Front matter (continued 6)

Mars 19.

Vi stego bittida upp före solens uppgång. De andre gjorde sin morgonbön, men jag hade ej mod att bedraga dem midtför deras ögon, utan tvättade mig blott till bön, gick upp på taket, såg mig omkring och fann mig vara i en verkeligen högst penibel ställning. Sedan vi derefter druckit kaffe och rökt, gingo vi ut för att se på pilgrimerna, som i dag återvände hem. Vi gingo ut ur staden ett stycke och mötte oupphörligen pilgrimer, dels på kameler med mångahanda slags sadlar, dels också utan sadlar, dels på åsnor, följda af slägtingar och vänner, som gått ut att möta dem, bland hvilka flere äfven hade hemtat musikanter med sig. Man såg också skaror af qvinnor, som gått ut för att möta kanske en son eller en husbonde, men kommo gråtande och jemrande hem, lika ensamna som de gått ut. Han hade ej kommit tillbaka, utan dött på den besvärliga vägen! Deremellan syntes flera skaror, som firade en omskärelse, med den renade ibland sig sittande på en häst och ganska grannt utstyrd i glitter och guld, föregången af musikanter och kämpar med käpp. Pilgrimerna sågo icke så litet stolta ut, det var med en viss stolthet och värdighet de gåfvo sin selam åt höger och venster, då de af glada vänner besvarades med bissalameh. Äfven jag kände en viss fröjd och tänkte med längtan på den tid, då kanske äfven jag någon gång skulle komma hem från en dylik pilgrimsfärd, samt längre fram någon gång emottagas hemma af vänners och slägtingars glada anleten. Vi stannade i flera cafén, kommo genom Mahmod in i flera stora sällskaper och jag togs af alla för en moslim. Vi drucko kaffe till oändlighet, mer än jag vet mig någonsin förr hafva druckit, så att jag började känna knipningar i magen, isynnerhet derföre att jag ingen mat hade förtärt om morgonen. Äfven började tiden synas mig något tråkig och lång; ehuru vi ej sett Amir elhagg, som sades först i morgon komma med Mahmil, var jag glad att jemte de andra få stiga upp och gå hem. Jag gick på eftermiddagen till Bokti, tog pengar och underrättade honom om den öfverenskommelse jag träffat med Mahmod, att helt och hållet bo och lefva hos honom i hans hus och i hans familj; men jag fick till svar att det var absolument omöjligt, att jag då ej kunde njuta något skydd af konsulatet. Detta svar gaf mig myror i hufvudet, jag visste ej rätt hvad jag skulle företaga mig och säga åt Mahmod, då han enligt öfverenskommelse skulle komma hem till mig efter maghrib. Medan jag satt och funderade, kom Timofejef med den nyss hit anlända Kasanska kandidaten (eller något dylikt), som sade sig ämna dröja i Egypten 4 månader för att undersöka dess dialekter, utan att han ännu förstår just någonting af det här talade språket. Desse drucko thé här omkring en timmas tid och skulle snart återkomma för att här tillbringa natten. Om aftonen kom riktigt Kasanaren och berättade att Bokti sjelf hade gått till Timofejef och strängt förehållit honom otillbörligheten af att i går i ett café hafva gifvit sig ut för moslim samt annat dylikt; dervid tyckes han ock hafva yttrat ej den bästa tanke om mig. Stackars gamle gubbe! Ustad Mahmod kom ej i dag och jag var på det hela nöjd dermed. Hittills har jag i det prisade Masr ej haft annat än ledsamheter; om det ej snart blir annorlunda, säger jag farväl åt Egypten. På eftermiddagen satt jag mycket länge i ett café vid Birket och pratade med en äldre, fullkomligen Arabiskt klädd man, som förstod blott detta språk, men sade att hans far varit Tysk. Han tycktes vara en treflig, hederlig man, så att jag fann mig väl i hans sällskap.

Mars 20.

Gick bittida ut och tog en åsna, som förde mig till en af Kairos största gator, ledande till slottet, der Mahmil skulle passera. Folk var samladt till stort tal, sittande dels på bod-mastaberna, dels på serirer och kurser utanför cafén, dels trängande hvarann på gatan. Jag lemnade här min åsna och vandrade fram åt slottet till. Efter en stund kommo 2 alldeles nakna, blott om midjan ombundna, solbruna män, som tycktes vara någon sorts pajazzon, följda af gatpojkar, hvilka kastade stenar och glåpord åt dem. Kort efter dem följde en annan pajazzo, komiskt utstyrd i trasor, som äfven hade samlat en hop pojkar omkring sig. Kort derpå kom processionen, föregången af några officerare till häst, militärmusik och soldater. Sjelfva processionen bestod först af 2 kameler, utstyrda med vackra röda guld-broderade sadlar; efter dem Mahmil och derefter Amir el hagg, klädd i Turkiska vidbyxor med en röd gördel om lifvet, men för öfrigt alldeles naken. Han var en Maghrabi af svartbrun färg, hufvudet kalt öfver hjessan, men rundtomkring omgifvet af grått småknottrigt hår och hvitt skägg. Han runkade oupphörligt på hufvudet och kroppen gungades af kamelens gång. Jag vet mig aldrig ha sett någon menniska, som gjort ett så eget underligt intryck på mig. Han var ock den jag mest, nästan allena betraktade af hela processionen; jag hade svårt att taga mina ögon från honom. Efter honom följde tabl-ister, äfvenledes på kameler, allt under tåget bultande på sina små tympaner. Militär följde med processionen, isynnerhet omkring Mahmil gingo flere, som hade käppar eller korbager, med hvilka de oförväget slogo in bland den påträngande folkmassan åt alla håll. Jag följde processionen upp till citadellet, utanför hvilket den ännu på en stor öppen plats gjorde några slag; sedan framskred den upp, der Mahmil öfverantvardades kanske i Ibrahim pashas händer. Här förlorade jag hela härligheten, men stannade qvar på citadellets stora gård. Sedan besåg jag Josefs brunn, och gick dit ned, beledsagad af en ung man med ett ljus. Vid nedstigandet upprepade jag flitigt bismilla, och längst nere läste jag fatihe vid 'Abd Allas graf. Min ledsagare visade mig en tillstängd väg, längs hvilken han sade att Sejidna Ira färdats till Syrien, hela vägen under jorden. Nuvarande pashan hade låtit tillstoppa den. Jag räknade stegen upp och fick dem till omkring 230. Det hela var högst kuriöst. Det var nu omkring middagstid och ganska hett, hvarföre jag kände mig något trött efter mina långa vandringar i dag. Dock gick jag allt ännu inåt staden och träffade ihop med en gammal Turk, som sade sig hafva varit sångare fordomdags, men nu i 12 års tid hafva lefvat utan någon slags inkomst, min'and Illah. Kasanaren flyttade in i dag och jag tillbragte en stund af aftonen hos honom, jemte Timofejef och Köhler, som på en stund kommo dit.

Mars 21.

Gjorde fram på dagen en lång vandring omkring Gemelije och närbelägna trakter; när jag kom hem hade husets ägare varit här och sagt att lokalen, som jag ämnade hyra, ej vore ledig. Kasanaren kom kort derpå in till mig och plågade mig oändligen med sitt fadda resonnemang angående Araberna och deras språk, om hvilket han har allsintet begrepp. Han förekommer mig särdeles tråkig, oaktadt han har god jargon att disputera och skryta; han sade sig i Persien hafva funnit 8 hittills alldeles okända och oomtalade dialekter af Persiskan m.m. Satt en lång stund om aftonen i ett café bredvid 3 Perser, som efter deras vana reciterade verser. Min kärlek för Persiskan vaknade dervid åter upp. Senare satt jag i ett Turkiskt café och såg ett skuggspel med mycket faddheter. Var hela dagen uttråkad och nedstämd öfver det fördömda bestyret att få logis och det gagnlösa lif, som jag hittills fört i Kairo.

Mars 22.

Vandrade omkring för att söka mig rum. Var först hos min gamle bavab i Shishim och med honom i ett bredvid beläget vekale, der präktiga rum funnos; såg sedan på ett hus i Asbukije. Middagstiden kom Timofejef hit med shekh Ibrahim. Vi suto här tillsammans och drucko kaffe, sedan följde jag med honom nära till Ashar, gick till Esk el moajat och pratade med Hassan, af hvilken jag beställt dynor och bolster. Satt på eftermiddagen i cafén vid Asbukije och hade tråkigt. I afton börjades Molid ennebi och man uppslog cafén och tält öfverallt vid Birket el asbukije. Om aftonen gick till Ustad Mahmod och tillbragte der hela aftonen. De ville med all gewalt att jag skulle flytta till dem.

Mars 23.

Visste ej hvad jag skulle företaga mig, ty hemma trifdes jag ej hos Kasanaren. Gick derföre ut och gjorde ej annat än strök omkring utan mål och syfte; satt i cafén och hade förfärligt tråkigt, med nedtryckt och förstämdt sinne. Begaf mig till Roda för att träffa Peterson, men han var ej hemma. Kom sedan till mitt qvasi-hem hos Kasanaren, men gick åter snart ut, satt tills efter 'esha och väntade förgäfves på Mahmod, som jemte Hossein lofvat komma för att träffa mig.

Mars 24-31.

Sedan jag förgäfves vandrat omkring, anmodat allt möjligt folk att skaffa mig rum och äfven sjelf besett några, men aldrig funnit något som convenerade mig, beslöt jag mig för ett i en stor vekale i Gemelijeh, tillhörande Selah dar. Jag flyttade äfven ditin den 25 om aftonen och fann blott toma väggar, nersmutsade af damm och annat, som min bavab Mohammed, tillika med en ung vacker flicka, dotter till den andra bavaben Ahmed, ej kunnat få bort med flitigt tvättande. Jag uppmanade dem att göra allt sitt möjliga för att få rent och hade dem ännu följande dagen att putsa väggar och fönster. Saleh, bavaben i Shishim der jag allraförst hade logerat, hade rekommenderat mig här hos sina kolleger med stort beröm och det vanliga: ma fisk zejo. Jag blef derföre väl hyllad och hållen för en rättrogen moslim. Alla dessa dagar upptogos nu af att ordna mitt hus, köpa dynor och bolster för att bekläda mina mastaber, lösa flitigt på pungremmarne, gräla och handla i bazarerna samt med snickaren m.m. Aftnarne upptogos af promenader vid birket el azbikijeh, der man nu (sedan fredagsaftonen den 22) firade Molid ennebi. Man hade denna dag öppnat otaliga bodar för sötsaker omkring shekh Bekris hus och högre uppåt staden, samt ökat antalet af cafén i promenaderna omkring Birket. Isynnerhet om aftnarne samlades hit folk till otalig mängd, mest af lägre klassen; de suto i cafén eller vandrade omkring och hörde på sångare eller spelmän, sågo på hawa och andra konstmakare eller apledare, samt läto gunga sig. Man hade under shekh Bekris hus uppslagit tält, sträckande sig ända till bron vid Divan el modaris, i hvilka om aftnarne samlade sig skriftlärda; dessa läste först ur en bok El dalail, om deras nästan som afgud dyrkade profet, höllo sin aftonbön vid 'esha i stort sällskap, och gjorde sedan zikr. Detta tycktes vara hufvudsaken af sjelfva festen och öfverallt hörde man sådana. Egen och för oss alldeles fremmande är karakteren i zikr, som på mig gjorde stort intryck. Kören mumlade djupt och dåft, oupphörligen och oföränderligt: allah eller la illaha illalallah, i ett sorl som liknade, tycktes det mig, ljudet af brummande björnar, hördt på långt håll; till detta accompagnement sjöng en eller flere strofer ur Koran, på en ganska enkel, något fugalik melodi. I somliga tält följdes sångsolot af en flöjt, som blåste partiet unisont med sångaren och gjorde en mycket vacker effekt. Harmoni hördes aldrig, utan allt var unisont, så när som på den mumlande kören. Härvid gjorde de oupphörliga svängningar på hufvudet, samt allehanda påkostande och ansträngande rörelser med kroppen; de fortforo dermed mest hela natten, utan rast och uppehåll, så att jag ej kan begripa huru de kunde hålla ut. Men troligen var det entusiasmen och exaltationen, som gaf dem denna styrka. På de flesta syntes en matt hektisk rodnad på de bruna kinderna, hvilken, tillsammans med den absoluta hängifvenheten och glömskan af allt jordiskt, gaf dem i sanning ett halft helgonlikt utseende. De hade ögonen lykta, samt syntes helt och hållet vara försänkta och dränkta i allah; jag måste tillstå, att jag sällan sett eller hört något så högtidligt och religiöst. Tälten voro illuminerade och bredvid bron hade man upprest en hög ställning, i form af en långsträckt båge eller segerport, hvilken man äfven illuminerat med lampor såsom annorstädes. För öfrigt sträckte sig fröjden icke högre upp i staden, utan allt var concentreradt här, och allenast minareten i den här belägna moskén var illuminerad. Jag vandrade oupphörligt af och an bland folket, köpte här och der något af deras helaveh, sukkarije och nötter &c., alltid för 10 fadda. Nöjen funnos, utom zikr, föga om aftonen, blott några sångare här och der i cafén, tympaner och Turkiska karagjoser. Äfven hörde jag nu, litet högre upp inåt staden, en Abo zeid berättare med sin kemenge. Han dels reciterade, dels sjöng (som jag tror) verser, och accompagnerade sig sjelf jemte en annan på en kemenge, som var högst enkel med ett något surrande ljud. Hans föredrag var vackert, verkligen ädelt, och behagade mig mycket. Om dagen hölls ingen zikr, men då voro hava församlade och gjorde sina konster, åto blår och blåste ut rök m.m.d. dumt tyg. De hade med sig en eller flere gossar eller togo dem från den åskådande barnhopen; dessa gjorde äfven sina konster, skreko och grinade förfärligt, samt voro alltid sa'idi och tjente till havins handtlangare. Jag såg huru han en gång körde en trädkula in i munnen på en sådan gosse, lade honom sedan på hans händer och fötter, blottade helt och hållet ryggsidan, tog ut kulan derifrån och kastade den högt i luften, till stor förlustelse för det med ganska litet nöjda folket. Två khovaler såg jag äfven i ett tält. De voro klädda som flickor och dansade med ganska stor expression, ehuru mycket lascivt. Den ena var en ung vacker gosse, och tog sig ganska väl ut som flicka; men den andra var otymplig. Musiken, efter hvilken de dansade, utgjordes af en zummara, en sorts säckpipa, och en tympan. Processioner gjorde man äfven om aftnarne, hvar och en assistent med ett långt vaxljus i handen. Festen slutades den 30 om middagen med doseh, en ceremoni, verkligen den förunderligaste man kan se. Dervisher, fromma män och (tror jag) hvem helst som ville, lade sig utmed marken på magen, den ena tätt invid den andra, och shekh Bekri, sittande på en stolt vacker häst, ledd af en man på hvardera sidan, framskred långsamt öfver de prosternerade männernas ryggar. När de stego upp allteftersom de blifvit öfverridna, blefvo de omringade och omfamnade af vänner och slägtingar, upplyftade och halft burna af dem. Deras ögon voro slutna, de svarade ej på de frågor som gjordes dem, och tycktes vara alldeles afsvimnade. Dock, som det syntes mig, kom det sig ej af smärta, utan fastmera af from religiös hänryckning och exaltation; ty efter några ögonblicks afdåning vaknade de upp, alldeles friska och färdiga, samt berättade med munter och fullkomligt naturlig stämma, huru lätt hästens fot gått öfver deras rygg, utan att förorsaka den ringaste smärta. Detta var egentliga slutet på festen, men denna afton och natt fortsattes ännu de vanliga förlustelserna. Trängseln var förfärlig vid doseh och barn trampades förfärligt mellan fötterna. Jag träffade lyckligtvis ihop med en Turk och trängde mig fram med honom, upprepande som oftast halfhögt för mig sjelf: la illaha illalallah. Polisen behandlade här som annorstädes folket förfärligt grymt, slående in i pöbelhopen med käppar åt ansigtet och ryggen eller hvart helst det träffade. Under dessa dagar hade jag äfven lyckan bivista en konsert i ett privat hus i mitt granskap, der bröllop eller någon annan familjefest firades. Gården var full med folk, placerade på de här vanliga höga trädsofforna och palmqvist-stolarne. Uppe i ett stort fönster, meshrebije, bildande ett slags galleri, suto musikanterna med sina instrumenter och sångarne. Jag kunde ej se dem, men som jag tror var der flöjt eller nai, kemenge och kanan. Såsom öfverallt här, var i musiken ingen eller blott föga harmoni, dock vexlade instrumenterna med solo och melodier. Musiken var högst enkel, men vacker, små korta något fugalika satser. Något komliga förekommo mig öfvergångarne. Sången utfördes i kör, nästan unisont accompagnerad af instrumenterna. — Abdolkhaliks bod är just här i mitt granskap och en stor del af dagen sitter jag der med honom, samt gör sålunda många bekantskaper med allehanda sorts folk, som passera eller stanna en stund att prata eller stiga upp i den lilla boden, hvilken högst inrymmer tre personer. De komma om aftnarne ofta till mig, dricka thé och prata; jag finner mig nu fullkomligen i mitt esse och tror att det skall bli godt af. Jag passerar allt för moslim och inviteras i moskéerna att göra min bön; detta är dock litet genant, emedan jag ännu ej kunnat besluta mig dertill.

April 1.

Sedan jag nu, efter omkring en vecka, kommit mig i ordning i mitt nya qvarter och ändteligen fått mig ett bord att skrifva på, var det första jag började med ett bref till Geitlin, vid hvilket jag satt ända till en stund efter middagen, då jag gick ut till Moski och gjorde några små uppköp och talade med Köhler i kansliet. Satt sedan i Abdolkhaliks bod, dit jag hemtade medicin för hans sjuka syster, hos hvilken jag i går gjort mitt första sjukbesök här. Om aftonen satt hos mig shekh Sha'ravi jemte Abdolkhalik. Med den förre kom jag litet i dispyt om grammatikaliska frågor. Han är väl bevandrad i skolgrammatiken, men känner ej fullkomligt de Arabiska grammaticorum finesser.

April 2.

Gick till kansliet och talade med Köhler, allt om bokaffärer, hvilka aldrig vilja taga slut. Träffade sedan Abdolkhalik, som sökt mig för att hemta mig till sin sjuka syster. Vi gingo dit båda och läto en barberare applicera kopphorn. Hans don voro Europeiska, snäppare med 10 bett, men han tycktes hellre vilja begagna rakknifven. Blod fick han blott ganska litet ut och jag var öfverhufvud ej väl belåten med hans koppning. Patienten var pjåkig och ganska tråkig; blottade sina bröst och magtrakten, utan att låta märka någon sorts blyghet eller försagdhet, men täckte väl sitt ansigte. En annan patient med sjukt öga hade jag äfven fått, som jag lät applicera blodiglar på. Satt en lång stund med Abdolkhaliks bror Abdolkarim i ett café och pratade. Han tycktes vara en högst präktig man. Lät raka mitt hufvud fullkomligen, hvilket var ganska ljufligt. Efter 'asr uppe i shekh Sha'ravis skola och pratade med honom. Om aftonen kom han jemte shekh Ibrahim och Abdolkhalik hit och drack thé; de blefvo sittande till ganska sent.

April 3.

Gick bittida ut och gjorde en färd till de gamla konungarnes grafvar, hvilka stå i öknen mellan sandhöjderna, liksom en liten stad med sina moskéer, minareter och kubbor. Nu håller allt på att gå i ruiner, folk och fä bo i helgedomarne och en af de största moskéerna har pashan tagit till bly- och kul-fabrik. Jag återvände derifrån kort före middagen, särdeles trött af den långa färden och af den heta solen. Satt en stund i Abdolkhaliks bod, men gick snart derifrån jemte honom på sjukbesök till en gammal man, som besvärades af urinstämma. Vi suto en stund hos honom, drucko kaffe, rökte och pratade om hans sjukdom, som jag ansåg ej medföra någon fara och ej behöfva någon behandling. Besvärades hela dagen af en mycket stark hufvudvärk, som fortfor och tilltog ända till maghrib, då jag gjorde en lång promenad omkring Asbukije, der man nu på Koptiska sidan började slå upp tält och gungor för den instundande påsken. Vädret var det härligaste och ljufvaste samt fördref min hufvudvärk. Om aftonen satt i grannbodarne med shekh Ibrahim på hans vanliga plats på den höga mastaben.

April 4.

Gick till Köhler och talade med honom, men ännu var ingenting uträttadt med shekhen, som på några dagar ej hade kommit. Satt sedan i mina grannbodar, pratade och åt en liten frukost i en tobaksbod, hvars ägare är en afjuni, ehuru ännu helt ung och särdeles vacker man. Derefter kommo de upp till mig och blefvo här sittande att röka och dricka kaffe till 'asr. Om aftonen kommo Sha'aravi, Ibrahim och Abdolkhalik hit med en flöjtblåsare, som hela aftonen blåste för oss och hade det felet, som alla musikanter, att han aldrig ville sluta. Han blåste dock väl, den Arabiska flöjten är vacker och behaglig. Vi kommo öfverens om att han alla dagar skulle komma hit och lära mig blåsa för 25 p. i månaden; sedan allt var afslutadt och jag bestämdt undanbett mig att vid slutet ge någon bakhsbish, läste vi alla Elfatheh. De blefvo sittande här ända till midnatt, då jag redan blifvit litet trött.

April 5.

Satt hemma, arbetade hela morgonen med att få ljud i min Arabiska flöjt, utan att lyckas. Shekh Davod, flöjtblåsaren och min lärare på detta instrument, kom längre fram på morgonen hit, och samma försök fortsattes. Slutligen lyckades jag, ehuru tonen blef osäker och blott tillfällig. Efter middagen kom Abdolkhalik och tog mig ut till en promenad med shekh Sha'aravi. Vi gingo ut i trädgården, spatserade, suto i gröngräset och resonnerade, hufvudsakligen om Jilm el ravhani och darb el mendel, hvari shekhen hade en bok med sig. Han sade sig förr hafva ofta öfvat denna konst, men nu på senare tider blott sällan. Det är eget att se med hvilken barnslig enfald han tror på sannfärdigheten af denna konst. Här i trädgården var en ung man, som sedan 10 månader varit sjuk och börjat bli lam på nedra extremiteterna. Vi examinerade honom och ordinerade. Sha'aravi bad honom komma till sig, så skulle han läsa öfver honom och använda darb el menda och öfva sin konst på honom. Vi hade ganska trefligt, ehuru vi hade just ingenting af nöjen i vår mening. Vi skrattade öfver nästan ingenting och fröjdade oss öfver den nu öfverallt uppblomstrande naturen samt den härliga doften, som spridde sig från pomerans- och citron-träd. Aftonen tillbragte jag till största delen i grannbodarne, längsta stunden vid Abdolkhaliks, dit allehanda folk samlades, bland andra en fakir med zummara och gharbol, på hvilken han blåste alldeles förfärligt. Sedan började han drifva gäck med en ditkommen sötsakers-säljare och utvecklade mycken qvickhet och humor. Jag kunde ej rätt väl förstå honom, men alla de närvarande skrattade högt med full hals. Sedan kom Davod dit och blåste på sin flöjt. Enligt vanligheten var församlingen förtjust och ropade efter hvarje rhytm: ja'eini, ja sidi, ja kheir, eller något dylikt, med en förtjusnings-suck.

April 6.

Davod kom och gaf mig min timma; härunder kom Abdolkhalik med Sejid 'Ali och blefvo alla sittande att prata och dricka kaffe tills Davod gick, då samtal om allehanda fördes mellan oss 3, och man slutligen rådgjorde om det sätt, hvarpå 'Ali skulle tjena eller passa upp mig. Han har fordom varit attar eller fastmer essence-fabrikant, förmögen och välmående, nu fakir 'ala bab allah och lefvande på Herrens allgodhet utan någon sysselsättning. Han började redan i dag sin tjenst med att köpa upp allehanda småsaker och sopa hos mig. Det kostade på mig att se det och veta honom förut hafva varit en man med många tjenare. Under kaffedrickande, thédrickande, ätande och prat förflöt tiden ända till efter 'asr, då vi alla gingo ut. Jag blef genast på gatan kallad på sjukbesök till en qvinna, som hade rosen i benet till ganska intensiv grad. Det tycktes vara ett välmående hus, åtminstone var sjelfva byggnaden stor och vacker samt ovanligt snygg. Jag följde med en Sejid Ahmed, en medelålders särdeles vacker man, och sedan oupphörligt på gården och i trapporna ropats destor, såväl af oss inträdande, som af en liten svart träl i huset, emottogos vi i en stor vacker ka'ah, der tre qvinnor suto i en vrå. Vi satte oss der bredvid dem, betraktade det svårt svullna och inflammerade benet samt examinerade den sjuka. I allmänhet tyckas qvinnorna här vara mycket pjåkiga; liksom i allt annat, ville man äfven i detta fall, ehuru sjukdomen förekom nog trängande, uppskjuta med verkställandet af min ordination. Jag trängde dock på dem och förmådde dem lofva att göra något i dag; men jag tror ändock att ingenting blef gjordt.

April 7.

Satt hemma och roade mig åt den bestyrsamme Sejid 'Alis, min nya tjenares, beskäftighet i sin tjenst. Så kom shekh Ibrahim och jag hade knappt hunnit blåsa upp den ännu smått glödande elden för nytt kaffe, då shekh Davod, flöljtblåsaren, kom. Det blef just ingenting af med vår blåsning i dag, och han, liksom alla andra här, tyckes finna sin största njutning i att sitta sysslolös och prata. Ibrahim gick snart bort och Davod tänkte göra detsamma, då Sejid 'Ali kom hem och hemtade med sig allehanda provision; nu fann sig Davod vid att stanna qvar, äta bröd, ost och gurkor, samt begaf sig bort först vid middagstiden. Jag skref litet på fortsättningen af mitt bref till Geitlin och sysslade med allehanda smått till 'asr, då jag gick ner till Abdolkhaliks bod och satt der en stund. Derifrån följdes vi båda åt hem till honom, för att se på hans sjuka syster, hvars tillstånd ansenligen förbättrat sig. Efter maghrib gjorde en tur omkring Azbukijeh för att se på Kopternas högtid och firandet af påsken; men det var just ingenting att se, annat än huru de suto i tält och drucko kaffe och arrak.

April 8.

'Ali hade om morgonen vid kaffekokningen brännt sin turban och berättade sedan för mig, med största allvarsamhet, att Davods öga i går varit vasikh, samt att det var derföre som olyckan händt honom; han tackade dock Herren att det aflupit med så ringa och sade att det var lutf. Härvid berättade han äfven huru hans rasol med sitt svärd fästat en afundandes öga ofvanom mambar i en moské och att man till följe deraf ännu i hvarje moské på detta ställe gör en cirkel, Iskareh. Det runda ögat, ej det aflånga, sade han vara afundsamt. Detta allt berättade han mig, under det han höll på att inröka våra dryckeskärl med rökverk. Längre fram mot middagen skickade jag honom efter Abdolkhalik, med hvilken jag sedan gjorde ett godt mål på kishta, en sorts gräddkaka med honing på och särdeles god. Sedan gingo vi alla tre ut, för att nashim ennesim; ty i dag är den andra nihar shimm ennesim. Den egentliga nesim el'olama var för omkring 20 dagar sedan. Vi gingo utom staden, ville träda in i en trädgård, men blefvo hindrade af sturska soldater, som stodo på vakt och ville bli mutade med pengar för att släppa oss in. De voro såsom alla dylika vakter olidliga och gemena, och jag förmådde mina följare att gå vidare, sedan jag några gånger skrikit åt soldaterna mo'arrasin. Vi inträdde i en annan trädgård och satte oss der på en matta vid ett café. Här var mycket folk församladt, som dels satt och rökte och drack kaffe, under prat och skämt, dels spatserade omkring. Vi gingo dock snart ut till ett öppet grönt fält och lägrade oss under trän, vid brädden af en liten kanal, som under Nilens öfversvämning fylles med vatten, men nu var tom. Här var äfven ett annat sällskap af våra bekanta från Gemelijeh, bestående af kalligrafen Ibrahim effendi jemte några hans gamla goda vänner och tvenne söner. Han sjelf är en högst älskvärd, aktningsvärd man och sådana voro äfven de andra. Vi drucko kaffe med dem, suto i gröngräset och hade ganska trefligt. Vädret var utomordentligt vackert, med en frisk svalkande vind. Flere af oss togo sig äfven en liten lur. Litet efter 'asr begåfvo vi tre oss till staden. Vid maghrib gjorde 'Ali mig ett präktigt mål af en sorts lök-stark sallat och litet kebab och kofteh. Derefter gingo vi till Moski och jag tog litet janinerplåster. Återvända till Abdolkhaliks bod, anträffade vi der Abo khodeh, säckpipsblåsaren. Om honom berättade Abdolkhalik sig hafva hört af en sin vän, att denne hört tjenaren i sejidna Hossein säga, det han (tjenaren) ofta om morgnarne, vid uppläsandet af den under natten stängda moskén och vid inträdandet i Hosseins makam, sett denne Abo khodeh gå ut derifrån. Han vore en veli, som i sin yttre menskliga form satt hela dagen i bozeh och blåste sin säckpipa, samt var en gäck för verlden; men sin natt tillbragte han, utan att sjelf ens veta det, hos Hossein. Han har varit 2 gånger galen och insatt på dårhuset här, samt har allt ännn något fånigt i sitt väsende; för öfrigt en fakir, i ordets bemärkelse af fattig, men kommer alla att skratta, redan öfver sitt löjliga utseende och sitt underliga, starkt dånande skratt. När han var på dårhuset skall han hafva samlat (havvish) mycket pengar af förbigående med sin qvickhet, satt penningarne i en pung, och på ett rep hängt dem under huset; sålunda hade han gömt dem och haft en summa af 150 piaster, då han blifvit utsläppt.

April 9.

Kort före middagen kom shekh Davod hit och gaf mig min lektion. Han börjar redan trötta ut mig litet med sin tröghet och apati. Han är för öfrigt, liksom våra musici, något anspråksfull, utan att äga stora förtjenster eller företräden, och tyckes mest komma hit för att få någon förtäring. Jag kan på intet sätt få honom att brådska eller skynda, utan allt måste gå långsamt och efter hans sätt. När jag blåser något som stöter på vår musik, hör han straxt att det går på frangi och kallar det battal, såsom han äfven kallar min flöjt. Omkring 'asr kom shekh Ibrahim till mig och hemtade några taflor, tagna ur en camera obscura, utgörande allehanda vyer af betydliga städer, såsom Amsterdam, Sevilla &c. Han tycktes väl kunna se dem i perspektiv, med ett öga tillslutet och handen satt framför det andra, såsom synrör. Han är i allmänhet en högst besynnerlig och obegriplig man. Mot maghrib, kort efter det han gått, återkom Davod, sade sig vara hungrig och blef sittande länge. Jag gick in i mitt rum under det 'Ali sade sig gå att hemta bröd, men då han ej återkom så snart, gick Davod bort, sedan han en lång stund sutit ensam och gnolat på sin flöjt, utan att nu mer än någonsin förut, få af mig de vanliga förtjusningsutropen: ja ejni, ja sidi, subhan allah, eller annat dylikt. Om aftonen gick jag med 'Ali till Asbukijeh, tog de småsaker jag vid min flyttning qvarlemnat och besökte dervid Berzin, som var opasslig och nödgades sitta inne; derefter satt Abdolkhalik hos mig och pratade under thé-drickning.

April 10.

'Ali jemte sin lille son, som han haft hit i går, voro mycket sysselsatta och beskäftiga med tvättande, sopande och andra husgöromål. Härunder kom shekh Ibrahim upp till mig, och funderade på några versstumpar, dem han i går kommit på, när han var hos mig. När det i dag blef tal om att han intet göromål hade, yttrade jag att han väl åtminstone för sitt nöje och tidsfördrif torde läsa och studera något; men han svarade att det ej mera fanns några böcker, som han ej kände, liksom han förut yttrat att det ej fanns något land, som han ej besökt, sett och förstått. Den stackaren! Jag gick ut längre fram på förmiddagen, passerade kansliet, talade der med Köhler och begaf mig till Roda, men såsom vanligt hade jag missödet att ej träffa Peterson.

April 11.

Satt hemma ända till 'asr, besökt blott på en kort stund af shekh Ibrahim; skref på brefvet till Geitlin. Det var en ful, ruskig, något kall dag, och jag hade litet tråkigt. Före maghrib gjorde jag en liten promenad till Moski, men blef hemma hela aftonen och var besvärad af diarrhé, förorsakad af ett litet stycke Roob erravind som jag intagit; den gaf mig äfven under natten ingen ro.

April 12.

Satt hemma hela dagen och skref färdigt brefvet till Geitlin. Närmare maghrib kom Davod till mig, men jag hade ingen lust att blåsa. Om aftonen satt jag med Sha'aravi och Ibrahim vid Abdolkhaliks bod ända till kl. 3.

April 13.

Förde brefvet till Köhler på kansliet, och gick derefter upp till Timofejef som hastigast. Gjorde en liten tur mot qvällen, men som vädret var kallt och ruskigt, blef jag ej länge ute. Pratade en stund med Abdolkhaliks bror och shekh Ibrahim.

(Bref till prof. Geitlin, dateradt Kairo den 13 april 1844.)

Det är just ingen rolig tid jag har att skrifva om, blott min lärospån och skoltid i Egyptens hufvudstad, då du troligen förmodar mig vandra bland det gamla Egyptens månghundraåriga tempel eller trampa Faraoners stoft i grafvar, huggna i hälleberget. Men den så väl planerade resan till öfra Egypten, hvilken jag tänkte företaga hufvudsakligen för att rikta vårt anatomiska kabinett med skeletter af Egyptens djur, och om hvilken jag i bref af den 22 februari underrättade Bonsdorff, har åtminstone tills vidare krupit i skrinet. Min tillämnade reskamrat, en viss antiqvar och naturalist Anfossy, här vanligen känd under namnet Murad Effendi, drog nemligen ut på tiden från ena veckan till den andra och blef aldrig färdig; det led in på mars månad, då vår generalkonsul Hr Kraemer återvände från en resa, som han under vintermånaderna gjort upp till öfra Egypten, och afrådde mig ifrån att numera för den börjande hettan företaga färden. Murad Effendi började äfven uppgifva sin föresats att resa och sade sig nödgas bege sig till Syrien. Jag beslöt således, äfven på läkaren Prunners och andras inrådan, att för närvarande slå denna resa ur hågen, ehuru Kraemers entusiasmerade berättelser om alla de under, han der sett, kommo mig att känna grämelse och förtret öfver den tillintetgjorda färden, äfvensom isynnerhet öfver det förhastade bref till Bonsdorff, hvari jag bad honom sända mig mynt till uppköpande af djur. Men härom senare. Jag vill först i korthet redogöra för den tid af tvenne månader, som jag tillbragt här. Såsom jag i mitt sista bref af den 20 januari från Alexandria [Detta bref hann aldrig sin bestämmelseort, utan förkom på vägen. Utg. anm.] underrättade dig, anlade jag vid min afresa derifrån orientalisk drägt; men af flathet och på några Européers inrådan hade jag ej lindat turban om min tarbosh. Detta har sedan ofta förargat mig. Väl anlägger jag den nu här då och då om aftnarne, men bär den ännu ej för beständigt; dock såsom jag hoppas skall jag snart ata'ammam, för att ej mera aflinda shawlen från mitt hufvud. Färden på Nilen, Egyptens enda men outtömliga rikedomskälla, var oändligt härlig och rolig, ej allenast för sjelfva det egna i landet och luften, utan äfven för det roliga folket om bord på vår lilla bark eller speljakt, på hvilken jag för min räkning hyrt kajutan, kallad mak'ad. Besättningen bestod af 8 man och passagerarne voro ungefär lika många. Jag tillbragte största delen af dagen och aftonen med dem, sittande på kajuttaket bredvid styrmannen, lyssnande och deltagande i deras samtal på deras härliga fasiha språk. Folket här har öfverhufvud, äfven de sämste, ett eget naturligt, men högst vältaligt sätt att berätta och föredra en sak, med en ton och accent i deras tal litet liknande våra äkta Finska bönders, ehuru oftast något lifligare. Mig var det det största nöje att i de härliga mån- och stjernklara nätterna sitta ibland dem, låta dem stoppa sina pipor från min tobakspung, röka och dricka kaffe med dem och höra på deras prat, ehuru deras språk och egna folkdialekt var mig då mycket svårare att förstå än numera. Resan räckte en hel vecka; men tiden förekom mig ej alls lång, gick ej heller utan gagn och nytta förbi, emedan jag hade det yppersta tillfälle till öfning i språket. Blott några Turkar, som voro bland passagerarnes antal, besvärade mig något med sin påhängsenhet och jag hade all möda att hålla dem på afstånd. Anländ slutligen till Kairo, tog jag in i en vekaleh, på hvilken jag fått adress af min gamle gode muezzin hagi Mohammad i Alexandria. Här bodde jag omkring 5 dagar, betjent med största välvillighet af tvenne bavaber, som höllo mig för en rättrogen moslim, kokade och drucko jemte mig mitt kaffe alla morgnar, aftnar och andra stunder på dagen. Min afsigt var dock ej att stanna länge der. I rummet der jag bodde funnos inga fönster, utan blott så kalladt darbezzineh eller trädgallerverk, genom hvilket damm, stoft och foglar flögo ut och in. Jag anmälde mig genast hos vår konsulsagent härstädes Hr Bokti, en Levantinare, född i Gizeh, här i granskapet; blef af honom på det välvilligaste emottagen och af hans janitschar, en gammal hjerttrogen Arnaut Amin Agha, beledsagad till Tantawis bror och några andra, till hvilka jag från honom hade bref, samt vidare omkring i staden för att söka mig ett hus. Jag stannade slutligen vid ett qvarter, bestående af en stor orientalisk ka'ah och några andra små lägenheter, som kök &c. Den fullkomligen Arabiska smaken i detta qvarters inredning intog mig för det. Det var beläget i Kopternas qvarter i Asbukijeh och der bo utom mig äfven 4 Fransoser. Det var färdigt möbleradt, så att jag ej hade besvär med anskaffandet af husgeråd. Dock upptogs den första veckan nästan hel och hållen med ordnandet af mitt hus, allehanda uppköp af nödig provision och anskaffandet af en tjenare. Jag kom slutligen i ordning och började tänka på anskaffandet af en lärare samt att göra bekantskaper. Jag gjorde sådana med lätthet bland här boende Européer, såsom läkaren Prunner, hvilken under fälttåget Hegaz tjenstgjort vid Egyptiska armén, färdats och vistats ibland Vahabiterne och för öfrigt är en högst älskvärd, insigtsfull man. Vidare med en annan Tysk Palme, som gjort en färd i Abyssinien och publicerat en beskrifning derom. Vidare med Hr Wrede, en Hannovrare, nyligen hit återvänd från sin resa i Jemen, der han samlat Himjaritiska inscriptioner. Han, såväl som Palme, har lärt sig Arabiskan blott genom praktik, de kunna för öfrigt hvarken läsa eller skrifva språket och känna föga eller intet af dess litteratur. Den senare är hitkommen för omkring 10 år sedan såsom spritfabrikant, har sedan vistats här med allehanda göromål, färdats med resande såsom tolk och säges vara en äfventyrare. Men jag var ej hitkommen för att lefva bland Européer och göra bekantskaper bland dem, såsom jag ej heller önskade det. Jag tänkte således blott på att få sådana bland Araberne. Hittills hade jag blott haft att göra med schekher öfver stadsqvarter, tjenare och handelsmän, med hvilka affärer fört mig tillsammans. Deras bekantskap, till hvilka Tantawi rekommenderat mig, convenerade mig ej ännu; emedan de bodde midt i staden, invid den heliga och stora moskén Azhar, samt jag ännu utan turban och med min ringa öfning i språket ej ville uppträda ibland Masrs 'Olama. Jag skaffade mig således på annan väg några andra bekantskaper, sade åt dem att jag behöfde en lärare i språket och fick på deras rekommendation en 'Attar Abdolkhalik, som alla dagar kom till mig omkring 'asr och blef sittande till maghrib, hvarefter vi oftast gjorde ett litet mål tillsammans och sedan gingo ut i cafén och hörde någon Muhaddit eller sångare. Han var väl ingen lärd eller i Arabiska litteraturen väl bevandrad man, men för mitt behof af öfning i talspråket en tillräckligt god lärare. Härunder uppsteg hos mig tanken på en färd till öfra Egypten. Den borttog mycken tid för mig, emedan jag länge vacklade än hit, än dit, förän jag rätt kunde besluta mig dertill. Då jag slutligen deciderat mig och 'Abdolkhalik hörde mitt beslut, blef han plötsligen borta, jag vet ej af hvilken orsak. Kanske tänkte han mig vara en rik frikostig Amir från Mamons och Raschids tider och att jag skulle ösa skatter på honom samt göra honom i hast till en rik man; kanske ansåg han ej löna mödan att för de 10 dagar, jag ännu tänkte dröja här före min afresa, gå hos mig och prata Arabiska; kanske fattade han misstankar om renheten af min Islam (ty jag passerade alltid för honom och hans vänner för en moslim), då jag tänkte göra en lång resa blott för att se gamla, fördömda Faraoners verk: nog af, han blef borta. Jag kände redan för väl folkets karakter för att söka upp honom och visa mig särdeles angelägen. Också upptog tanken på och förberedelserna för min tillämnade resa nästan hela min tid och mitt sinne. Jag har dessutom gjort bekantskap med den ende här befintlige damasquineur Ustad Mahmod, en högst treflig, välvillig man, med ett outtömligt förråd af historier och sagor samt mycken qvickhet. Hos honom tillbragte jag ofta mina aftnar på det roligaste sätt, åt qvällsvard hos honom och en i samma hus boende slägtinge, eller de hos mig, allt välförståendes utan knif och gaffel, hvilka don jag ej vidrört sedan jag kommit hit. Nu kom vår generalkonsul Kraemer hem från sin resa till öfra Egypten, på hvilken han tillbragt ungefär tvenne månader, samt med honom en ung man Timofejef, som under den tid jag freqventerade orientaliska institutet i Petersburg var elev der. De afrådde mig båda ifrån att nu företaga resan dit och jag lyssnade så mycket hellre till deras råd, som min tillämnade reskamrat Anfossy ej blef färdig och det blifvit mig för dyrt att göra resan ensam. Så hade nu denna tid af halfannan månad gått, väl ej förlorad, men dock utan att medföra så stort gagn som jag trott. Jag kom hit alldeles främmande samt, hvad värre var, osäker och obeslutsam huru jag skulle uppträda, antingen som moslim eller kristen. Hörde så på råd från höger och venster, för att ej bli narrad eller uppdragen; men har nu funnit att jag gjort klokast, om jag blott följt egna funderingar. Denna tid har kostat mig mer än behöfligt varit, utan att dock gagna så mycket som den kunnat gagna mig, om jag förut kännt förhållandena lika väl som nu. Jag har dock med krångel i bazarerna och genom det folk jag kommit i kontakt med, fått öfning i folkspråket, så att jag numera väl kan göra mig förstådd af dem, under det jag af schekher och mera bildade får beröm, med det vanliga lisanek fasih. Dock ser jag för hvarje dag allt bättre och bättre, huru mycket mig ännu fattas och huru svår Arabiskan verkligen är. Du vet sjelf och känner bättre än jag (Inte akhbar minni) svårigheterna i sjelfva språket; här har jag lärt mig hvad svårare är, nemligen en viss fraseologi, isynnerhet vanliga komplimenter och artigheter, som äro alldeles oundgängligen nödvändiga att känna. Det är af sådana man genast igenkänner en fremling. För öfrigt bör i allt visa sig en viss egen orientalisk karakter, i att gå, stå och sitta. Man igenkänner genast en Europé t.ex. på hans gång, han må för öfrigt vara aldrig så väl utklädd, om han ej tillegnat sig orientalernas långsamma, afmätta och gravitetiska steg. Orientalen, isynnerhet Turken, går mycket makligt, utan att titta omkring sig hit eller dit, Araben skyndar vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträtta, men den lärde och fromme moslim rör sig alltid afmätt, med en viss värdighet, läsande oupphörligen, isynnerhet vid utgåendet ur sitt hus, böner och till otal upprepande bis millah, antingen ensamt eller tilläggande errahmani rahim; i allmänhet alltid mumlande något för sig sjelf och, i fall det är annat än böner, ofta smått gestikulerande med sina händer. I helsning och komplimenter följes isynnerhet en viss tabulatur. Så ger en moslim här t.ex. aldrig helsningen salam aleikom åt en, som han vet eller tror ej vara moslim; helt nyligen hörde jag en schekh allvarligen bannas på en handelsman, för det han vid uppstigandet till mig gaf selam åt en oss mötande Armenier. Härmed var man ej så noga i Alexandria, ty jag fick och gaf alltid selam, ehuru klädd i min fnuttiga Tyska paletå. Men här har jag ofta ej fått denna helsning, troligen mest för den felande turbanen. Den första frågan efter helsningen är vanligen tajibin och genast derpå, utan att afvakta något svar, esh halkom och kef kefek. Härpå svaras allah jebarik fik eller alhamdo lillah och frågas genast igen af den helsade samma frågor; härunder slår man flata händerna tillsammans, kysser sin egen hand och för den derefter till hjertat eller pannan. Nu upprepas ånyo samma frågor af tajibin &c., men brukligare är uttrycket vahashtinna, hvarpå svaras allah la johash minnik; sedan säges salamat, svar: allah jesallimek, sedan anastinna, svar: alla iaansek. Hvarje stund samtalet stannar litet af, upprepas ofta samma frågor och svar igen, eller andra af ungefär samma mening. För öfrigt vid allt hvad man gör och företager säges bis millah; när t.ex. en handelsman tager alnstickan för att mäta det tyg hvarpå han kanske skinnar köparen, när man tänder ett ljus, när man träder in i huset, säger man a'szo billahi min essheitani ragim, eller annat dylikt. I allmänhet finnes ingenting som kan göras utan att yttra något om allah, eller om ennebi, deras fromt, nästan som en afgud dyrkade profet, vid uttalandet af hvars namn du alltid måste be Herren välsigna honom, med allahomma salli 'aleih, eller något dylikt. Råkar du i träta med någon om priset på någonting, vare sig hvad som helst, och du förifrar dig, såsom folket här alltid gör, säges dig salli 'annebi (salli 'alannebi), då alla kringstående genast upprepa allahomma salli 'aleih, och sinnena lugna sig för en stund. Om man är i sällskap eller ensam utropar man ofta astaghfir allahi l'adsim, ungefar såsom man hos oss emellanåt drar en djup suck, eller säger man jarabb, allah eller något dylikt. Men detta är ringa. Jag känner ännu föga af alla dessa komplimenter; de äro otaliga och skulle säkert upptaga digra volymer, om man ville samla dem alla. De äro dock här oundgängligen nödvändiga och jag måste efter förmåga söka att tillegna mig dem. I början t.ex. när jag blef förföljd af tiggare och svarade att jag ej hade småpengar, eller något dylikt hos oss brukligt, kunde jag aldrig bli af med dem; de följde mig långa vägar och plågade mig förfärligt. Sedan har jag lärt mig att svara dem: alla jaghnik, eller allah jarzok eller något dylikt, och långt ifrån att bli förföljd af dem vidare, får jag af mången höra någon kort bön. Här måste i allmänhet allt gå efter det gamla bruket och fi kulli she fih kanon; den som ej känner denna kanon, han blir ej allenast bedragen och uppdragen förfärligt, utan äfven utskrattad och begabbad af den, som bedragit och vunnit på honom. Ger du t.ex. åt en åsnedrifvare (isvotschikarne här) 5 eller 10 fadda för mycket, fordrar han säkert mera; men ger du honom efter kanon, huru ringa det än må vara, kysser han pengarne och säger barakat varsen, hvilket han aldrig säger om han fått förmycket. Då skrattar han åt dig på ryggen och berättar för sina kolleger, huru han dragit upp en reshim. Känner du åter kanon, så får du heta geda, till min stora förundran alldeles likbetydande med det Ryska molodjets, en rask beslutsam man, med presence d'esprit samt alla möjliga nyanceringar af manlighet och fintlighet, precist som det Ryska ordet. Tages man dessutom för en icke moslim, gör sig folket här en ära af att skinna oss; det är löjligt att se huru rika Engelsmän och Fransoser bli lurade på alla håll, af betjenter, dragomän och alla andra. Häraf kan du dömma huru svårt det är att först inrätta sig här. Dertill är folkets karaktär och lynne alldeles eget, oändligen svårt att fatta och förstå. Man måste gå deras gång, aldrig skynda eller brådska i något, ty assabro tajib eller gamilon, man måste prata med dem länge och tala räson; ty ett förnuftigt ord med någon strof om allah höra de alltid på och lyssna till. När man går i bodarne för att köpa något betydligare, måste man sätta sig upp, röka en pipa, dricka en kopp kaffe, derpå börja handeln och prutningen, samt sedan läsa fatheh tillsammans med köpmannen. När man antar en tjenare, läser man äfven fatheh med honom och hans förhållande till dig är sedan oftast blott såsom en vän i ditt hus, men ofta och i flera fall mycket ödmjukare och tjenaraktigare än hos oss. Att afgöra och bestämma priset med någon, vare sig på en vara eller tjenst eller hvad annat som helst, är svårt, ofta omöjligt; man upprepar på ömse sidor kol eller kallim inte akhbar och sedan börjar man åter räsonnera, utlägga och bevisa att den andre bör känna priset bättre. Härunder upprepar som oftast den säljande valla belash eller inta ragil tajib in sha allah och dylikt. Då slutligen någondera parten sagt en summa, ventileras ännu mycket derom, tills slutligen handeln afgöres eller helt och hållet uppgifves af den uttråkade köparen, såsom ofta händt mig. Tålamod behöfs här mer än allt annat och någon här tillbragt tid måste göra hvar och en till en Job. Med allt detta ser man folket här alltid lätt och snart förifra sig, skrika och gråta harmtårar öfver den obetydligaste sak. Då må den främmande ej bli rädd och fälla tonen, utan skrika ännu dubbelt högre och regera med händer och fötter, men dock med ett visst lugn och värdighet, så vinner han lätt öfver folkets skrik, om han har rätt och talar ett förnuftigt ord om allah eller så. Man kommer mycket lätt till rätta med dem, om man går deras väg och känner dem rätt, men i annat fall, om man vill tvinga dem in på sina åsigter och ej uppfattat deras lynne, kommer man ingen vart. Jag har, under det jag gjort dessa observationer på lifvet och folket, ofta blifvit utledsen öfver deras opålitlighet i löften, deras eviga bukra in sha allah och keman shoajeh och deras ofta obegripliga lättsinnighet, vid sidan af deras gravitet och allvar. Jag bodde dessutom i ett qvarter af blott kristna, aflägset från de egentliga äkta Araberna; mina Arabiska vänner kallade det akhir eddynja och mahall-i fesad vaniges. Men ej allenast qvarteret förtjente detta namn, äfven det hus hvari jag bodde och de Fransoser, som bodde der jemte mig. Det var på sätt och vis heram för en rättrogen moslim att besöka mig här, och äfven jag sjelf hade blifvit utledsen, såväl på stället, som på dyrheten af min hyra och mitt lif här. Jag beslöt således decisivt såsom jag redan längesen tänkt, att flytta bort och rådgjorde med min goda vän Ustad Mahmod. Han erbjöd mig sitt hus att bo uti, skulle inreda åt mig ett rum och jag skulle äta och lefva hos honom, såsom en medlem af hans familj. För mig kunde naturligtvis ingenting vara önskligare, jag omfattade denna plan samt hans anbud med största begärlighet, och var redan färdig att flytta dit, men gick först till vår konsuls-agent Hr Bokti, för att taga ut något af mina hos honom deponerade pengar och underrätta honom om min föresats att flytta. Han sade då att det var rent af omöjligt, att han i detta fall ej kunde lofva mig något skydd och något försvar såsom Rysk undersåte. Ehuru jag hoppas åtminstone här aldrig komma att behöfva det, ville jag dock ej göra emot den gamle gubbens önskan och uppgaf min plan, ehuru oändligen påkostande det var. Visserligen skulle det ha varit en hittills i mannaminne oerhörd sak, att en nosrani, en kristen hund, trängt in i en Arabisk familj, bestående af tvenne män, två qvinnor och en snart giftvuxen dotter samt andra barn. Det är sannt de ansågo mig, såsom jag tror, för en rättrogen moslim, men också i detta fall skulle det varit ovanligt. Jag skulle i alla fall vågat kuppen, om den gamle Bokti ej så bestämdt varit deremot. Jag nödgades sålunda till min stora förargelse uppge den några dagar med så stort nöje hyllade planen. Dessa dagar var hitkommen en ung Rysse från universitetet i Kasan, som färdats länge i Persien och nu anländt hit för att på omkring 2 månader undersöka Arabiska dialekten här, ehuru han ännu känner föga Arabiska och nästan alls icke kan göra sig förstådd eller sjelf förstår språket i Kairo. Han tog ett ledigt qvarter i samma hus, som jag bebodde; jag tillbragte några dagar hos honom, sedan jag uppgifvit mitt rum och sprang omkring för att söka mig ett nytt. Efter krångel och språng och oändligt tråk, tog jag qvarter i en stor vekaleh, väl till största delen bebodd af Greker, men i den flygel jag bebor nästan tom och bebodd utom mig blott af en gammal hjertlig Turkisk skräddare. Det är beläget i en af de mest trafikerande trakter af staden, kallad Gemelijeh, nära till den största bazaren Khan elkhalili och icke långt från den största moskén Azhar. Jag hade nu bestyr med att skaffa dit de nödigaste möbler, ty i rummen, som äro 2 jemte ett kök, fanns ej annat än toma väggarne och den ungefär 3 tum höga uppmurade mertebeh längs en af dem. Denna mertebeh, belagd med bolster och dynor, öfverdragna med kattun, utgör den här vanliga divanen. Dessa dynor måste jag således anskaffa, jemte halm-mattor på golfvet. Ty vid inträdandet i det större rummet ifrån köket är här, såsom i nästan alla rum, golfvet upphöjdt, och här, såsom du vet, aftar man skorna och träder barfota upp på golfvet. Detta och annat måste jag nu anskaffa, sedan jag först förmått bavaben jemte ett annat hjon att skura och skubba smutsen och dammet från rummen, hvilka först när jag såg dem sågo ut som ett Augias stall. Lyckligtvis finnas här fönster och glas, som i denna stad är en raritet; men flera rutor äro söndrade och dessutom karmarne så glesa, att under den nu börjande khamasin dammet flyger in i stora moln samt lägger sig på golfvet och dynorna, sålunda närande loppor till oändlighet. Men de höra till Egyptens många landsplågor, sådana småsaker och annan ohyra får man ej låtsa bry sig om. Min gamla shekh och lärare 'Attaren Abdolkhalik, hvilken jemte sina vänner, såsom jag fått höra, hållit mig för en spion, hitsänd af Ryska sultanen för att undersöka deras land, hade sin bod några steg från den vekaleh jag nu bor uti. Jag träffade honom således ganska snart efter min flyttning hit och han var glad och vänlig såsom förut. Hans lilla bod är en samlingsplats för mycket folk, som gå fram och tillbaka i sina göromål eller annars drifva omkring. Jag är naturligtvis en af de senare, och här hos honom, i eller utanför hans bod gjorde jag genast de första dagarne bekantskap med åtskilliga män; bland andra med shekhen i den moské, der folket i Gemelijeh håller sin fredagsbön, shekh Sharawi, och med en annan shekh Ibrahim, som säger sig hafva i 33 år beständigt färdats omkring i verlden, ehuru jag först af hans utseende ej kunde uppskatta hans ålder högre än så. Han säger sig vara barnfödd i Medineh, sedan vid femton års ålder kommit hit med sin far och kort derpå begifvit sig på resor, besökt Indien och andra trakter af Asien, äfven varit i London, så att han känner åtskilligt af Europeiska lagar och bruk; han är öfverhufvud en högst egen, af åtskilliga här boende något misstänkt man. Han kan utantills verser till oändligt tal, sitter oftast om aftnarne på någon hög mertebeh utanför en stängd bod och sjunger till vår stora förlustelse. Utom dessa gjorde jag här bekantskap med alla andra grannar, allehanda handelsmän &c. som bo här i vårt qvarter. Jag hade i detta vekaleh blifvit rekommenderad och presenterad för portvaktaren såsom moslim af bavaben uti den vekaleh jag bebodde de första fem dagarne af min vistelse här. Likaledes hade (såsom jag åtminstone förmodar) jag blifvit rekommenderad af Abdolkhalik för hans vänner. Här gäller en rekommendation mycket, ty en man, som kommer oförhappandes Herren vet hvarifrån, samt är (såsom man här säger) 'ala bab ollah, utan bestämdt göra och sysselsättning, har svårt att skaffa sig bekantskaper, utan att vara känd och rekommenderad af någon. Jag hade den lyckan, som du ser, att vara det på tvenne håll och blef derföre på det välvilligaste upptagen och bemött. Om dagarne vankar jag från ena boden till den andra, sitter hos dem, pratar med allt möjligt slags folk, deltager i deras frugala måltid vid middagsstunden, och om aftonen samlas de ofta hos mig för att dricka thé eller kaffe. Jag är nästan hela dagen i sällskap med Araber och talar högst sällan något annat språk. Af Abdolkhalik hade jag dessutom blifvit rekommenderad som en god läkare, och då han i sitt hus hade en syster som var sjuk, bad han mig ordinera åt henne något efter hans beskrifning om hennes sjukdom. Jag sade att en läkare ovillkorligen måste se den sjuka och han förde mig till henne. Hon var naturligtvis beslöjad och visade åt mig blott det ena af sina svarta ögon; när jag fordrade att hon skulle visa sin tunga, var det löjligt att se huru hon vred och vände sin slöja, för att betäcka hela det öfriga ansigtet. Men då jag följande dagen, enligt hennes brors önskan, var närvarande vid applicerandet af kopphornen, blygdes hon ej det minsta att låta mig se hela sitt fulla bröst. Sedermera har jag gjort många sjukbesök, såväl hos qvinnor som karlar, och har hittills lyckats väl i de få kurer jag hunnit göra, alltid ösande ur den receptbok jag under Törnroth och Ilmoni gjorde hemma hos oss på Clinicum. Jag tror att jag hos mina grannar i Gemelijeh står i rop såsom god läkare och kunnig i vetenskaper. Jag gäller hos alla för en moslim, ger och får Selam helsningen; men flere, isynnerhet shekh Sha'rawi, plåga mig, isynnerhet om fredagen, med anmodan att komma och hålla bön med dem i deras moské. Jag har ännu ej kunnat besluta mig dertill och vet ej huruvida det nu kunde vara rådligt; ty jag kunde i början ej undvika att komma i relationer med Européer och blefve sålunda af många känd som kristen. Vore jag här alldeles oberoende, och om intet konsulat här funnes, så skulle jag ej tveka i valet, ty jag är säker på, att om jag blott en gång hållit min fredagsbön med dem i en moské, jag utan minsta tvifvel skulle gå och gälla för en from rättrogen moslim. Nu fruktar jag att många af mina bekanta hemligen tvifla på renheten af min Islam, i anseende till min vägran att gå med dem i deras moskéer. Dock det kan i det hela göra mig detsamma hvad de här tro om mig; jag förutser nästan med säkerhet, att de förr eller senare måste bli försäkrade om att jag ej är moslim, genom folk som sett mig i sällskap med kristna. Men jag må nu gälla för det ena eller det andra, så skall jag dock efter någon tid besöka deras moskéer. Abdolkhalik, som går mig tillhanda i allt, har redan skaffat mig en egen sorts tjenare, sedan jag derförinnan på denna korta tid förafskedat 3 tjenare. Han är en man af omkring 50 år, har fordom (för 4 år sedan) haft sin egen bod med allehanda slags essencer, rosenvatten &c., som han sjelf destillerat, men nu kommit på förfall. Han förstår sig på allehanda, ej allenast hushållsgöromål, såsom att laga mat och tvätta med mera, utan är äfven kunnig i historier och el ahadith; så att han på sätt och vis är min tjenare, vän och lärare. Om morgonen kl. omkring 9 kommer till mig en Arabisk musicus, som lär mig blåsa flöjt. Den Arabiska flöjten Nai är helt olika vår, ty ehuru jag hemma hos oss äflats länge och väl med musik, har jag nu i flere dagar fått sitta och arbeta på att få ljud i den Arabiska flöjten. Så får man alltjemt börja med abc. Middagstiden, då min flöjtblåsare shekh Dawod lemnat mig, kommer en annan shekh, som läser grammatica med mig; vid 'asr kommer en ung man som lär mig skrifva, och vid maghrib, då jag gjort min måltid, går jag ut, sitter i bodarne och spatserar litet; om aftonen en stund efter 'esha går jag antingen att höra någon muhaddit eller konsert i något privat hus, eller har jag några af mina grannar hos mig på thé eller kaffe. Du ser sålunda att jag är väl inrättad och väl upptagen hela dagen. Ehuru jag redan så länge varit här, har jag hittills ej färdats mycket omkring, ej ens ännu besökt de närbelägna pyramiderna. Jag hade i början nog göra med att litet orientera mig i denna särdeles villsamma stad. Men sedan jag en dag stigit upp på det så kallade berget Mokattam, som dock egentligen ej är annat än öknens sandhöjder, och der med min kompass sett direktionerna och sträckningen af staden, går jag nu alltid med kompassen i fickan och hittar alltid tillrätta, ehuru ofta på långa omvägar och efter vilsegående i de stängda qvarteren, der slutligen mötande folk och barn skrika åt mig: ma tinfidsh eller mosh nafid. Min nya tjenare Sejid 'Ali, som känner Kairo ut och in, lofvar föra mig allestädes omkring och lamma jidfil-dynja af arragak 'ala Masr kulleha. Hvad jag dock sett med stort nöje var Molid ennebi, som börjades den 23 mars och räckte en veckas tid. Man hade några dagar förut uppslagit tält längs birket elazbukijeh, som fordom fi ajam ennil var en liten insjö, men nu blifvit förvandlad till en allmän promenad. Högre upp mot stadssidan hade man tagit upp nästan alla bodar och förvandlat dem till sötsakersbodar. Häromkring samlades nu folket och roades om dagarne af dansare, sångare och konstmakare &c. De senare, hawa, åto t.ex. blår och spottade ut rök, pluggade en trädkula in i munnen på en bredvid stående gosse, som var hans handtlangare, lade denne på hans händer och knän med magen mot marken, bultade litet på hans rygg och lät kulan flyga högt upp i luften från hans blottade bakdel, till stor förlustelse för det kringpackade gapskrattande folket. Härunder pratade han oupphörligen plumpa pöbelqvickheter och omringades af 3 andra halfsvarta och smutsiga pojkar, som oafbrutet skreko och grinade, samt säkert skulle föreställa några af honom ur mörkret uppbesvurna genier. Skada att numera inga ghavazi eller offentliga danserskor få visa sig; dem, liksom alla andra glädjeflickor, har den nuvarande paschan alldeles fördömt och bannlyst, så att man här ej såg af qvinnokönet andra, än några beslöjade gummor och flickor, som suto och sjöngo eller slogo tambour de basque. Andra förde apor omkring, hvilka de läto rida på hundar &c. Sådana ungefär voro förlustelserna om dagen, de voro blott för pöbeln. Om aftnarne var det egentligen som man firade profetens fest och natten genomvakades till hans ära. Skriftlärda och andra fromma moslims samlade sig dit omkring maghrib eller 'esha, bildade kretsar i de uppslagna tälten, läste ur en bok, kallad Delail, om deras profet, höllo 'esha bönen i sällskap och stämde derpå upp en Zikr. De stodo i ring, i hvilken hvem helst som kände sig kallad kunde inträda, upprepade oupphörligen och oföränderligen Allah med en djup dåf röst, medan en eller flere, som stodo öfverst i ringen, sjöngo till denna kör strofer ur Koran, allt med då och då iakttagna pauser. I andra tält mumlade kören la illaha illa lallah, och i andra accompagnerades solo recitationen af den Arabiska milda flöjten. Härunder gjorde alla assisterande beständiga rörelser, än blott med sitt hufvud, än med hela öfra delen af kroppen, ansträngande sig och sålunda späkande sin lekamen på det strängaste. Detta mödande frambragte på de flesta en viss, den hektiska liknande, rodnad på de bruna kinderna, hvilken tillika med det fromma, allt jordiskt glömmande, blott Allah och hans profet ödmjukt hängifna uttrycket i deras ansigten (eller kanske hellre det helt och hållet uttryckslösa ansigtet med slutna ögon) gaf dem ett utseende, som särdeles contrasterade med deras ofta trasiga och smutsiga kläder. Kören, hörd på afstånd, liknade mumlet af brummande björnar eller suset af det efter en storm småningom lugnande och mot stranden flämtande hafvet; jag kan ej neka att allt detta gjorde på mig ett djupt intryck och att jag sällan sett någon religiös ceremoni, som behagat mig mera. Då vi i de mest utarbetade, utkrånglade körer bjuda till att med orgel och annat sjunga Herrens låf, sjunger eller rättare mumlar Araben det med ett oupphörligt och oändligt upprepande af hans namn, utan melodi och utan harmoni, så lärd troligen af den entoniga vind, som drar genom Arabiens öknar. Sådana Zikr höllos här till stort tal, jag räknade omkring tolf, och ehuru de alla voro lika och enahanda, var det dock kejfijeh i hvar och en, såsom man här säger. De fortsattes hela natten och jag kan i sanning ej begripa, huru de kunde hålla ut dermed, om icke den religiösa exaltationen och deras enthusiastiska kärlek för sin profet gaf dem krafter. Festen slutades den 30 middagstiden, med den högst besynnerliga ceremonin doseh. Omkring 100 män, mest dervischer af någon sekt här, lade sig med magen på marken, packade med sina sidor den ena tätt intill den andra, och shekh Bekri, sittande på en stolt stor hingst, framskred långsamt, med en man på hvardera sidan ledande hästen, öfver de prosternerades ryggar. Allt efter som hästen berört deras ryggar, stego do upp eller blefvo upplyftade och famntagna af slägtingar och vänner. De tycktes alla vid uppstigandet vara förbryllade och sanslösa. Jag, såsom läkare kantänka, trängde mig till för att se om deras ben voro brutna eller något dylikt händt dem; men till min stora förundran fann jag dem, efter några ögonblicks sanslöshet, vakna upp till medvetande, utan tecken till den allraminsta förvirring eller någon slags tillfogad skada, samt glada och muntra tala om för de kringstående, huru lätt hästens fot varit, att de knappt kännt dess steg på sin rygg, eller de ledande männernas på sin nacke. Jag tror således att de första ögonblickens sanslöshet var blott religiös, from glömska af det närvarande. Hela denna vecka hade jag tillbragt ibland folket, isynnerhet om aftnarne, aldrig tröttnande att höra på zikr. Trängseln var alltid stor, men isynnerhet vid doseh, hvarvid jag tror att flere barn och pojkar under åskådarnes fötter foro mycket värre, än dervischerna under hingstens. En annan högtidlighet hade jag kort förut äfven nöjet att öfvervara, nemligen nezlet el hagag. Jag hade aftonen förut begifvit mig till Ustad Mahmod, tillbragt natten hos honom, jemte hans slägtinge Hossein och en annan ung man. Om morgonen stego vi bittida upp, begåfvo oss ett stycke utom staden genom Bab el foteh, och mötte då dels allena gående, dels små afdelningar återvändande pilgrimer, somliga föregångna af musikanter och omringade af välkomnande slägtingar och vänner. Häribland hördes ofta det skränande tjutet af qvinnor, hvilkas antingen män eller söner icke återkommit, utan dukat under för den besvärliga vägens vedermödor. Det var i allmänhet brokigt; alla hemkommande voro på det grannaste utstyrda, isynnerhet de qvinnor som vallfärdat. Det till stort tal ifrån staden utströmmande folket hade lägrat sig i cafén vid vägen, ropande åt sina återvändande vänner Selam-helsningen, bisselameh och annat dylikt. Men det bästa var sparadt till följande dagen, då Mahmel hemtades upp till citadellet och der öfverantvardades åt pashan, åtföljd af Emir elhagg; han var en gammal Maghrabi gubbe, klädd i ett par Turkiska hvita vidbyxor, räckande till närmare fotknölarne och uppbundna om lifvet med ett bälte, men för öfrigt alldeles naken, till och med utan hufvudbonad på sitt halfskalliga orakade hufvud, hvilket han oupphörligen, så väl nu som under hela vallfärden till och ifrån Mekka, runkar och skakar i afmätta rörelser. Med sin nakna svartbruna kropp, hvita skägg och grånande lockiga hår, omkransande den skalliga hjessan, samt en liksom förstenad blick, nästan utan allt uttryck, ridande på en lättfotad kamel (hvars gumpningar han följde, dels med samma, dels med stridiga rörelser med sitt hufvud), gjorde denne halft ginn-like gubbe på mig ett intryck, som jag aldrig förr rönt af någon menniska; sedan jag en gång fått ögat på honom, der han framred i processionen, föregången af pipor och tympaner, kunde jag ej mera vända det ifrån honom. Men detta och annat kan du allt läsa i Lanes förträffliga arbete om "The modern Egyptians." Hvad Lane beträffar, har jag ännu ej velat göra hans bekantskap, emedan (såsom jag erfarit) han lefver helt och hållet för sig sjelf och blott ibland Araber samt högst ogerna emottar besök af någon Europé. Jag har dock nu gjort bekantskap med hans lärare, den här berömde shekh Ibrahim Dosoki och tänker låta honom presentera mig för Lane.

Hvad böckerna för universitetet beträffar, har jag hittills ej velat brådska med dem, emedan jag först ville lära mig känna förhållandena och prisen, för att ej bli uppdragen i handeln. Manuscript-säljare finnas här få, bland dem den förnämsta kanske Ahmad elkutubi; men han är en stor skälm och har blifvit van att beluxa och skinna rika Engelsmän. Hvarje måndag och thorsdag är här i den stora bazaren Khan elkhalili en sorts marknad eller auktion; äfven för böcker är här en liten plats, kallad kutubijeh, dit alla som ha att sälja några böcker eller gamla papper begifva sig, för att sälja dem åt der befintliga köpare eller bokhandlare. Dit vågade jag mig äfven en måndag och träffade just ut för Ahmed, som säkert tog mig för kristen. Jag köpte dock ingenting betydligt, blott grammatiken Kafijeh jemte dess kommentar Wafijeh, för ganska billigt pris efter långa prutningar. Af en på gatan anträffad annan shekh köpte jag en bundt manuscripter, äfven för ringa pris. Efter Kamos har jag frågat på alla håll, men den är dyr, kostar 2,000 till 3,000 piaster; i dag har dock en shekh låfvat hemta mig ett handskrifvet exemplar. Ehuru den Turkiska öfversättningen af den ej kostar mer än 260 piaster och jag i alla fall tänker köpa den för vårt universitet, har jag dock ansett att den äkta Arabiska Kamos ej kan och ej får saknas i ett bibliothek som vårt, och, derföre beslutit köpa en handskrift deraf, om jag finner någon god. I dessa dagar tänker jag äfven köpa böcker från tryckeriet till ett belopp af omkring 800 piaster, sedan jag slutligen fått en handskrifven katalog öfver de böcker som här blifvit tryckta. Så snart jag efter någon vecka eller flere lindar shawl om min hufvudbonad, tänker jag bli en flitig besökare af kutubijeh och skall då bjuda till att gräfva upp dess bästa skatter. Dock är Kairo ej egentliga platsen för att köpa manuscripter, emedan här finnas många afnämare och deras värde är temmeligen väl kändt. Man får här sällan något "par occasion", såsom annorstädes i orienten. Den summa af 300 rub. s:r som jag lyftade vid min afresa, belöper sig efter vexlingar och dylikt till ungefär 4,500 piaster Egyptiskt. Sedan jag för denna summa gjort uppköp, öfversänder jag böckerna (dock ej före min afresa från Kairo) genom konsulerna till England. Kataloger och räkningar öfversänder jag åt dig i bref.

Följande för Bonsdorff: Om han, såsom jag förmodar, hit öfversändt de pengar jag bad honom om, för uppköpande af djur under min tillämnade resa till öfra Egypten, så skall jag deponera dem i härvarande konsulat, tills jag får höra hans önskan angående desamma. Jag har nu fått veta att här finnas åtskilliga naturalister, af hvilka man kan dels beställa, dels köpa färdigpreparerade skeletter för komparativ anatomi. Är hans önskan att jag upphandlar sådana här, skall jag efter förmåga söka få de bästa som finnas, ehuru här preparerade skeletter torde bli ansenligt dyrare, än om jag upphandlat dem på stället i öfra Egypten. Vill han åter ej det, utan hellre önskar få pengarne tillbaka, så bed honom (i fall ej universitetet vill spendera något mera för uppköp af böcker och manuscripter) taga sitt belopp af den anslagna summan, eller också af mina ännu innestående qvartaler, på det dubbel remisskostnad måtte undvikas. Eller bättre än allt annat, förmå honom sjelf, Bonsdorff, eller Karl Lundahl, att komma hit i slutet af september och jemte mig göra resan till öfra Egypten, samt kom du sjelf äfven med. Tag permission för hösterminen, begif dig på väg under sommaren, och far antingen genom Ryssland eller med något Finskt fartyg till Cadiz, derifrån till Malta samt derifrån med ångfartyg till Alexandria. Kommen alla tre, tagen ännu en fjerde till, och lagen så att I ären här i början på september; tillbringen denna månad och halfva oktober, d.v.s. Ramadan här, derefter taga vi en liten Nil-bark, tillbringa på vår färd till öfra Egypten halfva oktober, november och större delen af december, samt skiljas sedan, I för att återvända hem, jag för att färdas till Arabien. I slutet af januari kunnen I vara tillbaka i Helsingfors, efter att hafva gjort säkert den intressantaste färd i verlden. Hela färden komme (efter hvad jag räknat ut) att kosta dig, fram och tillbaka, 1,500 rub. b:co ass.; men då skulle du ock hafva sett det underfulla Egypten, lifvet bland de trefliga Araberna, samt framförallt förlängt ditt lif säkert med 10 år och drifvit ur din kropp hvarjehanda krämpor. Kommen I icke eller kommer ingen af eder, torde jag nödgas slå hela denna färd ur hågen och gör i det fallet troligen pilgrimsfärden till Mekka och derifrån med Wahabiter till Derejeh; ty till Jemen, för att studera Himjaritiska, vill jag ej begifva mig, förr än jag är försäkrad om att kunna använda åtminstone några år på den färden. Jag har länge och med otålighet väntat bref af dig, jemte dina råd huru jag skall göra, för att kunna förlänga min vistelse i orienten, samt huru jag skall få medel dertill. Sedan ditt sista kärkomna bref från början af december, har jag ingen underrättelse haft hemifrån; ehuru jag litar till Herren att I alla befinnen er väl och troligen i ert gamla vanliga lif framlefven glada och lyckliga dagar, såsom äfven jag i mitt nya rörliga, så kan du dock lätt finna huru kärkomna några skrifna rader hemifrån alltid äro för mig. Underlåt således ingalunda att skrifva mig till före din afresa från Helsingfors, antingen till Ristmäki eller hit; och gif mig derhos något råd, huru jag bör göra för att skaffa mig medel, som sätta mig i stånd att, utom de 2 bestämda åren, kunna dröja ännu 3 år till på mina ökenfärder. Tag mitt förslag till en resa hit jemte 2, 3 andra vänner, icke såsom skämt, utan tänk med allvar på att verkställa den; ty jag är säker att du och de andra ej skola komma att ångra sig.

Nu har Khamasin börjat, men med kyla och blåst, så att t.ex. i afton vädret här är såsom en något kylig majafton hos oss. Hittills har jag ej det minsta varit besvärad af Afrikas hetta, ehuru jag utan tvekan utsatt mig för middagssolens badd; jag har befunnit mig oändligen väl i detta klimat och påminner mig ej någonsin eller någorstädes hafva mått bättre. Såsom jag hoppas och ber dig om, går du till min gamla mor och underrättar henne härom, samt att jag för öfrigt är glad och nöjd med min ställning; ehuru ofta tankarne flyga hem till er, isynnerhet under våra högtider, såsom den just nu förflutna påsken, då jag vet att ni under de i lugn utan göromål tillbragta dagarne tanken på mig här vid den gamla Nilen. Af påsken visste jag ej annat, än att i denna vekaleh boende Greker hade mycket nojs för sig och att andra dagen inföll på en liten Arabisk högtid, då alla vandra ut i trädgårdar och på fälten för shamm ennesim. Jag hade äfven, i ett litet sällskap af mina Arabiska vänner, vandrat ut på ett närbeläget vackert fält, inandats en verkeligen ljuf, friskande vind och baft ganska trefligt. Allt håller nu på att grönska, hvetet står i stora ax, i trädgårdarne sprida pomerans- och citron-buskarne sin härligaste väldoft.

Af pesten höres här ingenting, ehuru man för omkring en månad sedan berättade att några fall yppat sig i Alexandria. Nu är dess egentliga tid förbi, så att vi numera ej torde behöfva frukta den här på detta år. Detta bref är sammansatt af små lappar, som jag nedskrifvit än då, än då, under många olika förhållanden och sinnesstämningar; du måste derföre ursäkta lappverket och taga det sådant det kommit. Nu torde jag ej komma att skrifva på någon tid, emedan jag med allvare vill börja arbeta.

Dagb. April 14.

Om morgonen kom shekh Davod och såg ganska ömklig ut; sade sig varit och ännu vara sjuk. Derefter kom Abdolkhalik och såg ännu ömkligare ut. Jag hade i förrgår aftons ordinerat åt hans syster för uthållande stark diarrhé litet opium, och så hade han vräkt i henne omkring 4 gr., hvaraf hon hela gårdagen och allt ännu i dag befunnit sig högst illa, samt nu fått ett anfall af asthma. Längre fram på dagen gick jag med honom att se på henne, men tyckte hennes sjukdom ej vara så farlig som de föregåfvo. Hon är förfärligt pjåkig och tråkig. Medan Abdolkhalik satt här började hans öga klia; för att hjelpa det tvinnade han en liten papperslapp, tog med den tjockt örvax från sitt öra och trillade det in i ögat, sägande sig i 10 år med fördel hafva brukat denna konst. När jag sedan kom ner i hans bod, satt han ömklig och surmulen, med ögat svullet och en stor påse under det. När jag frågade hvarifrån det kommit, fick jag svaret: kidde min allah. Om aftonen gjorde jag en liten tur till Muski, i det allt fortfarande friska, men i mitt tycke särdeles helsosamma vädret, satt en stund hos Abdolkhalik, men följde snart shekh Sha'aravi derifrån och förmådde honom samt hans bror att komma upp till mig. De suto här en stund och drucko kaffe; men shekh Sha'aravi ledsnar nästan ut mig samt förefaller tråkig med sin inbillade lärdom och egenkärlek. Han plågar mig mycket med grammatikaliska frågor i tid och otid.

April 15.

Läste och sysslade hemma ända till närmare 'asr, då jag gick ner och frågade efter Abdolkhaliks syster samt fick det svaret att hon nu var så dålig att ingen hjelp mera behöfdes. Vi gingo dock dit och efter allt som syntes var hon bättre i dag; men hon är förfärligt pjåkig och vill att man ömkar henne. I dag undfägnades hon med trätor och gräl, så väl af sin bror, som sin man, hvilken äfven var tillstädes. Gjorde sedan ett slag omkring Gemelijeh och vid maghrih gick jag till Köhler, der shekh Hamad hade varit. Nu lärer ändteligen bokaffären vara uppgjord och jag i morgon kunna få böckerna mig i handom. Jag kom att sitta der något länge, äfven för att afvänta Ibrahim Dosoki, men han kom ej i dag.

April 16.

Gick till Köhler, dit nu slutligen shekh Hamad hade hemtat böcker, dock ännu ej alla; der räknades och dividerades med honom. Han är en präktig man, en geda' rätt. Senare kom dit Dosoki och gaf Timofejef hans lektion, hvarefter vi pratade till temmeligen sent.

April 17.

Fick bittida besök af shekh Ibrahim, som en lång stund pratade och frågade mig om orsaken till kärlek samt mera dylikt, och läste sedan i en af de böcker jag i går hemtat hem. Middagstiden kom Mohammad, son till kalligrafen Ibrahim effendi, för att gifva mig den första lektionen i kalligrafi. Han är en ung 15-årig gosse, men särdeles väl uppfostrad och välartad. Härefter kom Abdolkhalik och började det gamla krånglet om dabbosen, som han genom mig lemnat åt Murad. Han hade sagt sig erhållit den af mig och ej af honom, samt helt och hållet vägrat dess återgifvande, med mera gemena saker. Jag blef förstämd genom detta samtal om Murad, gick ut till Muski och hemtade min Kamos. Efter maghrib gick jag till Ustad Mahmod, som jag ej sett på lång tid. Han berättade sköna historier om Murad!!

April 18.

Davod kom hit och såg temmeligen flat ut öfver det ovett Abdolkhalik och Ibrahim i förrgår gifvit honom. Han var efter vanligheten sömnig och tråkig. Medan vi suto kom shekh Ibrahim jemte min lille treflige skriflärare och under det vi betraktade allehanda skrifprof, dem han hade i sin portfölj, somnade Davod af. Vi skrefvo omkring en timmas tid, Mohammad gick sin väg, Davod vräkte sig sofvande på divan ända till närmare 'asr, då han vaknade upp och begärde något att äta. Jag gick ut för att taga pengar af Bokti, men träffade honom ej förän efter maghrib; under denna väntan fick jag tiden slut med att spatsera omkring i alléerna vid Birket, sitta i cafén och ha ganska tråkigt. Senare kom Mohammad Agha in till mig och vi drucko thé.

April 19.

Satt hemma hela dagen ända till maghrib, läste, sysslade och hade tråkigt. Ingen kom till mig, 'Ali sprang hela dagen på bestyr och kom ej hem för att laga mig mat, så att jag slutligen blef förargad, gick ut att äta och gjorde en tur i Asbukijeh, der jag satt i ett café.

April 20

Hade besök af shekh Davod, Ibrahim, Mohammad Effendi och Mohammad Agha, med hvilken sistnämnde vi drucko thé tillsammans.

April 21.

Satt åter hemma hela dagen ända till 'esha och besöktes först af Davod, som just började ge mig sin tråkiga lektion, då shekh Ibrahim efter vanligheten kom och afbröt oss; han satt länge och väl här, läste i 'Unvan elbajan och gaf sina förklaringar öfver texten, ej utan tråk för mig. Middagstiden kom min lille Mohammad och gaf mig sin skriftimma. Sedan begåfvo vi oss, 'Ali och jag tillika med hans lille son Mohammad, ut till moskén Hossein, der nu i afton börjades hans molid. Vi gingo in i moskén, hörde på shekherne som läste ur Delail, och in i sjelfva kobban der Hossein är begrafven. Hans graf eller kobban var omgifven af jerngallerverk, här och der med några förgyllningar. Arbetet förekom mig vackert, så mycket jag kunde och vågade titta omkring mig. Jag läste fatheh framför kobban och kysste den på åtskilliga ställen, såsom jag såg andra göra. Der inne satt en lång rad läsande shekher. Jag var i afton turbanad, gick (som jag tror) temmeligen oobserverad omkring i moskén och hade ingen fruktan alls, ehuru för första gången i Kairo inne i en moské. En ung shekh ville, mot en ersättning af 5 fadda, för mig läsa en sura för Sejidna Hossein.

April 22.

'Ali berättade mig att maran (kabos) plågat honom om natten, att han läst åtskilliga surer ur Koran, men ej kunnat få den bort dermed, samt att den dock slutligen lemnat honom, men icke gått ut, utan satt sig i knuten vid zuffeh. Längre fram på dagen kom shekh Ibrahim, satt en lång stund och pratade om ödet. Jag tror aldrig att han verkeligen är moslim. Senare kom Davod och gaf mig min timma, hvarefter han begärde mat, fick litet bröd och honing att äta, vräkte sig sedan (under det jag med Mohammad gick in och skref) på soffan och sof ända till efter 'asr; derefter vaknade han, började prata med 'Ali och förargade mig till ytterlighet.

April 23.

Satt hemma ensam, besökt blott af Mohammad effendi middagstiden. Om aftonen åt Abdolkhalik hos mig och en stund derefter gingo vi, 'Ali, jag och hans lille son, till Hossein, der nu åter Delail m.m. lästes och en stor samling folk satt på golfvet i kretsar, samt pratade eller spatserade omkring. Gossar sprungo omkring och lekte, så att det hela nästan hade tycke af en bal eller något dylikt. 'Ali och jag satte oss äfven ner på golfvet en stund, spatserade sedan omkring, voro inne vid kubban, läste fatheh och kysste den &c. Derifrån gingo vi ut, stannade i ett café och hörde en Muhaddit; han berättade någon historia, i hvilken en kristen khavage förekom, hvars språk han härmade med god brytning, till stor förlustelse för det temmeligen stora auditorium.

April 24.

Hade besök af shekh Ibrahim om morgonen och efter middagen af lille Mohammad. Gick ut med 'Ali, satt i ett café och hörde på en muhaddit, shekh Ismains bror, som berättade väl och vackert.

April 26.

Efter middagen tog 'Ali och gick ut i Ibrahim pashas trädgård. Under vägen veko vi in i en stor vacker moské, sultan Moajins, som enligt 'Ali är den vackraste moské här finnes. En viss Ibrahim effendi, som varit dess nadsir, har nemligen reparerat den och gifvit den dess vackra utseende, efter det den varit nästan fullkomligen förstörd. Föga folk var der inne, blott några få, som lågo på golfvet och sofvo. Vi gingo öfverallt omkring och den förekom mig i sanning särdeles vacker och synbarligen ny. Vi vandrade ut genom porten Zueleh och kommo inom förstörda och förfallna qvarter förbi Sejide Zejneb ut i parken. Derifrån begaf jag mig till Roda för att träffa Peterson, men råkade honom ej. Jag vandrade omkring på Roda och fröjdade mig storligen öfver dess sköna läge, vackra anläggning och det särdeles vackra väder, vi hade i dag. Nilen, ehuru ej särdeles bred och delad af öar, tyckes dock vara stor och väldig för sina flacka vidsträckta stränders skull. Jag njöt rätt i dag af frisk luft. Kom hem litet trött, kastade mig på soffan, somnade och vaknade vid midnatt, då jag gick ner för att se hvad som förehades på Molid. Men det var just ingenting särdeles. En procession (ishareh) gjorde man, men den var liten. Denna afton firades till shekh Bejomis ära och var den första på hvilken eleshair börjades.

April 27.

Shekh 'Ali, som min Sejid 'Ali rekommenderat mig till lärare, kom hit och hade pratat en stund då shekh Ibrahim kom. Han började berätta historier om sina färder i Indien och Kina, hvilka han tyckes vara särdeles mån om att alla skola känna. Han berättade huru han i Kalkutta gjort bekantskap med en Engelsk doktor, samt med honom disputerat om odödligheten och uppståndelsen, hvilken han sade Frankerna alldeles förneka. Härvid yttrade de andra att allt hvad Frankerna hade, bestod blott i deras förstånd. Vidare omtalade han, huru han i den Engelska doktorns tub sett berg och sjöar i månen, men förklarat detta sålunda att månans yta var en spegel, i hvilken jorden reflecterades, samt förmått Engelsmannen att gå öfver till och erkänna hans åsigt. Det förekommer mig som om den enkla visdom, han vill lägga i sitt tal och i sina historier, vore sökt och härmad. Han gick snart bort. Shekh 'Ali blef sittande och vi kommo öfverens om att han skulle komma till mig alla dagar vid solens uppgång för att läsa Alfijeh, ehuru jag hade all möda att förmå honom till studerande af denna bok. Han sade nemligen att den var för svår. Han behagade mig öfverhufvud mycket, isynnerhet hans språk och talorgan. Efter maghrib gjorde jag en spatsertur i Asbukijeh och hörde vid min återkomst på en 'Antari med Abdolkhalik; gick sedan med honom till cafét vid Hassanein och hörde på muhadditen, samt derefter på instrumentalister. De voro en flöjt, kanon, 'od och tabl. Musiken var ej utan ett visst behag, dock särdeles enformig i längden, i anseende till den bristande harmonin.

April 28.

Hade besök af shekh Ibrahim, hvars Islam jag för hvarje dag får större anledning att betvifla. Äfven folket här tyckes litet misstänka honom. Satt hemma till 'asr, då jag gick ut och gjorde en liten spatsertur på molid. Efter maghrib gjorde jag en lång promenad med 'Ali omkring Birket el asbukijeh; då vi gingo förbi den långa raden af vackra hus, som vetta dit ut och alla ägas af kristna, sade 'Ali: adi gannat el nosara ghashuma fish lamma imoto i roho gehennem. Vädret var oändligen vackert, med det klaraste månsken och af nordanvind renad luft. När vi kommo tillbaka hörde vi i ett café på shekh Isma'in, som dock tvifvelsutan är den bästa muhaddit här och så uppskattas äfven af folket. Senare gick jag till Hassanein och såg en ashareh, som man i afton gjorde för Mubashir elgamia', åt hvilken denna afton var egnad. Under processionen, hvilken var delad liksom i afdelningar eller chörer, sjöngs hela vägen, den ena chören tagande vid der den andra slöt och liksom svarande hvarandra. Orden voro blott: allahamma salli 'ala sejidna Mohammadin sala ridan. Allt hade dock ett visst religiöst fanatiskt uttryck, isynnerhet då processionen inträdde i kobban. Ty dervid fick sången ett vildare och mera fanatiskt uttryck. Jag gick dock ej in, utan vände om och gick hem.

April 29.

Gick om morgonen ut med 'Ali, vek in i Azhar och vandrade omkring bland shekherna, som hvar och en satt i sin krets af lärjungar och höll sin föreläsning. Der var fullt af sådana kretsar, på gården smärre gossar, inne i moskén fullvuxna. Vi veko derpå in och gjorde vår zijareh i ett litet bönehus för shekh Refa', der en stor hop qvinnor voro församlade. 'Ali underrättade mig, medan vi voro i ett café der bredvid, att största delen af dessa qvinnor voro besatta af någon 'afrit, men om de besökte sin shekh på hans dag, voro de fria från sin plågoande de öfriga dagarne af veckan. De hade nemligen hvar och en sin shekh, som de besökte. Vi vandrade omkring shekhens turba, läste fathe och kysste den på åtskilliga ställen. Vid utgången blefvo vi besvärade af alla slags folk, vattenbärare m.m., som begärde bakhshish. Derefter gingo vi upp i citadellet och vandrade genom divanerna. Folket tycktes ha fritt tillträde öfverallt, äfven till sjelfva pashans divan. Vi kommo hem från vår långa vandring middagstiden, temmeligen trötta och hungriga. Mohammed kom och hemtade nu med sig det färgade papperet, som jag började skrifva på. Äfven hade han med sig lösa blad af en bok, som innehöll allehanda verser, goda mot trolldom, kärlek och allehanda annat ondt. De skulle skrifvas än så, än så, upphängas eller fästas än här, än der, deras kraft var bepröfvad och säker. Mohammed prisade högeligen denna bok och skulle börja skrifva af den. Den hette Khavas elbordeh. Mot aftonen gjorde en spatserfärd till Muski och var inne hos Köhler, der äfven Berczin träffades. Jag spelte med honom ett parti schack. Det är ett tråkigt sällskap. Satt derefter i ett café för att höra shekh Isma'in och vandrade ännu om natten omkring på Molid och kom hem kl. omkring 4. 'Ali hade ej orkat ut i afton, han var alldeles medtagen af morgonpromenaden.

April 30.

Gjorde en promenad i Ghorijeh, satt en stund i cafét i Hassanein, som 'Ali sade vara särdeles mebrokeh och der aldrig en shishe ges eller finnes, emedan den anses for vahish. Sedan gingo vi in i moskén, och hörde några timmar på zikr, som gjordes i dag af Sadati och Bejomi dervisher. De stodo hvar i sin krets framför deras shekh, som satt på sin seggade framför dem. Allt efter som någon af tarikan kom in, gjorde han först en rik'ah eller rättare blott en sugud, kysste shekhens hand och ställde sig sedan i ringen, samt deltog i de andras sång och rörelser. Äfven i dessa zikr iakttogos solo-partier och körer; de voro ej utan en viss storartad effekt. Medan vi hörde derpå kom en fattig fikh, helsade på oss, läste suran Jazin och efter den ännu några små böner, hvarföre han fick 10 fadda, 5 fadda mer än vanligt. Vi gingo hem en stund före middagen och jag blef sittande hemma till maghrib, då jag gick ut med 'Ali, gjorde en tur omkring Azbukijeh och derefter satt med honom en stund i Hassanein, hörande på zikr; vidare ännu en stund hos shekh Ismain i cafét och kom, efter en liten promenad i Gemelijeh, temmeligen sent hem. Onsdagen bör man ej äta mjölk, ty då får man sorg hela veckan; på denna dag bör man äta fisk, som åter ej passar om lördagen. Mjölk på lördagen är deremot mebruk.

Maj 1.

Det var het och qvaf luft i dag, så att 'Ali, som varit ute, kom hem utmattad. Gick ut vid 'asr för att pröfva vädret, men fann det ej så alldeles förskräckligt. Jag vandrade ut genom Bab ennasr i några trädgårdar, der nu snart allehanda frukter börja sticka fram. Trädgårdarne i Alexandria behagade mig dock mera än dessa. Luften var om aftonen alldeles förfärligt trång och qväfvande på de trånga gatorna, det förekom mig liksom jag varit instängd och ej väl kunnat andas. Jag skyndade min gång, men det ökade min värma och min svett. Äfven vid birket var ej i afton samma rena luft som vanligt, deröfver låg liksom en dimma af den osunda luften, och ingen vindfläkt förmärktes. Jag satt en temmeligen lång stund i cafét hos Hanafi; der träffade jag shekh Sha'ravi, gick med honom till Hassanein och hörde på zikr och delail, sittande en stund i ett litet sällskap på golfvet. Derefter följdes vi åt förbi Nahhasin, stannade en stund att höra på instrumentalisterna der, samt slutligen litet hos shekh Isma'in.

Maj 2.

Vaknade upp särdeles trött och var matt hela morgonen. Hela dagen var en tryckande qvaf hetta med stark vind, men het och utan någon friskhet. Jag låg hemma hela dagen och plågades af det äkta khamasin-vädret, oförmögen att göra någonting. Efter maghrib gjorde jag en tur till Asbukijeh, satt hos Hanafi och insöp med djupa andetag samt stor fröjd den friska nordanvind, som blåste upp mot aftonen. Allt folk, äfven bland infödingarne, klagade högeligen öfver hettan och vädret i dag. När jag kommit tillbaka från Asbukijeh, gick jag med 'Ali till Hassanein. Det var nu shekh Geuheris afton och moskén var rikare illuminerad än vanligt; der fanns mycket folk och stor trängsel. 'Esavijeh dervisherne höllo zikr i dag. De äro alla eller åtminstone största delen Maghrabijeh. De hade stora trummor och tympaner, med hvilka de accompagnerade sin sång, som var särdeles vild och rasande. Härunder gjorde de häftiga, hoppande rörelser, sprungo omkring i moskén och förorsakade starka rörelser ibland den talrika folkskaran, som tycktes frukta dem litet. De äro kända för att äta eld, hoppa högt upp mot moskétaket, rycka ner lamporna och äta upp dem, när berserksgången kommer öfver dem. I dag gjordes dock intet sådant. Man tyckes numera blifvit mildare och dylika saker tyckas ej rätt senteras här. De buro sig dock åt nästan som ursinniga. Äfven Sadati dervisherna, som några dagar förut haft sin dag, voro fordomdags kända för att äta ormar och göra andra underverk; men sedan engång en, som ej var Sadati dervish, i sin berserksgång fördristat sig att svälja en orm och dött deraf, har deras shekh numera förbjudit denna föda för alla utan undantag. Vi suto omkring 2 timmar i moskén och gjorde sedan en liten tur omkring Gemelijeh.

Maj 3.

Hade om morgonen besök af shekh Ibrahim och Abdolkhalik, som blefvo sittande ända till middagen. När Ibrahim gått, berättade Abdolkhalik att han var förälskad i en ung man och att det var blott denna kärlek, som höll honom så länge qvar här; han kallade naturligtvis detta shei min allah och honom meskin, samt mente det vara honom omöjligt att besegra denna passion. Straxt efter middagen träffade jag min lille Mohammed, tog honom jemte 2 andra gossar af hans bekanta oeh vandrade med dem ut i några trädgårdar. Vi suto i en bland dessa, drucko kaffe, åto apelsiner och trifdes väl tillsammans. Gossarne här äro välartade och artiga. En bland dem var en Neger från Sa'id och behagade mig mycket. Vi kommo hem något efter 'asr och jag blef ännu stående litet hos Hassan i hans bod; hvarefter jag vandrade omkring i Gemelijeh.

Maj 4.

Gick om morgonen i badstuga med 'Ali. Kort efter det jag kommit hem och just tänkte taga mig en liten lur, kommo Abdolkhalik och Mohammad Sa'odi hit, den senare med sin 'od. De suto till eftermiddagen och åto med mig en lekmeh. Sedan de gått kom shekh Ibrahim, satte sig att läsa i 'Envan elbejan och pratade deremellan om de underverk han sett i Indien, menande att ingen kung eller någon annan kunde komma att se allt det han sett. Han, liksom alla orientaler, är stor egoist och sjelfvis, om han är Mohammedan eller ej. Under tiden kom lille Mohammed elkhattat, men jag hade ingen lust att skrifva i dag, ty jag hade ondt i hufvudet af den starka hettan och den qvafva luften. Efter 'asr rakade en mezzejin mitt hufvud. Efter maghrib gingo 'Ali och jag till Azbukijeh, suto hos Hanafi och svalkade oss i en frisk nordlig vind, som blåste upp. Sedan vandrade vi ännu omkring i Gemelijeh, suto vid ett café och njöto af den härliga aftonluften efter den heta dagen.

Maj 5.

Ämnade mig med 'Ali ut till Sejideh Zejneb, men blef hindrad af shekh Ibrahim, som kom just när vi höllo på att taga på oss. Han blef sittande och efter samtal hit och dit yppade han sin kärlekshistoria för mig. Jag sade honom allt hvad som föll mig in i anledning häraf, menande att det ej höfdes en man o.s.v. Härunder kom Abdolkhalik, 'Ali inträdde äfven till oss; nu först började saken vidt och bredt utläggas och ventileras med den vanliga orientaliska bredheten, samt vidlyftigt upprepande af ett och samma. Jag förundrade mig högeligen öfver ömkligheten och uselheten i deras åsigter. Araben här i Kairo har föga eller intet mera af manlighet, hvarken i sinne eller kropp. De flesta äro sjukliga, ehuru oftast med ett vackert, manligt utseende, och i sitt sinne äro de effeminerade. Jag ledsnade slutligen alldeles vid deras prat och önskade dem bort. När de slutligen gått och jag åter gjorde mig färdig att gå ut, kom Mohammad och gaf mig min skriftimma. Ehuru blott 15 år, är han en af de bästa jag sett här. Men äfven han är krasslig och ömklig till sin kropp. Sedan han gått begaf jag mig utom staden på sandbergen och andades in den friska luft, som från norden kom öfver öknen. Om aftonen gjorde vi en tur omkring Gemelijeh och hörde derefter på shekh Isma'un. Men som der inne i cafét var hett och ohyra, kunde jag ej länge härda ut, utan gick hem.