pa sin sammetsrock och jemkade staerkkrage och rosett.

— Soeta lilla Naja, du aer verkligen foer haeftig!

— Du har tagit mig till aelskarinna eller vaeninna eller hvad man vill kalla det; det aer min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, da jag ville.

Na! nu kan du ocksa taga mig till hustru, foer kaerleken, den har vi! Vet du inte, presten saeger, att gifta sig naer man aelskar, aer raett. Allt annat aer synd. Na, nu vill jag det, som aer raett. Gift dig med mig! Jag vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara bildad, ack! sa bildad, sa god, sa stilla, sa lydig, sa snaell. Oh!

Hon kastade sig aterigen framfoer honom, omfattade hans foetter och kysste dem pa nytt passioneradt och oemt. Han ryckte pa axlarne, talade i smekande ton, men afvisande, och slutade med att saega:

— Hur kan du tala om aelskarinna och vaeninna? Jag har varit snaell mot dig, det aer alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, sa tag nagon af ditt eget stand. Vill du inte ha "nye draengen", han som slagit foer dig aenda se'n foerra hoesten…

— Honom! — skrek Nadja, — honom! Aldrig i verlden! Han med sitt bondeansigte och som luktar bondlaeder och allt det der, som jag inte kan lida foer min doed. Jag vill ha dig! Just dig!

— Naja, mitt soeta barn! Aldrig i lifvet! Begaer af mig hvad som helst, men gifta mig nu — det aer omoejligt!

— Du foerkastar mig da! Taenk efter hvad du saeger, foer jag tar lifvet af mig, om du inte vill ha mig!

Han foersoekte troesta henne med penningar, med goda ord, med smekningar. Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tarar, foerbannande det samhaelle, som skilde dem, den mor, som foedt henne, den Gud, som delat sa ojemt. Herr Adolf madde illa, han saende sin uppasserska efter en droska och reste till Vilhelmsbadhus foer att med ett ordentligt bad skoelja bort den indisposition, som var den naturliga foeljden af ett sadant upptraede.

Naer Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare aen hon skulle, fick hon inga bannor, frun tog henne tvaertom in till sig, var mycket vaenlig och beraettade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli fran Drumsoe, att modren bedt frun om tillstand foer den unge mannen att fa "fria" till flickan, besoeka henne hvarje soendag, taga henne med i kyrkan eller pa promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, laesa hoegt for henne ur tidningar eller annat… Frun hade tyckt om mannen, sade att han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om nagra manader gifta sig.

Nadja ville inte hoera talas om Samuli och hans laesningar. Hon bad att fa slippa, svarade frun temligen naesvist, att hon helst ville skoeta sig sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett oegonblick angrade Nadja sig, rusade in, foell pa knae och bad om foerlatelse foer sitt uppfoerande, brast i grat och sprang tillbaka in i koeket.

Naesta soendag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre pa natten, blef uppsagd af frun och foerklarade trotsigt, att hon just den aftonen blifvit "hemligt foerlofvad" med en herre, en rysk officer, hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne sa fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det regemente han tillhoerde nagonstaedes bort till Soedra Ryssland. Nadja, som hela tiden arbetat pa cigarrfabriken vid Nylandsgatan foer en usel loen och ofta lidit hunger, tog pa nya aret tjenst i en familj, som amma med 30 marks manadsloen. Hennes eget lilla barn dog af vanvard hos en "barnaelskande madam" vid Roedbergen. Det loenade sig utmaerkt att vara amma. Allt hvad Nadja under sista aret lidit, skam, svaelt, fysisk smaerta, allt gloemde hon nu, stolt oefver att kunna foertjena sa mycket, att nu foer foersta gangen i sitt lif fa foera ett behagligt, syssloloest lif, att fa aeta godt, klae' sig vael, fa alla sina nycker tillfredsstaelda och allt detta nu, just nu, da hon foer foersta gangen i sitt lif fallit, foer foersta gangen i sitt lif gjort hvad "katekesen och presterna" behagade kalla brott.

En dag, det var i mars manad, kom Kajsa in till staden foer att foer foersta gangen pa en laengre tid se om dottern. Hon hade saellan pa det sista aret varit uppe hos Nadja, och da hon kom, hade hon blifvit sa hardt och hanfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit sig tillbaka. Hon visste mycket vael hvad som tilldragit sig, visste att professorn pa klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade det bra… Hon, landsqvinnan, foerdes af en tjenare in till den rymliga och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerseradets barn i famnen. Modern stannade oedmjukt vid doerren och haelsade ett mildt och vaenligt: — Guds fred, barn, haelsningar fran hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det roedkrusiga haret uppsatt i en "grekisk" knut midt pa hufvudet, satt i en laenstol, hon smalog nedlatande at modren och bad henne taga plats.

— Tack skall du ha, Naja. Aer det haer ditt rum, din jungfrukammare?

— Jungfrukammare? tror du jag bor i jungfrukammare? Det haer aer vart rum, unge herrns och mitt.

— Jag aer glad att du aer frisk nu, det var hardt foer mig att hoera att du var dalig! Hvarfoer kom du inte till mig, fast jag bad dig sa mycket i alla bref, och fast "nya draengen" hade slaede med kuddar i, foer att du skulle aka beqvaemt?

— Tala inte om det der elaendet, mor! Jag ville inte ut till landet och hoera dina predikningar, det var baettre att vara haer, der alla flickorna ae' likadana som jag.

— Du vet, att jag aldrig foerdoemt dig, se'n du sade mig, att du hade "sadant blod" — hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, saega dertill? Jag hade foerstas alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde ra pa vart blod. Da jag var ung —

— Sa var du vael ett likadant maehae som nu?

— Nej, men jag stod emot.

— Sta inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan saega ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som jag! Du var ocksa sadan! — att du hade din ryss till presten, var en smasak… Och sa, hvem har det nu baettre af oss? Du har aldrig annat aen svultit och bott i en svinstia sadan som Torparbacken, du med din presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag! jag har alltid haft trefligt, atminstone se'n jag slutade tjena, och nu — nu har jag det mycket baettre aen sjelfva frun haer i huset. Hon far bara mat och klaeder och far se herrns sura miner, jag far mat och klaeder och dessutom loen. Och sa far jag mycket pa koepet … nej, mor, det enda som loenar sig, det aer att — — vara glad!

— Herre Gud, att det aer min Nadja, som talar sa… — Kajsa suckade och knaeppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna haender i hop oefver magen. — Herre Gud!

— Himla dig inte, mor, det aer sa bra som det kan; du skulle ha tackat Gud, om du haft haelften sa godt.

— Jag skulle fraga dig fran Samuli, om han far komma och haelsa pa dig nu … han, skicka' dig det haer lilla syskrinet, som han sjelf har svarfvat, och sade att det aer en tack foer att du alltid var sa vaenlig mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad naesduk bort en tar, naer hon vecklade upp duken, som var virad om skrinet; hon var raedd att visa sin sentimentalitet foer Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belatenhet med det naetta arbetet och oeppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en fingerborg af silfver, en karniolsring och ett portraett. Med ett oefverlaegset leende betraktade Nadja sakerna.

— Han aer alldeles galen i mig, — sade hon skrattande, — och det fastaen barnet icke var hans! Men han aer snaell, token, saeg honom det. Ah, der aer hans portraett! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt landsansigte! Och sa beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna goera en mask foer naer.

— Patron aer mycket noejd med honom … han blir visst inspektor till sommarn.

— Sa, lycka till! Naer han fatt inspektoersplatsen, kan han fa komma hit och haelsa pa mig, inte foerr.

— Na, Nadja, — Kajsa talade langsamt och foersigtigt, — naer det blir slut med det der, — hvad skall du da ta dig till?

— Det der, hvilket det der?

— Ammandet, foerstas…

— Hm — da — det far vi se da! Jag far vael alltid nagon rad…

— Da blir din loen liten, och du har fatt vanan att vara foernaem, krusas foer och firas, lefva stort och vara hoeg af dig.

Nadja blef blossande af vrede. — Kom inte och skaem ut mjoelken foer mig, — ropade hon. — Da det aer slut med det haer, far jag en annan. Tror du det inte fins herrar nog haer i sta'n? Jag far hvem jag vill, jag aer bade ung och vacker nog foer hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga flickor, sa ha vi ingen annan utvaeg. Svaelta eller njuta. Na, jag har valt. Adjoe med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade, munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och vaelskoett, draegten vardad och dyrbar — och hon var en vacker illustration till sina egna ords — sina egna lefnadsasigters riktighet.

Modern stod vid doerren, blek, boejd och nedslagen. — Adjoe, barn, — sade hon, — naer du kommer i noed, sa aer min stuga oeppen. Mitt hjerta likasa. I din saeng har jag alltid de finaste lakanen, de med halsoemmen. Sa laenge jag kan, skall jag arbeta foer dig, det skall kanske en gang behoefvas.

— Tack, mor! — Sinnet hade gatt oefver och Nadjas ansigte uttryckte ater vaenlighet och hjertegodhet. — Nog aer jag en slarfva, mor, men dig gloemmer jag aldrig! Sa ga nu, haelsa Samu och tacka. Saeg att jag har det bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. — God aer hon, — suckade Kajsa, da hon staengde doerren efter sig, — men — — inte har hon Velis hjertelag! Alltid skall det vara nagonting. Gud proefvar oss menniskor. Foer mina synder far jag nu det raettvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre boerda aen man godt tal vid. — Hon torkade bort aennu en tar med sin tjocka ullvante, patraedde i farstun sina laedergaloscher och tagade ned at Sandviksstranden. Hon gick den langa vaegen oefver isen, men solen sken oefver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon hemma.

* * * * *

En morgon kom den unga kommerseradinnan tidigt in i barnkammarn foer att se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja hoell pa att ordna i rummet. Hon hade fatt en smula lust foer ordning och renlighet … atminstone da hon icke hade annat att goera.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand, jemkade stilla och naestan blygt om garneringen pa taecket och betraktade den sofvande lilles ansigte med undrande glaedje.

Nadja kroekte foeraktligt laeppen; den lilla bleka och tunna kommerseradinnan, hvars vacklande haelsa icke tillaet henne att sjelf skoeta om och amma sitt barn och som af laekarne var foerbjuden att vaka eller eljes anstraenga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om denna fina och delikata varelse, som mera tycktes foedd att lyda aen befalla och hvars haensynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman, hon foega uppskattade. Fru Elise var aennu helt ung, dotter af en ansedd finsk embetsman och foer ett par ar sedan gift med den rike enklingen kommerseradet Guroff. Hon var litet skolfoerlaest, da hon gifte sig, ytterst osjelfstaendig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska och engelska romaner. Hon kaende alls icke till verlden och var, da hon steg i brudstol, sa oskyldig och oerfaren som en trearing. Hennes mor, fru assessorskan, var af den asigten, att flickor skulle uppfostras i fullstaendig okunnighet om allt, som hoerde till verkliga lifvet, och hon hade lyckats. "Lilla Elise" — hon var mera sylfid aen qvinna — blef maka och mor, naestan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till moetes, och utan den ringaste foermaga till motstand, hvad man aen bestaemde oefver henne.

Om hon fatt foelja sin egen kaensla, hade hon aldrig tagit en amma. Men — "de andra" hade beslutat det, doktorn i foersta rummet. Han valde Nadja, hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemalen fann "menniskan vara racekreatur, en riktig bra mjoelkko", alltsa maste lilla frun ge vika. Den stora, roedlockiga pigan med de utmanande oegonen och de oefversvaellande behagen skraemde henne. Hon vagade naestan icke taga i sitt barn, af fruktan att bli atsnaest, hon vagade icke se pa den lille, utan att amman betraktade henne med en blick, stickande af foerakt, straffande i tyst han.

— Ni ha vael sofvit godt bada i natt, kaera Nadja? — fragade den unga frun blygt; hennes melodiska staemma dallrade litet, vek och svag som tonen af en zittra. — Jag har lyssnat, men ingenting hoert, lillen har vael varit snaell?

— Psch, naer har frun haft skael att klaga oefver naetterna? Jag behoefver alls ingen kontroll, aer inte frun noejd med mig, sa kan hon skaffa sig en annan.

— Ah, soeta, sa hon talar! Alterera sig inte, snaella, beskedliga Nadja, mamma saeger, att lillen har ondt af det. Aer det nagon jag aer saeker pa, sa aer det Nadja, — att hon ser vael efter honom. Jag ville bara veta, hur ni ma, bada tva… Oenskar Nadja nagot? — kanske litet frukt? … eller nagon bok eller sa?

— Bok, nej tack! Och laesning! Usch da, det goer bara ondt i hufvudet, och det tal jag inte vid, foer lillen. Frukt har jag aennu se'n i gar, herrn gaf mig ju en maengd pasar. Nej — men efter frun aer sa god, sa vore det allt bra, om frun ville…

— Na, saeg bara ut, kaera Naja, om inte mamma har nagonting emot det, jag vill ge dig allt hvad jag kan, bara du — eftersom du — — ifall du — ja efter du, kaera goda Naja, aer snaell och oem mot mitt kaera lilla barn.

— Ah, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar sa foerskraeckligt — sa'na haer ungar aer det ingen noed med, och godt om dem aer det ocksa.

— Men hvad var det du ville, Naja?

— Bara foer lillens skull, ser frun: — ga ut lite mer.

— Du aer vael ute som doktorn sagt, halfannan timme pa foermiddagen och en pa eftermiddagen?

— Aesch, det aer inget roligt att ga och valla pa solsidorna laengs husen midt pa dagen, styf som en taendsticka; nehej da, det aer inte det jag vill.

— Du oenskar da?

— Ah, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag aer, inte aer det haer lifvet nage' foer mig inte! Sitta haer hela qvaellen och kuckelikura med ungen i knae! Inte ae' de' som jag aer vand ve'… Jag skulle ha mej en liten slaeng ute pa aftonqvisten, sa blef jag som en annan menniska. Mjoelken surnar i mig med allt det haer traket. Har jag inte suttit haer fem manader nu och vari' skenheli', sa ma jag vara ett noet.

Elises ljusa oegon oeppnades pa vid gafvel… Hon foerstod och hon foerstod inte.

— Men, kaera, vi ska' fraga mamma! Jag vill sa gerna…

— Fraga mamma! Aer hon tokig! Mamma, jo det aer den raetta. Aer inte frun sjelf menniska till att ge loefte att jag far ga ut pa qvaellen, sa!

— Vill du pa teatern? — Elise var alldeles villradig.

— Hvart jag vill? ah! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Na, frun kan taenka oefver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och lata mig roera pa mig, men inte sqvallra om det till halfva sta'n, eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika foer den starkare. Hon vagade icke "tala om foer mamma". Och sa laengtade hon sa oefver all beskrifning att en qvaell ensam fa ra om sin aelskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla; hushallerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behalla kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde fa sin man att bjuda dem alla pa teatern! Allesamman pa en gang.

Det gick. En gang och tva ganger. Nadja smoeg sig ut klockan half atta och kommerseradinnan "tog inte emot". Hon saende ut dem af husfolket, som mest besvaerade henne, endera pa langvaega aerenden eller ock pa teatrar och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog permission i alla vaeder, och de bada, Lisette och han, foersvunno tillsammans afton efter afton borta vid "Arcadien". Hushallerskan, en aennu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han foerde henne alltsom oftast till nationela tillstaellningar, aen var det teater och aen bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestaemdt hem kl. 10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12. Men kammarjungfrun, "froeken" Carolina Snygg, hon njoet mest af den nya vaelsignade friheten. Hon kaende en fattig kompositoer. Det var en nocturne, som gick laengs Boulevarden, fran Trekanten och till Sandviksstranden, ibland, da det var den "staemningen", styrde de sina steg till gamla kyrkogarden, bland grafvarne. Haer fans en baenk. Han borstade bort snoen med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte sig. De klagade oefver verlden, verlden, som foerfoeljde dem. Hon trodde pa honom och han pa henne. Bada tviflade de pa Gud. Och i de kalla vinteraftnarne suto de der och njoeto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerseradets satt den unga modern allena och matade sitt barn med komjoelk ur en kautschuktut. Hon tvaettade honom och gjorde honom sa fin och ren. Och da han var faerdig, gick hon med honom laengs golfvet, soefde honom med sma barnsliga vaggvisor och med hundrade kyssar.. Sa lyckligt! Nadja skulle saekert icke komma foerr aen fram pa natten, och gemalen — han satt vael "pa klubben" tills det blef morgon. Hon skoeljde den svarta tuten om och om, vaende den och skoeljde den pa nytt. Sa kysste hon den och betraktade den sa vaenligt. Mjoelken i flaskan var god och stark, och den lille laet sig noeja. Det var en glaedje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde skoeta honom allena! Han lag noejd ocksa vid hennes spaeda broest. Hon kaende genom sin laetta nattdraegt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och broest, och de sma haenderna, som bestaellsamt refvo i spetsarna pa hennes troeja. Hon skrattade hoegt at hans sma foersoek att saetta sig upp och beundrade ofantligt hans underbara foermaga att sparka och roera pa foetterna. Hvad han var soet, naer han log, ja, till och med naer han skrek. Den lilla munnens spaenda laeppar sago da sa putslustiga ut, och naer det var slut med graten, var han dubbelt foertjusande. En glaedje utan matt och utan skugga! Hvilka naetter af kaerlek och froejd … hon gloemde allt foer dem, de kunde ocksa icke koepas foer dyrt, och ingen kunde sasom hon njuta af lifvet och sin frihet… Naer morgonen kom, steg hon upp, stralande som aldrig foerr … den foerbjudna frukten smakade ingen sasom henne.

* * * * *

Hushallerskan hos kontorist Adolf Baeck hade ett fasligt brak och bestyr, det skulle bli en liten fin ungkarlssupe hemma hos hennes herre kl. 8. Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, foeraeldrarne doeda och syskonen gifta. En gammal ungkarl pa 31 ar, med tunnt har, bleka, intressanta kinder, spetsig naesa och en liten soet flickmun med roeda laeppar. Han gick omkring och ordnade nagra vackra dekorationsvaexter fran Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgroena och primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets. Allt sa stilfullt som moejligt. Han trippade i vaxlaedersskor med spetsiga tar, staelde om rokokoerna pa etageren, tog i hvar tingest med tummen och pekfingret, medan lillfingret gracioest pekade i luften, blaste aennu en gang bort de sista damkornen, gick sedan till fonddoerren borta i koeket och betraktade med kisande oegon och hufvudet pa sned det hela genom den oeppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.

Tamburdoerren oeppnades bullersamt och Nadja traedde in, klaedd i en modern vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. — Jag visste, att du skulle ha' kalas, och haer aer jag! Du far inte saega nej, min sockerdocka! Sa, Atte lilla, var inte ledsen! Inte aer du ond, du bjuder ju mej med — inte sant?

Hon tog honom pa axlarne med haenderna och sag honom instaellsamt i oegonen. Herr Adolf foersoekte komma loes, med mildt vald foerde han henne mot doerren.

— Inte i dag, kaera Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater, riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.

— Passar det inte! Ah jo, du, det aer just det det goer. Dina fina herrar kaenner jag, Torsten Ulf, loejtnanten — ah, jag kaenner dem nog.

— Men Nadja, du kan vael inte foer din fru och barnet?

— Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fatt lof till ett i natt, sa far hon pyssla om ungen sin, och naer jag af Ulf fick hoera talas om ditt kalas, sa besloet jag strax — —

— Men, kaera Nadja, ga nu, jag aer inte alls af det slaget, som har fruntimmer hos mig pa herrbjudningar, hvad skall madamen haer saega!

— Hva! Madamen, hon, Bergstroemskan! Ah, henne kaenner jag nog, det var hon som svaelte ihjael min flicka; na, det var da ingen stor skada, hon var ful som far sin.

— Ts, Nadja, sa laettsinnigt du talar! Du aer foer — — — ja, jag fruktar verkligen, att jag maste saega dig en obehaglighet, Nadja … du aer foer lite comme il faut, foerlat min sottise, men — jag far be dig att aflaegsna dig, klockan aer oefver atta.

Hon tog honom under armen med ett af sina sma skratt, drog honom in i bla rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig pa honom:

— Inte kan du, som aer sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju hjerta… En gang hade du mig kaer, mins du den qvaellen vi gick i oefversvaemningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig, just nu, naer jag stackars flicka har en ledig qvaell och kanske kunde goera min lycka? Kan du vara sa hjertloes. Ah! — ah, Atte!

Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och gjorde sig sa beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han, svag som alltid, gaf vika.

— Men, Nadja, saeg mig, hur kaenner du Ulf?

Hon skrattade. — Ah, det aer en teaterbekantskap … och sa tillade hon hemlighetsfullt: — Han hoerde mig en gang sjunga pa en tillstaellning.

— Ulf pa en tillstaellning, der du sjoeng?

— Jaha, precist, det var en utfaerd till Blabaerslandet.

— Och han kom dit?

— Med nagra andra gentila herrar, ja.

— Na — och du sjoeng?

— Till dansen, och da — blef han foertjust i mig.

— Sa! du har en sa vacker roest, Nadja?

— Ah! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick laera mig nagot. Jag har ofta taenkt att ga in vid teatern! Si, det skulle sa riktigt passa mej … det aer som Torsten saejer, jag aer som foedd foer teatern. Klippt och skuren foer sadan der trirolig hejmusik med dans och svaeng. Bara jag fick nagon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet inte hvad som kan haenda.

— Men, Nadja, hvad skall jag egentligen goera med dig i qvaell?

— Ah, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergstroemskan. Och du skall fa se, att jag aer bade soet och snaell och treflig.

Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med punsch och frukt. I roekrummet togos korten fram. Vaerden, som foer sitt svaga hufvud nu mera ogerna talde roek, gick med en eller annan af sina gaester i bla rummet och pratade. Han var litet nervoes och orolig och hade svart att doelja det. Naer loejtnant Ulf tillsammans med honom drog sig undan roeken, fragade denne, om han, Baeck, kunde foerlata, att han icke i dag, oaktadt det var foerfallodag, kunde betala den lilla skulden pa 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt, han hade sa vael behoeft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en moejlighet? — — de voro kusiner och kunde tala alldeles oeppet, vore det icke en moejlighet att han kunde fa dem igen tills i morgon — da ju militaerernas loener kommo ut pa qvartalsdagen. Loejtnanten skrattade, det som maste ske skall ske, lofvade han och tillade med sitt tillfoerlitliga handslag: I morgon afton kl. 6 skall du ha pengarne.

Konversation och kortspel afbroetos. Supeen bars in af en gammal qvinna i svart och en ung i ljusblatt med roeda perlor kring halsen. Den sista var Guroffs amma, Nadja, kosackflickan fran Drumsoe. Hon gjorde en viss effekt med sitt roedbruna krusiga har, sina fylliga former, sitt leende och nigande, sina sma retande skratt och det egna saett hon hade att svaenga pa hoefterna.

Det blef en "lifvad" supe. Vid desserten satt Nadja till bords. Man uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet utskrattades som foerklaedd plebej-foernaemhet. Hans "helighet" hanades, tills nagon kom fram med att Nadja egentligen var en foer detta inklination. Med aelskvaerdaste oeppenhet foerklarade hon sjelf, att hon var "en foerskjuten"… Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som ytterligare stegrades efter champagnen och vid likoeren antog stoerre och stoerre proportioner. Nadja proklamerade hoegt och bestaemdt sitt beslut att ga in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags talanger uppskattades, och detta beslut appladerades under jubel af de foersamlade. Man oefverenskom, att hon med ovedersaeglig talang kunde foeredraga "Helan gar" och att hennes "Bellmanniader, torgballader och gatvisor" voro vaerdiga att hoeras af ett stoerre och mera vidstraeckt publikum. Hon sjoeng, med ett likoerglas i ena handen, staende, och med den andra armen i sidan. De lyssnande vaennerna hjelpte till med refraengen. Endast vaerden hoerde foerstroedd pa, han tyckte alls icke om den vaendning sakerna tagit.

Slutligen, foer att fa slut pa scenen, foereslog han litet musik vid pianot. En af kassoererna spelade ett potpourri, och derefter satte sig Herr Adolf till pianot. Det bullersamma saellskapet, som skrattat hoegt under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, kaenslofulla roest liksom bad om sympati. Nadja gaf genast vika foer tonernas makt. Hon sjoenk ned i en fatoelj och foeljde med andakt hvarje strof i sangen. Hennes oegon voro som fastloedda vid den sjungandes laeppar. Hon suckade djupt, hennes oegon fyldes af tarar.

— Herre Gud — snyftade hon — med sadan sang kunde man fa mig fast i kloster! Ah! hvad det aer vackert! Och "kaerlek, trogen kaerlek", det aer som om det var Drumsoe-Samuli det var fragan om. Om han kunde sjunga sa der, sa tog jag'n strax! Ah, hvad det aer vackert!

Och naer sangens sista sentimentala strof foerklingat, rusade hon upp, som om hon fatt en ingifvelse, tog pa sig hatt och kappa, nickade till de naervarande, hviskade nagot i oerat pa loejtnant Ulf och lemnade huset oaktadt herrarnes protester.

Om en qvart laste hon upp porten hos kommerseradets och sprang in. Utanfoer tamburdoerren traeffade hon husets herre, som med barsk roest fragade henne hvad klockan var.

— Hon aer visst tre — svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton. — Aen se'n da?

— Hvar har hon varit? — fragade han vidare och stack taendstickan helt naera hennes uppflammade ansigte.

— Pa ungherrssupe — ljoed det utmanande och stolt.

— Ja, det kaens pa lukten — sade han och rynkade pa naesan.

— Jag tycker det aer baettre, det, aen att som herrn sjelf vara ute natt ut och natt in, naer man har hustru och barn.

— Tyst, piga! — med en hoejning af roesten.

— Tyst sjelf, sa vaecker han inte upp hela huset. — Hon kilade in genom tamburdoerren, vek af at hoeger och foersvann.

Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska pa ett af stadens minst vaelrenommerade hotel. Den lilla kommerseradinnan fick en ny amma. Och i huset vid Boulevarden kom allt ater i sin foerra ordning. Kompositoeren hade skael att sucka oftare aen foerr, fennomanstudenten var mer ensam aen han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en ny "bekant". Endast att den unga modern fatt tilltro till sig sjelf. Ingenting skulle mer kunna skilja henne fran den lille, icke ens — en stygg amma.

* * * * *

Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade vaenner i tjogtal och var en afgjord dansflamma foer stadens alla fina damer. "Han var sa naett och sa glad". Den Bjaelomowska uniformen klaedde honom utmaerkt, och han hade en maerkvaerdig foermaga att fa epaletterna att smaklinga, da han roerde sig. Baeltet med gehaenget knarrade sa behagligt och sporrarne utfoerde en verklig musik. Under detta haenfoerande accompagnement blickade han med sina langa, mycket ljusbla oegon, det var omoejligt att motsta. Dessutom hade han ett kaeckt militaerhufvud med rakt uppstaende cendrehar. Sma parfymerade mustascher, som dolde en stor, alltid leende mun, praektiga taender och en bred kaek med grop i hakan. Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita haender, skapade till arbete, men med en hel historia af syssloloeshet ritad i gropar, linier och vaelskoetta, ljusroeda naglar. I dag iklaedd saemsta yrvaederspelsen, med kragen upp oefver oeronen, gick han fram pa gatan, sprang uppfoer trappan och ringde pa.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock oeppnade sjelf:

— Na aendtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig foer mina pengar … jag maste sjelf betala svager Lund och vill inte foer nagonting i verlden mankera! Du var snaell, som kom!

Loejtnanten klappade sin kusin pa axeln. — Kaera bror, min egen hedersprisse, du maste foerlata, men — jag har inga penningar!

— Hvad? haller du mig foer narr nu igen? Du taenker naturligtvis goera dig lustig pa min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!

Herr Adolf sag sa foergrymmad ut han kunde. Hans ansigte, pa hvilket godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att laesa, blef i hast helt foermoerkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin oskuldsklara panna full af rynkor. Loejtnanten urskuldade sig. Han talade i oefvertygande, smekande ton:

— Jag har inga penningar i dag, skraeddarn tog en del och Isaksson, den judrackarn, tog resten! Du far alltsammans i naesta vecka… Du vet, oefverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det aer en lang historia… Foer resten, tror du inte pa den foerlofningen sasom fullgod kredit, sa ha vi ju farbror August.

— Ja, om jag tror ett endaste ord af foerlofningshistorien och allt hvad du i den vaegen foersaekrar, sa ma jag vara en stockfisk! Han tystnade tvaert, och tillade efter en paus:

— Farbror August … tror du verkligen? Vid det namnet foeraendrade herr Adolf nagot uttryck och sag lifligt pa loejtnanten.

— Om jag tror? jag vet! Han far endera dagen en utnaemning, jag gar upp och gratulerar och passar pa … du foerstar.

Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro foersvunna. Laet farbror August narra sig, ja, sa var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvaemt i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet foer utmaerkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade pa en bal hos generalguvernoeren talat med nagra ytterst inflytelserika personer, naemnt en hop om farbror August … och papekat att han visst gerna kunde lana ut nagra hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det foertroendet att pa foerhand uppmaerksamma honom en smula … vid naesta kejserliga foedelsedag foerslagsvis, naesta orden t. ex., bara skynda en smula pa… Alltnog, han, loejtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i spelet pa hoegre ort … och det vore vael inte sa omoejligt, att farbror August insage, hvem han i foersta hand hade att tacka foer detta utmaerkelsetecken, och naturliga foeljden var att han, Thorsten Ulf, finge lana de tretusen kronorna, nagon af de foersta dagarne — hvarfoer han nu bad kusin Adolf vaenta, sa finge han alltihop pa en gang.

— Du aer en lycklig ost, du! — Herr Adolf svepte in sig i sitt sidenfodrade fodral och tog sig om den vaelrakade hakan. — Att fa umgas med de allra foernaemsta, att vara omtyckt och aelskad af de finaste damer … det aer annat det aen att som jag… Derfoer aer det ocksa baest att jag aldrig gifter mig. Att fa en sa hoeg och fin dam som jag ville, dertill aer jag foer fattig … en vanlig fran de haer dussinfamiljerna vill jag inte ha! Du aer lycklig, du!

— Prat, foer fattig! Se pa mig … goer mig fattigdomen nagot, — och jag taenker minsann goera mig en carriere aenda.

— Det tror jag! Du! Som aer sa treflig och sa aelskvaerd, och som — baest af allt, har en sa foerbald — foerlat mig — tur! Men du, Thorsten, af mig far du aldrig lana penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du kan narra mig en gang till.

Loejtnanten fortsatte att tala om sina foerhoppningar. Oefverstens systerdotter, en rik och foertjusande flicka, skulle saekert inte saega nej. Da hade han bara ett steg till att komma pa groen qvist … bli adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter oeppna foer honom. Det vore en aera foer hela slaegten — icke sant? Ett visst atersken skulle ju falla aefven pa honom, kusinen, och pa det viset kunde han, kontoristen, aefven komma in i de finaste familjer — kanske sjelf derigenom "goera carriere".

Herr Adolf smalog. — Du aer nog en lyckans guldgosse, foedd att lysa ute i verlden och stiga hoegt pa aerans trappa.

— Det aer bara en sak, som saetter sig till hinders foer allt — allt. — Loejtnanten knep ihop laepparne och skoet ut sin kraftiga underkaek, sa att hans hufvud fick nagonting, som kamraterna kallade "napoleonskt".

— Det aer en sak, som likt ett ondt oede foerfoeljer mig, goer mig olycklig och tillintetgoer alla behagliga droemmar.

— Och hvad aer det? Det vore vael maerkvaerdigt, om vi inte kunde fa bugt med det, — hvad aer det?

— Jag har haft ett aefventyr, Adolf, en flicka…

— Aesch, att du bryr dig om sadant, Thorsten, du som har sa fina bekantskaper! Du?

— Hon var alldeles galen i mig.

— Det aer ju helt naturligt, men sedan?

— Jag lofvade henne —

— Att gifta dig?

Loejtnanten drog en djup suck … han svarade icke.

— Och nu?

— Nu hotar hon att goera skandal, om jag inte genast ger henne…

— Hur mycket?

— Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu… Tusen kronor.

Herr Adolf gick af och an pa golfvet, sa att den sidenfodrade rocken stod som en raeddningsboj omkring honom. Hans ansigte boerjade gloeda. Sma lilasfaergade flaeckar braende honom pa kinderna. Ett martyrskimmer upplyste hans eljes bleka anlete, men sa kom han att se pa loejtnanten, som just nu qvaefde en gaespning. Han stannade tvaert och sade, i det han anstraengde sig att fa sin roest fast och lag:

— Thorsten, af mig far du inte de penningarne … aldrig — nej, du, aldrig!

Thorsten Ulf steg upp ur fatoeljen, med handen krampaktigt faest om sitt silfvergehaeng. — Jasa, du saeger det, Adolf — aldrig?

— Aldrig! — Det laet som ur djupet af ett faengelsehvalf.

— Aer det ditt sista ord, kusin?

— Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asploef, da han sade det.

Loejtnanten bet sina laeppar och hvaelfde sina ljusbla oegon. Han tog sin napoleonska min och rynkan i hans panna sag ut som hade den blifvit ristad dit af ett svaerd. Han knoet den ena handen i luften, tittade at kakelugnen, der just en fredlig brasa gloedde, och sade:

— Sa aer det da beslutadt och bestaemdt! Det aer slut! Allt! Jag skall och jag vill! Alea jacta est!

Dessa besvaerjelseoerd uttalades med graflik roest. Loejtnanten hade en god andra bas och var uppburen bland kamraterna som saeker qvartettsangare. Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelploest pa sin kusin. Hade han blifvit galen, eller var det verkligen fara a faerde?

— Hvad taenker du goera, Thorsten? Inte aer det vael din mening att ta lifvet af dig heller, du, unga menniskan?

— Jo, minsann, aer det sa! Hm! hvad aer lifvet? En usel strid om intet, foer intet. Foer nagra lumpna trasiga pappers skuld skall jag doe. Ja doe, och det aennu i dag, i denna samma draegt, som jag gar och star, i mitt regimentes aennu af skam och nesa obesmittade uniform, sa boer jag doe, och haer skall jag doe, haer! hos dig!

Han graefde i fickorna, nervoest, darrande, retlig. En roed strale fran kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i hans af lidelsen upphettade ansigte. Pa pannan svaelde den ena bla adran efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att kusinen hade sin saemsta ytterrock pa. Genom hans skraemda hjerna floeg en foerestaellning om, att det var aedelt af Thorsten att unna bjoernarne efter hans doed alla de baettre pelsarne. Men sa stack det honom som en knif i hjertat att denne unge, elegante och aelskvaerde person aemnade doe! Nej! han borde raeddas och det var visst foersynen som utsett honom att komma i vaegen foer detta hemska sjelfmordsfoersoek! Han fattade om sin kusins armar, foer att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter i fickorna.

— Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och maste doe! Mitt regimentes, den corps jag tillhoer, dess aera framfoer allt! Man skall ej saetta mig — mig, Thorsten Ulf vid Bjaelomowarne — pa bysis foer en pigas skull —! Foer min slaegts aera maste jag offra mig. Du du, Adolf, hoer mina sista ord: farvael! Haelsa — farbror August!

Han ryckte sig loes och sprang till bla rummet. Herr Adolf med graten i halsen efter:

— Thorsten, Thorsten, foer guds skull, soeta beskedliga Thorsten, foer all del, goer dig inte illa, inte hos mig! Saeg, du lofvar ju att inte doe? Du skall fa alltihop till skaenks af mig, de tretusen, se haer ligga skuldsedlarne, alla tre!

Loejtnanten skakade pa hufvudet. Han sloet oegonen, liksom faerdig att moeta doeden.

— Nej, jag vill ga ett annat lif till moetes! Vill du goera mig den sista aeretjensten, sa kasta de lumpna papperen i elden, sa att jag far doe med en skuld mindre och sa — tack, min bror! Drag foer portieren och ga in i din matsal eller i koeket, sa du ej hoer knallen!

Herr Adolf, som kastat papperen pa brasan, stod och vred sina haender, under det den klara lagan belyste rummet med sitt fladdrande sken…

— Du skall fa de tusen markerna, soeta Thorsten, i denna qvaell, bara du later bli!

— Jag kan inte ta emot din almosa — Thorsten talade aennu i andra basklaven — nej, aldrig. Farvael!

Herr Adolf lag i samma oegonblick pa knae foer sin kusin. Der blef en stunds tystnad. Man hoerde en pistol falla pa golfvet. Derpa foell en loejtnant pa en stol. En stund full af hoegtidligt allvar. Slutligen sade den raeddade:

— Far hon de 1,000 markerna i qvaell?

Herr Adolf tog fram en obligation. — Hvem aer det? — Fragan gjordes skyggt, han var raedd att pistolen aennu en gang skulle komma fram.

— Hvem — jo, det skall jag saega dig, hedersprisse, det aer hon, din gamla — hon fran Drumsoe, Nadja!

Herr Adolf foell ned i soffan. Thorsten knaeppte sin pels och gick. Direkte till en blomsterhandlare.

Samma qvaell fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint glanskort med ett fint namn. Der stod:

THORSTEN ULF Loejtnant vid de Bjaelomowska.

Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade pa morgonen, de sutto allesamman pa staltrad och hade derfoer varit sa dyra.

* * * * *

Nadja hade varit pa angbat tva somrar a rad och om vintrarne litet hvarstans, som hon sjelf sade. Aen pa kaellare, kafeer och konditorier, aen i tobaksbutiker och aen i tvalbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man kunde kalla "en diskblomma roed och fager". Inte vacker, nej gudbevars, men sadan som kunder tycka om. Och sa var hon glad, sjoeng alltid och trallade, och var flink i vaendningarne. Det gick undan foer henne. En dalig karaktaer och ett godt hjerta.

Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att straefva foer, men arbetet betalade sig icke sa bra som fordom, krafterna raeckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behoefde dock jemt nagonting. Och modern hoell henne med linne. Det vaefde Kajsa sjelf, blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf koepa sig det finare.

Ett par ganger uppsoekte Nadja dottern under vintrarne. Aen ensam, aen med Samuli. Han var nu fogde pa garden hos den nye aegarn, men aennu hade han ej gift sig. Han friade icke laengre till Nadja, han vaentade. Under tiden var det en eller annan af flickorna som foersoekte hvad de kunde med honom, men han var icke af det slaget. Han foerstod sig icke pa qvinfolk. Var det nagon, som gjorde sig stor moeda foer att vinna honom, skaenkte han dem en eller annan troestegafva. En sjal, ett bomullstyg, ett par oerhaengen eller ett stycke laerft. Det var alltid en liten hjelp. Han smalog pa sitt eget saett, drog upp ena mungipan, nickade langsamt med hufvudet och vaende, da man tackade, ryggen till. Tva eller tre hustrur hade han undsluppit pa det saettet. Han lefde ensam i sitt rum i stora byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmaner, luktade vaerre tobak aen nagonsin foerr, hade mindre vael borstade rockar och mindre kammadt har, men var eljes en duktig karl, stark som en bjoern och arbetsam mer aen nagon af de andra.

Nadja hade laert sig en god del svenska och ryska pa resorna mellan Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fatt hvad hon sjelf kallade "bildning" — det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan … men eljes var hon sig lik. Hoegljudd och simpel, men med nagot oeppet, glaedtigt och friskt, som intog. Hon sag icke "foerderfvad" ut. En stor fond natur framtraedde kraftigt i hennes personlighet.

En dag stod hon i sin butik med sin virkning vaentande pa sina vanliga cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne pa ryska, fick svar pa god nylandsdialekt och bad om aennu en visa. Han fick en och han fick tva. Lite klent med gehoeret, men — roesten var bra. Nagra dagar derpa var hon engagerad vid "Lilla Teatern" i koeren. En liten loen, men — — det skulle bli roligt foer mer.

Nadja hoell sig i boerjan stilla och gjorde icke nagon foernaer. Hon noejde sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i saellskap med en eller annan af herrarne, att uppfoera sma oskyldiga kaerleksscener haer och der i korridorer, rekvisitarum eller klaedloger. De mera straenga bland kamraterna togo anstoet, sqvallrade och tillskyndade Nadja en raettelse. Det blef baettre foer en tid. Man upptaeckte endast biljetter, hemfoeljningar och annan loennkurtis. Hon sjoeng i koeren, blef den ena qvaellen klaedd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam, den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig nagot jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden; som nunna vael verldslig. Det ryckte till i de stora, svaellande laepparne, och de vida naesborrarne vaedrade liksom efter berusande dofter, sa litet roekelseaktiga som moejligt. Da hon i riddarsalskulissen satt som hofdam, var det icke med stor gratie hon flyttade benen oefver hvarandra eller sparkade till slaepet, sa att det roek teaterdam omkring henne. Koaffyren var alltid nagot vagad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo ihjel hvarandra i sin strid om herravaeldet, klaedningslifvet af glanskambrik eller bomullssammet satt litet pa sned och var alltid foer starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna sag med ett ord nagot vagad ut, men hon hade sin publik.

Loejtnant Ulf hade henne saledes placerad. Hon hade laert sig noter och kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en maerkvaerdig instinkt laert sig utantill; det var hans stoersta glaedje att hoera henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en maerkvaerdig, ofrivillig rysk brytning, som klaedde henne foertraeffligt. Naer hon hade tid fran teatern, var hon uppe hos honom.

En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon roekte en stark och god cigarr. Han, i beqvaem staellning pa sin soffa, hade en liten pipa haengande i munnen. Hon skrattade som vanligt at allt hvad han sade, och han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.

— Har din madam varit haer i dag, Ulf? fragade hon. — Haer ser mig inte sa ut.

Hon pekade med foten at saengen, som aennu stod ouppbaeddad, och sneglade betydelsefullt till de oefverallt omkringstroedda klaederna, brickan med frukostmaten och annat sadant.

— Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte foer min donna? Du borde inte vara sa nograeknad, du som sjelf har sadan skoen ordning i din klaedloge, — och med dina antecedentia, — sade han sakta.

— Klaedlogen! Som vi aer sexton om! Ah, var sa god, mitt rum aer minsann fint … fast, inte ger jag mig tid att halla det som mor min hoell sitt rum. Hon predikar alltid, att det inte aer staedningen, som goer 'et, utan det att man ska' halla staedadt. Ge mig lite mer portvin, putte!

— Akta dig att du inte dricker foer mycket, du skall visa dig i qvaell. — Han slog likvael glaset fullt.

— Ah, goer dig inte till med att moralisera; saeg, hur blef det med Atte? jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.

— Till Petersburg! Du svaermar aennu foer honom?

— Ah prat! Svaermar! Han var den enda karl som jag —

— Na vidare, som du hvad?

— Som jag hade respekt foer.

— Haha, ofantligt smickrande foer Atte. Och hvarfoer sa?

— Foer att han … hur ska' ja' saeja, han brydde sig inte om — — om nagonting. Jag kunde fresta pa hur mycket som helst, honom fick jag inte.

— Vet du hvarfoer, Naja?

— Foer att han var sa genomsta snygg af sig och sa renlig, att han inte tyckte om —

— Fruntimmer — — eller hvad? Nej vet du, Naja, det var foer att han var sa fruntimmersaktig sjelf. En riktig kaering. Och en narr till pa koepet.

— Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och laet kugga sej utaf dej … joo, det var allt lite tranghufvadt af honom, det skrifver jag under.

— Atte var en tusan sa bra pojke, Gud vaelsigne honom, men i alla fall var han mer en flicka aen nagonting annat. Jag har aldrig haft sa roligt som den gangen, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Ah! du skulle bara ha sett hans miner, hans uppskraemda gester. Han sag ut sa haer — och gjorde sa haer! Jag maste springa ut i andra rummet foer att inte spruta ut i ett olympiskt loeje…

Loejtnant Ulfs olympiska loeje fick oefverhand. Han hade stigit upp och spelade nu i skjortaermarne om och om komedien fran den 6:te december foerra aret. Nadja, till en boerjan litet motstraefvigt, gaf efter hand vika, hon skrattade med, foer full hals. Han var den ena minuten sig sjelf, den Ulf som oefvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den doedsfoeraktande och dock doedsfaerdige, den foertviflade, den till det yttersta beredde … det andra oegonblicket var han herr Adolf, den foerst tillbakahallande och vaerdige, men sa ytterligt uppskraemde, efterhand allt efterskaenkande och om barmhertighet boenfallande.

Han gjorde bada rollerna utmaerkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick upp tarar i oegonen, var oemsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps' oemtaliga heder i haenderna, och oemsom den andre, civilisten, pultronen, narren, den kaeringaktiga plockfogeln i all sin loejlighet och all sin feghet.

Nadja skrattade sa hon graet. Hon slaengde upp kaengorna pa bordet, taende en ny cigarr och drack nya glas. Hon paklaedde den inspirerade aktoeren sin hatt, sin stoppade yllevaest och skrattade aennu mer, naer han roerde sig i den kostymen. Slutligen loeste hon ifran hoefterna en liten snaef stickad yllekjol och traedde den pa honom. Sa naett han var! En sa soet flicka! Och hvilken grace i roerelser och steg.

— Apropos, min Natuschka — ropade han efter en liten cancan mellan stolarne — hvarfoer visar du alltid den haer lilla roeda ullkjolen, naer du synes pa scenen? Nog aer den soet, men — inunder en hvit sidenklaedning, sa…

— Det foerbannade slaepet — sade Nadja — man skall ju ha det undan, da man svaenger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

— Och de randiga ullstrumporna — loejtnanten hade kommit pa sitt kritiska humoer — dem visar du ocksa. Som hofdam, min engel, doeljer man sina strumpor, atminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

— Ah bevars, hofdamer ma vael kunna ha' ben, de ocksa, fast de inte behoefva vara nagra stickor eller tuppben som dina bekantas… Na — lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig pa golfvet framfoer henne, med hufvudet i hennes famn.

— Jasa, du vill hoera om Adolf! — Na, han gjorde bekantskap hos en generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis vacker. Vackra aero de vanligtvis, ryskorna!

— Ah ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker! Vackra ae' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der annat slarf. Sisa! Na, blef han kaer?

— Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kaer i din vaen, kusin Baeck. Hon friade en vacker dag. Hvad hon behoefde var just en man och en sadan der mamsell till man, det passade foertraeffligt.

— Ah! det aer tusan sa trefligt! Den som hade fatt se pa! Jo, de hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

— Han rodnade och neg, kan jag tro. Foerre mannen hade visst varit en ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom saendt af himlen.

— Svara' han ja?

— Kanske han bad om betaenketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu aer han gift. Niotusen om aret, — det smakar, det! Han har alltid haft en foerbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det aer ett satans elaende!

— Sa, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarfoer har du inte tagit nagon af de der?

Hon pekade med en foeraktlig min utat staden. — De der fina froeknarne, som du alltjemt har pa foerslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han sag pa henne med ett oegonkast fullt af ovilja. Haeftigt stoette han henne ifran sig.

— Det aer ditt fel! Tror du inte, att en sadan som du smittar af sig? Tror du inte folk anar och kaenner i luften, att jag har haft att goera med en sadan en som du! Det skraemmer inte alla, men en del tycka inte om det. Och sa, sa ruinerar det. Man mar inte bra af det. Det aer som om man at sardiner med sked dagarne igenom. — Loejtnanten slog i och toemde aennu ett glas portvin, flyttade sig laengre ifran henne, hickade, slaengde bort cigarren och fortsatte, i det han rynkade pa naesan at henne, der hon halflag i fatoeljen. — Puh, man far lof att supa pa't. Och sa luktar det sa foerdoemdt piga.

Hon steg upp och sag pa honom, som hon sett pa ett vidunder.

— Du aer full! och galen! Hvad gar at dig?

— Det aer du, som aer full och galen! Att kalla mig stackare! Du — amman! Kan man taenka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af mitt portvin, baer hon sig at pa det viset. Ge sig i vaeg till sin smuts, derifran hon kommit. Det blir visst naermaste raennsten. Eller ocksa pa sina knaen att be om foerlatelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna oegon. Hon rodnade och bleknade af sinnesroerelse.

— Foerlatelse! Jag be om foerlatelse? Jag! Da du, din laettsinnige stackare, narrade mig den tiden jag var pa baettre vaegar och aennu skulle ha kunnat fa mig en ordentlig man, da narrade du mig…

— Narrade dig, soeta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du aer nobel! Sublim! Jag narrade dig!

— Du gjorde det, det vet du. Om du hade latit mig ga, sa … — hon snyftade och talade en hop osammanhaengande ord, men med en haeftig oefvergang strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes kropp, hon betvang den, och blossande, roed, ond sa hon knappt kunde tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, boejde sig ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade pa doerren efter att ha tagit nyckeln ur laset. Vael utanfoer laste hon doerren utifran, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanfoer sin trappa kaende hon, att hon svindlade och foell, nagon tog upp henne och tryckte en naesduk mot det sar, hon fatt, bar henne upp, lade henne varsamt pa saengen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han sade icke ett ord. Det var icke oemhet hans roerelser utvisade, da han loeste upp hennes klaeder och baddade broestet med vatten, han gjorde allt mekaniskt, utan motvilja liksom utan roerelse. Sa lag hon en fjerdedels timme. Sag sa slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

— Jag maste till teatern, du — ropade hon — hvad aer klockan?

— Half atta … det aer visst sent.

— Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, kaere vaen!

Han sade ingenting, men gick efter en slaede. Hon vacklade fram i rummet, trefvade fram till kommoden, tvaettade sig, knoet ett svart band oefver det aennu bloedande saret, kastade en kappa oefver sig och stod faerdig, da han kom tillbaka.

— Det aer baettre du stannar — sade han — du aer aennu litet drucken. — Tonen var straffande, han sag henne icke riktigt i oegonen, skamflat oefver hennes beteende.

— Vill du inte hjelpa mig, sa gar jag sjelf — hon gick foerbi honom utan att se pa honom.

— Blif en foernuftig menniska — det laet som en boen, allvarligt, sorgset — blif foerstandig, stackars barn … mor aer sjuk, hon behoefver dig. Sluta med det haer lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utfoer trappan, han gick efter. Det var som hoerde hon honom icke.

— Jag vet du aer en bra qvinna i grunden, fast herremaennen i staden narrat dig … jag mins hur du var mot far min, jag hade dig sa kaer, bli bara en liten smula foernuftig … kom ut till landet, din mor aer sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se pa henne.

Nadja sag nu i staellet pa honom. De stodo under gaslyktan pa gatan. Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes oegon dimmiga och oegonlocken tjocka. Hon kunde icke halla dem uppe. Ur de roeda, tjocka laepparne kom der en het, spritstark anga. Kinderna voro hoegroeda, haret, tillklibbadt af vattnet, haengde i stripor omkring ansigtet.

— Vill du gifta dig med mig nu, sa kommer jag strax! Svara! Nu — eller aldrig.

Mannen ryckte till. Han sag ned. Aendtligen lyfte han oegonen, betraktade henne laenge och tveksamt. Han andades tungt och haeftigt.

— Jag vill veta det nu strax, annars skiljas vara vaegar.

Hon satte ansigtet naera hans och visade sina hvita taender. Det var haelften grat och haelften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte, som nu liknade en karrikatyr af det han aelskade.

— Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du saeger. Vi ska' tala om det i morgon. Om du baettrar dig, sa vill jag taga dig till min aekta hustru! Ja, sa fort jag ser du baettrar dig. Da, men inte foerr.

Med sin muff slog hon honom sakta oefver ansigtet, steg i slaeden och bad kusken koera. Samuli stod qvar och sag efter henne. Klockan slog. De atta slagen ringde honom i oeronen och upprepades i torn efter torn, utan att han foerstod deras betydelse. Lagan fran gaslyktan flammade, kroep ihop och slaengde sig smal och boejlig aen at hoeger aen at venster. Aen stack den upp som en tunga, slickade omkring roeret, vred sig och var icke ett oegonblick stilla. Moerka snoemoln foro oefver staden, haer och der soendertrasade, och skakade da ned ett puder af sma energiska ispiggar, formade som sylar, nalar och pilar. Drifvorna mellan koervaegen pa gatan och trottoaren voro ett par alnar hoega. Det hade snoeat oafbrutet i nagra dagar och man hann icke aflaegsna snoen sa fort som det hade varit noedvaendigt.